That’s not a moon, it’s a tour de force… 

Efter alla turer med re-shoots och stort hemlighetsmakeri, känns det lika livsavgörande för Kathleen Kennedys ’’nya’’ Lucasfilm som när The Force Awakens anlände för ett år sedan. Alla inklusive Lucasfilm/Disney känner fortfarande av ängsligheten från den tiden Star Wars var lika kul som ett getingbo över sängen. Rogue One måste bli strålande, till och med genial, visa vart skåpet skall stå en gång för alla. Och för att citera barnboksförfattaren Eva Bexell; så är Rogue One en buffé i ek, stor som dödsstjärnan själv, så stor till och med att dess största svaghet blir skalan som leder till ett marginaliserat utrymme för karaktärerna.

Fördärvande vackert 

Sedan den första stillbilden med samlad ensemble visades upp har en sak stått helt klart…

Rogue One skulle bli en vacker film. Den där otroliga ensemblebilden fick mig att springa cirklar runt kvarteret. Regissören Gareth Edwards som alltid haft en oerhörd känsla för bildkomposition har satt ihop den stiligaste Star Wars berättelsen någonsin.

Enorma landskap blandas upp med vyer och grandiosa rymdskepp. Det framkallar så mycket rysningar att jag känner behovet att greppa en yllefilt och värma mig. Trots att filmen fullkomligt bombarderar med mäktiga bilder så blir det aldrig svulstigt eller klumpigt. Att inte se Rogue One på en rejäl bio är som att behöva beskåda Picassos Guernica i frimärksformat.

Mörk och smutsig 

I en hård och karg introduktion står det klart att detta inte är ännu ett matiné äventyr med rötterna i Buck Rodgers och Flash Gordon. Istället tittar man på Tarantinos Inglorious Basterds och Sergio Leones enorma Once Upon A Time In The West. Edwards ger oss en mörk och hård insyn i ett universum som ofta kallas ensidigt banalt med sin enkla uppdelning i ljust och mörkt.

Rogue One fortsätter i Force Awakens fotspår med fysiska kulisser och platser. Man blir förförd direkt och luras in i ett kaninhål som inte har någon återvändo. Den här världen är smutsig och jordnära. Man hänförs över allting, ljussättningen, kompositionen…

Produktionsdesignen spelar i precis samma liga. Den nya Death Trooper soldaten är en fullkomligt skräckinjagande gestalt.

Det är till och med så mångfacetterat och engagerande att jag bollar med den oförlåtliga tanken om inte Kathleen Kennedy borde godkänna en remake av A New Hope med Rogue One’s sanslösa känslan för estetik och detaljer.

En kärlekshistoria 

Gareth Edwards är precis som J.J Arbrams helt förälskad i den här världen. Edwards tidigare kända brister som regissör – brist på fokus och intresse för berättandet, är som bortblåsta när han vandrar in i ett universum som många kategoriserar som större än livet.

Det finns en sådan värme och entusiasm i samtliga av Rogue One’s scener. Även de gångerna då Edwards tangerar att överdriva med referenser eller vinkningar till tidigare filmer, går det att förlåta i och med den oerhörda passionen som flyter genom filmens celluloidådror. De mer nostalgi prövande stunderna kommer förmodligen splittra publiken, ett läger kommer se dem som överflödiga och för andra blir det total nördextas, för min egen del faller jag i den andra kategorin. Vissa framträdande framkallar andnöd.

God men för marginaliserad ensemble 

Vi får en ensemble – som förutom en katastrofalt överspelande Forest Whitaker, är lätt att tycka om. Felicity Jones ger Jyn Erso en stenhård yta med ett mycket ömtåligt inre som hon balanserar strålande. Diego Luna ger en dubiös och mångfacetterad rebellkapten i Cassian och ger för första gången någonsin i en Star Wars-film en hjältekaraktär med en mer realistisk moral än ont eller gott.

Donnie Yen och Wen Jiang får stereotypa karaktärer men är oerhört sympatiska. Alan Tudyk som K-2SO kan bara beskrivas som genial och är förhoppningsvis en framtida klassiker, K-2SO stjäl varenda scen och får mig att säga ’’jag vill ha en’’.

Nu skall måste det tyvärr sägas att karaktärsgalleriet är filmens stora svaghet. Och då inte porträtten utan mängden tid.

För även om vi får superba aktörer och välskrivna figurer så är Rogue One så enorm i sitt spektakel att karaktärerna får spela andra fiol. Det är egentligen ett gott tecken då man finner sig att önska minst en timme till av en film, men samtidigt känns det synd att såhär starka personer inte får mer utrymme och svängrum.

Ben Mendelsohns skurk inger till en början hopp om något helt extraordinärt men det två mycket snabba timmarna tillåter inte Orson Krennic att växa till en mytomspunnen legend som tex Kylo Ren.

Det är synd då Star Wars nu börjar innebära rejält välgjorda porträtt från både författare och aktörer.  Sedan förekommer såklart de vanliga skutten i logiken. Det är dock inte alls lika långsökta som vissa av The Force Awakens slumpmässiga sammanträffanden.

En helt obeskrivlig final 

Men en Star Wars upplevelse är i slutändan om scener som får publiken att tappa hakan och skrika halsen ur led. Och återigen blir det fullträff för Rogue One.

Jag står mållös inför de otroliga uppvisningarna i rymdkrig och markstrider. Det är full ös från början till slut. Det finns en puls här som slår som ett nyfött hjärta. Finalen är fylld till bredden med grandiosa datoranimationer men känns trots det närvarande och medryckande. Det finns inga ord för den sista tredjedelen. Man måste ta fram alla superlativ bomber och granater i världen för ens närma sig en vettig beskrivning.

Det är på gränsen till glädjetårar. Det saknar motstycke och är utan tvekan en av de mäktigaste stunderna jag upplevt på en bio. Det är som någon galen rockkonsert med Pearl Jam eller Bruce Springsteen där de startar om sitt mest tokiga extranummer igen och igen.

Rogue One är långt ifrån felfri eller perfekt. Jag hade önskat mig än mer djupdykningar i Jyn,Krennic och övrig ensemble, och att filmen var minst trettio till fyrtio minuter längre. Det finns inte många gånger jag haft ett behov av mer av allting i en film.

Flera kommer säkerligen avfärda Rogue One som ihålig och fattig samt sentimental i sin nostalgi. Men en film som får mig att gapa som en fågelholk och vilja dra på mig en Stormtrooper dräkt måste ha gjort något stort känslomässigt.

Jag skrev för en tid sedan en artikel om hur min första Star Wars film – Return Of The Jedi inte gav de bästa förutsättningarna för en livslång Star Wars kärlek. Trots det har originaltrilogin ändå levt med mig, varenda replik är som ett födelsemärke. Men i och med Force Awakens och Rogue One slutar Star Wars vara barnminnen och blir istället något stort som alltid kommer vara med mig…. always….

Betyg 9/10 

Bäst: Den visuella biten som helt fördärvar själar i sin skönhet och finalen,finalen,finalen och återigen finalen.

Sämst: Att hela karaktärsgalleriet får se sig besegrat av filmens enorma skala.

Fråga: Kommer någon kunna undvika glädjetårarna ?