The Children Act Recension

Publicerad den 21 juni, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En livlös och visuellt anskrämlig film som gång på gång trampar i klaveret.

Filmatiseringar av Ian McEwans böcker och noveller fullkomligt dräller in för tillfället. Både On Chesil Beach och The Children Act besökte Toronto Film Festival – en utav världens mest väl ansedda filmfestivaler. Mottagandet har varit minst sagt mediokert och ett huvudsakligt skäl till att båda filmerna genomgått en oroväckande seg distributionsprocess. Något som är lätt att förstå efter att ha sett de slutgiltiga resultaten. I fallet med The Children Act så är det svårt för mig att analysera hur adaptionen från bok till film har hanterats då jag inte läst den litterära förlagan.

Men ännu en gång så har McEwan varit direkt involverad i att skriva filmens manus. Jag hade hoppats att On Chesil Beach enbart var ett felsteg, att McEwan skulle kunna resa sig och faktiskt skapa ett manus som håller för en spelfilm. Tyvärr så är det tydligt att den talangfulle författaren inte klarar av att hantera filmmediet. The Children Act är en steril och poänglös sjusovare som aldrig vill vakna till liv, hela filmen ligger och snarkar som en sömndrucken bulldogg.

Ett problem – bland oräkneligt många, är filmens brist på någon som helst energi, något som enbart kan bedömas som obefintligt. Vare sig det gäller relationskonflikten mellan Tucci och Thompson, eller alternativ och förvriden kärlek, så hanteras allt med ett sådant ointresse att det inte går att engagera sig på något plan.

Den här håglösheten hjälps inte av att The Children Act är obeskrivligt ful att se på. Att finrum och domstolar placerade i Londons centrum är pompöst inredda med sammet och dörrar av ek är givetvis inget stötande i sig, men när allting fotograferas med ett urvattnat foto som får allting att osa utav desinfektionsmedel så blir det outhärdligt att se på.

0031

Zombie Queen

Vare sig det är Londons mest klassisk landmärken eller anrika gods ute på landsbygden, så framstår allt som en massgrav från första världskriget, sorgligt och kusligt. Vidare så har alla aktörer sminkats som om de vore på väg att spela in en uppföljare till Universal Studios Dracula från 1931, med Bela Lugosi i huvudrollen. Samtliga skådespelare ser ut som om de är redo att göra ett gästinhopp i The Walking Dead. Trots detta visuella obehag, så lyckas inte regissören Richard Eyre förmedla någon som helst spänning.

McEwan är i sina böcker genialisk att med små medel, åstadkomma enorm emotionell inverkan. Den finessen eller kunskapen blir här, precis som i On Chesil Beach, klumpig och tillkrånglad. Flera karaktärer är som hämtade ur ett brittiskt humorprogram som Monty Python eller Little Britain. Ingeting går att ta på allvar, samtliga skådespelare – minus Emma Thompson verkar också ha drabbats av någon allvarlig ånger då de insett vad de gett sig in i. Stanley Tucci är inte någon skådespelarkameleont, med sitt korta och korrekta manér, men så här ointresserad och menlös har jag aldrig sett honom.

Fionn Whitehead som just kommit i land efter Christopher Nolans Dunkrik, får visa upp mer av sitt känslomässiga register än i den skärrade och anonyma rollen som brittisk soldat, men karaktären som Whitehead har givits är så illa realiserad att det är fullkomligt omöjligt att känna någon sorts empati för honom.

007

Be Quick Or Be Dead

Någonstans i filmens slutspurt så kollapsar allting och blir till någon sorts omvänd, billigare, samt tråkigare, version av Basic Instinct. Det blir ett av de mest tafatta försök jag sett till flörta med exploateringsfilmen. De misslyckade och nästintill obefintliga spänningsmomenten känns dessutom som stulna ifrån Yorgos Lanthimos förbisedda The Killing Of A Scared Deer. Det blir en sorts filmisk freakshow som bara kan liknas med att titta på de allra mest tragiska avsnitten från Paradise Hotel.

Endast Emma Thompson blir den minimala, och jag menar MINIMALA, ljuspunkten. Thompson är en skådespelarmaskin som har så mycket erfarenhet och professionalism att hon skulle kunna läsa upp slumpmässiga sektioner ur gula sidorna och få dem att blu fängslande. Då och då kan man också se spår av McEwans goda förmåga att skriva vass dialog.

Utan Emma Thompson hade hela The Children Act kunnat skickas rakt ut med soporna, det är en mördande tråkig historia som är lika blek och död som sitt zombie-liknande utseende.

Betyg 2/10

12 Strong Recension

Publicerad den 8 mars, 2018 av bosstime55

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Ännu en substanslös skräpfilm i den oskiljaktiga genren av krigsfilmer i mellanöstern. I sina värsta stunder osar 12 Strong av obehaglig chauvinism. Slutligen så serveras publiken en helt katastrofal final som hör till de mest obegripliga och överskådliga jag sett på ett bra tag.

Peter Berg och framförallt Clint Eastwood gjorde för ett par år sedan två filmer som i det närmsta är enäggstvillingar som separerats vid födseln. Lone Survivor och American Sniper är båda två ointressanta, färglösa och enkla att glömma så fort de tagit slut. Bergs film är något mindre befriad från flaggviftande och gömda politiska värderingar, men båda två kan ses som ett lika stort fjäskande för amerikanska armén som Tony Scotts Top Gun.

Krigsfilmer brukar ofta bli antingen fantastiska eller rent anskrämliga, att kategorisera dem är därefter inte särskilt svårt. De är som bäst då de manifesterar sig i filmer som The Hurt Locker eller nu senast Dunkirk av Christopher Nolan. Kathryn Bigelow utforskar det individuella psyket och drivkraften hos en människa som varje dag utsätter sig för livsfara i och med sitt jobb som bombtekniker. Dunkirk tar istället och väljer att inte sätta fokus på individen utan händelsen där man lyckades evakuera majoriteten av de brittiska trupperna från Frankrike. Och Nolan sätter som alltid sitt signum på filmen vilket betyder fantastiska bilder och nervkittlande puls.

Om vi sedan undersöker vad Clint Eastwood gör – förutom att tala med tomma stolar, så är det den värsta typen av amerikansk propaganda som förmodligen går varm i det nuvarande Vita Husets Blu Ray-spelare. Förutom att vara en sällsamt tråkig film så bejakar American Sniper saker som troféjakt där älgen nu blivit till människor i Irak eller Afghanistan.

011

’’War, what is it good for !?’’

12 Strong försöker inte ens anstränga sig med att framstå som nyanserad. Den liknas bäst med en reklamfilm för ett politiskt parti, det saknas bara en brinnande bil och en berättarröst för att kunna liknas med ’’den där’’ filmen från Sveriges ny arbetarparti. Chansen är nog stor att 12 Strong kommer att skickas ned till amerikanska trupper som ansträngt måste berömma filmen som en ren artighetsgest.

Och sett som rekryteringsmaterial så kunde man inte ha gjort en sämre film. Det spelar ingen roll om det är talibaner, krigsherrar eller amerikanska specialtrupper, samtliga är utan djup eller dimensioner. Huvudpersonerna är i bästa fall oskiljaktiga hopkok mellan Sylvester Stallones John Rambo och John Matrix från Commando. De resterande personerna kan enkelt bara beskrivas som pappskallar som är fyllda med testosteron. Vad som gör de här männen till moraliska klippor i stormen av terrorism och religös indoktrinering är omöjligt att förstå. Bilden av soldaternas vardag är minst sagt bisarr för att beskriva det enkelt. Fruarna är fotomodeller som nickar instämmande åt sina makars patriotism och hjältemod.

010

’’Let off some steam Bruckheimer’’

När ’’krasch, bang och boom’’ – producenten Jerry Bruckheimer är involverad så vet man att explosioner och en onödig mängd action kommer att landa som ett brev på posten. Att Will Smith och Martin Lawrence springer runt som övertända tonåringar på en paintballbana i Bad Boys är en sak, men i i en film som skall vara baserade på verkliga händelser så blir trovärdigheten så pass låg att det inte blir annat än patetiskt. ’’Oviktiga’’ detaljer som ballistik eller eventuellt skydd från vinande kulor verkar inte besvära Chris Hemsworth och hans mannar. De verkar vara släkt med Stålmannen och står emot alltifrån grovkalibriga kulor och gigantiska explosioner. Om amerikanska trupper är såhär stryktåliga så borde man utan problem kunna erövra världen på ett fåtal veckor.

Bruckheimer brukar inte snåla när det kommer till att slösa pengar på ”fantastiska” fascinationer som explosioner och ännu mer explosioner. Men här så verkar budgeten ha försvunnit, 12 Strong är lika tjatig som en papegoja. Filmen använder snarlika kameravinklar för varje scen och det är svårt att skilja på olika platser eller vad som faktiskt sker.

013

’’I eat green berets for breakfast’’ – John Matrix

En tredjedel av filmen verkar ha spelats in och sedan har man återanvänt de scener man har för att slutföra filmen, man klistrar och klipper för att fylla ut speltiden. Bästa exemplet på denna förvirring blir i en komplett befängd final som snabbt blir helt obegriplig. Det kastas in hästar, kulsprutor och missiler. Allting förvandlas till ett skruvat virrvarr av genrens sämsta klichéer. Till och med ljudet är under all kritik, samtliga bössor låter som burken med tryckluft man kan köpa i en välsorterad järnhandel.

Varför Chris Hemsworth, Michael Peña och Michael Shannon skrivit på för det här, undrar de nog själva. Hemsworth är oinspirerad och trött, Peña får inte skina i någon välbehövlig komik. Bara det faktum att Michael Shannon bokstavligen spenderar stora delar av filmen på rygg och halvsovande borde räcka som en målande beskrivning om det såsiga skådespelet. De är bara Navid Negahban som tillför något av värde till ensemblen, en någorlunda intressant karaktär som inte känns som en pappfigur.

005

’’You set us up ! It’s all bull”#”# all of it’’ – Dutch

För ett par veckor sedan stod det klart att den beryktade filmatiseringen av succéspelet Call Of Duty – mot alla förmodan, fortfarande är under utveckling. Hur det än går med den saken återstår att se, men om det inte skulle bli av så har vi här en perfekt ställföreträdare. Det är samma usla karaktärer, bedrövliga patriotism och hjärndöda berättelse. Skillnaden mellan spel och verklighet är i det här fallet väldigt svåra att se skillnad på då trovärdigheten är i botten.

Betyg 2/10

Årskrönikan 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles

Helena Stenhammar på UMG

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment

Linn Stjernlöf på MI5 Communications

Alla på Playstation Press service

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År !

Alla på Tiger Film Blog

Årets Bästa Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

10. The Disaster Artist

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

9. Thor: Ragnarok

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

8. Battle Of The Sexes

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

5. City Of Ghosts

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket, samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

2. Spider-Man Homecoming

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

1. Star Wars: The Last Jedi

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film

Tävling: Dunkirk Blu Ray

Publicerad den 22 december, 2017 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers

Som en extra liten julklapp kan vi nu tävla ut tre stycken Blu Ray exemplar av Christopher Nolans fantastiska Dunkirk.

Vi är otroligt tacksamma till Warner Brothers Sverige för de här mycket generösa bidragen. Som alltid deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail fredagen den 29 december.

Lycka till och God Jul !

Mordet På Orientexpressen Recension

Publicerad den 23 november, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

För de som redan vet hur historien slutar är filmen bara en ytlig axelryckning, för den skaran som inte är bekanta med denna mordgåta är för kompakt och tråkigt. Trots en ensemble med fantastiska aktörer så går Mordet På Orientexpressen på total tomgång.

Hur elegant och stiligt det än må vara, så kommer inte denna nytolkning av Agatha Christies klassiska novell någonstans. Det som borde vara en biljett i förstaklass blir lite av en pina, inte helt olikt att fastna på tågspåret ett par ynka kilometer ifrån slutdestinationen.

Sidney Lumets filmversion från 1974 är antagligen den mest välkända av de flertal adaptioner som gjorts av Christies bok. Den versionen är sannerligen inte perfekt med sitt makliga tempo och högst ordinära produktion. Den tar däremot igen på en otrolig finess och elegans. En hårt sminkad Albert Finney gör ett suveränt porträtt av den legendariske privatdetektiven Hercule Poirot. Varenda replik levereras med eftertryck och precis rätt mängd syrlighet. Finalen – där alla kort läggs på bordet, är ett utmärkt exempel på hur man kan genomföra en spännande mordutredning i filmformat.

Lumets version transporterar publiken till en idealistisk period då verkliga jättar inom skådespelaryrket vandrade på vår jord. Ingrid Bergmans bortkomna svenska missionär tillförde också en stor dos välbehövlig humor.

Kenneth Branagh som står som både regissör och huvudrollsinnehavare har valt att inte helt efterlikna denna klassiska version. Strukturen är annorlunda och en hel del utfyllnad har tillkommit i form av en konstig exkursion i ett ganska ruttet intro. Tekniskt är denna version betydligt mer sofistikerad, fotad i det numera exklusiva 70mms formatet och välsignad med med en helt otrolig produktionsdesign så kan ytan delvis beskrivas som mycket snygg.

0051

Stop This Train

Oturligt nog så är det just bara en tunn yta som utgör det bästa filmen har att erbjuda. Branagh verkar inte vara helt säker på vad han vill göra. Introduktionen är en ojämn och väldigt fånig matiné som drar tankarna åt den sämsta av Indiana Jones-kloner. Försöken till ansträngd humor drar tankarna till riktigt dålig slapstick, det är inte heller i linje med en i övrigt allvarlig och dramatiskt tung film. När vi slutligen lämnar introduktionen bakom oss och stiger på det instängda lokomotivet så försvinner lite av det här velandet.

Någonstans här börjar också Mordet På Orientexpressen ta form visuellt. Det taffliga introt – i ett märkbart iscensatt Jerusalem, försvinner och ersätts men den täta kammaren som tåget får utgöra. Den slutna miljön tillåter delar av den fantastiska produktionen att verkligen lysa. Varenda kupédörr, tallrik och nattlinne känns utstuderade och noggrant valda.

Men det finns även visuella fläckar i den här annars skinande solen, det analoga fotot är inte ens i närheten så bra som i Christopher Nolans Dunkirk. Där använde man upplösningen och det naturliga grynet till att skapa en autentisk upplevelse, Haris Zambarloukos som fotograferat Mordet På Orientexpressen belyser flera scener med ett ljus som ger en platt och tråkig framtoning. När man försöker blanda in digitala specialeffekter så påminner filmen om Guy Ritchies snedvridna version av Sherlock Holmes.

0042

’’Running Right Of The Track’’

I ett såhär intimt spelrum krävs det framförallt två ingredienser, suveräna aktörer som kan hålla igång publikens intresse och en berättelse som trots sina snäva möjligheter till miljövariation överraskar. Dessa två element är inte närvarande här. Ensemblen – som beskrivits som en av de mest imponerade någonsin, är ojämn och skådespelare som Johnny Depp och Michelle Pfeiffer verkar tro att detta är en lekstuga där de kan ränna runt i tidstypiska kostymer.

Branaghs version av Hercule Poirot porträtteras som en superhjälte med övernaturliga förmågor, här löser han komplexa mordpussel i sömnen. Prestationen från den adlade Shakespeare veteranen ligger någonstans mellan Saturday Night Live parodi och fånig radioteater. Albert Finney framhävde Poirots karisma och slutledningsförmåga, Branagh går helt in för att göra ett mer ’’intellektuellt’’ porträtt, där han gärna grubblar och tystlåtet gör några riktigt krystade A Beautiful Mind liknande slutledningar.

0063

Slow Train

Den äldre och mer erfarna skaran skådespelare bestående av Derek Jacobi och Judi Dench klarar sig enbart på ren pondus. Den yngsta gruppen med bland andra Daisy ”Rey” Ridley varierar från spända till mer eller mindre förfärliga. Tom Bateman gör en utav årets mest överspelade karaktärer och passerar gränsen för vad som faktiskt är uthärdligt.

Men för det mesta faller det mesta till att bara bli en axelryckning, trots fantastiska aktörer som Willem Dafoe och Penelope Cruz så känns det mesta återhållet och allmängiltigt. Karaktärerna är ansiktslösa och magra till innehållet sett.

Christies berättelse är till grunden en väldigt stabbig och rörig historia. Motiven och händelseförloppet är krystat och närmast löjeväckande. Det här är givetvis ingeting man kan råda bot på när man väl adapterar, men det löser inte problemet med att den här berättelsen inte fungerar i modern tid. Mot slutet känns det som om att man forcerar alltifrån logiken till trovärdigheten, det görs inte ens en ansats till att sätta upplösningen i en lite mer överraskande kontext.

0073

On A Downbound Train

Mordet På Orientexpressen känns som ett stort frågetecken, den saknar energin för att attrahera en yngre och eventuellt helt ny publik. För de som redan är bekanta med historien blir den snygga ytan bara en tillfällig ljuspunkt som sedan kulminerar i en film som sömnigt famlar fram till ett tråkigt avslut. Jag har haft mer uppfriskande uppresor på ett Intercity tåg utan luftkonditionering.

För att citera musikern John Mayer;

’’Stop this train I wanna get off and go home again’’

Betyg 4/10

Dunkirk Recension

Publicerad den 19 juli, 2017 av bosstime55

Starten är trevande och lite förvirrad. Christopher Nolan försöker flyga för nära solen med ett något för krävande intro. Men Dunkirk är en arbetsseger som bara blir bättre och bättre ju längre den pågår. Det är en lågmäld, bitvis obehaglig och alltid gastkramande upplevelse.

Hur riskabelt det än är att jämföra nutida personer med historiska, så är likheterna mellan Christopher Nolan och Stanley Kubrick så slående att denna mycket laddade jämförelse måste användas. Både regissörerna har rört sig genom genres och miljöer på ett närmast kameleontliknande vis.

Deras filmer genomsyras av en oerhörd teknisk kompetens, Nolan må ha gjort tre Batman filmer, men i övrigt har filmernas identitet alltid varit dynamiska och egensinniga. Det finns inte många likheter mellan Nolans genombrott Memento och rivaliteten mellan två trollkarlar i The Prestige.

Nolans tidigare film Interstellar var dock en seg historia som aldrig ville lyfta eller ge med sig. Samlingen platta och färglösa aktörer kan nog ha varit rekordstort, Anne Hathaways plågsamt patetiska monolog om kärlek och ”peace and love”, kan utan tvekan utnämnas som en framtida klassiker för exempel på kasst skådespel och dialog.

Inte blev det bättre av att storyn lade sig raklång i sängen och tog ett par stora bloss av något högst olagligt preparat. Slutet får mig att önska att jag kunde slå en signal till Leonardo DiCaprios karaktär från Inception för att be honom utföra en minnesradering. Släng också på Matt Damons bortkomna skådespel och en olidligt lång speltid, så var min personliga upplevelse minst sagt undermålig.

Men förutom detta flagranta snedsteg så står Nolan bakom flera av vår tids häftigaste filmupplevelser. Inception i synenheten går inte att hylla tillräckligt och The Dark Knight behöver knappast mer hysteriska lovord.

Nu tar Nolan och sadlar om, backar klockan till det andra världskriget och striden/efterspelet vid den franska stranden Dunkirk. Och visst är det en enorm resning från sömngången i Interstellar.

Ihärdig tjurighet

En stor del av förhandssnacket har varit kring Nolans ihärdighet att fotografera helt analogt i 70mm format.

Nolans attityd till flera moderna filmiska tekniker kan ofta framstå högmodiga och ibland till och med obehagligt arroganta. För den som har sett dokumentären Side By Side känner nog igen delar av beskrivningen. Där sitter Nolan och hans före detta fotograf Wally Pfister (en karl som utan problem sågade fotografen Seamus McGarveys arbete på The Avengers, för att senare regissera kalkonfarmen Transcendence) och låter som två dryga studenter som fått för sig att världen går att spegla i konst och att pergament och gåspenna är mångfaldigt bättre än en laptop.

Man kunde ha önskat att Nolan inte skulle ställa sig i dessa polariserade positionerna, där han på samma krampaktiga sätt som författaren Christopher Hitchens (i den artikel där han påpekade att kvinnor saknade humor), surt och icke tolerant håller fast vid en ståndpunkt som definitivt kan diskuteras (eller avfärdas som i fallet med Hitchens) istället för att aggressivt angripas.

Nu kommer åtminstone handlingarna för de tomma orden. Jag kan inte vittna om hur Dunkirk kommer te sig på icke 70mm utrustade biografer. Men upplevelsen på Rigoletto i Stockholm känns som en återgång till gamla filmupplevelser från barndomen – ja, till och med en relativt ung filmtittare som jag själv minns tex hur Sagan Om Ringen såg ut på icke digitala projektorer. Bilden är filmiskt matt utan något som helst tecken av övermättade färger samtidigt som den är silkeslen och helt enkelt ’’naturlig’’.

Autentisk

Där Steven Spielberg nyttjade en stilisering i och med Rädda Menige Ryan, så väljer Nolan att nyttja estetiken till att förflytta oss rakt in i scenerna. Detta är en genuint tredimensionell bild som slår allt vad dyra plastglasögon skryter om när det kommer till intensiva upplevelser. Det har gjorts många försök att placera tittaren i en specifik tidsperiod, Michael Mann gjorde ett katastrofalt jobb med Public Enemies som liknade en hemvideo från tidigt 90-tal. Dunkirk känns alltid autentisk, men samtidigt behöver Nolan aldrig försöka simulera känslan att vi beskådar en dokumentär. Det är filmiskt med en perfekt mängd realistiska element som skapar en atmosfär som jag inte kan påminna mig ha sett i någon tidigare krigsfilm.

Nolans uttalande om att detta är ’’Virtual Reality’’ utan apparaturen, är väldigt överdrivet, men närvarande och fängslande är det ut i fingerspetsarna.

Det finns flera klaustrofobiska stunder då kameran är placerad mitt i kaoset, dessa delar kommer säkerligen få många att behöva ta ett djupandetag.

Intim, stor och mäktig

Men det mest slående med Dunkirk är hur intim filmen känns. De stora sekvenserna består av närbilder och effektivt användande av ljud, volymen är oerhörd, trycket förödande för känsliga öron och intensiteten är ställd på maxinställningen. Nolan visar upp ett stort mod i att hålla filmen så pass återhållsam. Här finns inga sentimentala avsked, teatrala tal eller ens en ambitionen att bli en hjälte. Allt som betyder något är överlevnad ett par minuter till, det ekar på så vis också av författaren Ron Kovics roman Född Den Fjärde Juli där unga män bryts ned och där deras patriotism ifrågasätts.

Med det sagt så finns det såklart scener som är lika stora som en pansarkryssare. Sekvenserna som tar sin plats i luften med Spitfire plan och en iskall Tom Hardy som pilot, är utan tvekan de häftigaste flygbataljerna någonsin. Klippningen och Hoyte van Hoytemas foto gör – vad som kunde kännas pliktskyldigt, till ett helt nervpirrande spektakel. Hans Zimmers – som alltid, intensiva soundtrack simulerar klockor som slår och svett som rinner ned för ansiktet, det är snarare ännu ett lager av ljud i samma härrad som explosionerna eller skriken, kontra musik.

Det finns inte en enda sekvens i filmen som på något sätt kompromissar kring iden att hålla publiken i ett järngrepp. Nolan har tagit i från tårna, detta genom att filma mycket på plats i Dunkirk, man har till och med varit så järv att man låtit riktiga Spitfire plan flyga över statister och skådespelare, detta i scener som ibland bara varar i sekunder. Att det är skrämmande ambitiöst råder det inget tvivel om.

Vimsig start

Så med alla dessa lyriska uttalanden borde väl det mesta vara upplagt för ett superbetyg ? Tyvärr så haltar Dunkirk rejält den första timmen. Nolan verkar ha satt aspirerat till lite för höga måla även för en regissör i hans kaliber. Det tangerar att likna Terrence Malicks Den Tunna Röda Linjen, med stora delar som saknar dialog och där bilderna istället får tala sitt tydliga språk. För det mesta är det acceptabelt, men det nyttjas för länge och vissa scener närmar sig att kännas pretentiösa.

I inledningen används också ett uppbräckt berättande som skapar problem i tempot. Och tillskillnad mot Memento där berättande var briljant och slugt, känns det denna gång onödigt och ibland till och med destruktivt. Karaktärernas anonyma framtoning skapar också ett mindre kaos.

Skådespelet är det inget fel på, men det finns tydliga skillnader i kvalitén. Jag kan faktiskt tolerera One Direction sångaren Harry Styles, men flera gånger där vi följer den yngre samling soldater, hade det behövts klart starkare personligheter. Fionn Whitehead och Damien Bonnard är så befriade från någon som helst personlighet att vi lika gärna hade kunnat ersätta dem med ett par valfria statister.

Detta kunde ha fördärvat hela filmen, men Nolan har faktiskt gjort ännu ett udda och spännande val. Dunkirk är inte en film om individen utan om händelsen samt alla dess olika faser. Genom att låta karaktärerna redan vara formade och luttrade, så känns hela filmen som en tredje akt, något som passar perfekt. Det är som en sorgsen epilog där flaggviftande och egon sedan länge dränkts i blod och kulor.

Genialt slut

Men tillslut faller alla bitarna på plats. Slutspurten är inget annat än genial, här samlar man all energi till ett starkt slag i magen. Från att ha börjat i uppförsbacke blir det rena rama Stenmark-loppet nedåt. Nolan kränger och manövrerar hela filmen som en mästare, det makalösa hantverket lyser upp som solen. Allting blir som en elektromagnet som drar tittaren till sig. Man slår på en turbomotor och absolut ingeting står i vägen för denna farkost som tar sig fram över berg och slätter.

Dunkirk är långt ifrån att nå samma höjder som Nolans bästa verk, men i jämförelse med majoriteten av nuvarande biorepertoar med strandpoliser och mumier, så är det superbt och delvis helt unikt.

Betyg 8/10

Bäst: Hantverket, modet att ge filmen en så stor dos melankoli och såklart slutspurten.

Sämst: Den alldeles för röriga starten.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Dunkirk