All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

För de som redan vet hur historien slutar är filmen bara en ytlig axelryckning, för den skaran som inte är bekanta med denna mordgåta är för kompakt och tråkigt. Trots en ensemble med fantastiska aktörer så går Mordet På Orientexpressen på total tomgång.  

Hur elegant och stiligt det än må vara, så kommer inte denna nytolkning av Agatha Christies klassiska novell någonstans. Det som borde vara en biljett i förstaklass blir lite av en pina, inte helt olikt att fastna på tågspåret ett par ynka kilometer ifrån slutdestinationen.

Sidney Lumets filmversion från 1974 är antagligen den mest välkända av de flertal adaptioner som gjorts av Christies bok. Den versionen är sannerligen inte perfekt med sitt makliga tempo och högst ordinära produktion. Den tar däremot igen på en otrolig finess och elegans. En hårt sminkad Albert Finney gör ett suveränt porträtt av den legendariske privatdetektiven Hercule Poirot. Varenda replik levereras med eftertryck och precis rätt mängd syrlighet. Finalen – där alla kort läggs på bordet, är ett utmärkt exempel på hur man kan genomföra en spännande mordutredning i filmformat.

Lumets version transporterar publiken till en idealistisk period då verkliga jättar inom skådespelaryrket vandrade på vår jord. Ingrid Bergmans bortkomna svenska missionär tillförde också en stor dos välbehövlig humor.

Kenneth Branagh som står som både regissör och huvudrollsinnehavare har valt att inte helt efterlikna denna klassiska version. Strukturen är annorlunda och en hel del utfyllnad har tillkommit i form av en konstig exkursion i ett ganska ruttet intro. Tekniskt  är denna version betydligt mer sofistikerad, fotad i det numera exklusiva 70mms formatet och välsignad med med en helt otrolig produktionsdesign så kan ytan delvis beskrivas som mycket snygg.

Stop This Train 

Oturligt nog så är det just bara en tunn yta som utgör det bästa filmen har att erbjuda. Branagh verkar inte vara helt säker på vad han vill göra. Introduktionen är en ojämn och väldigt fånig matiné som drar tankarna åt den sämsta av Indiana Jones-kloner. Försöken till ansträngd humor drar tankarna till riktigt dålig slapstick, det är inte heller i linje med en i övrigt allvarlig och dramatiskt tung film. När vi slutligen lämnar introduktionen bakom oss och stiger på det instängda lokomotivet så försvinner lite av det här velandet.

Någonstans här börjar också Mordet På Orientexpressen ta form visuellt. Det taffliga introt – i ett märkbart iscensatt Jerusalem, försvinner och ersätts men den täta kammaren som tåget får utgöra. Den slutna miljön tillåter delar av den fantastiska produktionen att verkligen lysa. Varenda kupédörr, tallrik och nattlinne känns utstuderade och noggrant valda.

Men det finns även visuella fläckar i den här annars skinande solen, det analoga fotot är inte ens i närheten så bra som i Christopher Nolans Dunkirk. Där använde man upplösningen och det naturliga grynet till att skapa en autentisk upplevelse, Haris Zambarloukos som fotograferat Mordet På Orientexpressen belyser flera scener med ett ljus som ger en platt och tråkig framtoning. När man försöker blanda in digitala specialeffekter så påminner filmen om Guy Ritchies snedvridna version av Sherlock Holmes.

’’Running Right Of The Track’’ 

I ett såhär intimt spelrum krävs det framförallt två ingredienser, suveräna aktörer som kan hålla igång publikens intresse och en berättelse som trots sina snäva möjligheter till miljövariation överraskar. Dessa två element är inte närvarande här. Ensemblen – som beskrivits som en av de mest imponerade någonsin, är ojämn och skådespelare som Johnny Depp och Michelle Pfeiffer verkar tro att detta är en lekstuga där de kan ränna runt i tidstypiska kostymer.

Branaghs version av Hercule Poirot porträtteras som en superhjälte med övernaturliga förmågor, här löser han komplexa mordpussel i sömnen. Prestationen från den adlade Shakespeare veteranen ligger någonstans mellan Saturday Night Live parodi och fånig radioteater. Albert Finney framhävde Poirots karisma och slutledningsförmåga, Branagh går helt in för att göra ett mer ’’intellektuellt’’ porträtt, där han gärna grubblar och tystlåtet gör några riktigt krystade A Beautiful Mind liknande slutledningar.

Slow Train 

Den äldre och mer erfarna skaran skådespelare bestående av Derek Jacobi och Judi Dench klarar sig enbart på ren pondus. Den yngsta gruppen med bland andra Daisy ”Rey” Ridley varierar från spända till mer eller mindre förfärliga. Tom Bateman gör en utav årets mest överspelade karaktärer och passerar gränsen för vad som faktiskt är uthärdligt.

Men för det mesta faller det mesta till att bara bli en axelryckning, trots fantastiska aktörer som Willem Dafoe och Penelope Cruz så känns det mesta återhållet och allmängiltigt. Karaktärerna är ansiktslösa och magra till innehållet sett.

Christies berättelse är till grunden en väldigt stabbig och rörig historia. Motiven och händelseförloppet är krystat och närmast löjeväckande. Det här är givetvis ingeting man kan råda bot på när man väl adapterar, men det löser inte problemet med att den här berättelsen inte fungerar i modern tid. Mot slutet känns det som om att man forcerar alltifrån logiken till trovärdigheten, det görs inte ens en ansats till att sätta upplösningen i en lite mer överraskande kontext.

On A Downbound Train 

Mordet På Orientexpressen känns som ett stort frågetecken, den saknar energin för att attrahera en yngre och eventuellt helt ny publik. För de som redan är bekanta med historien blir den snygga ytan bara en tillfällig ljuspunkt som sedan kulminerar i en film som sömnigt famlar fram till ett tråkigt avslut. Jag har haft mer uppfriskande uppresor på ett Intercity tåg utan luftkonditionering.

För att citera musikern John Mayer;

’’Stop this train I wanna get off and go home again’’

Betyg 4/10