Joker Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod. 

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla. 

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf. 

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om. 

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel  som Road To Perdition och 

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…   

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt 

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.     

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.    

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att  experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna. 

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola. 

Burtons Batman-vision var ett sant original 

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’. 

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster. 

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera. 

Inte ett uns kompetens 

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i 

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även  

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror. 

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.  

Galnare än Norman Bates 

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant. 

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet. 

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter. 

Samma gamla Phoenix 

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting. 

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.     

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller 

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor. 

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.   

Sandpapper i halsen 

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr. 

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar. 

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.  

En hädelse 

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker. 

Betyg 1/10  

Hellboy (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Ett vulgärt stycke skräpfilm som definitivt hör hemma i helvetet.

Detta kan inte vara sant… Nog för att films trailer knappast har fått någon att dansa av glädje… Nog för att Guillermo Del Toro inte regisserar… Men det här är snudd på obeskrivligt uselt… 

Hellboy (2004) må inte ha försatt världen i lågor… 

Ekonomiskt så var Del Toros två filmer undermåliga, de var både dyra och måttligt  populära. För ett par dagar sedan släpptes en trailer för Todd Phillips Joker med Joaquin Phoenix i rollen som världens dödligaste clown. Belackare och cyniker som avskyr allt som bär kategorisering – serietidningsfilm, sätter redan nu sitt hopp till att Phillips film kommer att skriva om regelboken, precis som Heath Ledger då han blev regisserad av Christopher Nolan. 

Att uttala sig om Joker är ännu för tidigt, men för de som frågat efter en annorlunda film inom genren så borde man gå tillbaka och titta på Hellboy (2004), ett skolexempel, filmen är både  annorlunda men ända kvalitativt, utan några som helst pretentioner, inte någon förvrängd version av Martin Scorseses The King Of Comedy – som Joker verkar vara. Den värld Del Toro visar upp i Hellboy (2004) är drömlik men samtidigt skrämmande och levande. 

Del Toros unika signum

Del Toro har ett visuellt signum som innebär en hängivenhet till smådetaljer, Ron Perlmans jättelika pistol – namngiven The Good Samartin, är nästan lika imponerande som valfri ljussabel från berättelserna om Luke Skywalker och Prinsessan Leia. Men utöver att vara en stilsäker och visuellt vacker film, så har Hellboy (2004) en överrumplande emotionell kraft. Relationen mellan Perlman och den numera bortgångne John Hurt, hör till bland det mest finkänsliga och drabbande jag sett – inte bara i en serietidningsfilm. 

Framförallt så har den första filmen om beskyddaren från helvetet, ett hjärta som är minst lika kraftfull som huvudpersonens jättelika hand gjord utav sten. 

Att Hellboy (2004) ligger i skymundan än idag är något av en tragedi.

Drömmen som aldrig blev av… 

En tredje – och avslutande, film har länge varit efterfrågad. 
Del Toro har varit ovillig att lova något. 
Ekonomiskt har det helt enkelt inte gått att få någon filmstudio att finansiera det avslutande kapitlet. 
Enligt Del Toro skulle en tredje film behöva kosta multum. 

Trots påtryckningar och förhoppningar från flera inbitna fans, så är den hypotetiska filmen numera permanent skrotad. Neil Marshall – känd för hårda och brutala skräckfilmer som The Descent, har nu blivit kapten för en ny skuta som skall försöka ge nytt liv åt karaktären. 

Deadpool öppnade upp en tidigare stigmatiserad sorts film. 
En barnförbjuden superhjältefilm som kunde tänja på gränserna men ändå spela in stora mängder stål. James Mangold – som regisserade Logan, kommenterade att en högre åldersgräns också innebar att berättelsen kan – och borde, vara mer avancerad. 
Berättelsen kan ta sin tid och inte stirra sig blind på action. 

Helvetesfilm

The Descent är ännu något av en modern skräckklassiker, det är en svettig och skräckinjagande upplevelse som får varenda nerv att bli lika spänd som en gitarrsträng. Det fascinerade obehag som Del Toro alltid dragits till, borde därför kunna förvaltas väl av en regissör som gjort karriär på att visa brutalitet och cynism. 

Men Neil Marshall behandlar Hellboy (2019) som en enda lång lekstuga – utan lekfullhet eller entusiasm. Där Del Toro gjorde en personlig, varm och distinkt film, så är Marshalls Hellboy (2019) en gapande bullerfest som misshandlar den mest tålmodiga biobesökaren. 

Att kalla Hellboy (2019) för slarvig smörja är att ge den mer beröm än den förtjänar. Allt går åt skogen redan i filmens stökiga introduktions sekvens, där bli vi serverade hårresande usla specialeffekter samt horribelt skådespel som borde få biografens nödutgångar öppnas på vid gavel.

Skamligt skådespel 

Då filmen väl kommer till David Harbour – som tagit över efter Ron Perlman, så går det från uselt till skandalös katastrof. Ron Perlman må inte vara en skådespelare i absolut toppklass, men i rollen som tungt sminkad demonisk hjälte var han helt lysande. Med hjälp av fantastisk kostym, sminkning och karisma, så blev denna hårdhänta och nonchalanta hjälte både empatisk och underhållande. Harbour har ingen av dessa förmågor…         

Istället är denna Hellboy slö, tråkig och plågsamt stel. Det finns inte något i Harbours rolltolkning som ens kan bedöms som godtagbart, inte blir det roligare av att dialogen framförs som om han – och karaktären, vore kraftigt berusad, något som inte kanske är helt omöjligt…

Det skulle förklara hur man orkat läsa igenom detta manus.  
Detta ohyggligt usla skådespel är inte exklusivt för David Harbour… 

Milla Jovovich, Sasha Lane och Ian McShane borde alla skämmas över sina ’’ så kallade’’ insatser. McShane som är en sann veteran inom skådespelaryrket, är – med allt rätt, förbannad, frustrerad och helt obekymrad om att leverera något av värde. Lane och Harbours försök att iscensätta en trovärdig och respektfull relation, är inget annat än vedervärdig. 

Snusk och smörja 

Att Neil Marshall inte bryr sig om att berätta en historia eller att inspirera sina aktörer borde vara indikativt nog för vilken pina hela filmen är. 
Men Marshall fortsätter denna sandlåda genom att pröva gränserna får våld och snusk. 

Hellboy (2019) kan vara en av de mest bloddrypande och osmakliga filmer jag sett. 
Våldet, snusket och slemmet vet inga gränser, kroppar styckas, huvuden exploderar och dränker publiken i hjärnsubstans. I jämförelse så är Deadpool redo att visas på ett daghem. Om nu Hellboy (2019) hade haft ett hjärta, eller varit någotsånär sympatisk, så hade dessa groteska inslag kunnat accepteras. 

’’Som passar ett cyniskt svin’’ – Sillstryparen  

Men Neil Marshall är bara intresserad cynism och kylig överlägsenhet. 
Självfallet så svär alla karaktärer som borstbindare, vare sig det är befogat eller inte. 

Detta är filmvärldens svar på snuskbandet Onkel Kånkel. Marshall är övertygad om att denna burdusa och vidriga jargong skall förmedla någon sorts – stenålderssyn, av manlighet… 
Istället blir det bara en pubertal uppvisning i smaklöshet och dagisfasoner.  

Mitt i denna vulgära sörja av blod, inälvor och andra mindre trevliga inslag, så görs det ett par förkastliga försök till humor som är lika roliga som att ramla ned för en brant trappa. Ovanpå denna frånstötande kakofoni av massakrer och kroppsvätskor så har filmen ett ylande soundtrack – bestående av rutten rock, som får trumhinnorna att explodera. 

Man undrar snart om Marshall valt den här – apokalyptiska, vägen för att på så sätt differentiera sig ifrån Del Toros filmer ? I en intervju har makeup designern Joel Harlow tagit avstånd från Del Toros version och noga påpekat att de försökt stöpa om all design från de tidigare två filmerna. Detta påstående kan nog höra till de mest falska sedan de största tobaksbolag – under ed, vittnade och svor på att nikotin inte var beroendeframkallande.

Beväpnat rån 

Ganska snart så inleds ett beväpnat kreativt rån…
Det är inte bara designelement som stulits, flera scener och händelseförlopp är identiska med det Del Toro gav oss för femton år sedan. Dessa skamlöst efterapade scener är lika skrattretande som piratkopierade Rolex klockor eller skamlöst falska Louis Vuitton-väskor.

Där Del Toros värld var trovärdig och inbjudande, så stinker detta av plast, usel produktion och än sämre fantasi. 
För att vara en film om magi och varelser från sagorna, så är Hellboy (2019) lika spektakulär som en tråkig måndag i januari. 

Egentligen kan kritiken fortsätta tills nästa årtionde; actionscenerna är uselt koreograferade och kryddade med erbarmliga specialeffekter som inte ens är följsamma, berättelsen har lika mycket substans som ett avsnitt av Paradise Hotel och där filmens hjärta borde sitta, hittar vi bara ett tomrum, större än universum självt. 

Ett övergrepp 

Att säga att en film är besatt av djävulen är magstarkt, men detta måste vara fött ur helvetets mörkaste hörn. Hellboy (2019) är ett groteskt skämt som häcklar Mike Mignolas serietidning, spottar på filmkonsten och häller kloakvatten på publiken.
Detta är ett övergrepp som måste bojkottas, fördömas och snabbt glömmas bort. 

Betyg 1/10 

Mid90s Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Total hybris och genomuselt manus gör Jonah Hills regidebut till perfekt bränsle för de kommande majbrasorna 

Ordspråket vid fel tid på fel ställe, är vanligt. Men för Jonah Hill borde uttrycket omvandlas till: – Fel man, vid rätt tillfälle och rätt tid. När Hill inledde sin karriär så var det som en fumlig fåne i Superbad. Om Jonah Hill hade insett sitt begränsade spektrum, så hade vi sluppit denna genomusla uppvisning i dumdryg hybris.

Ett antal komiska skådespelare har lyckats göra mörkare och allvarligare projekt – Jim Carrey i Eternal Sunshine Of The Spottless Mind är ett helt lysande exempel på en aktör som kan så mycket mer än att bara agera mänsklig gummisnodd. Tyvärr så har Carreys karriär inte lyft, och han fortsätter göra film som knappt kan betygsättas.

Den ’’reinkarnerade’’ Laurence Olivier 

Jonah Hill har däremot – olyckligtvis, fått se himmelens portar öppna sig efter sin insats i Moneyball av regisserad Bennet Miller. Hill mottog i och med den filmen en oförtjänt Oscarsnominering. Bara tanken på Hill som ett matematiskt geni är lika parodiskt som när popdivan Mariah Carey gav sig på att spela socialarbetare i Lee Daniels Precious.  

Och efter ytterligare en Oscarsnominering så har Hill intalat sig själv att han numera är en reinkarnerad Laurence Olivier. Detta har inneburit att Hill slutat skriva autografer och istället delar ut visitkort, och ett skådespel som känns så bekvämt och självgott att det närmar sig det outhärdliga. Den gräsliga insatsen i den annars lysande Netflix-serien Maniac, gör det tydligt att Hills nuvarande karriär är byggd på en gigantisk bluff. 

Nu har skådespelaren nått den kritiska nivån av hybris att han åtagit sig att göra debut som regissör. Resultatet är lika lyckat som då Keith Richards och Mick Jagger – desperat, försökte starta igång ett par taffliga solokarriärer. 

’’Ödmjukhet, vad är det ?’’ 

En debut brukar innebära ett mått av ödmjukhet från regissören. Men Hills astronomiskt stora ego förvrider en – i grund och botten, enkel film om en snårig och stökig uppväxt. Försöket att tvångsmässigt försöka skapa grå och betongliknande diskbänksrealism, går väldigt snabbt åt skogen då filmens manus är besläktad med pinsam ståuppkomik där man desperat försöker dra ut på skämten och aldrig kommer till slutklämmen. 

Dramatiken är lika tung och drabbade som en kudde fylld med det mjukaste av dun. Dialogen är i sin tur lika tragikomiskt patetisk, i en sekvens visas Scorseses mästerliga gangstersaga Goodfellas på en TV, ironin är total då mängden svordomar är minst densamma här. 

Och där väldigt ovårdad dialog ofta kan ha ett syfte, så känns detta snarare som ett sätt att prova gränserna för vulgaritet. Inom filmhistorien finns det ena uppsjö av både fascinerande och intressanta karaktärer, som både saknar moral och några former av empatiska kvalitéer, men som fortfarande går att observera. Ett sådant projekt kräver ett gediget ramverk, vilket Jonah Hill självfallet inte klarar av att bygga upp. 

Snacka strunt och röka 

Man talar om att stora konstnärer blir inspirerade av andras verk, och att mindre begåvade stjäl. Jag antar att ni kan gissa i vilken kategori Mid90’s landar i ? Man snor – helt ogenerat, stora partier från Richard Linklaters Boyhood samt Gus Van Sants vedervärdiga Paranoid Park. En gammal lärare summerade – grovhugget, skateboard åkande som en väldig massa snack, marginell aktivitet och en väldig massa rökande av cigaretter. 

Jag vill inte lägga någon vikt vid detta uttalandets potentiella trovärdighet, men det summerar åtminstone Mid90’s till punkt och pricka. Hela filmen är som ett utdraget häng vid någon gatukorsning, karaktärerna diskuterar nonsens i evigheter samtidigt som de begår ett antal förbrytelser, det är lika kul som det låter.  

Åtminstone ett par starka insatser 

Men i detta söliga trams finns faktiskt ett par starka skådespelarinsatser. 

Den vanligtvis bleka Katherine Waterston gör kanske sin mest detaljrika och nyanserade karaktär någonsin, denna ensamstående och övergiven karaktär har både djup och kraft, tyvärr så blir Waterston bara en marginell biroll. 

Huvudrollsinnehavaren Sunny Suljic – från Playstation 4 succén God Of War (2018), fortsätter att imponera. Suljic fångar de naiva förhoppningarna om att få ingå i en socialkrets, trots att det i slutändan kan innebära att stöta bort sin familj. Även Na-kel Smith gör ett minnesvärt porträtt av en buse med gott hjärta. 

Resten av karaktärerna kan däremot inte berömmas… Majoriteten är en samling hopplösa skamfläckar som jag aldrig vill påminnas om igen. Mitt i detta så finner Lucas Hedges, likt pollensäsongen under våren, så är Hedges lika jobbig och förutsägbar. 

Avgaser rakt ut i salongen 

Även om Waterston, Smith och Suljic lyfter enstaka segment, så är allting en cirkus av hemska personligheter, slentrianmässigt berättande och kass dialog. Man kan fråga sig vad syftet med allt detta är ? Jonah Hill har inte svaret på den viktiga frågan. Istället för att inrikta sig på en slutdestination, så tillåts filmen stå på tomgång och spy ut avgaser i biosalongen.  

På hemvägen råkar jag se reningsverket Käppalas informationsreklam, där ombedes allmänheten att inte spola ned det som inte är avföring eller toalettpapper… Jag skulle vilja föreslå att Mid90’s borde tillhöra det som utan större problem kan gå raka vägen ned i avloppet. 

Betyg 2/10 

Oscarsgalan 2019

Det är dags att erkänna något ’’hemskt’’ i biktstolen. Jag har inte sett Oscarsgalan på år och dagar. Evenemanget kan knappast kallas för spännande, tillskillnad mot en Super Bowl, där allt kan hända i själva matchen, så är Oscarsgalan färdigställd sedan veckor tillbaka då den sänds. Revisionsfirman Pwc (som inte ens klarar av att dela ut rätt kuvert) behandlar omröstningen, och det hela är ett tre timmar långt mellanspel som lika gärna hade kunnat avklaras i ett pressutskick.  

Vad som sägs vara filmvärldens mest prestigefyllda pris har för varje år enbart blivit en enda lång tragedi som pendlar mellan ett skämt och en pina.

För de som vill ha bevis på detta, kan gå igenom några av de senaste årtiondets nominerade inom kategorin bästa film: The Blind Side, Milk, An Education etc. 

Det är inte heller jämförbart med Nobelpriset, förvisso är några av dess institutioner – Svenska Akademin, lika trevliga som ett kvällsdopp i storstadskloak. Det enda som gör att Nobelpriset är något mer anständigt, är att processen – med nominerade och beslutet om vinnare, hanteras utanför allmänhetens ögon, ingen nominerad kandidat meddelas, enbart vinnaren får besked då diskussionerna är färdiga. 

Oscarsgalan har de senaste åren utsått extrema kontroverser, flera kampanjer som ’’ Oscars too white’’ har satts igång i respons mot akademins oförmåga att lyckas att införa etnisk mångfald i både de beslutande organen samt de nominerade. Trots flera klagomål och höjda röster, så är akademin fortfarande – uteslutande, bestående av vita äldre män. 

Årets upplaga har – på förhand, hört till bland de mer pinsamma i hela galans historia. Skandalerna och magplasken har fullkomligt staplats på varandra, från den utsparkade värden Kevin Hart, till beslutet att inte sända utdelningen av ett antal tekniska priser – bästa foto. 

Det enda anledningen att denna omgång var marginellt mer intressant än tidigare, stavas Black Panther. Tiger Film må recensera och diskutera alla sorters konstformer, som musik, spel och film. Men det vore en osanning om vi inte erkände att vi har en stor förkärlek till popkulturen och främst det som kallas för nördkultur. 

Att en serietidningsfilm – efter så många är av negligering, äntligen blev nominerad kändes som ett tillfälle att rättfärdiga alla år som nördar, fans och trogna serieälskare, behövt utstå attacker där elitistiska röster förkastar allt som har med superhjältar och nördiga narrativ att göra. Till och med fantasy och science fiction har blivit mer accepterat än något som burit en DC eller Marvel logotyp.  

Oddsen på at Black Panther skulle vinna bästa film var obefintliga. Kritikstormen mot akademin hade förmodligen haft samma destruktiva framfart som stormen Gudrun om detta hade skett. 

Att vara värd för Oscarsgalan må ses som en ära inom nöjesindustrin. Men förutom Billy Crystal och Johnny Carson, så har de senaste värdarna – hur duktiga de än är utanför rollen som konferencier, framstått tragiska. 

Chris Rock som fått hantera galan två gånger, var en fasa. Till och med usel radioteater var att föredra framför Rocks likbleka skämt och usla framförande. Jon Stewart är en fantastisk energisk och vild personlighet, hans The Daily Show era borde förvaras på The Smithsonian i Washington D.C, men som värd för detta åbäke till ceremoni, så verkade Stewart ha fått på sig en tvångströja, de där riktigt vassa kommentarerna och replikskiftena blev censurerade. Sedan hade vi Ellen DeGeneres vars insats var så usel att dem som tvingades genomlida  eländet borde fått ekonomisk ersättning. 

Så avsaknaden av en värd kundek kanske ha förändrat saker och ting, självfallet så nyttjades inte detta tillfälle, istället fick vi en show som var lika trist, hjärtlös och långtråkig som alltid. Öppningen där Queen + Adam Lambert spelar ett par korthuggna versioner av We Will Rock You och We Are The Champions framstår pliktskyldigt, och stackars Roger Taylor hanterar sina trummor som om det vore sköra som hundvalpar, något dånande muller blev det inte tal om. 

Tina Fey, Maya Rudolph och Amy Poehler iscensättning av en pseudoversion av det klassiska välkomsttalet, gjorde det glasklart att vi befann oss på en den mest erbarmliga bottennivå ännu en gång. 

Trots att man lovat en snabbare och mer hanterlig show, så är de flesta hållpunkter detsamma som en massiv blodpropp. Sektionerna där de nominerade inom bästa film skall presenteras av en skara eklektiska personer – Tom Morello ifrån Rage Against The Machine och Prophets Of Rage, dyker upp från ingenstans och presenterar Vice av Adam McKay, Morello ser lika vilsen ut som ett rådjur i strålkastarljuset. 

Men Morellos trista presentation är harmlöst gentemot det som väntar i de evighetslånga tacktalen, de fungerar ypperligt som saltsyra mot den goda smaken.    

Black Panther vinner förvisso tre priser för sin musik (där vi får lite svensk representation i och med Ludwig Göransson), produktionsdesign och kostym, samtliga välförtjänta men i det långa loppet sekundära. Däremot är publikens entusiasm påtaglig då Black Panther figurerar bland de nominerade. 

Resterande två timmar fylls ut med fler hemska presentationer av de nominerade filmerna, dödstråkiga musikaliska framträdanden – exklusive Lady Gaga (som faktiskt håller det mest inspirerade talet) och Bradley Cooper. När vi slutligen når de tyngsta kategorierna, bästa – manliga, kvinnliga huvudroll och film, så kommer galans största överraskning. Glenn Close vinner inte för sin roll i The Wife, istället så är det Olivia Colman som tar hem statyetten för sitt helt magnifika porträtt som drottning Anne i Yorgos Lanthimos mästerverk The Favourite. Emma Stones reaktion – då hon ger kollegan Coleman en lång passionerad kyss på kinden, är ett fantastiskt ögonblick som verkligen visar på bandet som formades mellan henne, Colman och Weisz. 

Colemans tal hör också till bland de mer underhållande, det är oförberett, spontant ödmjukt och mycket lättsamt. 

Lika underhållande blir det inte då Rami Malek vinner för sin ytterst mediokra insats som Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody. Varken Malek eller filmen har någonting att göra bland nominerade som nämnda The Favourite eller ens A Star Is Born

Bästa film blir nattens enda spännande stund, skall Black Panther återigen göra historia och vinna för ? Svar: Nej… Men innan vi får svaret så plockar Oscarsgalan fram sin ’’bästa’’ presentatör för denna blytunga kategori. Är det en titan såsom Martin Scorsese eller Steven Spielberg ? Glöm det ! Ut kommer en blonderad Julia Roberts. Någonstans här så börjar livskraften rinna ut i fåtöljen, Roberts – som har ett renommé som är lika vackert som en inbrottstjuv och en karriär som inte ens djävulen vill närma sig, skall nu presentera bästa film. Detta är så patetiskt att blodtrycket spränger ett par ådror. Nick Nolte eller Gary Busey hade varit ett bättre alternativ, det vore åtminstone oväntat.

Sedan har vi Roma, denna text har så varsamt som möjligt försökt undvika ämnet. Vår recension är sedan ett tag tillbaka publicerad, tankarna och känslorna kring en av förra årets mest pretentiösa och sega bluffprodukter, vill jag aldrig mer tänka tillbaka på, det är illa nog att jag blir påmind om filmen varje gång jag ser en hink med vatten eller en golvbrunn. 

Och även om Black Panther och The Favourite blir snuvade på konfekten, så får Roma se sig besegrad till fördel för Green Book i striden om bästa film.  

Tillslut så är golgatavandringen slut… 

Klockan är fem på morgonen, många timmars förlorad sömn har återigen ägnats åt ett evenemang som är lika hopplöst som Eurovision Song Contest. Tack och adjö !   

Roma Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Årets mest hyllade produktion griper varken tag eller fascinerar. Det är enbart en fråga om preferens, men denna maträtt kan jag inte äta upp med någon vidare god min. 

Jag hoppas att denna sortens recension aldrig mer behöver återupprepas i framtiden, chanserna på det är nog lika låga som att vi har hittat en lösning på världens energiproblem vid årskiftet… 

Att Roma inte har uppnått den nästintill omöjliga medaljen – att tilldelas ett 100% perfekt betyg på Rotten Tomatoes, är något förvånande. Vart man än tittar så verkar ett maxbetyg vara elementärt. Redan innan sin premiär på årets upplaga av Venedigs filmfestival, så var Roma favorittippad till att bli huvudkandidaten för att vinna en Oscar för 2018 års bästa film. 

Skälet till förvarningen om recensionstypen, är att den åsikt som går i polemik med ett så stort och gemensamt konsensus, ofta kan ses som ett enkelt sätt att provocera och därefter attrahera uppmärksamhet. Man kan också döpa om det till det nya ordlaget troll. Därför kommer denna text förmodligen påminna mer om en bekännelse inför öppen ridå, inte en analys som skall vara något sånär  informativ och underhållande. Detta känns som att sitta och skriva in en ny grundlag, allt måste förklaras och det mycket noggrant.   

Inte kompatibel 

Alfonso Cuarón är den där regissören som förmodligen aldrig kan komma att bli kompatibel med mina egna preferenser. Det handlar inte om att kasta sten i glashus eller att ropa varg, vad Cuarón än har gjort så har jag lämnats oberörd och rentav uttråkad. 

Harry Potter och Fången Från Azkaban blev för många ett uppvaknade då det kom till att acceptera J.K Rowlings trollkarlsvärld som något mer än triviala lekar för barn. Att ens våga påstå att den föregående regissören Chris Coloumbus, gjorde någonting bättre är som att anmäla sig till en frivillig arkebusering. 

Azkaban innebar en klart mer slipad estetik och stilismen gick från gemytlig familjefilm till något mer hårdhudat och hotfullt. Cuarón är utan tvekan tekniskt kunnig, vare sig det gäller 

Children Of Men eller Gravity, så har saker som foto och specialeffekter, alltid hållit högsta klass. Cuaróns filmer kan liknas med att beskåda skyskrapor i Manhattans Midtown område, de ståtliga kolosserna är gjorda av putsat glas och borstat stål, det är höga ståtliga och – ofta, inte särskilt  inbjudande. En promenad i New Yorks kärna må vara en spektakulär upplevelse för ögat, men övertiden, nattjobben och stressen – som sker innanför den mäktiga fasaden, blundar man gärna för. 

Den känslan är identisk för mitt eget omdöme kring Cuaróns hela filmkatalog. Till och med något så tillgängligt som Harry Potter, kändes nu lika kyligt som en kyss från filmens skräckvarelse Dementor. Children Of Men stoltserade med flera tekniska framsteg, som ett fotorealistisk spädbarn, helt bestående av ettor och nollor, men resan som Clive Owen gjorde tillsammans med Clare-Hope Ashitey, greppade aldrig tag i mina hjärtsträngar, istället var det som en vacker isskulptur, vacker att se på men hemsk att beröra med sin bara hand. 

Gravity blev även den bejublad. Återigen så fick jag ställa mig i opposition, där jag verkade vara den enda som inte blev hänförd. Bara tanken på att behöva spendera tid med 

Sandra Bullock i isolerad miljö, gav mig allvarlig huvudbry. Bullocks insats var ännu ett försöka att roffa åt sig oförtjänta branschpriser – som den gången hon medverkade i The Blind Side. Och återigen så drog Cuarón med sig kyla och en lövtunn berättelse som lämnade mig både frustrerad och likgiltig. 

Jakten på upprättelse 

Tillsammans med Guillermo Del Toro och Alejandro González Iñárritu, så sades Cuarón -skämtsamt, ingå i en så kallad treenighet vid namn ’’The Three Amigos’’. Flertalet av Iñárritus tidiga filmer föll på att vara pretentiösa och överdramatiserade. Men så plötsligt så tog sig Iñárritu i kragen och levererade Birdman, en helt fantastisk film som rådde bot på alla problem som tidigare plågat hans filmer. Och därefter följde The Revenant, en tung, dramatisk och synnerligen krävande upplevelse i och med sitt makliga tempo. 

Då Iñárritu lyckades ändra på sig – och faktiskt leva upp till sitt rykte, så fanns det en del av mig som hoppades på att Cuarón skulle göra detsamma med Roma. Det är ett mer personligt projekt för regissören och denna gång handlar det inte om något dystopiskt London eller en rymdstation i kris, bara – ett delvis, självbiografiskt drama om en medelklass familj i Mexico City. 

Kanske var det för mycket att hoppas på, att Roma skulle bli Cuarons motsvarighet till Federico Fellinis Amacord, en hysteriskt rolig skildring av uppväxten. Men Roma fortsätter tyvärr att gå i de fotspår som gjort det mer eller mindre omöjligt för mig att uppskatta Cuaróns arbete. 

Som vanligt så är det visuella av högsta kvalitet. Det svartvita fotot är sylvasst och gör kullerstenar och trånga boenden för tjänstefolk slående. Därefter är själva iscensättningen oklanderlig, Mexico City blir mer än bara trafikstockning och mariachi band, ett minst sagt osmickrande ljus som amerikanska motparter alltid verkar framställa staden i. Detta är en plats i ständig rörelse där det finns utrymme för kärlek, sorg och förlust.   

Vatten, stan är full av vatten 

Att man har ambitioner att hålla det intimt, blir övertydligt när Cuarón – likt Sergio Leone, fascinerar sig för att filma obönhörligt långa scenen med bla rinnande vatten. Där Once Upon A Time In The West i alla fall håller intresset uppe med musik eller distinkta ljud, så är Roma helt knäpptyst, detta skapar en stark provokation, i diverse intervjuer talar Cuarón varmt om sin symbolism, nog för att tanken kan vara god, men själva resultatet är en film som från första bildrutan känns distanserad och totalt obekymrad om att faktiskt ge publiken en väg in i berättelsen. 

Karaktärernas trassliga vardag är filmens emotionella kärna, men de mest tragiska och traumatiska scenerna resonerar aldrig. Personerna som drabbas blir aldrig till något mer än brickor på ett bräde. Helt fasansfulla livsöden blir bara korta små stunder av ångest, som i sin tur har förmedlats bättre och med mer intensitet i en handfull andra filmer, varav några aldrig fåt samma mediala uppmärksamhet. 

Ingen slutkläm eller gastkramande final 

Att Roma inte kör med gaspedalen i bottnen – då det gäller tempo, skulle inte vara ett problem om det fanns något som förtrollade eller fascinerade. Martin Scorsese gjorde en prövande men otäckt effektiv film med Silence, ett stycke film som definitivt inte tog någon hänsyn gentemot sin publik. Däremot var filmens klimax så pass kraftfullt och förkrossande, att hela den plågsamma färden kändes väl värd besväret. 

Cuarón får aldrig till någon sådan slutkläm eller gastkramande final, det slutar istället som det började livlöst och utdraget. Utöver det kastar man in ett ex antal sekvenser som inte kan klassas som något annat än utfyllnad, det är allting ifrån högljudda nyårsfester till kampsports uppvisningar, varav inget skapar variation, insyn eller intresse. 

Den som lämnades kvar.. 

Jag känner mig som den som lämnades kvar i kön, in till nattklubben som alla talade om, eller den enda anställda som inte fick löneförhöjning. Hur jag än vrider och vänder på detta så står jag helt oberörd av Roma, och hur trevligt det än hade varit att sitta på insidan och titta ut, så kan jag åtminstone – med gott samvete, stå kvar i kylan och erkänna att Roma inte var menad för mig eller jag för den. 

Betyg 4/10  

Molly’s Game Recension 

010

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

140 minuter av självömkan och excesser i hasardspel, knark och glorifiering av samhällets mest imbecilla.  

Aaron Sorkin är en av vår tids mest inflytelserika manusförfattare. När Sorkin står som avsändare får ett manus så vet man att det väntar besinningslöst rapp dialog och en story som har stark bäring i det nuvarande samhället. The Social Network blev en kultklassiker genom sitt manus och fantastiska tempo, det är en av David Finchers största stunder och tillsammans med Sorkin så gjorde de båda film som utan tvekan förtjänar att bära tituleringen mästerverk.

The Social Network ledde till Sorkins första Oscar för bästa manus, jag minns de hoppfulla förväntningarna på vad tacktalet skulle innehålla. Det visade sig vara ett erbarmligt skräptal som knappt gick att urskilja från det sedvanliga struntpratet som vi bombarderas med varje år i slutet av februari eller början av mars. Luften verkade ha gått ur Sorkin och mycket av hans följande projekt blev ointressanta. TV-serien The Newsroom var tänkt att bli ett flaggskepp för HBO, den tog slut efter tre säsonger och har nu försvunnit som Coca Cola uppföljaren New Coke. Sedan anförtroddes Sorkin med att adaptera Walter Isacssons bok om Apple-grundaren Steve Jobs. Det kändes som ett självklart val, men det var också lite typsikt att Sorkin ännu en gång försökte sig på att upprepa framgångarna från The Social Network, inte helt olikt hur Martin Scorsese mer eller mindre kopierade sin Goodfellas då han gjorde Casino.

Steve Jobs är en beklaglig film som hör hemma på någon riktigt obskyr och desperat TV-kanal. Michael Fassbender känns felplacerad och inte ens dialogen bjöd på några klassiska replikskiften.

0013

Roll Of The Dice 

Nu tar Sorkin och debuterar som regissör och inkonsekvensen från hans senaste projekt fortsätter att spöka här. I en tempofylld och stöddig start ser det visserligen ut som om Sorkin bara vill ha lite roligt, det är cyniskt och fyllt med svordomar som avfyras i rasande fart. Jessica Chastain inspirerar för första gången till mer än en gäspning och de förfärliga mansgrisarna som utgör de flesta manliga karaktärer känns som perfekta antagonister i en post #metoo – värld. Det ser ut att bli 140 minuter av intellektuell och skarpsinnig underhållning, varken mer eller mindre. Men på vägen tappar Sorkin greppet och koncentrerar sig mest på att få oss i publiken att sympatisera med dekadenta snorungar som nonchalerar samhället.

Huvudpersonen Molly Bloom porträtteras som ett offer, en klipsk kvinna som enbart tjänar pengar genom att vara lite smartare än konkurrensen. Sorkin verkar nästa beundra det överflöd av knark och pengar som forsar in. Det är provocerade att Sorkin väljer att sätta Bloom i ett ljus som får henne att verka som en god entreprenör som bär med sig något snedvridet rättspatos. Dallas Buyers Club visade upp en person som verkade utanför lagen, men det i en verksamhet som i flera fall hjälpte människor som led av AIDS. Molly Bloom arrangerar hasardspels kvällar med kändisar som dricker vodka och sprit för tusentals dollar. Det finns inget ädelt eller ridderligt över den här verksamheten överhuvudtaget.

Jag sätter då mitt hopp till att Sorkin vill överösa oss med excesser av knark, sex och sedan konsekvenserna som följer av denna destruktiva livsstil. Det sker aldrig…

0051

’’Let the games begin…’’ 

Blooms drogmissbruk framställs som en halsbränna, hela argumentet blir att hennes aktiviteter inte är i paritet med grövre kriminalitet. Det är som att försöka rättfärdiga sin egen fortkörning enbart för att en racerförare utsätter sig för ännu högre hastigheter på en racingbana.

Hela samlingen av karaktärer sträcker sig från monster till själviska svin som negligerar familj och lagen för att sko sig själva. Sättet Sorkin försöker försköna och glorifiera olika sätt att trampa på samhället är plågsamt. Han blir som en skrikig försvarsadvokat.

Kevin Costners fadersgestalt är lika lätt att finna tycke för som den groteske Ramsay Bolton från Game Of Thrones. Idris Elba går på sparlåga och hans karaktär är en ynkrygg, Elba får snart börja se sin hårt vunna karriär isärplockade av skräpfilmer som The Dark Tower, The Mountain Between Us och nu detta. Chastain är betydligt bättre än i någon av sina tidigare filmer, men karaktären är ytlig och desillusionerad samt en girig karriärist som huvudsakligen ägnar sin tid åt att tycka synd om sig själv, trots att hon växt upp med silverskeden i munnen.

009

House Of Cards 

Så när två timmars dekadens och tveksam moral går mot sitt slut så bestämmer sig Sorkin för att slänga in lite pekoral i form av blödiga och komplett banala vändningar. En film som fullkomligt drypt av överflöd och cynism blir i de sista skälvande tjugo minutrarna till sockersöt pekoral där  syndare är ursäktade så länge man kan gråta en skvätt och erkänna ett eller annat fel i sin egen  person.

Vidare så irrar hela filmen bort sig i onödigt komplexa och innehållslösa scener där poker skall förklaras ingående. Jag har personligen noll koll på hur spelets olika kortkombinationer fungerar och att behöva blir överöst av text, bild i bild och andra helt obegripliga förstoringar kring pokers olika funktioner blir tillslut som att försöka förstå den svenske kocken från mupparna.

Molly’s Game hade varit fullt duglig som en modern historia om en persons uppgång och fall, det är en tidlös berättelse som alltid kan adapteras. Tyvärr så verkar Sorkin inte nöja sig med det utan kör fast i den här glorifieringen av kriminella.

Jag känner mig till slut rasande över att Sorkin förförts av allt som han själv har attackerat i sina tidigare verk. Om vi ser till hans porträtt av både Mark Zuckerberg och Steve Jobs så är dessa två herrar betydligt mer illasinnade och kolsvarta än en person som samlar gangsters och spelmissbrukare i en lyxsvit på hotelkedjan Four Seasons. Det är helt enkelt skrattretande idiotiskt…

Betyg 2/10 

Wonderstruck Recension 

0012

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2017

Även om flera scener är fantastiskt vackra och även gripande så lämnas man mot slutet ganska ambivalent, fantastiskt skådespel och fin regi kompenserar inte för en film som ofta helt stannar upp och inte hittar sin identitet. 

Hur fantastiskt Todd Haynes än är som regissör så kommer han inte undan med att denna gång kännas trevande och spretig. Wonderstruck har fantastiska beståndsdelar och några mycket starka scener, men det förblir splittrat.

Få dramatiker kan på samma sätt som Todd Haynes skapa så så vassa och träffsäkra porträtt av karaktärer från all sorters bakgrunder. I hans senaste film Carol gick han tvärtemot alla tidigare exempel och skapade en oförglömlig resa i ett naivt 50-tals USA där två kvinnor tvingades göra upp med sin sexualitet.

På många sätt känns Wonderstruck som den självklara spirituella fortsättningen, man inriktar sig den här gången på barn istället för ’’nästan’’ vuxna ungdomar. Platsen är återigen USA och specifikt New York City under två olika tidsperioder. Men nu har Haynes även velat skapa en film som lutar mer åt det surrealistiska. Berättandet är uppbrutet i två skilda historier som tyvärr aldrig riktigt vill samverka med varandra. Charlie Chaplins samlade filmografi står som primär inspirationskälla för de svartvita partier som tar sin plats på 20-talet och helt saknar dialog. De här sektionerna ser otroliga ut, kostymdesignern Sandy Powell verkar ha tillgång till någon sorts tidsmaskin och presenterar ett helt sagolikt Manhattan, fotot är utsökt stiligt. Som en hyllning till stumfilmen slår detta Michel Hazanavicius fruktansvärt veka och platta The Artist med hästlängder.

0032

Thunderstruck

Den andra delen av filmen är placerad i 70-talet med David Bowie och annan popmusik som soundtrack. Haynes väljer här att baka in surrealistiska inslag som drar tankarna till Andrej Tarkovskijs Stalker där karaktärerna verkar gå omringa i någon oförklarlig trans samtidigt som gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Till en början är det inbjudande och känslan av att allt kan hända ger filmen energi och kraft.

Problemet uppkommer då dessa två berättelser skall oscillera mellan varandra. Haynes får inte till någon form av positiv synergi och förutom att de delar tematiska likheter så känns de båda delarna för separata och omaka. Dessa problem präglar hela filmen, i vissa lägen vill den vara konstnärligt svår och djupgående, andra gånger en berättelse om att växa upp och acceptera sina brister.

0022

Helter Skelter 

Det går upp och ned som en berg och dalbana på Coney Island. Haynes som vanligtvis är så duktig med att säga så mycket med så lite, verkar här känna sig tvingad till att sakligt lägga fram varenda del av berättelsen, det blir tillslut så systematiskt att filmens  når sin mittdel känns ointressant.

Där allt börjar med att förföra så blir historien bara en enda lång omväg där man drar ut på speltiden så mycket man kan. Utan att ha läst Brian Selznicks bok – som mycket väl kan vara orsaken till filmens stagnation, så är det förvånande att se att Haynes inte kan bolla lika lätt med det här projektet som tidigare gånger, tex. Bob Dylan biografin I’m Not There, en film som är betydligt mer avancerad och experimentel till sin natur.

En annan film baserad på Selznicks verk var Martin Scorseses Hugo Cabaret, och flera gånger känns Wonderstruck som en efterapning. Samma surrealism och eskapism finns det gott om, det är något mer återhållet denna gång men berättelsens upplösning och vägen dit känns alldeles för ofta igen.

20wonderstruck-web1-superjumbo

Ground Control 

Men som alltid med Todd Haynes så är lägsta nivån hög, flera scener är precis så kraftfulla och medryckande som de gånger Kate Winslet fullkomligt dominerade i den fantastiska miniserien Mildred Pierce. Haynes regisserar sina karaktärer och skådespelare så försiktigt och finstämt att han kan liknas med en arkeolog som försiktigt tassar fram i en nyligen upptäckt egyptisk grav.

Han har också en sällsynt förmåga att lyfta fram det absolut bästa ur unga skådespelare. Millicent Simmonds som debuterar är helt suverän i en roll som inte tillåter någon dialog eller ens ansiktsuttryck. Istället måste man helt föra fram attityden och närvaron, något Haynes lyckas med.

Vanligtvis har jag problem med Julianne Moore och hennes hyperaktiva överspel, men här sänker hon volymen och tillåter sig själv att göra en roll som är betydligt bättre än hennes uppskruvade porträtt i Timmarna eller Magnolia. 

Vidare skapar Haynes också en inbjudande stämning som tar publiken i handen och flera gånger trollbinder. Såldes är det svårt att att känns sig helt missnöjd, men sett till tidigare storverk så är Wonderstruck enbart en parentes för en regissör som kanske hör till industrins mest underskattade.

Betyg 6/10      

Becker – Kungen Av Tingsryd Recension 

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd02

Trots sin skojiga titel är Kungen Av Tingsryd enbart loj, surmulen och stel. När inte ens den småländska dialekten är korrekt är katastrofen ett faktum. 

Affischen och hela marknadsföringen indikerar en kanske vild men ändå rolig film som med lite vilja hade kunnat bli ett underhållande stycke pilsnerfilm med småländska gangsters.

Problemet är – absurt nog, att det inte förekommer den minsta tillstymmelse till humor.
I en helt bitter och grå början blir det uppenbart att detta inte är den underhållande galenskapsproduktion som vi kunde tro.

Hela attityden och stämningen liknar snarare den där dödsutflykten på amerikabåten i Jan Troells  Utvandrarna, där skadedjur, kroppsvätskor och andra grymheter väntar.

Martin Larsson som står som regissör har stora aspirationer och tar inspiration från de riktigt tunga genrekolosserna såsom Gudfadern och Maffiabröder. Man hade hoppats att filmen skulle följa samma linje som den danska gangsterfilmen Adams Äpplen där Ulrich Thomsen rånar bensinstationer i den danska landsbygden med ett gäng totalt inkompetenta följeslagare.

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd05

Coppola i den småländska skogen ?

Men Larsson släpper aldrig introduktionens sura inställning och fyller filmen med allt från mutskandaler till polska arbetare som inte vill äta chokladbollar. Detta låter roligare än vad det faktiskt är, man släpper aldrig den tjurskalliga attityden och kör istället på som om hela filmen är en hyllning till DePalma och Scorsese.

Inte ens dialekterna är särskilt korrekta, invånarna i detta fiktiva Tingsryd verkar till största del bestå utav danskar och skåningar, samt Torkel Petterson som gör… Ja, Torkel Petterson, med någon uppfunnen småländska som verkar rätta sig efter Liv Ullman som Kristina.

Att Nicolas Winding Refn gjorde Pusher-trilogin till hårdkokta och smutsiga produktioner som utforskade det värsta hos människor, där ett mycket färglöst Köpenhamn fick agera bakgrund är en sak. Martin Larsson stjäl helt ogenerat fotot och kompositionen från Pusher-filmerna. Detta skapar en tryckande känsla som inte alls går ihop med den överliggande känslan av svensk buskis.

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd04

Klyschor och nidbilder 

Alla former av klyschor spelas ut, dialogen vill vara hårdkokt och stöddig, men framstår mest som en olycklig parodi.  Helheten blir helt i linje med Josef Fares urusla Kopps, och om Torkel Petterson helt plötsligt hade slängt sig in i slow-motion och introducerat sig som Benny The Cop undercover hade detta varit både roligare och mer trovärdigt än någonting annat i filmen.

Manuset kan inte vara något annat än ett mycket övervintrat skämt. Omfånget på karaktärerna sträcker sig från stereotyper till förnedrande, där man tar nidbilden av icke-Stockholmare till sin spets, Anna Kindberg-Batra (med sitt skämt om att Stockholmare är smartare) må kanske ha roligt åt detta, nu när hon har mer ledig tid på sitt schema.

Knark hos lanthandlare 

Och för den som hade hoppats att detta skulle innebära god reklam för Tingsryd eller Småland i allmänhet får se sig om på annat håll. Varenda invånare, från lokalhandlaren till möbelaffären har sina händer i kakburkar som innehåller allt från knark till olaga vapeninnehav.

Den enda ljusglimten är den Estelle Hadir Löfgren som Beckers dotter, som levererar filmens mest engagerande skådespel. I övrigt är jag helt beredd att konstatera att jag inte ’’tyar mer’’.

Betyg 1/10

American Made Recension

002

Copyright Universal Pictures 2017

Doug Liman har gjort sin bästa film sedan The Bourne Identity. American Made är en skröna som inte har några som helst problem att anamma sin roll som en ren popcornfilm. Om vi bara hade sluppit den onödiga förhärligandet av livsstilen som knarkkung och den ganska stora mängden rasism, så hade vi haft en stund riktigt bra underhållning.  

Att heta Doug Liman har inte varit lätt det senaste decenniet. Efter att ha dragit igång en av den moderna actionfilmens viktigaste hörnpelare i The Bourne Identity har Liman legat på en pinsam bottennivå och kämpat. Liman gjorde under mitten 00-talet några av decenniets största kalkoner.

Mr. & Mrs. Smith drog igång en historisk period för skvallerpressen i och med det som skulle resultera i äktenskapet och sedan skilsmässan mellan Brad Pitt och Angelina Jolie, den faktiska filmen var allt annat än sensationell…

Jumper blev spiken i kistan för Liman, utrustat med ett av tidernas dummaste manus skulle vi också behöva stå ut med Hayden Christensens bedrövliga skådespel. Efter Jumper lade Christensen mer eller mindre av med att göra större filmer och började istället designa kläder, något som verkar gått ”sådär”.

Efter dessa två filmiska hädelser, blev Liman satt i en sits där han inte fick tillgång till samma typer av budget som tidigare. man hade kanske kunnat hoppats på att det skulle vara ett uppvaknande men inte ens det gjorde susen, ingen minns nog Fair Game med Naomi Watts i huvudrollen.

Och efter den apatiska reaktionen till Edge Of Tomorrow var mina personliga förväntningar inte särkilt höga på American Made. Med den ständigt kontroversielle och polariserande Tom ”Tompa” Cruise i huvudrollen är det med stor förvåning jag  konstaterar att American Made är en bitvis underhållande film.

016

Copyright Universal Pictures 2017

Enkla ingredienser 

Liman verkar har satt sig ned och tittat på diverse filmingredienser som fungerar tillsammans. Pablo Escobar, gangsters med tonvis av kokain och en våghals spelad av Cruise. Det låter en smula stelt och försenat. Pablo Escobar fascinationen kändes redan trött då TV-serien Entourage gjorde sin ”fusk-version”  i ett avsnitt av en av seriens många säsonger.

American Made fokuserar tack och lov inte i huvudsak på den ökände kartelledaren. Istället är det Barry Seal som agerade som smugglare åt Escobar som filmen cirkulerar kring.

Överlag är American Made en grabbig film där man håller ett stadigt tempo och förenklar det man kan för att låta skutan tuffa vidare. För den som såg Lord Of War med Nicolas Cage som vapenförsäljare kommer känna igen både stilen och attityden.

Låg trovärdighet 

Autenticiteten i filmen är sannerligen inte hög. I sina värsta lägen visas det upp ett oroväckande glamoröst sken över de excesser som Seal vältrar sig i. Den överdrivna smaklösheten i materialismen påminner om den som Martin Scorsese visade upp i The Wolf Of Wall Street, detta är i jämförelse en klart diskretare film, utan de mest extrema scenerna med sex och vidrig hedonism, även om det skymtar förbi.

Bilderna på verklighetens Barry Seal visar upp en tunnhårig och överviktig herre som inte bär någon som helst likhet med den glammiga Tom Cruise som med en perfekt stylad frisyr och vältränad Hollywoodkropp kör på med sitt enorma patenterade leeende.

Vi får aldrig bevittna något riktigt bakslag för Seal där han tex reflekterar över vad hans handlingar faktiskt gjort med samhället i både USA och de länder som producerar drogerna i Sydamerika. Mängden knark som Seal smugglade in är tillräckligt för att ödelägga hela delstater med beroende människor, fast i en ond spiral där de varken fick vård eller omsorg i president Ronald Reagans nyliberala USA. Och det mycket slapphänta porträttet av diktatorn Manuel Noriega skapar ett genuint obehag. Som kronan på verket kan man i olika bakom kulisserna material se både Cruise och Liman diskutera Seal som en riktig ’’ball’’ äventyrare som bryter sig loss från det ’’vanliga’’ samhällets normer.

Seal framställs inte heller på något sätt lika vulgär som Leonardo DiCaprios Jordan Belfort, istället är han en familjefar som inte ens inleder en verbal konflikt med familjen, trots att han både utsätter dem för lögner och extrem fara.

Att detta är en Hollywoodproduktion råder det såldes inget tvivel om. Det mesta är speglat och vinklat för att kunna skapa en upplevelse som inte skall uppröra allt för mycket. Och förutom en och annan svordom så är American Made en ganska städad film för att behandla så pass smutsiga och obehagliga ämnen.

014

Copyright Universal Pictures 2017

Enbart rum for Cruise 

Tom Cruise får – som alltid, störst utrymme, detta hör definitivt till en av hans bättre filmer och prestationer på senare år. Cruise verkar ha riktigt roligt i den här lite tuffare pojkfilmen. Cruise har hittat ett sätt att få leva ut alla sin galna samt riskfyllda manifestationer, och även om han inte klättrar på flygplan eller husfasader så får han definitivt se mer action än hans jämnåriga och kanske lite mognare kollegor.

Duktiga skådespelare som Domhnall Gleason får däremot inte en syl i vädret då Cruise tar allt utrymme. Sarah Wright följer i samma fotspår som Annabelle Wallis i årets hiskeligt usla upplaga av The Mummy (även den med Cruise) som ett blont bombnedslag som saknar både utstrålning och förmåga att agera. Samspelet kommer inte heller skrivas in i någon historiebok.

0121

Copyright Universal Pictures 2017

Ren rasism 

Och hela samlingen av latinska aktörer som skall porträttera Pablo Escobar och hans anhang, är närmast rasistisk i sin otroligt onyanserade bild av latinamerikaner. Det är enbart svettiga och överviktiga slemproppar, förståeligt att massmördare kan falla för dessa schabloner, men varför till och med lokalbefolkningen porträtteras med denna slappa generalisering och Barry Seal får carte blanche är ytterst bekymrande.

Men trots alla invändningar kan jag bitvis uppskatta idén med en historisk popcornfilm, där man låter underhållningen stå i centrum. Man tummar såklart på verkligheten men när till och med Ben Affleck gjorde samma sak i den Oscarsbelönade Argos flykt från flygplatsen, är det snarare ett tecken på att detta problem inte är endemiskt för American Made.

Tom Cruise har de senaste åren kämpat med att behålla sin roll som uppslagsverkets definition av en Hollywoodstjärna. Mission Impossible-serien är det enda Cruise just nu medverkar i som fungerar kommersiellt. Men med American Made visar ’’Tompa’’ upp en förmåga att göra en lite vuxnare men fortfarande fartfylld och underhållande film. Kanske har han till och med hittat hem ?

Betyg 6/10 

Bäst: Underhållningsvärdet och det stadiga tempot

Sämst: Den förfärliga porträtteringen av latinamerikaner som är så nära ren rasism man kan komma.

 

Silence Recension 

001

En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta. 

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen.  Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet 

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus  The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10