Bagatellartad men varm film med tre starka prestationer från huvudrollsinnehavarna

Ibland kan en obetydlig del av marknadsföringen vara så undermålig att den skapar omedelbar aversion. Hidden Figures blev – tragiskt nog, tilldelad en affisch som påminde om något halvsurt History Channel projekt, utan budget eller existensberättigande.

Man kan också anklaga filmen för att spela in bollen på en ytterst enkel planhalva, där man lyckas täcka flertalet aktuella frågor och debatter. Det där damokles svärdet, med en egg gjord av kategoriskt hårda slagord som sexist och rasist, hänger över huvudet som bedömare eller kritiker, om man råkar ta minsta snedsteg i en felformulering eller otydlighet.

Hidden Figures kunde varit förskräcklig, onödig och feg. Tack och lov är inte detta fallet, men samtidigt är vi långt ifrån en fullträff.

Tre förträffliga huvudroller

Hjärtat och ryggraden kommer från de tre huvudrollerna och regin från Theodore Melfi, som både är lättsam men bestämd. Octavia Spencer är som alltid kraftfull och närvarande i sitt skådespel, orubblig och stark. Taraji P. Henson ger ett bräckligare porträtt av det matematiska geniet Katherine G. Johnson. Janelle Monáe är bra men får se sig slagen av filmens beslut att bitvis negligera karaktären till alldeles för lite speltid.

Att Melfi valt att följa ett spår som är lättsamt kontra sammanbiten och grubblande, är också ett stort plus. Hidden Figures är till stor del riktigt lättsmält och glädjande att bevittna, med flera scener som må vara simpla men relativt minnesvärda.

Avsaknad av djup

Samtidigt medför detta att filmen saknar ett riktigt djup. Alla karaktärer förblir ståtliga skyltdockor, som definitivt fyller sin plats, men som vid närmare granskning känns något döda. Kevin Costner och Kirsten Dunst blir de största offren. Dunst känns identisk med Stanely Tuccis illvilliga flygplatschef i The Terminal, helt befriad från nyanser, och Costner stannar vid att vara en skiss.

Hantverket är inte heller av bästa sort. En hel del tveksam CGI trycks in och projektet lyckas aldrig skaka av sig känslan av påkostad TV-film. Kort och gott är det ganska grovhugget.

Det faller ofta in på att ganska bagatellartat spår, som känns något anonymt, ungefär som en oväntat bra måltid hos McDonalds, bra men knappast minnesvärt.

Betyg 6/10

Bäst: Octavia Spencer och valet att regissera allt tillgängligt och underhållande.

Sämst: Förutsägbarheten och den grova produktionen.