Trots sin skojiga titel är Kungen Av Tingsryd enbart loj, surmulen och stel. När inte ens den småländska dialekten är korrekt är katastrofen ett faktum. 

Affischen och hela marknadsföringen indikerar en kanske vild men ändå rolig film som med lite vilja hade kunnat bli ett underhållande stycke pilsnerfilm med småländska gangsters.

Problemet är – absurt nog, att det inte förekommer den minsta tillstymmelse till humor.
I en helt bitter och grå början blir det uppenbart att detta inte är den underhållande galenskapsproduktion som vi kunde tro.

Hela attityden och stämningen liknar snarare den där dödsutflykten på amerikabåten i Jan Troells  Utvandrarna, där skadedjur, kroppsvätskor och andra grymheter väntar.

Martin Larsson som står som regissör har stora aspirationer och tar inspiration från de riktigt tunga genrekolosserna såsom Gudfadern och Maffiabröder. Man hade hoppats att filmen skulle följa samma linje som den danska gangsterfilmen Adams Äpplen där Ulrich Thomsen rånar bensinstationer i den danska landsbygden med ett gäng totalt inkompetenta följeslagare.

Coppola i den småländska skogen ?

Men Larsson släpper aldrig introduktionens sura inställning och fyller filmen med allt från mutskandaler till polska arbetare som inte vill äta chokladbollar. Detta låter roligare än vad det faktiskt är, man släpper aldrig den tjurskalliga attityden och kör istället på som om hela filmen är en hyllning till DePalma och Scorsese.

Inte ens dialekterna är särskilt korrekta, invånarna i detta fiktiva Tingsryd verkar till största del bestå utav danskar och skåningar, samt Torkel Petterson som gör… Ja, Torkel Petterson, med någon uppfunnen småländska som verkar rätta sig efter Liv Ullman som Kristina.

Att Nicolas Winding Refn gjorde Pusher-trilogin till hårdkokta och smutsiga produktioner som utforskade det värsta hos människor, där ett mycket färglöst Köpenhamn fick agera bakgrund är en sak. Martin Larsson stjäl helt ogenerat fotot och kompositionen från Pusher-filmerna. Detta skapar en tryckande känsla som inte alls går ihop med den överliggande känslan av svensk buskis.

Klyschor och nidbilder 

Alla former av klyschor spelas ut, dialogen vill vara hårdkokt och stöddig, men framstår mest som en olycklig parodi.  Helheten blir helt i linje med Josef Fares urusla Kopps, och om Torkel Petterson helt plötsligt hade slängt sig in i slow-motion och introducerat sig som Benny The Cop undercover hade detta varit både roligare och mer trovärdigt än någonting annat i filmen.

Manuset kan inte vara något annat än ett mycket övervintrat skämt. Omfånget på karaktärerna sträcker sig från stereotyper till förnedrande, där man tar nidbilden av icke-Stockholmare till sin spets, Anna Kindberg-Batra (med sitt skämt om att Stockholmare är smartare) må kanske ha roligt åt detta, nu när hon har mer ledig tid på sitt schema.

Knark hos lanthandlare 

Och för den som hade hoppats att detta skulle innebära god reklam för Tingsryd eller Småland i allmänhet får se sig om på annat håll. Varenda invånare, från lokalhandlaren till möbelaffären har sina händer i kakburkar som innehåller allt från knark till olaga vapeninnehav.

Den enda ljusglimten är den Estelle Hadir Löfgren som Beckers dotter, som levererar filmens mest engagerande skådespel. I övrigt är jag helt beredd att konstatera att jag inte ’’tyar mer’’.

Betyg 1/10