En virvlande tornado som drar med sig blodbad, känslor och enorm respekt. Efter så många år i ett träsk av medelmåttighet får Wolverine tillslut upprättelse. Logan kan flera gånger kategoriseras som det bästa X-Men serien har att ge.    

I sin suggestiva inledningen blir det tydligt vad Logan vill vara…

Mörk, våldsam och återhållet. Så pass återhållet att det till en viss mån kan kallas avslaget.

Men med ett pulserande tempo, suveräna porträtt från sina tre huvudrollsinnehavare, samt hänsynslöst våldsam action, placerar sig Logan som den bästa X-Men filmen sedan den eminenta X-Men 2.

Regissören James Mangolds bästa egenskap är förmågan att skapa rustika filmer. Den där riktiga finessen kanske saknas, men med mycket vilja och framförallt värme, har Mangolds bästa filmer blivit oemotståndliga – Walk The Line är fortfarande en förstklassig upplevelse.

Denna rustika och gedigna känsla fick aldrig ta sin plats i föregångaren The Wolverine. Men i och med att 20th Century Fox tillåtit Logan få passera in i samma barnförbjudna område som förra årets Deadpool, känns Mangold och hans visioner slutligen helt fria.

Ingen gimmick 

Från att tidigare ha varit delegerad till de lägre åldersgränserna och således mindre brutalt våld, har nu Wolverine bokstavligen talat släppts ur sin bur. Det är så pass våldsamt att de mest morbida delen av sinnena hånler. Och mot alla odds, lyckas det här mer ’’mogna’’ tillvägagångssättet, kännas helt naturligt och inte artificiellt påklistrat som någon dålig gimmick.

Förutom ett något forcerad användande av grovt språk i sin inledning, så känns det som om denna icke rumsrena version, har ett genuint syfte utanför falsk PR.

När Mangold drar i högsta växeln så är det med otroliga resultat. Vi får fantastiska jakter och närgångna slagsmål som är det bästa serien någonsin visat upp.

Alla insatserna ligger verkligen på bordet denna gång. Och istället för att darrigt lägga fram sina kort, så fullkomligt drämmer Logan ned näven i bordet, och får övriga spelare att skrika av förvåning.

Tre fantastiska porträtt 

Logan har blivit utlovad som finalen för Jackmans Wolverine – en karaktär som delvis inte går att föreställa sig med en annan aktör. Finaler brukar oftast innebära en svulstighet och därefter en viss känsla av klumpighet. Så blir inte fallet i Logan.

Istället för att expandera väljer Mangold att fokusera. Berättandet får cirkulera kring Hugh Jackman, en sylvass Patrick Stewart och så en mycket bra debut från Dafne Keen.

Jackman och Stewart får genast personkemin att koka. Efter åratal tillsammans, får vi en relation som delvis är tragisk, andra gånger humoristisk. Stewart skänker sin sedvanliga erfarenhet och scennärvaro, som en emotionellt förstörd Charles Xavier. Jackman fyller sin prestation med ilska. Unga Keen får helt förlita sig på mimik, och det fungerar fenomenalt.

Konstant reserverad och återhållen 

Det är faktiskt beundransvärt hur reserverad James Mangold är genom hela filmen. När tyglarna släpps så är det i koncentrerad och otroligt intensiv action, som trollbinder publiken i sin ohämmade massaker.

Visuellt hittar man hem snabbt. Den överdrivna mängden dåliga digitala specialeffekter från X-Men Apocalypse och The Wolverine (2013), får se sig dumpat till fördel för torra ökenmiljöer som producerar fram en brinnande törst. George Millers Mad Max: Fury Road står som stor inspiration för flera av de mest häpnadsväckande stunderna. Sedan svänger det om och tar istället en form som liknar börderna Cohens No Country For Old Men visuellt, med svarta ödelandskap där enbart annalkande och hotfulla bilar delger ljus.

Men till största delen är Logan ett drama, med karaktärer som bittert och nedslaget ser tillbaka på sina glansdagar med ett mindre förakt. Dramatiken får alltid leda istället för att vänligt följa med i dödsdansen.

Ett kvidande…… 

Inte en enda gång låter filmen sig distraheras av nostalgi eller trött tillbakablickande. Precis som filmens primära protagonister så vilar det en bitterhet över filmen – en positiv sådan. Man väljer helt att gå på T.S Elliot-linjen om ett kvidande istället för en explosion som avslut. Tempot har också dragits ned för att bättre gå i linje med denna mer tillbakadragna historia.

Olyckligtvis medför detta att Logan vid vissa tillfällen känns något för stapplande. För även om det ständigt pulserar, så blir filmens vilja att hålla det koncentrerat något problematisk, då det sällan innebär ett tillfredställande klimax.

Det blir ett stabilt tuffande – kontra en bränsleraket som går uppåt skyarna.

Ett visst mått av besvikelse inträffar också då filmen inte helt orkar fram till mållinjen.

Filmens avslutning påminner mer om slutet på en andra akt. Förvisso lämnas publiken med rejäl eftersmak för mer, men jag hade önskat att vi kunde fått ett något mer tillfredställande avslut, det kommer helt enkelt för plötsligt.

Logan är en gripande, extravagant våldsam och en X-Men film som utan problem kan kategoriseras som en kultklassiker. Cirkeln är nu sluten och det på bästa sätt.

Betyg 8/10