Joker Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod. 

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla. 

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf. 

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om. 

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel  som Road To Perdition och 

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…   

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt 

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.     

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.    

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att  experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna. 

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola. 

Burtons Batman-vision var ett sant original 

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’. 

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster. 

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera. 

Inte ett uns kompetens 

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i 

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även  

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror. 

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.  

Galnare än Norman Bates 

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant. 

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet. 

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter. 

Samma gamla Phoenix 

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting. 

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.     

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller 

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor. 

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.   

Sandpapper i halsen 

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr. 

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar. 

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.  

En hädelse 

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker. 

Betyg 1/10  

Köln Juni-Juli 2019 Reseskildring

Efter ett antal år så lossande det äntligen… Tiger Film begav sig utomlands för att besöka sin första internationella mässa – CCXP – Comic Con Experience Cologne. 

Köln är – ur en mässynpunkt, mest känd för den oerhört populära Gamescom-mässan, som faktiskt passerar E3 då det kommer till antalet besökare. 

Att besöka valfri stad under högsommaren är verkligen inte att rekommendera, Tyskland i synnerhet har ett lynnigt och oförutsebart klimat som kan innebära fasansfulla vintrar som får våra Svenska att framstå som milda. Somrarna är precis lika extrema, just denna helg så drabbas den tyska staden av en värmebölja som nästan tangerar den jag upplevde i Madrid för sju år sedan, detta innebär torr luft och gassande sol. 

Logistiken – för transport från flygplatsen in till Köln, uppfyller den berömda klyschan om tysk ordning och reda. Från flygplatsen i Düsseldorf tar det knappt en timme att nå Kölns stadskärna. Och tillskillnad från Berlin, så är Köln en mer lättillgänglig stad – detta då staden skonats från den östeuropeiska järnridån, stadsplaneringen är mer enhetlig och logisk. 

Den världskända Kölnerdomen tronar över all annan arkitektur och kan nästan alltid ses, vart man än befinner sig i staden. Ordet episkt kan vara det mest överanvända ordet inom internet journalistik – tillsammans med förkortningen LOL, men denna makalösa konstruktion kan inte beskrivas med några andra ord. En 600 år lång konstruktion har skapat ett gotiskt och majestätiskt mästerverk som kan beundras i timtal. Och insidan är precis lika imponerande med en takhöjd som får Uppsala domkyrka att framstå som en jordkällare, så går det utmärkt att spendera dagar med att observera och förundras över de smärtsamt vackra glasmålningarna eller den massiva kyrkorgeln. 

Vår bas för resan blir ett allmängiltigt men funktionellt Marriot, beläget nära centralstationen. Och det är sällan jag finner något kritisera med hotellvistelser, men vi anar ugglor i mossen ganska snart, detta då rummet vi givits är varmare än den mördande hettan utanför – trots utlovad luftkonditionering. Efter ett antal timmar – och oförändrad temperatur, så kan vi inte göra något annat än att be receptionisten att undersöka vad problemet faktiskt är. Snart så står det klart att rummet i fråga har en kaputt AC, vilket ger oss en uppgradering till ett något större rum där man faktiskt har privilegiet att kunna andas. 

Hohe Straße, en jättelik shoppinggata som hade det mesta

Den självklara stadsvandringen/sightseeingen går genom en utav Kölns största shoppinggator – Hohe Straße, denna hårt trafikerade och innehållsrika aveny påminner om vår egen drottninggata – fast med betydligt intressantare butiker. Alltifrån ett gigantiskt MediaMarkt till Lego upptar hundratals kvadratmeter. Men den riktiga juvelen är Elbenwald – en nördbutik av rang, som har ett makalöst utbud av T-shirts från Marvel, DC och Game Of Thrones. Med en generös samling av memorabilia så vore det lätt att förlora sig här – om det inte vore för att det väntar en mässa dagen därpå. 

Promenaden fortsätter sedan mot restaurangen Okinii – en Sushi buffé, med ett upplägg som måste kallas genialiskt. Istället för att trängs och slåss vid stora tråg, så förses varje bord med en tablet där man helt enkelt beställer in det man vill ha med ett mellanrum på 15 minuter. Dessa typer av ’’all you can eat’’ brukar sällan vara något annat än kvantitet över kvalitet, men Okinii är  en fantastisk kulinarisk upplevelse. Alltifrån sjögräs-salladen till avokado rullarna är fräscha, smakrika och fantastiskt paketerade. Slutligen går färden mot ett köpcentrum för ett snabbt besök hos Lidl för att införskaffa litervis med vatten – för att klara av temperaturen på över 34 grader.

Denna varma dag avslutas senare med en oförglömlig vegansk Frozen Yoghurt hos Yomaro, som erbjuder stora portioner till ett väldigt lågt pris – ca 60 kronor för deras näst största bägare, fylld med färsk frukt och andra härliga toppingar.                       

Dagen därpå är det dags för resans huvudmål – Comic Con Experience, ännu en gång så visar sig kollektivtrafiken i Köln vara helt föredömlig, inom ett fåtal minuter så har vi anlänt till mässan, olyckligtvis så väntar en ganska lång promenad till mässan specifika hallar – detta i samma mördande hetta som dagen innan. 

”Gratefully accepted…”

Väl vid entrén så görs den obligatoriska säkerhetskontrollen och därefter väntar en härligt nedkyld mässhall. Den initiala entrén låter besökarna bekanta sig med mässans mest bombastiska och påkostade montrar. Här så trängs Marvel, DC/Warner Brothers, med jättelika utställningar där bland annat Christopher Nolans version av Batmobilen – The Tumbler kan beskådas. Att den senaste – och gräsligt fula, Zack Snyder-modellen även är på plats försöker jag enbart ignorera. 

Men resans huvudsakliga mål – utöver mässan, väntar i den närliggande systerlokalen. 
XM Studios har utlovat en monter med ett flertal splitternya statyer. För den som haft privilegiet att se eller äga en XM staty, vet att Singapore företaget levererar det absolut bästa inom sin sektor. XM’s europeiska partner och distributör – GHeroes, må inte ha en massiv monter – storleksmässigt, men vad som visas upp gör mig nästan lika knäsvag som Kölnerdomen.  

”Game over man !” – Ingenting rår på detta.

Att ens avgöra vart superlativen skall börja hagla är svårt. Varenda staty som visas upp är så spektakulära att vi faktiskt blir helt fartblinda. XM’s två 20th Century Fox licenser   – Alien och Predator, är representerade med två helt hysteriska statyer i skala 1/3. 

H.R Gigers Xenomorph/Alien kreation har aldrig sett bättre ut, dess gigantiska bas och oerhörda detaljrikedom får konkurrenternas versioner att blekna. Stan Winstons Predator är i sin tur elegant, mäktig och respektingivande. Detta estetiska vansinne fortsätter med statyer som Star Lord, Doctor Octopus och Colossus. 

The hero and statue we deserve

Att välja en favorit bland dessa ädelstenar är svårare än att lyssna på Nickelback, men Batman-pjäserna – Shogun Batman och Batman Sanity, är svårslagna. Den förstnämnda pjäsen placerar den mörke riddaren på en häst iförd samurairustning och med ett spjut i andra handen. Detaljerna och färgläggningen är oklanderlig, vare sig det gäller de små stenarna på basen eller de förgyllda detaljerna på rustningen. 

Batman Sanity – designad av David Finch och färdigställd av XM Studios.

Batman Sanity är i sin tur ett skrytbygge av bästa sort… Omgiven av fler skurkar än det finns maskrosor på än äng, så kan detta osannolikt vackra diorama beskådas i 360 grader – genom en roterande bas, så att besökarna skall kunna se varenda detalj. Att enbart hålla sig till en förhandsbokning visar sig därmed vara en utmaning av astronomiska proportioner. 

The one and only Emma Frost…

Men tillslut faller valet på Emma Frost från X-Men – som för första gången visades upp på denna mässa, den kyliga och uppkäftiga telepat går inte att värja sig ifrån. Valet är därmed gjort och en förhandsbokning är oundviklig. 

Vi har gjort ett par affärer med GHeores under den gångna åren, men tyvärr aldrig mött dem ansikte mot ansikte. XM talar ofta om att bolaget är en familj och att de gör allt för kunden, denna filosofi kunde inte varit mer sann då vi möter representanterna på mässan. Giorgio – chefen för GHeroes, och hans kollega – som jag olyckligtvis inte fick namnet på, är otroligt trevliga, entusiastiska samt pratglada. Det blir en lång diskussion om statyer och mässan.

David Finch – till höger, och hans fru Meredith – i vänstra hörnet, i full fart med att signera åt glada fans.

Resten av mässan är tyvärr inte riktigt lika förtrollande, symptomet med ett överflöd av skräpförsäljning, fortsätter – precis som i Stockholm, även här. Mängden piratkopierade produkter är alarmerade och avsaknaden av serietidningsförsäljare är inget annat än vansinnigt. Men detta halvdana utbud går att ha överseende med då mässan lyckats bjuda in ett par fantastiska gäster –  som David Finch och hans fru Meredith. Detta par är så charmerande, ödmjuka och generösa att det är svårt att inte rodna en aning då vi får våra serietidningar och art print’s signerade av dem. 

Mike Deodato – som ritat omsalgen till förra årets stora Marvel satsning – Infinity Wars (ej relaterat till filmen) signerar gladeligen de tidningar som vi medfört. Slutligen har vi Brian Azzarello, som skrivit Batman Damned – som blev oerhört kontroversiell för att ha visat en naken Bruce Wayne/Batman, med att vad det innebär. Azarello är inte känd som något vidare sympatisk herre – med ett surt och grinigt humör, men visar sig ändå vara fullt acceptabel att ha att göra med då det blir dags att signera vår Batman Damned #2.    

Det påtänkt maffiga Batman-seminariet, blev mest olustigt.

Mässan erbjuder också ett antal paneler och seminarium med sina gäster, det vi prickar in – som påstås sig fira Batmans 80 år inom populärkulturen, är långt ifrån så fantastiskt som det borde vara. Arrangörerna har lyckats placera seminariumet i den jättelika Thunder Theater – en mastodont arena – gjord för stora folkmassor, detta simultant som Nikolaj ’’Jamie Lannister ’’Coster-Waldu gör ett framträdande bara några meter därifrån. Detta praktfulla event blir således helt – nästan, tomt på besökare. 

Detta förvärras av seminariets deltagare. Eländet börjar med en intervjuare som – förutom mycket risig engelska, också för med sig frågor som får gästerna och publiken att vrida sig av obehag. Dessutom är konstnärerna Ivan Reis och Joe Prado, långt ifrån bekväma med att tala engelska. 

Brian Azarello är också tillbaka i sitt vanliga mode – dvs sur, bister och grinig. Situationen förvärras ytterligare av av att flera av frågorna handlar om narrativ – inte det visuella. Azarello – som är den enda som har gedigen erfarenhet som författare, blir därefter den som tvingas svara på frågorna. Givetvis blir vartenda svar korthugget, surmulet och stelt. Mitt i detta sitter David Finch, som desperat försöker liva upp panelen på diverse vis, tyvärr så lyckas dennes energi inte rädda panelen från att vara lite av ett platt fall.     

Efter detta blir det ytterligare en runda till XM Studios fantastiska bås för att fotografera så mycket som möjligt. Även om mässan kanske inte riktigt levde upp till arrangörens löfte – som menade att det skulle skrivas historia, så är det svårt att på något sätt känna sig missnöjd, med ett antal signerade affischer och tidningar i väskan, samt vår förhandsbokning av XM’s Emma Frost, så lämnar vi mässan med ett leende på läpparna. Och vetskapen om att XM/GHeroes också utlovat ett besök till Stockholm Comic Con gör avskedet lite lättare. 

Fantastic Store, levde upp till sitt namn.

Vår sista dag i Köln blir kort men ändå givande. Inget utlandsbesök är komplett utan en visit till en välsorterad serietidningsaffär. Tyvärr så har Tyskland fallit för lättjan – som är dubbning/översättning. De få serietidningar som fanns på mässan var uteslutande på tyska, men i butiken Fantastic Store, så går det bra att leta i tonvis med lådor efter åtråvärda tidningar på originalspråk.

Min personliga gral – Batgirl #23 Variant utav Joshua Middleton, finns självfallet inte att hitta, men det blir ändå  ett antal inköp. Personalen är dessutom mycket trevliga och det blir en ganska lång diskussion om svårigheterna att driva en nischbutik – även i storstad som Köln. Men tillslut har det blivit dags att lämna Köln, en oväntat trevlig, lättillgänglig och trivsam stad som jag gärna återvänder till.        

Från början hade Tiger Film ordet expedition i sitt namn, och det är först nu den delen av äventyret kan börja på allvar, var beredda på fler och mer omfattande resereportage i framtiden, tills dess – ’’Auf Wiedersehen.  

Hellboy (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Ett vulgärt stycke skräpfilm som definitivt höra hemma i helvetet. 

Detta kan inte vara sant… Nog för att films trailer knappast har fått någon att dansa av glädje… Nog för att Guillermo Del Toro inte regisserar… Men det här är snudd på obeskrivligt uselt… 

Hellboy (2004) må inte ha försatt världen i lågor… 

Ekonomiskt så var Del Toros två filmer undermåliga, de var både dyra och måttligt  populära. För ett par dagar sedan släpptes en trailer för Todd Phillips Joker med Joaquin Phoenix i rollen som världens dödligaste clown. Belackare och cyniker som avskyr allt som bär kategorisering – serietidningsfilm, sätter redan nu sitt hopp till att Phillips film kommer att skriva om regelboken, precis som Heath Ledger då han blev regisserad av Christopher Nolan. 

Att uttala sig om Joker är ännu för tidigt, men för de som frågat efter en annorlunda film inom genren så borde man gå tillbaka och titta på Hellboy (2004), ett skolexempel, filmen är både  annorlunda men ända kvalitativt, utan några som helst pretentioner, inte någon förvrängd version av Martin Scorseses The King Of Comedy – som Joker verkar vara. Den värld Del Toro visar upp i Hellboy (2004) är drömlik men samtidigt skrämmande och levande. 

Del Toros unika signum

Del Toro har ett visuellt signum som innebär en hängivenhet till smådetaljer, Ron Perlmans jättelika pistol – namngiven The Good Samartin, är nästan lika imponerande som valfri ljussabel från berättelserna om Luke Skywalker och Prinsessan Leia. Men utöver att vara en stilsäker och visuellt vacker film, så har Hellboy (2004) en överrumplande emotionell kraft. Relationen mellan Perlman och den numera bortgångne John Hurt, hör till bland det mest finkänsliga och drabbande jag sett – inte bara i en serietidningsfilm. 

Framförallt så har den första filmen om beskyddaren från helvetet, ett hjärta som är minst lika kraftfull som huvudpersonens jättelika hand gjord utav sten. 

Att Hellboy (2004) ligger i skymundan än idag är något av en tragedi.

Drömmen som aldrig blev av… 

En tredje – och avslutande, film har länge varit efterfrågad. 
Del Toro har varit ovillig att lova något. 
Ekonomiskt har det helt enkelt inte gått att få någon filmstudio att finansiera det avslutande kapitlet. 
Enligt Del Toro skulle en tredje film behöva kosta multum. 

Trots påtryckningar och förhoppningar från flera inbitna fans, så är den hypotetiska filmen numera permanent skrotad. Neil Marshall – känd för hårda och brutala skräckfilmer som The Descent, har nu blivit kapten för en ny skuta som skall försöka ge nytt liv åt karaktären. 

Deadpool öppnade upp en tidigare stigmatiserad sorts film. 
En barnförbjuden superhjältefilm som kunde tänja på gränserna men ändå spela in stora mängder stål. James Mangold – som regisserade Logan, kommenterade att en högre åldersgräns också innebar att berättelsen kan – och borde, vara mer avancerad. 
Berättelsen kan ta sin tid och inte stirra sig blind på action. 

Helvetesfilm

The Descent är ännu något av en modern skräckklassiker, det är en svettig och skräckinjagande upplevelse som får varenda nerv att bli lika spänd som en gitarrsträng. Det fascinerade obehag som Del Toro alltid dragits till, borde därför kunna förvaltas väl av en regissör som gjort karriär på att visa brutalitet och cynism. 

Men Neil Marshall behandlar Hellboy (2019) som en enda lång lekstuga – utan lekfullhet eller entusiasm. Där Del Toro gjorde en personlig, varm och distinkt film, så är Marshalls Hellboy (2019) en gapande bullerfest som misshandlar den mest tålmodiga biobesökaren. 

Att kalla Hellboy (2019) för slarvig smörja är att ge den mer beröm än den förtjänar. Allt går åt skogen redan i filmens stökiga introduktions sekvens, där bli vi serverade hårresande usla specialeffekter samt horribelt skådespel som borde få biografens nödutgångar öppnas på vid gavel.

Skamligt skådespel 

Då filmen väl kommer till David Harbour – som tagit över efter Ron Perlman, så går det från uselt till skandalös katastrof. Ron Perlman må inte vara en skådespelare i absolut toppklass, men i rollen som tungt sminkad demonisk hjälte var han helt lysande. Med hjälp av fantastisk kostym, sminkning och karisma, så blev denna hårdhänta och nonchalanta hjälte både empatisk och underhållande. Harbour har ingen av dessa förmågor…         

Istället är denna Hellboy slö, tråkig och plågsamt stel. Det finns inte något i Harbours rolltolkning som ens kan bedöms som godtagbart, inte blir det roligare av att dialogen framförs som om han – och karaktären, vore kraftigt berusad, något som inte kanske är helt omöjligt…

Det skulle förklara hur man orkat läsa igenom detta manus.  
Detta ohyggligt usla skådespel är inte exklusivt för David Harbour… 

Milla Jovovich, Sasha Lane och Ian McShane borde alla skämmas över sina ’’ så kallade’’ insatser. McShane som är en sann veteran inom skådespelaryrket, är – med allt rätt, förbannad, frustrerad och helt obekymrad om att leverera något av värde. Lane och Harbours försök att iscensätta en trovärdig och respektfull relation, är inget annat än vedervärdig. 

Snusk och smörja 

Att Neil Marshall inte bryr sig om att berätta en historia eller att inspirera sina aktörer borde vara indikativt nog för vilken pina hela filmen är. 
Men Marshall fortsätter denna sandlåda genom att pröva gränserna får våld och snusk. 

Hellboy (2019) kan vara en av de mest bloddrypande och osmakliga filmer jag sett. 
Våldet, snusket och slemmet vet inga gränser, kroppar styckas, huvuden exploderar och dränker publiken i hjärnsubstans. I jämförelse så är Deadpool redo att visas på ett daghem. Om nu Hellboy (2019) hade haft ett hjärta, eller varit någotsånär sympatisk, så hade dessa groteska inslag kunnat accepteras. 

’’Som passar ett cyniskt svin’’ – Sillstryparen  

Men Neil Marshall är bara intresserad cynism och kylig överlägsenhet. 
Självfallet så svär alla karaktärer som borstbindare, vare sig det är befogat eller inte. 

Detta är filmvärldens svar på snuskbandet Onkel Kånkel. Marshall är övertygad om att denna burdusa och vidriga jargong skall förmedla någon sorts – stenålderssyn, av manlighet… 
Istället blir det bara en pubertal uppvisning i smaklöshet och dagisfasoner.  

Mitt i denna vulgära sörja av blod, inälvor och andra mindre trevliga inslag, så görs det ett par förkastliga försök till humor som är lika roliga som att ramla ned för en brant trappa. Ovanpå denna frånstötande kakofoni av massakrer och kroppsvätskor så har filmen ett ylande soundtrack – bestående av rutten rock, som får trumhinnorna att explodera. 

Man undrar snart om Marshall valt den här – apokalyptiska, vägen för att på så sätt differentiera sig ifrån Del Toros filmer ? I en intervju har makeup designern Joel Harlow tagit avstånd från Del Toros version och noga påpekat att de försökt stöpa om all design från de tidigare två filmerna. Detta påstående kan nog höra till de mest falska sedan de största tobaksbolag – under ed, vittnade och svor på att nikotin inte var beroendeframkallande.

Beväpnat rån 

Ganska snart så inleds ett beväpnat kreativt rån…
Det är inte bara designelement som stulits, flera scener och händelseförlopp är identiska med det Del Toro gav oss för femton år sedan. Dessa skamlöst efterapade scener är lika skrattretande som piratkopierade Rolex klockor eller skamlöst falska Louis Vuitton-väskor.

Där Del Toros värld var trovärdig och inbjudande, så stinker detta av plast, usel produktion och än sämre fantasi. 
För att vara en film om magi och varelser från sagorna, så är Hellboy (2019) lika spektakulär som en tråkig måndag i januari. 

Egentligen kan kritiken fortsätta tills nästa årtionde; actionscenerna är uselt koreograferade och kryddade med erbarmliga specialeffekter som inte ens är följsamma, berättelsen har lika mycket substans som ett avsnitt av Paradise Hotel och där filmens hjärta borde sitta, hittar vi bara ett tomrum, större än universum självt. 

Ett övergrepp 

Att säga att en film är besatt av djävulen är magstarkt, men detta måste vara fött ur helvetets mörkaste hörn. Hellboy (2019) är ett groteskt skämt som häcklar Mike Mignolas serietidning, spottar på filmkonsten och häller kloakvatten på publiken.
Detta är ett övergrepp som måste bojkottas, fördömas och snabbt glömmas bort. 

Betyg 1/10 

Dumbo Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Ett illa genomtänkt manus räddas av otroliga produktionsvärden och ett antal  underhållande sekvenser som får filmen att ehm, ja… Lyfta…  

Tim Burton… Den Tim Burton. Han som regisserade filmer vars stämning var så tätt och syrefattig att hela biosalongen tappade i andan. Den man som gjorde filmer som var rena kärleksförklaringar  till de mest gotiska och brutala sagor från Bröderna Grimm. Guillermo Del Toro må vara en lika stor anhängare av klassiska sagor och sägner, men Del Toros bästa verk har mer gemensamt med modern mytbildning som serietidningar (positivt menat)

Batman från 1989 må inte ha mycket att sätta emot i jämförelse med Christopher Nolans The Dark Knight-Trilogi. I aspekter som struktur och minnesvärda actionscener, blir det närmast pinsamt att jämföra dem. Nolans gråa och – någotsånär, realistiska adaptioner av Bob Kanes hjälte, är tekniska under, trots ogästvänliga områden som Gothams slum, så finns det en sterilitet, en form av precision som får filmerna att kännas slipade till perfektion. 

Modern konst 

Burtons version är raka motsatsen, varenda ruta är smutsig, becksvart och skrämmande med sin gotiska och mardrömslika arkitektur. Gothams gator är lika trevliga som en allmän toalett som stått ostädad i ett par årtionden. Detaljer, galna former och visuellt vansinne, kolliderar i en makalös mix. Just den där märkliga kombinationen av surt och sött gör filmen trollbindande titta på, innehållet må vara halvdant, men utseendet är nästintill banbrytande. 

Tyvärr så finns den Tim Burton inte längre… Efter sin lysande film om världens sämsta regissör – Ed Wood, så verkade Burton mogna, på bekostnad av sin lekfullhet och förmåga att få totala motsägelser att fungera ihop. Enbart i den mycket underskattade Big Fish, så lyckades Burton få sitt filmskapande att verka vuxnare men samtidigt löst och ledigt. Berättelsen om sonen som vägrar tro på sagor, och där den – döende, fadern fortfarande inte kan lämna eskapismen och drömmarna, är en nästintill perfekt summering av Burtons bästa stunder. 

Katastrof karriär 

Efter Big Fish så har Burtons karriär varit nästintill katastrofal. Alice I Underlandet må ha genererat oerhörda mängder pengar, tyvärr är filmen som sådan värdelös, med en berättelse som vägrar leda någon vart, och en – som alltid, dödstrist Mia Wasikowska i huvudrollen. De senaste åren har Burton blivit en dussin regissör, där allt han är involverad i får ett måttligt entusiastiskt gensvar. Dumbo är kanske inte en defibrillator för Burtons karriär, men det är hans bästa film sedan just Big Fish

De moderna Burton-filmerna misslyckas till till stor del då de saknar ett ens godtyckligt berättande. Av någon anledning så försöker Burton skruva till berättelserna, detta utan något egentligt syfte. Filmerna känns därmed rentav meningslösa och ett massivt slöseri med tid. 

Med Dumbo så slutar Burton – äntligen, att försöka frasera och forcera grundmaterialet. Filmen från 1941 är drygt en timme lång, därav har mycket av storyn behövts stöpas om och förändras. På ganska kort tid så avhandlar man hela originalfilmens innehåll, det är nästan så att man kalla Dumbo (2019) för en sorts semi-uppföljare, filmens andra halva är mer eller mindre helt nytillverkad. 

Outforskad kontitnet 

Det finns nått inneboende spännande i att vi ger oss ut på tidigare outforskad mark. Burton har antingen fått tydliga direktiv från Disney – eller insett, att inte dra iväg och fascinera sig för mängder av trams och strunt. Allting är pang på och filmen sliter ordentligt för vrida om tårkanalen. Disneys mest ökända sentimentalitet är många gånger i full fart, eftersom originalversionen är minst lika tårdrypande, så känns detta inte alltför felplacerat, och vid ett par  tillfällen så träffar Dumbo – överraskande nog, rakt i hjärtat. 

Ensemblen verkar i sin tur ha ganska roligt. Danny DeVito tillför en helt strålande energi som för med sig ett stort mått värme. Michael Keaton fortsätter sin – moderna, tradition att spela diabolisk skurk, det är ganska långt ifrån hans fenomenala porträtt som Adrian Toomes/Vulture i Spider-Man: Homecoming, men överlag så är detta acceptabelt, även om det tangerar överspel. 

Mörka moln på horisonten 

Då vi tittar åt huvudrollerna så börjar mörka moln framträda. Colin Farrell har kommit en bra bit sedan hans skandalår med diverse fylle-upptåg. Men insatsen här kommer inte att leda till någon större skjuts i karriären för Farrells del, med en risig sydstatsdialekt och ett viss mått av apati blir karaktären mest tunn utfyllnad. 

Att gå hårt åt oerfarna barnskådespelare är ungefär lika hyggligt som skattefusk eller att köra mot rött, men Nico Parker i rollen som Farrells dotter Milly, kan höra till en av de mest irriterande karaktärerna på film de senaste tio åren, i något hemskt hopkok av kylig arrogans och vidrig näsvishet, gör Parker årets hittills mest provocerande insats. 

Eva Green går också på en mina, det finns en anledning till varför den franska aktrisen aldrig slog igenom på allvar efter sitt genombrott i Casino Royale. Greens skådespel är återigen stelt, slarvigt och ointressant. 

’’Briljant’’ manusförfattare 

Felen i karaktärerna är inte uteslutande pga det ojämna skådespelet, utan Ehren Krugers manus. För den som inte är bekant med Krugers karriär så har han stått bakom ’’oförglömliga mästerverk’’ som Transformers och The Ring 2. Tilläggen och förändringarna är – ur en strukturell synpunkt, goda som koncept, men transportsträckorna är lövtunna, förutsägbara och oinspirerade. 

Flera skeenden blir gräsligt stela i och med att de är överfyllda utav klyschor och lastgamla vändningar. Flera karaktärer agerar också märkligt dysfunktionellt – ibland till och med idiotiskt. Manuset känns flera gånger improviserat, huvudpersoner tar ett flertal beslut som känns helt imbecilla, karaktärsgalleriet blir i värsta fall till en bunt veklingar som är helt utan integritet.

Given To Fly  

Filmens ess i rockarmen är titelrollen, den flygande elefanten himself. Numera renderad i otrolig fotorealism, genom undret som är digitala specialeffekter. Dumbo – karaktären, känns mer levande än både Farrell och Green ihop, att ettor och nollor kan skapa något så här uttrycksfullt är rentav mirakulöst.  

Ett antal flygsekvenser får filmen att lyfta – bokstavligt talat, här finner Burton en barnslig entusiasm och glädje som blir rena energirusher. Utseendemässigt är hela filmen minst lika spektakulär som sin digitala huvudrollsinnehavare. Burtons riktigt imaginära produktionsdesign ligger fortfarande begravd någonstans i 80-talet, men med hjälp av en obönhörligt massiv budget så välsignas Dumbo med ett par sanslösa vyer. 

Dumbo är fylld av turbulens, hjärtskärande slitningar och en Tim Burton som för första gången på år och dagar verkar återfått någon minimal form inspiration. Slutdestinationen må vara platt och ointressant, men vägen dit är flera gånger så pass underhållande att jag har svårt att helt värja mig från slutsatsen att en flygande elefant är underhållning på hög nivå. 

Betyg 6/10   

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Alita: Battle Angel Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Horribel dialog och en stillstående berättelse förtar ett spännande koncept. 

Året var 2009, Marvel Studios hade enbart släppt två filmer – Iron Man och The Incredible Hulk, karaktärer som Thor och Captain America var obskyra, och oddsen – att de inom ett par år skulle höra till några av världens mest älskade popkulturella ikoner, fanns inte på tapeten. Star Wars låg och kved i något hörn. Christopher Nolans The Dark Knight hade visserligen vunnit publikens hjärtan samt dragit in mer pengar än det svenska skatteverket, men superklassikern förblev ändå något av en avstickare i en genre som knappast ansågs vara livsviktig för filmindustrin. 

Avatar – som kom ut i december 2009, var ett tekniskt under, specialeffekterna hade – för det mesta, en oerhörd realism, den nya 3D-tekniken marknadsfördes jämsides filmen, denna kombination skapade ett oerhört förtidsintresse. Än idag är filmen – ekonomiskt, den mest mest framgångsrika någonsin. 

De har nu gått tio år sedan dess, världen ser annorlunda ut. Vad de numera Disney ägda varumärkena – som Marvel och Star Wars, har utvecklats till idag behöver vi inte ta upp ännu en gång. James Cameron sitter fortfarande och påtar i manus för sina uppföljare till en film som ingen idag bryr sig om. En uppvisning i teknik bibehåller sällan någon relevans, och Avatar har sedan år tillbaka enbart varit en stor parentes som ingen fäster särskilt stor kärlek vid. Det har dock inte hindrat James Cameron för att – likt ett förvuxet dagisbarn, häckla alltifrån Marvel, J.J Abrams och Patty Jenkins, däremot är superkalkonen Terminator Genisys genialisk i Camerons ögon.  

Cameron är inte direkt ödmjuk då han ständigt lyfter fram hur hans – egna, genialiska ideér är det bästa som skett sedan gud skapade människan och jorden. Trots att hans två senaste filmer – Titanic och Avatar, knappast kan kallas narrativt nyskapande, så bibehåller Cameron en omåttligt osmaklig arrogans om att han sitter på nycklarna till ett himmelskt kungadöme. 

Eftersom Avatar-uppföljarna upptar ’’den store mästarens’’ tid, så fick projektet om den kasserade roboten Alita hamla på samma skrotupplag som nämnd karaktär. Men genom sina enorma ’’generositet’’ så har James Cameron anförtrott detta tidigare ’’drömprojekt’’ till Robert Rodriguez. 

Rodriguez- mannen med hatten och hjärtat 

Utan att ha läst mangan som filmen baseras på, så är konceptet och Cyberpunk-influenserna  element som får mig intresserad. Då Cameron pratade om projektet åren efter Avatar, så lät det betydligt mer intressant än den drös av Avatar-uppföljare som snart kommer regna ned på oss. Robert Rodriguez är en regissör som inte går att tycka illa om, han är ihärdig, målmedveten och oerhört uppfinningsrik. Ingenting  står i vägen för Rodriguez visioner, även om budgeten som finns till hands är mikroskopiskt liten. Filmer som El Mariachi och Desperado får båda mer substans och själ än snarlika skramlande åbäken.     

Men som regissör och ställföreträdare för ett gigantiskt projekt som detta så känns Rodriguez snarare som en marionett för korporativa viljor. Varken charmen eller ungdomligheten har överlevt fram till denna dystopiska vision av framtiden. Rodriguez nämner i flera intervjuer hur tacksam han varit över att ha fått samarbeta med Cameron, tyvärr så verkar denna beundran ha lett till att Rodriguez åsidosatt sin egen identitet och istället försökt skapa en pseudo version av Camerons mest juvenila verk från 1997 och framåt. 

IKEA 

Där Cameron hela tiden påpekar hur lite originalitet det finns i dagens filmer, så kan man undra varför Alita: Battle Angels visuellabyggstenar och inredningser ut som motsvarigheten för Science Fiction-filmens IKEA. Budgeten sägs vara kolossal, detta borde kunna köpa ett yttre som bländar publiken. Men Cameron lovar möblemang i ek men drar istället till vår svenska nationalklenod och köper ett dussin Billy hyllor som han sedan försöker sälja in som designer möbler, värda miljoner.   

Inte en ruta i Alita: Battle Angel är nyskapande eller ens imponerande. Den futuristiska och dammiga staden är en bortkommen tvilling till det vi såg i den katastrofala Mortal Engines som hade premiär nu i December. De färglösa och förvridna skyskraporna ser ut att vara plockade direkt ifrån Judge Dredd – Stallone versionen, och på gatorna rullar fordon som ser ut som uråldriga Tuk-Tuks. 

Fusk

En producent är menad att förse regissören med det bäst tänkbara. Men Cameron verkar ha gett Rodriguez en drös med skrämda praktikanter att arbeta med. Specialeffekterna hade säkerligen kunnat slå världen med häpnad om vi spolade tillbaka årtalet till 2004, men inte ens de tekniska aspekterna känns särskilt anmärkningsvärda. 

Dagens storfilmer är idag helt beroende av CGI, och i rätta händer kan man uppnå fotorealism. Detta gäller tyvärr inte för Battle Angel, de omdiskuterade skräckögonen på Rosa Salazar är knappast det värsta i filmen. Rodriguez verkar använda samma teknik som då han spelade in Spy Kids, vare sig det är sylvassa svärd eller monstruösa robotar, så osar allt av plast och fuskbygge. 

Rodriguez har – i sina bästa stunder, haft tillgång till ett hjärta som får publiken att glömma bort alla tillkortakommanden. Men omsorgen för Battle Angel är obefintlig, Jennifer Connellys omåttligt ointresserade skådespel summerar det hela väl, alla involverade verkar vara lika roade av detta som en obligatorisk badrumsstädning. 

Dialog från Grease 2 

Då de tekniska möjligheterna – till att imponera, är helt uträknade, så lämnas vi med berättelsen. Och samma barnsliga och rent infantila narrativ från Avatars sämsta stunder blir även här till den dramatiska grunden. Romantiken som skall vara drivande, liknar de där ofattbart usla scenerna ur Grease 2 där Michelle Pfeiffer och Maxwell Caulfield försöker tygla ett manus som måste vara författat med hjälp av Hin Håle. 

Rosa Salazar uppvisar – då och då, en viss karisma bakom sina digitala tennisbollar till ögon, men så fort Salazar tvingas agera tillsamman med Keean Jonson så bryter helvetet loss. Denna romans hade varit mer trovärdig om den spelats upp utav två gurglande golvbrunnar, utöver detta så är dialogen det närmsta man kommer 100% pekoral. Rodriguez verkar nästan vara ovillig att ta i dessa karaktärer med tång och iklädd skyddskläder. Med denna dialog så kan man inte kritisera någon av de inblandade för att vara måttligt roade. 

Onödigt brutal 

En film som innehåller ordet Battle i sin titel borde således innehålla ett antal rejäla actionscener. Nog finns det action, rentav kopiösa mängder, men allt består av ett Transformers-liknande kaos där det avverkas robotlemmar och där koreografin är överarbetad, alla actionsekvenser är beroende av mer slow motion än en svensk regeringsbildning. Där karaktärerna och deras dialog sinsemellan, närmar sig samma djupa och mörka avgrund som Twilight-serien, så är filmens oerhörda mängder brutalt våld chockerande. Trots sin låga åldersgräns – 11 år i Sverige, så är detta en ohyggligt våldsam historia som inte alls passar yngre tittare.   

Berättelsen sägs vara en sammanslagning av ett antal av de mangaböcker som filmen baseras på. Därför är det konfunderande varför filmens övergripande berättelse verkar ha fått problem med att växla upp från sin initiala startpunkt. Flera gånger så tycks filmen vara redo att ta ett narrativt språng och avancera händelseförloppet, istället så fastnar man – likt gammal traktor nedkörd i nyttja, slutet är ett rekordartat slarv som bara kan klassas som en katastrof. 

Finns kvalitéer 

Vad som verkligen svider är att det under ytan finns ett antal fascinerande och spännande koncept. Filosofiska funderingar om människans själ och maskinens inre, går inte att få nog av. Och jag skulle ljuga om jag sade att delar av estetiken inte är förföriskt inbjudande. 

I andra händer så hade Battle Angel kunnat bli en fräck och minnesvärd upplevelse. Nu blir detta skrytprojekt bara ett misslyckande, som i sin tur visar västerländsk filmindustris oförmåga att adaptera manga/anime klassiker som Aeon Flux eller Ghost In The Shell

’’The biggest bluff in the world’’ 

Rockbandet Kiss inledde nyligen en turné som de påstår vara deras sista någonsin. Det utlovades bomber och granater och en innovativ scenshow, vad publiken fick var samma gamla dekor, trötta bandmedlemmar och en Paul Stanley som inte ens klarar av att mima i takt med musiken. Just nu känns James Camerons ’’seal of approval’’ som ett lika stort uppblåst skämt.   

Betyg 2/10 

Glass Recension

All images courtesy and copyright of UIP & Buena Vista 2019

OBS ! Spoilers för Split och Unbreakable förekommer i denna recension 

Summering: Den grandiosa finalen blir till en enda lång session i en pseudo tolkning av gruppterapi. 

Den före detta chefen för tidningen Metro Pelle Törnberg sade det – ’’ Det är på sätt och vis lättare att sälja än dröm än att sälja en verklighet ’’. Det citatet blir målande då man föreställer sig hur M. Night Shyamalan idag, desperat försöker hitta finansiärer. 

Aldrig tidigare har en person inom filmbranschen varit ett så klockrent exempel på en engångsföreteelse. Efter Sjätte Sinnet så var de stora framgångarna över, Shyamlan är idag ansedd som ett väldigt, väldigt dåligt skämt. Regissörens gigantiska ego och totala brist på självinsikt, har gett oss en oerhörd mängd praktfiaskon. Namnet M. Night Shyamalan är numera en brasklapp för varenda film som han är involverad i. 

Split – som hade premiär för ett par år sedan, ansågs vara en viss förbättring, jag personligen hade svårt för de taffliga vändningarna och James McAvoys överspel, men överlag så blev filmen väl mottagen.  

Väntetid 

Shyamalan är beroende av att få kasta in vändningar i sina filmer, och själva överraskningen i Split kan nog vara den första och enda bra sedan genombrottet med Sjätte Sinnet. Det visade sig att filmen var hade en direkt koppling till Unbreakable, en film som lyckats skaffa sig ett relativt stort kultfölje sedan premiären. En renodlad uppföljare har länge varit ett önskemål från fansen. Unbreakable slutar då den är som mest intressant och upplevelsen kan bäst liknas med en mycket seg och sömning intrig. 

Genren superhjältefilmer såg mycket annorlunda ut år 2000 då filmen hade premiär. Något så avskalat och – relativt,  ’’jordnära’’ som The Dark Knight eller Logan hade ännu inte gjorts. Unbreakable blev ett slags riskfyllt experiment där man använde sig av mer dramatik än action, ett då nytt grepp. Idag så har genren utvecklats och vuxit, det handlar inte längre om perfekta moraliska förebilder, klädda i färggranna kostymer, Batman, Iron Man och Spider-Man har alla förvandlats till välskrivna och mångbottnade personer som lyckas fascinera, både genom action och karaktärsarbete.  

Onekligen kan man inte undvika att fråga sig varför Glass ens har ett existensberättigande idag ? Om det mest cyniska synsätt skall appliceras, så kan man ana att finansiering för något mer originellt projekt inte finns på tapeten för Shyamalan, efter de monumentala misslyckanden med  After Earth och The Happening. Detta skulle i sin tur förklara varför Glass är helt utan inspiration eller ett uns av nya ideér. Shyamalan återgår till ett tempo som är lika långsamt som en köplats till Nya Karolinska, intrigen ger ett par vinkningar om vad Glass skulle kunna ha varit – ett mer actionbetonat och ohämmat verk, som i sin tur tar vara på den långa och krångliga uppbyggnaden från de tidigare två filmerna. 

Amatörbrottning 

Inom den moderna superhjältefilmen så bjuds vi – för det mesta, på spektakulär action, de bästa filmskaparna utnyttjar de många superförmågor som karaktärerna besitter. Det handlar inte enbart om saker som eldsprutande monster eller magiska hammare, titta bara på vad en sminkad Heath Ledger och en långtradare kunde åstadkomma. 

Glass behöver inte innehålla något så imponerande som den klassiska biljakten från Nolans uppföljare, ett fåtal enkla men snygga actionscener hade räckt lång väg, då hade man kunnat skapat en annorlunda och mer oanad film.  

Att David Dunn (Bruce Willis) inte var någon tränad supersoldat i Unbreakable är en sak, men att han nu nitton år senare rör sig klumpigt och stelt känns enbart banalt, med tanke på att karaktären haft ett förflutet inom amerikansk fotboll – en ytterst aggressiv sport, blir det än mer oförklarligt. 

Det finns inte tillstymmelse till någon sorts koreografi. Den action vi får är rentav bedrövlig i sitt lama och platta utförande. För att vara en film som i grund och botten handlar människor med extraordinära förmågor, så borde vi i alla fall kunna extrapolera något mått utav spänning, istället får publiken en hink vatten hälld över sig. 

Filibuster 

Tyvärr så är Shyamalan återigen igång med rent sabotage, de fullkomligt löjeväckande vändningarna är kvar, men denna gång så är den största chocken hur paralyserad filmen är. Trots en speltid på hela två timmar, så går det att finna mer livlig aktivitet på en grå och sorglig massgrav än i Glass

I ett antal intervjuer – innan Glass, så har Shyamalan talat om att idéer från det första utkastet för Unbreakable inte fick plats i filmen, och hur de senare användes i Split. Och mycket mer material än så verkar det inte ha funnits. Filmen är helt berövad på någon som helst substans, detta försöker man maskera genom att helt och hållet bortse från att föra handlingen framåt. Det känns som att titta på en filmisk manifestation av en filibuster, där man enbart försöker förhala det faktum att det inte finns någonting att säga. 

’’Den 25’e smäller det… Förhoppningsvis’’ 

Genom hela filmen så osar det av irritation och hopplöshet. Frustrationen är som mest uppenbar i skådespelet från filmens tre manliga huvudrollsinnehavare. Bruce Willis delar M. Night Shyamalans karriär, båda var på toppen av världen – ett tag, och har nu förvandlats till en surmulen odugling som varken kan göra filmer, än mindre bete sig hövligt mot fans eller reportrar. Willis insats befinner sig någonstans mellan nonchalans och total uttråkning. Hans David Dunn förblir lika tråkig och trist som då vi först mötte honom för nitton år sedan. 

James McAvoy fortsätter sitt överspel där han fräser, gormar och spottar likt en besatt. Karaktären må vara fullkomligt galen, men varför det måste resultera i detta totala överspel är obegripligt. Slutligen så har vi Samuel L. Jackson som sömnigt tittar in i kameran och ser sig efter den 25’e dagen i månaden då lönen kan hämtas ut. Sarah Paulson är den enda i denna bedrövliga ensemble som överhuvudtaget anstränger sig, tyvärr så har Paulson tilldelats en roll som är lika benig som ett anorektiskt skelett. 

Prozac 

Ingen av karaktärerna är tillräckligt intressanta för att motivera djupdykningar eller noggranna psykologiska utvärderingar. Men otroligt nog så är det just det som utgör majoriteten av Glass. M. Night har fått för sig att han inte är regissör utan arvtagare till Dr. Phil. De scener som består av bokstavlig psykoanalys, är så fasansfulla att jag måste blunda. Man skulle behöva skriva ut ett livslångt recept för Prozac om man värnar om publikens framtida mentala tillstånd efter detta.  

Eftersom hela filmen är befriad från petitesser som spänning, engagemang eller övergripande kompetens, så försöker Shyamalan istället leka med det visuella – detta genom att använda sig av ett bildspråk som enbart består utav närbilder. Eftersom ingen av aktörerna går på högvarv så blir det som att stirra på statyer gjorda av sten. Detta bidrar också till att hela filmen känns trång och syrefattig – på helt fel sätt, det finns inget som helst andrum eller möjlighet att observera scenerna i lugn och ro, trots att tempot är obefintligt.    

Trots att man utlovar en hygglig final så lämnas vi ute i kylan. När allting slutligen är över så känner jag mig lika bedragen och blåst som den gången jag beställde en tallrik nudlar och istället blev serverad oätlig spaghetti. Efter att ha väntat i nästan tjugo år på en värdig uppföljare till Unbreakable så tilldelar M. Night Shyamalan sina mest trogna fans en bedrövlig besvikelse. 

Betyg 2/10    

Årets Bästa Filmer 2018

Det är alltid lika repetitivt och förutsägbart.… Men så – ’’äntligen’’, var vi här igen… 2018 är snart slut och det medför – som alltid, ett antal listor över det vi ansett vara absolut bäst och sämst. Vi börjar dock med det mest positiva från året då det kommer till film. Det har åtskilliga gånger erbjudits makalösa filmupplevelser, ett antal kommer förmodligen aldrig att glömmas bort, från Erik Killmongers hämndlystna stadskupp i Black Panther till Emma Stone manipulativa Abigail i den helt mästerliga The Favourite

Listan som följer är i nummerordning och innehåller lätta spoilers: 

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

11. Ready Player One 

Steven Spielberg har inte riktigt lyckats bibehålla sitt gamla rykte som en av filmindustrins mest största och inflytelserika kreatörer. Även om Spielberg visat upp stor vitalitet och kunnighet – med exempelvis Lincoln, så har hans moderna filmer inte riktigt uppnått samma status som självklara klassiker. 

Spielberg fortsätter vara produktivt, om än inkonsekvent, ur kvalitetssynpunkt, The Post var duglig men långt ifrån häpnadsväckande, War Horse och BFG är inget annat än dussinproduktioner, de visar inte på något sätt upp Spielberg i något vidare positivt ljus. 

Spielbergs otaliga försök att skapa grandiosa äventyr under 00-talet, har varit lika opålitliga som att sätta sina livsbesparingar på en runda utav hasardspel. Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull är idag nästan lika ökänd som Star Wars Episode I: The Phantom Menace

Ready Player One är Spielbergs mest vågade och ungdomliga film på årtionden. Med fantastisk skaparglädje och en energisk berättelse, så tas vi på en fantastisk resa genom en kavalkad av popkulturella referenser. Filmen är som ett enda långt kärleksbrev till populärkulturen och mängden smådetaljer och överraskningar saknar motstycke. Och biljakten genom ett virtuellt och livsfarligt New York hör till en av årets mest gastkramande sekvenser. 

All Images Copyright And Courtesy Of Sony Pictures 2018

10. Leave No Trace  

Vi går från Ready Player Ones gigantiska landskap – bestående av stora slagfält och racingbanor,    till något ytterst minimalt och kompakt. Debra Graniks debutfilm Winter’s Bone fick mig inte att gå ned på mina bara knän, att den sedan kickstartade Jennifer Lawrences karriär – känns bara som ytterligare salt i de imaginära såren. 

Granik har inte regisserat en enda biofilm sedan dess, till ytan så kan Leave No Trace tyckas vara både svårtillgänglig och knepig. Men det tar inte lång tid innan Granik klargjort att detta är en film som närmast kan liknas med ett grundämne, det är tydligt definierat, urstarkt och pålitligt. 

Slutet är så kraftfullt och finkänsligt att man nästan måste ringa efter en ambulans, där räddningspersonalen – förhoppningsvis, kan avlägsna klumpen i halsen, detta är finkänslig dramatik på sin spjutspets. Leave No Trace är ett fullkomligt självlysande exempel på hur bra minimalistisk film kan vara. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

9. A Star Is Born 

Bradley Cooper sade sig vara inspirerad av Clint Eastwoods karriär – där han bollade med både skådespel och regi. Då alla Eastwoods projekt varit nästintill lika obegripligt tafatta och patetiska, ungefär på samma bedrövliga nivå – som den gången han försökte genomföra en reprimand mot en tom stol, så var förväntningarna helt obefintliga för min egen del. 

Utöver det faktumet så hade vi att göra med remake – den tredje i ordningen för att vara exakt. Berättelsen om stjärnskottet som triumferar och lämnar kvar sin mentor i en orgie av självömkan och alkohol, har endast blivit mer och mer ointressant för varje nyversion.  

Självfallet så spelar A Star Is Born på en klassisk lyra, det sprutar tårar, skriks och försonas. Bradley Cooper genomför dessa klichéer med omtanke och en öppenhet som gör att det inte känns manipulativt eller exhibitionistiskt. Den excentriska popsångerskan Lady Gaga, visar sig vara utmärkt i rollen som supertalangen Ally Maine. Trots att det är ett Oscarsfjäsk på högsta nivå, så kan jag inte motstå det förtrollande magnetismen. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

8. BlacKkKlansman

Där fantasilandet Wakanda – i Black Panther, gav oss hopp och framtidstro, så tog Spike Lee och raserade våra förhoppningar om att vi lever i ett samhälle som är bättre än slaveri, förtryck och rasism. Trots stor komik och en oväntad självdistans, så lämnas man i ett fullkomligt raseri när filmen tagit slut. Det kan mycket väl vara årets mest sorgsna och deprimerande upplevelse, trots det så kan jag inte sluta att tänka tillbaka på den. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

7. Green Book 

Peter Farrelly lämnar tramset och snusket bakom sig. Filmen är lika stor och bred som en amerikanska motorväg, och dess hjärta slår lika hårt och starkt som en bastrumma i valfritt Heavy Metal-spår. En värmande, positiv och vänlig film som bara blir bättre desto längre den pågår. 

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

6. Ant-Man And The Wasp 

Marvel Studios fortsätter cementera sig som en slags avlägsen släkting till Pixar, där majoriteten  de levererar är i världsklass. Denna gång valde studion att avlossa två gigantiska salvor med Black Panther och Avengers: Infinity War under våren. Slutklämmen blev inte lika gigantisk, Marvel valde att bara låta oss ha roligt efter utmattningen och chocken som var Infinity War

Regissören Peyton Reed fortsätter att utveckla sitt redan lysande koncept från Ant-Man (2015). Evangeline Lilly strålar som Wasp och Michael Peña – i rollen som den alldeles för pratsamme Luis, förtjänar någon sorts hedersutmärkelse. Det är inte den bästa film som Marvel någonsin gjort, men kanske den allra roligaste, och det är jag villig att skriva under på med det ’’icke existerande sanningsserumet’’ i mitt blodomlopp .   

All images courtesy and copyright of UIP 2018

5. Spider-Man: Into The Spider-Verse 

Jag var skeptisk… Animationen drog tankarna åt den helt hopplösa Teenage Mutant Ninja Turtles-filmen från 2007. Berättelsen verkade för spretig då den presenterades, och Sonys track record – för filmer utan Marvel Studios hjälp, har varit minst sagt undermåligt. 

Så att detta överraskade – så till den milda grad, att jag gärna ställer mig med dumstrut på huvudet i skamvrån, känns som en ganska lindrig uppoffring. Spider-Man har alltid fascinerat och attraherat enorma massor sedan filmdebuten 2002, formulan och upplägget borde vara en aningen förutsägbart och slitet vid det här laget. 

Genom att helt och hållet hänge sig åt serietidningarnas vansinniga strukturer och innehåll – som innebär multipla dimensioner, och således en hel radda av diverse spindelmän – och kvinnor, så hittar man en ny infallsvinkel. Into The Spider-Verse har en spjuveraktig charm, samt ett högoktanigt tempo där man kommer undan med alltifrån slapstick till moraliska läxor om allas lika värde. Into The Spider-Verse visar att Spider-Man – med rätt hjälp, aldrig kommer att sluta greppa tag i biopubliken. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

4. First Man 

Damien Chazelle fortsätter sitt segertåg. Måhända är First Man inte en lika självklar klassiker som La La Land, det är en klart mer tillbakadragen och svårsmält historia. Karaktärerna är ljusår ifrån lättlästa eller öppna. Att ett flertal upplevt filmen som kylig är därefter inte särskilt förvånande. Men under den tuffa och tysta ytan, så fullkomligt briserar det i sömmarna med olidligt spännande övingar – inför månlandningens, strålande skådespel från Claire Foy och Ryan Gosling (och detta kommer från en Gosling-skeptiker ) och ett helt utsökt hantverk. 

Filmen kan jämföras med en riktigt miserabel träningssession, svetten sprutar, kroppen värker, men då man når slutet och endorfinet rusar ut i kroppen, så flåsar man samtidigt som man ler likt ett barn i leksaksaffär där allt är gratis. 

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

3. Black Panther  

Serietidningsfilmen är lika omtalad som den är hatad. Det har blivit nästan blivit ett lika giftigt ämne som debatter om abort eller invandringspolitik. Att ens försöka ge sig in i diskussionen känns som att stiga rakt in i det dimmiga Lützen, där Gustav II Adolf fick möta sin skapare. Dimman, blodet och stridsberedskapen är rentav absurd. 

Black Panther är – tillsammans med Christopher Nolans The Dark Knight, den sortens film som helt och hållet skriver om regelboken för genren. Ryan Coogler förenklar aldrig, varenda beståndsdel kunde lika gärna ha passat in i regissörens debutfilm Fruitvale Station. Marvel bistår med oändliga resurser, filmen målar upp ett drömlandskap där afrikansk savann möter högteknologisk Sci-Fi, det känns sagolikt utan att någonsin övergå i det överdrivna. Jag kan till och med ha överseende med de kritiserade CGI noshörningarna.  

Men absolut starkast är Michael B. Jordans antagonist Erik ’’Killmonger’’ Stevens, en utstött och frustrerad legosoldat, som gått igenom eld och lågor för att uppnå frigörelse och – i sina ögon, rättvisa. Scenen då Coogler låter kameran rama in Jordan medan han går mot kungatronen och deklarerar att han avser att inleda krig mot omvärlden, är ett oförglömligt stycke film som visar att serietidningsgenren är en filmkategori i världsklass, så enkelt är det… 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

2. Avengers: Infinity War     

Tio år av äventyr, fantastiska karaktärer och klassisk action, går mot sitt slut. Ingen vet vad som kommer hända med veteraner som Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth, efter detta. Det återstår en film, som vi knappt vet någonting om, trots att vi fått en trailer. 

Infinity War kunde ha blivit ett enda långt förspel inför finalen – som når oss i april 2019. Bröderna Russo gör dock inga halvmesyrer eller parenteser, att Joe och Anthony kunde göra effektiv action, snarlik den indonesiska kultfilmen The Raid, såg vi prov på redan i Captain America: The Winter Soldier. Under de gångna fyra åren så har de utvecklat sin estetik, ambitionsnivå och kunskap. 

Vad som drabbar publiken i över två timmar, är en resa i utomjordisk krigsföring, stora uppoffringar och ett tempo som skulle få den bästa olympisk sprinter att skrika efter syrgas. Det må vara högljutt och utan skrupler, men specialeffekter i världsklass och hysteriskt stor budget betyder inget om hjärtat och passionen uteblir. Det är inte bara ett spektakel i förstaklass, det är en upplevelse som är lika fylld med kokande hett adrenalin som i ett VM-slutspel. 

Josh Brolins Thanos kan också krönas som en framtida legend. Ett antal ljudinspelningar från filmens premiär i USA säger det mesta, scenen då Rocket Raccoon, det talande trädet Groot och åskguden Thor anländer till slagfältet i Wakanda, resulterar i samma ljudnivå som då The Beatles jämnade Shea Stadium med marken. Min personliga reaktion efter filmen är också helt unik – väl hemma lägger jag mig på kökssoffan och bara flåsar, en liknande fysisk upplevelse har jag aldrig upplevt. 

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

1. The Favourite 

För att lägga alla korten på bordet, detta var vår personliga joker i leken för 2018 då vi sammanställde en lista, där vi förutspådde ödet för ett flertal filmer. Iden att 

Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama – en alltför förutsägbar genre, var på förhand spännande, men att det skulle leda till ett rent underverk kunde ingen förvänta sig. 

Alla kutymer och regler är helt ointressanta för Lanthimos, måhända är The Favourite inte lika extrem och experimentell som regissörens tidigare filmer, men den något mer öppna och enkla presentationen, gör det möjligt att observera Lanthimos enorma fingertoppskänsla då det kommer till personregi och sylvass dialog. 

Utöver den fantastiska regin så är det en visuellt fulländad film med sanslösa bilder. Slutligen så får vi tre skådespelerskor som bjussat på tre helt genialiska porträtt, det där pratet om att Stephen Daldrys Timmarna skulle innehålla den bästa kvinnliga trion någonsin, känns som ett smärre skämt i jämförelse med detta. Olivia Coleman blandar bräcklighet med bindgalen intensitet, Rachel Weisz tar fram sin mest illasinnade och fräcka sida och Emma Stones prestation är sinnessjuk då hon kombinerar avund, iskall manipulation och enorm variation.

Jag har inte försöka att försätta mig i trans med hjälp av pendlar eller mantran, men då The Favourite når sitt slut, så är det som att vakna upp ifrån en dröm. Det är den där sortens dröm som man alltid vill hitta tillbaka till, men som enbart förblir ett minne för livet. 

Tiger Film utser därmed The Favourite till 2018 års bästa film 

Aquaman Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Bottennapp igen, usla specialeffekter och en klumpig story gör detta till ännu en uppsvullen och plågsam studie i hur man misshandlar grundmaterial med oändlig potential. 

Serietidningsfilmen har blivit det nya svarta… Det innebär att alla har en åsikt kring den. En del vill utkämpa ett krig med sköldar och vässade svärd för att förgöra detta påfund. Mycket av ilskan riktas automatiskt mot den mest framgångsrika aktören inom kategorin, det är ett scenario som upprepar sig inom vilken industri man än ser till. Google sades lämpa sig efter en arbetsetik som innebar ’’att inte göra något med ont uppsåt’’. Även Apple sågs om en uppstickande rebell som utkämpade ett ’’David mot Goliat-scenario’’ mot Microsoft, som just då stod inför diverse domstolar för att prövas mot eventuella brott mot konkurrenslagstiftningen. 

Numera är båda Apple och Google under ständig kritik – både befogad och obefogad sådan. Marvel är inte bara serietidningsfilmens ledande stjärna, de är mer eller mindre synonyma med begreppet. Serietidnings branschen har länge dominerats utav DC och Marvel, som mer eller mindre kontrollerar varsin halva av den totala marknaden. Detsamma kan inte sägas om deras filmproduktioner. Där Marvel har gjort historiska framgångar sedan 2012, så tog DCs herravälde på bioduken slut då Christopher Nolan avlämnade The Dark Knight Rises, den mest kontroversiella av de tre filmerna. 

Dirty Water

Warner Brothers (sedan 1989 är DC helt ägt av Time Warner, numera Warner Media ) ledning och aktieägare kunde självfallet inte stå med armarna i kors medan deras värsta rival tog världen med storm. Zack Snyder sattes som regissör på Man Of Steel och därifrån har det varit en resa som enbart slutat i tragedi. 

Förutom färre årets framgång med Wonder Woman så är DCs filmer nästan enbart associerade med sorg och smärta. Det är går överhuvudtaget inte att tänka tillbaka på Batman V Superman eller Suicide Squad, om det gick att kräva pengarna tillbaka för usel film, så hade dessa två legat högst på returlistan. 

Efter alla misslyckanden – både kritiskt och ekonomiskt, så har många adapterat ett hoppfullt ’’nästa gång’’-tänk kring alla DC produktioner. Aquaman har återigen fått bära en gloria i hopp om att den skall svepa in som något övernaturligt väsen och rädda världen. 

Men precis som tidigare så har allting gått åt skogen… 

Det känns nästan hopplöst, deprimerande – eller till och med förnedrande, att återigen sätta pålen i hjärtat på en film bär DC stämpeln. När de båda förlagsjättarna slåss om läsare för sina respektive serietidningar, så är loppet jämnt – till och med i behov av målfoto många gånger, på filmfronten har det snarare blivit ett lopp mellan en lådbil och en topptrimmad Porsche. Produktionskvalitén är ungefär detsamma som det allra första alternativet. 

Sjösjuka 

Att spela in en film under vatten hör till bland det mest brutala och svåra man kan anta sig. För den som vill få en större inblick i varför, bör uppsöka dokumentären om hur James Cameron spelade in The Abyss, en inspelning som involverade tårar, panikattacker och tortyrliknande inspelningsförhållanden. Idag behöver man inte bygga stora jättebassänger, där filmteamet tvingas att få sin hud förstörd av överdoserade mängder klorin, dagens digitalteknik kan skapa visuella under. 

Tyvärr så är Aquaman helt avlägsen från någon som helst genuinitet eller trovärdighet. Flera sekvenser som utspelar sig under vattenytan känns överhuvudtaget inte autentiska. Wan har lagt på ett grumligt filter och satt på ett antal stora fläktar – för att få skådespelarnas hår att framträda som om det är flytande, alla dessa knep är tyvärr helt meningslösa då det är alldeles uppenbart att alla aktörer är uppspända med vajrar.

Om vi bortser från ett par filmrutor – som visar ett par vackra naturbilder, samt staden Atlantis, så ser Aquaman helt förkastlig ut. Varenda sekvens som involverar digitalt fipplande är lika obehagliga att titta på som Nicole Kidmans botoxade ansikte. Vad vi än ser så fullständigt dränks det i mängder utav usla specialeffekter, inte ens det mest undermåliga TV-spel är såhär syntetiskt visuellt. 

Sedan innehåller Aquaman kanske sämsta användningen av green screen någonsin, utan att gå in i närmare detalj för risken att avslöja något, så kan man i en sekvens tro att Jason Momoa är på väg att dra fram en pekpinne och visa nästa veckas väderrapport, så pass uselt är det.  

Billigt blir billigare 

Men som vanligt så handlar det inte om det yttre, om känslan, själen och hjärtat finns på plats så kan man övervinna vad som helst, titta bara på vad Robert Rodriguez gjorde med sin mytiska El Mariachi.

James Wan som fick sitt genombrott med tortyrfilmen Saw, har inte direkt utvecklat sitt omfång till att regissera filmer med marginell substans. Sedan den kontroversiella debuten år 2004, så har Wans enda riktigt stora film – budgetmässigt, var Furious Seven, ironiskt nog är det en filmserie som gått från ren idioti till fullt godkänd underhållning, det tricket fungerar dessvärre inte här. 

Wans största förmåga som regissör har alltid varit att tänja på sin budget och producera film som känns genuint påkostad. Därför är det förvånande att en massiv budget på 160 miljoner dollar, har gett oss en film som ser sju resor sämre ut än en lågbudget produktion som The Conjuring. Försöket att legitimera DCs ställning i filmvärlden faller därefter platt. 

Aquaman är lika hjärtlös som Heath Ledgers mordiska Joker, vad som borde vara ett lättsamt pojkäventyr blir istället ett pubertalt och grabbigt manifest, filmen bekräftar alla fördomar som finns om genren. I en tid då vi har karaktärer som Black Widow, Rey från Star Wars och även DCs egen Amazon prinsessa Wonder Woman, så känns detta som att resa tillbaka till en tid då trälar och allmänna avrättningar var full godtagbara. 

Snustorr 

Då Jason Momoa gör sin entre så ackompanjeras han utav en av de mest motbjudande inramningarna på länge, med hjälp av usel slow motion och vidrig musik som spelas på en elgitarr, så slår filmen en gummiklubba i publikens huvud. Om det funnits någon självironi eller humor i allt detta elände, så hade det kanske, kanske, ha gått att förlåta, men Aquaman är trots sitt våta element snustorr. När man till och med måste använda sig av toaletthumor hela två gånger, så vet man att skutan snart är på väg att köra raka vägen in i en klippa. 

Men medan resten av besättningen är på väg att föra resenärerna i säkerhet, så står James Wan kvar och fortsätter styra in fartyget på grund efter grund. Och då det börjar tryta med idéer eller livbojar, så passar man på att sno lite bilder och scener från Pixars Hitta Nemo och när man ändå håller på, Disneys Lilla Sjöjungfrun…   

Med tanke på hur mån man är att bibehålla filmens grabbiga utstrålning, så är själva insidan lika stark och reslig som en slemmig manet. När det skall hetta till dramatiskt eller romantiskt så är det så miserabelt att jag inte hittar orden. Saker som syskonrivalitet och internt maktspel är både tråkigt och förutsägbart.

Resebyrå 

För att skapa någon sorts variation mot det grumliga och fula vattnet, så tas publiken med på en resa som verkar vara en reklamfilm för resebyrån Tui. Vi får kritvita stränder, barn som leker och såklart män i öppna linneskjortor. För de som sett den lilla flickan som gör för reklam för webbsidan Prisjakt, får där en perfekt beskrivning av filmens struktur, ’’vi åker dit, vi åker hit och dit.’’Och just den sämsta av reklamfilmer är Aquamans närmsta släkting. 

Superhjältefilmens värsta fiende är inte kryptonit eller mordiska clowner, det är expositionen och distributionen av all information. Serietidningar är rika på detaljer, förklaringar och svepande berättelser kring varenda karaktär som förekommer – små som stora. Aquaman vill få med så mycket som möjligt av detta och överöser sin berättelse i usla tillbakablickar och långa stillastående sekvenser, där man likt en förskolelärare förklarar allt för sin publik med whiteboard och penna. Den helt ohyggliga längden på nästan 150 minuter borde aldrig ha godkänts. 

Huvudrollsinnehavarna Momoa och Amber Heard ser ut att behöva ta ut 365 dagars semester, Heard är oväntat nog den som levererar filmens bästa insats, Momoa å andra sidan gör det klart att han tyvärr inte kan agera, varenda replik som skall innehålla finess eller humor slutar i katastrof. Att karaktären – bokstavligt talat, enbart verkar vara ute efter att dricka sig själv sönder och samman, sticker i ögonen. Publiken borde istället vara dem som får med sig en hel årslast med sprit för att återhämta sig efter detta.  

Marionettdockor 

Sedan har vi – på pappret, en ganska god samling aktörer med Kidman, Patrick Wilson och min personliga favorit Willem Dafoe, ingen av dessa lyckas lyfta eller kompensera. Kidman är lika stel i sitt skådespel som sitt ansikte och tillför inget annat än ett tungt namn på affischen. Patrick Wilson som är en karaktärsskådespelare ut i fingerspetsarna, får här stå och skrika en radda av fåniga repliker. 

Och Willem Dafoe är så erbarmlig att jag känner en viss lust att kidnappa karln och rädda honom från detta öde. Utöver det så har man i ett par scener utökat förnedringen genom att försöka föryngra superaktören digitalt. Där ärkerivalen Marvel genomfört detta med fullkomlig briljans, så blir detta försök till ett platt fall, Dafoe ser ut att ha fått skokräm i ansiktet och påminner om en marionettdocka som stelt rör sin mun. 

Kallsup 

Vi blev på förhand lovade spektakulär action under vattnet. Vad vi får är bara en gröt av animerade fiskstim och plastiga hajar. Miljöerna ser i bästa fall ut som de som Cameron kastade ut från sin första testversioner av Avatar. Då Momoa slåss i filmens många och långa dueller, så är den stela animationen och den dåliga koreografin, nästan i klass med ett gammalt fightingspel där karaktärerna stelt cirklar kring varandra. 

Efter fem år, eviga försöka med att rätta till alla felen, så är DC tillbaka på ruta ett, fast denna gång genomblöta och än mer utmärglade. Det går inte längre att acceptera detta, DC sitter på en skattkista av fantastiska karaktärer och berättelser, varför de skall fortsättas kölhalas går inte längre att samtycka med. Domedagen har nu kommit… Lägg ned, gör om, gör rätt eller försvinn… 

Betyg 1/10   

Widows Recension 

008

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Steve McQueen har gjort sin första riktigt tandlösa film, även om ensemblen ser ut att lova något riktigt bra, så får vi bara en parentes som försvinner i mängden i genren kriminalthrillers.  

När man etablerat sig så kraftfullt och tydligt som regissören Steve McQueen, så är förväntningarna därefter höga. Inte nog med att regissören bär samma namn som den legendariska skådespelaren, McQueen (regissören) gör tuffa och svåra filmer som aldrig kompromissar, ämnen som sexmissbruk och slaveri är varken uppmuntrande eller särskilt bekväma att behöva uppleva, ens på film. Att hantera dem är än svårare, det är som att möta en ilsken tjur med bara händerna som verktyg. McQueen har aldrig varit rädd eller tvekande att åta sig dessa svåra uppgifter. Då han möter faror såsom kontrovers och medial uppståndelse så ryggar han inte tillbaka, han tar istället tag i den imaginära tjurens horn och brottar ned på marken. 

Filmerna utmärker sig på så sätt att de besitter en gudalik råstyrka, scenen i 12 Years A Slave där Lupita Nyong’o piskas av Michael Fassbenders djävulska plantageägare, är så ruskig och plågsam att bevittna att den är omöjlig att glömma bort. Skådespelerskan Carey Mulligan – som arbetat med McQueen, beskriver hur regissören motiverar sina skådespelare likt en sportcoach, med eldfängda och inspirerande tal. 

Denna laddade och tända inspiration förmedlas även till publiken. Michael Fassbender har ett imponerande CV, men hos McQueen har han nått sin fulla potential som skådespelare. Det handlar om otroligt vågad och exakt personregi . 

011

Great Expectations 

Efter att ha dominerat Oscarsgalan 2013, och samma års topplistor över årets bästa filmer, så är ”hypen” större än någonsin då Widows nu lanseras. Jag har använt denna liknelse förut, men den tåls att användas ytterligare en gång, en atlet i toppklass kan ha bra, mediokra – till och med usla dagar. Att på något sätt associera Widows med begreppet uselt vore nästan ett brottsligt övertramp, men att resultatet är så omärkvärdigt är bisarrt nog det mest märkvärdiga med filmen. 

I en post-Martin Scorsese era, så har filmer som involverar kriminalitet och så kallade kuppförsök, sökt efter en identitet. Den amerikanska författaren Dennis Lehane har gjort brottslighet i förenta staterna till någon form av kompott som blandar hårdhudade noir detektiver med vardagliga kriminella handlingar som kidnappningar eller utpressning. Även om antalet filmatiseringar av Lehanes böcker fortfarande kan räknas på fingrarna, så har hans stil influerat den moderna amerikanska kriminalthrillern. 

Ett antal filmer som velat positionera sig i denna zon har alla mött samma öde, att falla i glömska… Vem kan egentligen ihåg Sidney Lumets Before The Devil Knows You’re Dead ? En helt meningslös historia som är svår att erinra även om man så hade sett den dagen innan. Andra försök till moderna gangstersagor kan ses i bortglömda reliker som Street Kings eller We Own The Night. 

010

Utan identitet

Widows gör inte ens ett försöka med att sticka ut från denna gråa och identitetslösa skara. Ensemblen som McQueen har rekryterat är sannerligen imponerande, en snabb titt på rollistan får det att se ut som en späckad kavalkad utav superstjärnor. Mixen av stora Hollywood  celebriteter – Viola Davis, och fantastiska karaktärsskådespelare – Carrie Coon, får det att vattnas i munnen. Tyvärr så är denna glamourösa marknadsföring lika missvisande som valfri reklamfilm från TV-shop. Jon Bernthal och Liam Neeson kan mer eller mindre avskrivas som cameos. 

Davis och Coon kan i vanliga fall lyfta betongblock med sitt skådespel, ingen av rolltolkningarna är bristande eller slarvigt genomförda, däremot är materialet som står till deras hand, besinningslöst tunt och anonymt. Trots dessa starka skådespelare så känns ingen av filmens personligheter intressanta. Robert Duvall – som med allt rätt kallas för en legend inom filmbranschen, får också ett klent underlag som en av filmens mest manipulativa karaktärer, när inte ens en klippa som Duvall får fart på saker och ting är det minst sagt oroväckande. Den enda som verkligen gör något som helst intryck är Daniel Kaluuya, häri rollen som en mardrömslik  fixare som definierar brutalitet och hänsynslöshet.

Widows är baserad på en roman som jag tyvärr inte läst, flera av dessa problem kan härstamma ifrån novellen, med en regissör som Steve McQueen bör man kunna uppgradera och förstärka den mest bedrövliga novell.

0131

A Tale Of Two Cities  

Filmen fokuserar på ett par olika historier som alla rör sig kring ett kommunalval i Chicago. Vävnaden som skall få allt detta att hålla ihop är lika hållbart som papperslim. I ett hörn får Colin Farrell sitta – återigen kostymklädd och lömsk, och på andra sidan har vi Viola Davis änka som dras in i en värld av smutsiga mord och utpressning. Vid ett par tillfällen så överlappar  berättelserna med varandra och då dessa två historier möts så blir det uppenbart att vi har att göra med två vitt skilda filmer, som inte alls mår särskilt bra av att svetsas ihop. 

Vid ett par tillfällen får jag känslan att McQueen regisserar en sämre och plattare version av den fantastiska HBO serien The Wire, omfånget är det samma där man följer flera olika grupper som befinner sig på olika trappsteg på den sociala stegen, men där The Wire är ett tidlöst mästerverk så är det här bara en blek imitation som knappt kan besvära sig med att komma över målsträcket. McQueen är inte ens särskilt inspirerad då det kommer till filmens utseende. Det kyliga och vassa fotot från Shame är nu ersatt av en grötig presentation som både är färglös och utan identitet.

Det är som mest intressant då filmen enbart fokuserar på Viola Davis, Elizabeth Debicki och Michelle Rodriguez – förvisso kan den sistnämnda inte agera, men här finner McQueen någon sorts kärna som borde fått mer omsorg och kärlek. Flera scener är snyggt och suggestivt uppbyggda, då antar jag att McQueen enbart är ute efter att göra ren och skär underhållning. Men detta leder inte till någonting, och slutet är både hastigt och oinspirerat, vilket lämnar publiken med en känsla av ofullständighet. 

009

Menlös parentes 

Ibland vill artister enbart ha roligt eller genomföra ett projekt för att tillfredsställa någon inneboende passion. Det kan kulminera i flera olika slutresultat, Christopher Nolan skapade sin bästa film då han fullbordade sitt drömprojekt med Inception. För McQueens del känns detta som en bagatell som varken inspirerar regissören eller publiken. Det är inget kapitalt misslyckande, bara en stor meningslös parentes. 

Betyg 5/10