De Bedragna Recension 

003

Copyright UIP 2017

Fram tills sin avslutning är De Bedragna en utdragen, död och provocerande långsam historia som enbart bekräftar faktumet att Sofia Coppola är helt vilse i Hollywood. 

Sofia Coppola, engångsundret som tog filmvärlden med storm efter Lost In Translation och som spåddes bli en urkraft bland moderna filmskapare. Men sagan tog slut då Bill Murray och Scarlett Johansson fick sin sista kyss och de båda vandrade tillbaka till sin osäkra framtid.

Efter den makalösa urladdningen som var fylld med humor, insikt och underfundighet så irrade Sofia Coppola bort sig, inte helt olikt sin far Francis efter hans mardrömslika inspelning av Apocalypse Now.

Marie Antoinette var så upphaussad inför sin premiär att det inte kunde bli något annat än en besvikelse. Allt som gjorde Lost In Translation makalös hade ersatts av en prålig yta som enbart lämnade mig kall inombords.

Och efter det bakslaget var det som att Sofia Coppola gick in i väggen. Hennes senaste film The Bling Ring från 2013 med den som alltid helt erbarmligt usla Emma Watson, är en uppblåst och dryg åktur som inte kunde bestämma sig för om man skulle applådera eller bespotta filmens karaktärer.

001

Seg

De Bedragna är definitivt mer uthärdlig än att se ett gäng bortskämda och odrägliga småtjuvar härja omkring, men problemen som ointressanta karaktärer och alldeles för lågt tempo kvarstår. Coppola gör stillsamma filmer, det greppet har hon nyttjat sedan debuten The Virgin Suicides, där allting har fått ske i ett makligt tempo.

Men här tas denna egenskap till sin spets och resultatet blir närmast provokativt. I någon förvriden version av Sergio Leones värsta stunder i Once Upon A time In America, visar Coppola upp något sjukligt beroende kring att visa upp närbilder på rengöring och urvattnande av en tvättsvamp.

Om Sofia Coppolas tidsbild skulle överföras till verkligheten skulle ett dygn vara minst 70 timmar långt.

004

Gräsligt fult foto 

När vi ändå diskuterar det visuella och i synnerhet fotot, så har man valt ytterligare en väg som skapar stor ilska. 1800-talets Amerika var en emotionellt dämpad plats, där känslorna fick stängas inne. Men för att kunna göra en film där karaktärerna stramar emot och döljer sitt innersta, krävs det en intimitet. Man måste ha de bästa av skådespelare som kan förmedla stora känslor genom små gester.

Tyvärr så är detta omöjligt pga två skäl, det första är ett foto som är så murrigt och fult att det knappt går att urskilja om det är Nicole Kidman eller Kirsten Dunst som står i förgrunden. Allting belyses nästan bara av stearinljus, det är lättare att navigera inne på den Madame Tussauds nedsläckta skräckkabinett.

Just de nämnda skådespelarna är också helt askgrå – på alla fronter. Inte nog med att hela färgpaletten är som en bild av Tjernobyl efter härdsmältan, sminkningen får samtliga aktörer att se ut som något som hör hemma i The Walking Dead.

Ätit spik

Elle Fanning, Kidman och Dunst ser alla ut att ha fått spik serverat till sig av cateringfirman. Till och med de fnissiga skoleleverna verkar ha bevittnat Sundsvall brinna ned. Trots att bakgrunden är det omåttligt brutala inbördeskriget mellan syd och väst, så verkar denna lilla skola vara en oas som inte alls blir påverkade av utsvultna soldater och massmord på slagfälten, trots att hela regementen marscherar förbi.

Så med sitt provocerande låga tempo och skådespelare som enbart inspirerar till sorg, så är De Bedragna en ren ångestbomb, som inte på något sätt får mig att se fram emot att behöva spendera nittio minuter med denna manodepressiva domedag.

När till och med Suffragette med Carey Mulligan i huvudrollen framstår som Die Hard vet man att något är fel.   

sub-buzz-9584-1497641705-2

En tryckande final

Men så helt plötsligt händer något, i en hastig tredje akt så vaknar Coppola till liv och verkar inse att hon faktiskt regisserar en film som allmänheten skall se. Då drar hon fram sin skarpaste dramatik och skapar en tryckande stämning. Då lyser plötsligt Nicole Kidman upp och får mig att intressera mig för hennes blottade elever.

Det ser fortfarande bedrövligt ut och Kristen Dunst verkar ha lika mycket intresse av sin instats   som för sin årsgamla skattedeklaration. Men tillslut så får jag lite mer förståelse för berättelsens styrka. Det tillkommer ett djup som vi inte sett skymten av tidigare.

Genom denna försenade uppryckning räddas filmen från ett totalt bottenbetyg. De negativa faktorerna är dock så stora att det inte kan benämnas som något annat än ett totalt slöseri med tid och energi.

Betyg 4/10 

Hidden Figures Recension

0041

Bagatellartad men varm film med tre starka prestationer från huvudrollsinnehavarna

Ibland kan en obetydlig del av marknadsföringen vara så undermålig att den skapar omedelbar aversion. Hidden Figures blev – tragiskt nog, tilldelad en affisch som påminde om något halvsurt History Channel projekt, utan budget eller existensberättigande.

Man kan också anklaga filmen för att spela in bollen på en ytterst enkel planhalva, där man lyckas täcka flertalet aktuella frågor och debatter. Det där damokles svärdet, med en egg gjord av kategoriskt hårda slagord som sexist och rasist, hänger över huvudet som bedömare eller kritiker, om man råkar ta minsta snedsteg i en felformulering eller otydlighet.

Hidden Figures kunde varit förskräcklig, onödig och feg. Tack och lov är inte detta fallet, men samtidigt är vi långt ifrån en fullträff.

Tre förträffliga huvudroller

Hjärtat och ryggraden kommer från de tre huvudrollerna och regin från Theodore Melfi, som både är lättsam men bestämd. Octavia Spencer är som alltid kraftfull och närvarande i sitt skådespel, orubblig och stark. Taraji P. Henson ger ett bräckligare porträtt av det matematiska geniet Katherine G. Johnson. Janelle Monáe är bra men får se sig slagen av filmens beslut att bitvis negligera karaktären till alldeles för lite speltid.

Att Melfi valt att följa ett spår som är lättsamt kontra sammanbiten och grubblande, är också ett stort plus. Hidden Figures är till stor del riktigt lättsmält och glädjande att bevittna, med flera scener som må vara simpla men relativt minnesvärda.

Avsaknad av djup

Samtidigt medför detta att filmen saknar ett riktigt djup. Alla karaktärer förblir ståtliga skyltdockor, som definitivt fyller sin plats, men som vid närmare granskning känns något döda. Kevin Costner och Kirsten Dunst blir de största offren. Dunst känns identisk med Stanely Tuccis illvilliga flygplatschef i The Terminal, helt befriad från nyanser, och Costner stannar vid att vara en skiss.

Hantverket är inte heller av bästa sort. En hel del tveksam CGI trycks in och projektet lyckas aldrig skaka av sig känslan av påkostad TV-film. Kort och gott är det ganska grovhugget.

Det faller ofta in på att ganska bagatellartat spår, som känns något anonymt, ungefär som en oväntat bra måltid hos McDonalds, bra men knappast minnesvärt.

Betyg 6/10

Bäst: Octavia Spencer och valet att regissera allt tillgängligt och underhållande.

Sämst: Förutsägbarheten och den grova produktionen.