The Girl In The Spider’s Web Recension 

0022

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En barrock och fullkomligt chockerande usel film som gör narr av allt Lisbeth Salander är och var. 

Vad är det här !? Egentligen kan man inleda denna recension med riktigt stora ord, obscena eller slagkraftiga, men det spelar det knappast någon större roll. Lisbeth Salander var en gång i tiden en fiktiv pionjär som slog hål på alla fördomar, klyschor och förutfattade meningar. 

Hon var en iskall men empatisk själ som trollband läsare runtom hela världen. Stieg Larssons tre första böcker om den piercade och tatuerade superhjältinnan har sålt i oräkneligt många exemplar. Kontroverserna och diskussionerna om och kring böckerna har varit minst lika många, med arvstvister och en rand med skandalösa böcker om författaren själv. Måhända så dessa romaner inte i klass med T.S Elliot eller F. Scott Fitzgerald, men som underhållning är de fullkomligt lysande. 

Inför The Girl In The Spider’s Web så stod vi inför viktigt beslut – skulle David Lagercrantz böcker läsas eller inte ? Rent arbetsmässigt borde det första alternativet ha genomförts, men efter hela fyra biofilmer – där storyn redan rullats ut, så beslutade vi att – uteslutande, analysera och bedöma The Girl In The Spider’s Web som film.  

Som tidigare nämnt så har hela fyra olika filmatiseringar gjorts av Larsons böcker, alla har haft sina styrkor och svagheter. Där Män Som Hatar Kvinnor är en fullt acceptabel adaption, så är uppföljarna skam på torra land, beslutet att låta dem fullföljas som TV-filmer måste höra till ett av de mest bedrövliga besluten någonsin. 

David Finchers filmatisering hade kanske lite för mycket gemensamt med Niels Arden Oplevs film, men det var en mörk och intensiv film där Fincher – som alltid, skänkte projektet sin absurda perfektionism och stil. Mottagandet var bra men inte extatiskt, men någon rusning till biograferna blev det inte, ekonomiskt var The Girl With The Dragon Tattoo nästintill en flopp. Sony – som stod som producerande bolag och även distributör, fick göra en avsevärd avskrivning som efterföljd. Förhoppningarna att producera potentiella uppföljare söndrades. 

0041

Turn My World To Black 

Men från ingenstans så kom nyheten att Millenium-serien skulle få en litterär följetång. David Lagercrantz skulle nu ta över där Larsson slutade. Sony sadlade om och tog in ett nytt team för att filmatisera romanen. Denna gång väljer man att mer eller mindre bortse från Larsons två uppföljare, The Girl In The Spider’s Web utspelar sig i ett sorts berättarmässigt vakuum där man inte vill tillkännage Finchers film, men ändå försöker spinna vidare på de redan etablerade narrativa trådarna. Om detta nu låter helt förvirrat så är det ingeting emot vad som väntar. 

Fede Alvarez som står som regissör, har tidigare gjort en helt gräslig nyversion av Sam Raimis Evil Dead och sedan den nervpirrande Don’t Breathe. Alvarez filmer har alltid varit tekniskt kompetenta, Evil Dead är en av de mest bloddrypande och brutala skräckfilmerna som gjorts detta årtionde. Där det brister för Alvarez är i hans personregi, manuset innehåller flera intressanta möjligheter för karaktärerna att båda utvecklas och förändras, men Alvarez tycks aldrig kunna inspirera eller förhöja sin skådespelare. Oftast blir det monotont då de alltid spelar över. Aktörerna som tidigare funnits tillhands har inte varit av någon vidare högkaliber, så med en ensemble som pryds av både Claire Foy och ett axplock av andra uppkommande europeiska filmcelebriteter, så finns det inga ursäkter…

0091

Tattoed Everything

Olyckligtvis är det uppenbart att problemet inte ligger hos aktörerna utan hos regissören. Där Fincher och Oplev tydligt definierade berättelsens diverse karaktärer, så är The Girl In The Spider’s Web en härdsmälta då det kommer till personregi eller något som helst engagemang för sin ensemble. Trots att Claire Foy har enorm potens som aktör, så är hennes version av Lisbeth den mest anonyma och tvetydiga av filmversionerna. Eftersom Alvarez är fullkomligt ointresserad av sina skådespelare och karaktärer, så förblir deras motiv och handlingar utan substans. 

Och där Lisbeth är anonym så är Sverrir Gudnasons Mikael Blomkvist så irrelevant att han kunde ha utelämnats helt och hållet. Problemet ligger inte hos Gudnasons skådespel utan en uppenbar brist på förmåga hos Alvarez. Viktiga biroller som Milleniums chefredaktör Erika Berger, spelad av Vicky Krieps, är nästan oskiljaktiga från statisterna. Mikael Persbrandt repeterar återigen sin roll från The Hobbit på så sätt att hans medverkan är så kort att man kan missa den om man blinkar. 

Precis som i Finchers vision så tvingas flera av skådespelarna tala med någon konstlad version av engelska med svensk brytning. Och om någon nu opponerade sig mot hur det lät för sju år sedan så väntar en ren chock denna gång. Claire Foys accent låter som en blandning mellan tyska och ryska, Sylvia Hoeks som vi såg i Blade Runner 2049, är ursprungligen från Nederländerna och har en lika förvrängd accent som då Madonna plötsligt hade blivit britt, Vicky Krieps som har tyska som modersmål bryter även på det… Och så där håller det på. 

0202

My Name is Salander, Lisbeth Salander  

Att Alvarez inte brytt sig dom att få sina skådespelare att låta trovärdiga, kunde ha förlåtits om resten av filmen varit en lyxresa, men där fallerar det också, kapitalt…  Intrigen tar priset som  årets mest klichéartade och patetiska. Alvarez menar i en intervju att James Bond har varit en stor inspirationskälla för filmen, vilken version av den brittiska spionen han använt sig av kan man fråga sig. Det är inte tal om någon elegant och gastkramande Skyfall, snarare Roger Moore eran med laserpistoler och Grace Jones som hantlangare.

The Girl In The Spider’s Web är nästan  kränkande i sin totala omedvetenhet, den förutsätter att ingen av biobesökarna sett en actionfilm i hela sitt liv. En sak som i alla fall följer med från Bonds värld av lyx och glamour, är skamlös produktplacering. Där Daniel Craigs platta reklamuttalanden om klocktillverkaren Omega kan vara humoristiskt klumpiga, så är den helt maniska viljan att visa upp Sony produkter rena rama komiken. 

Och filmens actionscener är ett kapitel i sig. Att beskriva dessa med adekvata ord är lika svårt som att första förklara vad socialmedia är för något på latin.  

Vi har i år sett Josh Brolin ge liv åt en lila titan, hajar som är större än hela Gotland och även Dinosaurer som stampar runt inne i ett lyxig herrgård. Dessa exempel är alla otroliga, till och med tokiga, men The Girl In The Spider’s Web får detta axplock att framstå jordnära. Att välja ut det sämsta ur denna vedervärdiga action kavalkad av kass regi och än sämre manus är omöjligt. 

Stieg Larssons böcker hade alla en stark social agenda. Efter att ha bevittnat en våldtäkt där han själv inte ingrep, så ägnade Larsson hela sin fortsatta karriär som journalist och författare, att  markera och fokusera på de svenska sociala problemen som oftast soppas under mattan. Detta var nästan två decennium innan MeToo rörelsen hade startats. Lisbeth Salander var en modern suffragette som inte skydde några som helst medel för att skipa rättvisa. Salander blir extra fascinerande då hon drivs av ett orubbligt rättspatos samtidigt som hon – likt de bästa antihjältar, gör det som vi inte ens kan föreställa oss i våra mest förvridna drömma. 

0083

Guns and bruises 

Alla dessa mångbottnade nyanser är helt utraderade här, Alvarez använder enbart Lisbeth som en ren och skär actionhjälte. Larsons böcker är egentligen långa mysterium där avslöjanden sakta men säkert rullas fram, de få gånger då Lisbeth får utöva våld är korta och koncentrerade sektioner som ofta är chockerande våldsamma. Alvarez förstår inte behovet av balans utan fokuserar bara på action, mysterium eller gåtor är inte av intresse, istället så får vi oändliga och bedrövliga försöka till att leka James Bond, Batman och John Wick. Att behöva konstatera att Rowan Atkinsons Johnny English Strikes Again känns som en rafflande action upplevelse i jämförelse får mig att rysa av obehag. 

Där alla dessa beståndsdelar är fullkomligt anskrämliga, så finns det ett ytterligare skräckelement för oss som är bosatta i Sverige. Även om man har gjort det klart och tydligt att stora delar av filmen har spelats in i Berlin pga kostnadsskäl, så är själva porträtteringen av Sverige och specifikt Stockholm, så barrock att man bara sitter och gapar. Stockholm verkar ha flyttat upp till den finska gränsen med skogsmarker som sträcker sig ändå till horisonten. Flygfoto av Djurgården  har klippts ihop med bilder från Berlin, där det är helt uppenbart att staden inte delar ett uns gemensamt med den svenska huvudstaden. Inte ens vägskyltar har man brytt sig om att korrigera och sådär fortsätter det. 

0212

Kalkonfarm 

Denna geografiska terror summerar hela filmen, slarvig, tramsig och inkompetent. Lisbeth Salander må vara den moderna versionen av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, men här är hon snarare besläktad med Åsa Nisse och allt vad den lyteskomiken innebär. Och trots alla dessa utlägg så har vi ändå inte lyckats beröra alla minuspunkter. Detta är som att stirra rakt in i ett svarthål.  

Om det inte vore för att Claire Foy får en mikroskopisk sekvens där hon får briljera, så hade detta varit redo att skickas raka vägen till kalkonfarmen.  

Betyg 2/10      

Borg Recension 

2003821_1981_still_dsc1981_swe_print

Copyright Nordisk Film 2017

Med tanke på hur noggranna filmskaparna är att framhålla Björn Borg som det största som någonsin skett i svensk sport, så är det besynnerligt att själva filmen  inte ens kan klassas som medioker. 

En filmisk biografi, eller – som i det här fallet, en filmbiografi som centrar sig kring en specifik händelse i huvudpersonens liv, måste engagera alla delar av publiken, från de som likt författaren Björn Hellberg kan recitera samtliga av Borgs tennismatcher, eller sådana som jag själv som inte ens kan förklara sportens grunder. Tyvärr så trampar regissören Janus Metz ned i gyttjan direkt. Borg misslyckas med nästan allting.

Filmens två huvudpersoner i Borg och John McEnroe samt Stellan Skarsgård som Lennart Bergelin, är det enda som ens går att komma ihåg sekunder efter filmen tagit slut. Resterande karaktärer är enbart platta plakat som lika gärna kunde ha burit LaBeoufs kända papperspåse på huvudet med texten ’’utfyllnad’’.

Tuva Novotny i rollen som Björn Borgs fru Mariana Simionescu är en dold skugga som inte fyller någon funktion. Den här konstiga porträtteringen blir än mer onaturligt då Simionescu inte alls verkar diskutera sporten med sin man, trots att hon själv spelade tennis på professionell nivå. Novotny blir istället tvingad att agera som klent moraliskt stöd till Sverrir Gudnasons Borg med genuint dålig dialog.

2003821_borg_still_dsc3296_org_print

Copyright Nordisk Film 2017

Ett komplett manuskaos

Manuset är ett igenvuxet kaos där man man verkar tävla i vem som kan hitta på den mest klichéfyllda dialogen. Borg gör bort sig i alla faser av berättandet, från sin usla dialog till dramatiseringen. Alla löjliga peppande tal, dramatiken och händelseförloppet är ingeting annat än en fånigt.

Det är så förutsägbart och platt att Borg ofta antar en skepnad som påminner om mycket TV-film, som visas sent på kvällarna på de sämsta kanalerna. Självklart har man till detta lagt på ett gigantiskt soundtrack och ”känslofyllda” tillbakablickar på uppväxten. Till och med de sämsta av Rocky-filmer har större trovärdighet och autenticitet än Borg. Allting som kan tänka vara bombastiskt och svulstigt kastas in, tårar, ilska, ångest, på den beskrivningen låter det snarare som om en pretentiös filmstudent just avlagt sitt första misslyckade examensprov.

2003821_1861_still_dsc1861_swe_print

Copyright Nordisk Film 2017

En iskall maskin 

Porträttet av Björn Borg är sannerligen inte särskilt sympatisk, han framstår gnällig och narcissistiskt berättigad till sin framgång. Att filmen helt väljer att undanhålla Borgs stora misslyckanden i livet, såsom hans personliga konkurs, hans helt katastrofala försök till en comeback och skilsmässan med Simionescu, ignoreras även i epilogen.

Gudnason gör Borg till en maskin, helt berövad på omtanke och känslor. Istället för att humanisera legenden blir detta bara en ytlig överblick som är svår att greppa eller bry sig om.

Shia LaBeouf är ett kapitel i sig, både som aktör och person. Men för första gången någonsin kanske den bindgalne superegoisten har fått en roll där han inte behöver göra sig själv och publiken till åtlöje. För där Borg är en sluten iskub, är McEnore en motbjudande och högljudd översittare.

I ett ganska groteskt porträtt visas en av sportvärldens mest patetiska personer upp. LaBeouf känns helt perfekt till att spela denna jobbiga skrikhals och är oväntat nog den del i filmen jag inte kan kritisera fullt ut, det säger förvisso kanske mer om filmen än om LaBeouf.

2003821_borg_still_dsc23051_print

Copyright Nordisk Film 2017

Sovjetisk historielektion med censur 

Mot slutet görs ett försök till att göra McEnroe lite tillgängligare, detta genom att föreslå att han först lyckades som tennisspelare efter att ha mottagit ett ansträngt uppmuntrande från Borg, som i sin tur resulterar i ett lugnare spel i deras finalmatch.

Detta är en filmklyscha som bara blir värre av det faktumet att McEnore knappast lugnade ned sig i verkligheten. Bara fyra år efter Wimbledon-matchen skulle det kanske mest uppseendeväckande utbrottet ske i Stockholm, där McEnore helt plötsligt börjar slå sönder vattenflaskor med sitt raket.

Så med alla dessa verklighetsjusteringar blir Borg ett enda långt krystat hyllningsmanifest, där man trots allmänt känd fakta försöker upphälla någon vansinnig svensk hybris kring Borg – som en notis är ett par av hans rekord redan nu hotade av Roger Federer.

Det enda riktigt positiva är filmens framställning av den slutgiltiga uppgörelsen på Wimbledon. Allt som inte är centrerat kring tennismatchen är av samma bedrövliga virke, men den historiska duellen är nervig och till och med riktigt spännande, något resten av filmen aldrig lyckas vara.

Och när man kan klassa Shia LaBeouf som en positiv del av en film så vet man att domedagen är nära.

Betyg 4/10