Unga Astrid Recension 

003

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Två starka insatser ifrån Marie Bonnevie och Trine Dyrholm samt en emotionell topp i filmens mitt är enda anledningen till att Unga Astrid får några som helst pluspoäng. Resten är som Karlsson utan sin propeller eller Saltkråkan utan Båtsman – tråkigt och ointressant. 

Astrid Lindgrens böcker har likt denna film – om hennes unga år, två sidor, den ena är en förhållandevis mörk och utelämnande historia – Bröderna Lejonhjärta, den andra, lite naiv och drömmande – Mio Min Mio. Då man placerar sig i gråzonen mellan dessa två polariteter så skapas  ett par starka och gripande sekvenser, sedan förvandlas det till en grovhuggen och opolerad historia. 

I ett aktuellt filmklimat – där man desperat, söker efter bra material att göra film på, så är historien om en utav världens mest kända författare inte något att fnysa åt. Astrid Lindgren är en del av den svenska kulturens genuppsättning och hennes inverkan på miljontals läsare är närmast ofattbar. 

004

Vilsen i Villekulla 

Men Unga Astrid fokuserar inte på Astrid Lindgrens författarskap – det intressanta, istället gräver man ned sig i hennes unga år i Småland, där hon under enkla omständigheter, växer upp börjar inse att världen är större och mer mångbottnad än det otvetydiga lantarbetet på gården. Den engelska tituleringen av filmen – Becoming Astrid, är förvånande träffsäker. För nästan ett årtionde sedan spelade Anne Hathaway huvudrollen som Jane Austen i filmen Becoming Jane, en – enligt utsago, ytterst medelmåttig historia. 

Och filmens titel är väldigt indikativ för vilken sorts film vi har att göra med. Man använder en traditionell och förutsägbar struktur som nyttjats minst en gång för mycket inom genren dramatisk biografi. Huvudpersonen stöter på flera uppförsbackar, men alla strapatser knyts – till slut, ihop med en söt rosett så att någon eventuell dålig eftersmak inte skall finnas kvar då eftertexterna rullar. 

Första halvan av Unga Astrid är oengagerande och lite trevande. Alba August verkar inte ha fått klara besked om hur hon skall porträttera Lindgren, ett tag verkar det som att karaktären enbart är naiv och excentrisk, senare slår hon över till att vara framfusig och rent dåraktig. 

Från de intervjuer och reportage där Astrid Lindgren förekommer, överöses man av hennes värme, empati och starka lekfullhet. Dessa starka personlighetsdrag är inte närvarande här, August lyckas inte skapa någon stark empati för sin version av av Astrid. Hon har har tre olika lägen som får karaktären att kännas artificiell; ibland en uppstudsig ungdom, andra gånger nästintill aggressiv och dystert grubblande, slutligen… Enkelt förförd… 

0011

In i snickerboa 

Flera logiska hinder uppstår också, varför en del av karaktärerna bryter på småländska och andra talar rikssvenska i samma hushåll är lika distraherande som Liv Ullmans forcerade dialekt i Utvandrarna. 

Under resans gång är man väldigt tydlig med understryka den kärleken som Astrid Lindgren hade till livet, därför är det ganska grymt att behöva konstatera att Unga Astrid är lika levande som en zombie. Återigen kommer det där trasiga berättandet in i bilden och ställer till mer oreda än Emil i Lönneberga. Hela filmen går på rutin och saknar personlighet. 

Men det finns höjdpunkter – Maria Bonnevie och Trine Dyrholm. Bonnevie som spelar Lindgrens mor Hanna Ericsson, skapar ett visst mått av empati för en karaktär som är bitter och reserverad. Dyrholm är ännu bättre i rollen som Astrids nära vän. 

Man når väldigt långt då man porträtterar Lindgrens svåra relation till sin son Lasse. Helt plötsligt så slutar det vara slätstruket och blir äntligen emotionellt utan att vara sentimentalt. 

Drar förbi som begravningskortegen

Tyvärr så räcker inte den här kraftinsatsen till för att väga upp en identitetslös och ointressant film. Filmen tar slut då det börjar bli som mest intressant, alla strapatsers vi fått se och uppleva känns retsamma då det riktiga narrativa guldet – såsom författarskapet och flertalet drabbande tragedier,  aldrig berörs. 

Unga Astrid drar förbi lika snabbt som den ökända begravningskortegen, som rusade förbi folkmassorna och slog sönder tusentals människors önskningar att få ta farväl av Sveriges kanske mest folkkära författare. 

En kulturskatt som Astrid Lindgren förtjänar mer och bättre än en halvmesyr som det…

Betyg 4/10 

Becker – Kungen Av Tingsryd Recension 

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd02

Trots sin skojiga titel är Kungen Av Tingsryd enbart loj, surmulen och stel. När inte ens den småländska dialekten är korrekt är katastrofen ett faktum. 

Affischen och hela marknadsföringen indikerar en kanske vild men ändå rolig film som med lite vilja hade kunnat bli ett underhållande stycke pilsnerfilm med småländska gangsters.

Problemet är – absurt nog, att det inte förekommer den minsta tillstymmelse till humor.
I en helt bitter och grå början blir det uppenbart att detta inte är den underhållande galenskapsproduktion som vi kunde tro.

Hela attityden och stämningen liknar snarare den där dödsutflykten på amerikabåten i Jan Troells  Utvandrarna, där skadedjur, kroppsvätskor och andra grymheter väntar.

Martin Larsson som står som regissör har stora aspirationer och tar inspiration från de riktigt tunga genrekolosserna såsom Gudfadern och Maffiabröder. Man hade hoppats att filmen skulle följa samma linje som den danska gangsterfilmen Adams Äpplen där Ulrich Thomsen rånar bensinstationer i den danska landsbygden med ett gäng totalt inkompetenta följeslagare.

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd05

Coppola i den småländska skogen ?

Men Larsson släpper aldrig introduktionens sura inställning och fyller filmen med allt från mutskandaler till polska arbetare som inte vill äta chokladbollar. Detta låter roligare än vad det faktiskt är, man släpper aldrig den tjurskalliga attityden och kör istället på som om hela filmen är en hyllning till DePalma och Scorsese.

Inte ens dialekterna är särskilt korrekta, invånarna i detta fiktiva Tingsryd verkar till största del bestå utav danskar och skåningar, samt Torkel Petterson som gör… Ja, Torkel Petterson, med någon uppfunnen småländska som verkar rätta sig efter Liv Ullman som Kristina.

Att Nicolas Winding Refn gjorde Pusher-trilogin till hårdkokta och smutsiga produktioner som utforskade det värsta hos människor, där ett mycket färglöst Köpenhamn fick agera bakgrund är en sak. Martin Larsson stjäl helt ogenerat fotot och kompositionen från Pusher-filmerna. Detta skapar en tryckande känsla som inte alls går ihop med den överliggande känslan av svensk buskis.

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd04

Klyschor och nidbilder 

Alla former av klyschor spelas ut, dialogen vill vara hårdkokt och stöddig, men framstår mest som en olycklig parodi.  Helheten blir helt i linje med Josef Fares urusla Kopps, och om Torkel Petterson helt plötsligt hade slängt sig in i slow-motion och introducerat sig som Benny The Cop undercover hade detta varit både roligare och mer trovärdigt än någonting annat i filmen.

Manuset kan inte vara något annat än ett mycket övervintrat skämt. Omfånget på karaktärerna sträcker sig från stereotyper till förnedrande, där man tar nidbilden av icke-Stockholmare till sin spets, Anna Kindberg-Batra (med sitt skämt om att Stockholmare är smartare) må kanske ha roligt åt detta, nu när hon har mer ledig tid på sitt schema.

Knark hos lanthandlare 

Och för den som hade hoppats att detta skulle innebära god reklam för Tingsryd eller Småland i allmänhet får se sig om på annat håll. Varenda invånare, från lokalhandlaren till möbelaffären har sina händer i kakburkar som innehåller allt från knark till olaga vapeninnehav.

Den enda ljusglimten är den Estelle Hadir Löfgren som Beckers dotter, som levererar filmens mest engagerande skådespel. I övrigt är jag helt beredd att konstatera att jag inte ’’tyar mer’’.

Betyg 1/10