Etikettarkiv: Kate Winslet

Wonder Wheel Recension

Publicerad den av
kate-winslet-wonder-wheel

All images copyright and courtesy of Scanbox Entertainment

Inte ens en delvis inspirerad Kate Winslet får liv i denna sega och virriga berättelse. 

Woody Allen fortsätter sin närmast omänskliga produktionshastighet, från att ha rest runt i Europa och även den amerikanska västkusten så återvänder han nu till ett sommar New York och specifikt Brooklyn. Allens tydliga förkärlek för sin hemstad får det inledningsvis att kännas tryggt och bekvämt, men när väl storyn drar igång på allvar så blir det tydligt att tanken står tom och att Wonder Wheel bara blir ännu ett stort menlöst mellanrum i Allens långa historik som regissör.

Filmerna som Allen regisserat de senaste åren har varit som en svenskt sommarväder. Ibland soliga och varma paradis, i värsta fall regniga och fullkomligt bedrövliga. Match Point som fyller tolv år i år (2017) blev en påminnelse om att Allen fortfarande var vital nog att göra en film som trots bekant innehåll kunde vara både vass och rejält obehaglig. Kvalitetsskillnaden på ’’efterföljarna’’ har ofta varit varierande.

Ljuspunkterna har till största delen bestått i enskilda insatser från skådespelare som Penelope Cruz. Inte ens den hyllade Midnatt I Paris inspirerade till några extatiska applåder från mitt eget håll.

wonder-wheel-4-1600x900-c-default

Live from New York it’s… 

Wonder Wheel hör till en av Allens mer allvarliga och mörka filmer. Trots en hel del neurotiska gräl och en och annan rakbladsvass replik så är det en ganska miserabel och tragisk berättelse som vi får se. Man kan dra vissa likheter med vår egen Roy Andersson där erbarmliga människor hamlat i en ond cirkel där deras självbevarelsedrift bara består i moraliskt dubiösa livsbeslut.

Men det finns ingeting i Wonder Wheel som är särskilt märkvärdigt. Precis som alltid då Allen inte är i toppform så känns manuset och engagemanget lite sömnigt och forcerat. Den fruktansvärt intensiva takten som Allen avverkar filmer i känns helt absurd, flera bra idéer och historier får falla offer för stressen och ihärdigheten att slå något slags rekord i flest antal filmer på kortast tid.

Flera element och inslg i Wonder Wheel förtjänar bättre än den här slutprodukten, precis som i Café Society verkar Allen fascineras av klassiska filmgangsters. Och sett till den filmen så är detta en klart mer kompetent film, att bli skonad från Kristen Stewarts kriminellt usla skådespel är värt en liten eloge bara det. Och det förekommer ett helt fantastiskt litet fiktivt gangster påskägg.

wonder-wheel-trailer

Wonder Woman

Beklagligt nog så förbättrar inte det de redan tama och slarviga förutsättningarna. Det här är Allen då han är som mest ofokuserad och vårdslös. Det överläggande berättandet får drivas av en som alltid platt Justin Timberlake, Allens ihärdighet kring dessa publikfriande inslag – Stewart i Café Society eller Louis C.K i Blue Jasmine, känns enbart närvarande för att bidra till en krystad känsla av trendighet.

Vad som ger filmen någon som helst relevans är Kate Winslet. Efter alla dessa år har Allen äntligen lyckats fått samarbeta med en av världens bästa skådespelerskor. Winslets filmer har de senaste åren liknat Allens på så sätt att det växlat mellan mördande trista och måttligt intressanta.

Inte sedan Winslet samarbetade med Roman Polanski har hon varit såhär pigg och energisk. När hon först gör entré så har hon redan vunnit hela striden, detta utan att avfyra ett enda gigantiskt emotionellt vapen, blicken och hela hennes fantastiska utstrålning är helt makalös att se. Det verkar som att det brittiska monstret är på väg att skapa ännu en klassisk insats.

WA16_D06_0047.ARW

Waiting For The Miracle 

Tyvärr går väldigt mycket fel efter denna andlöst häftiga introduktion. Istället för att nyttja detta skådespelarunder så pressar Woody Allen in scener med Justin Timberlake där han leker Baywatch, den fantastiska möjligheten att låta Winslet driva filmen tas ifrån henne då den – i jämförelse bleka ensemblen får ta alldeles för stor plats.

Till och med när Winslet verkligen tar i från tårna så är det som att försöka lyssna till en bra och karismatisk talare som försöker förespråka mitt under en pågående Heavy Metal konsert. Hennes skådespel dränks i en berättelse som stapplar fram.

Bristen på någon underfundig humor gör odet hela ganska stelt. Manuset är för återhållsamt men ändå excentriskt, scenerna som skall vara dramatiska blir bara ångor. Det blir varken hackat eller malet. Mitt intresse har helt och hållit försvunnit då vi når klimax.

Trots filmvärldens kanske mest skarpsinniga aktör och en regissör och manusförfattare som kan leverera stordåd så blir Wonder Wheel bara ett trist utkast för något som kunde ha blivit klassiskt.

Betyg 4/10 

Wonderstruck Recension 

Publicerad den av
0012

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2017

Även om flera scener är fantastiskt vackra och även gripande så lämnas man mot slutet ganska ambivalent, fantastiskt skådespel och fin regi kompenserar inte för en film som ofta helt stannar upp och inte hittar sin identitet. 

Hur fantastiskt Todd Haynes än är som regissör så kommer han inte undan med att denna gång kännas trevande och spretig. Wonderstruck har fantastiska beståndsdelar och några mycket starka scener, men det förblir splittrat.

Få dramatiker kan på samma sätt som Todd Haynes skapa så så vassa och träffsäkra porträtt av karaktärer från all sorters bakgrunder. I hans senaste film Carol gick han tvärtemot alla tidigare exempel och skapade en oförglömlig resa i ett naivt 50-tals USA där två kvinnor tvingades göra upp med sin sexualitet.

På många sätt känns Wonderstruck som den självklara spirituella fortsättningen, man inriktar sig den här gången på barn istället för ’’nästan’’ vuxna ungdomar. Platsen är återigen USA och specifikt New York City under två olika tidsperioder. Men nu har Haynes även velat skapa en film som lutar mer åt det surrealistiska. Berättandet är uppbrutet i två skilda historier som tyvärr aldrig riktigt vill samverka med varandra. Charlie Chaplins samlade filmografi står som primär inspirationskälla för de svartvita partier som tar sin plats på 20-talet och helt saknar dialog. De här sektionerna ser otroliga ut, kostymdesignern Sandy Powell verkar ha tillgång till någon sorts tidsmaskin och presenterar ett helt sagolikt Manhattan, fotot är utsökt stiligt. Som en hyllning till stumfilmen slår detta Michel Hazanavicius fruktansvärt veka och platta The Artist med hästlängder.

0032

Thunderstruck

Den andra delen av filmen är placerad i 70-talet med David Bowie och annan popmusik som soundtrack. Haynes väljer här att baka in surrealistiska inslag som drar tankarna till Andrej Tarkovskijs Stalker där karaktärerna verkar gå omringa i någon oförklarlig trans samtidigt som gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Till en början är det inbjudande och känslan av att allt kan hända ger filmen energi och kraft.

Problemet uppkommer då dessa två berättelser skall oscillera mellan varandra. Haynes får inte till någon form av positiv synergi och förutom att de delar tematiska likheter så känns de båda delarna för separata och omaka. Dessa problem präglar hela filmen, i vissa lägen vill den vara konstnärligt svår och djupgående, andra gånger en berättelse om att växa upp och acceptera sina brister.

0022

Helter Skelter 

Det går upp och ned som en berg och dalbana på Coney Island. Haynes som vanligtvis är så duktig med att säga så mycket med så lite, verkar här känna sig tvingad till att sakligt lägga fram varenda del av berättelsen, det blir tillslut så systematiskt att filmens  når sin mittdel känns ointressant.

Där allt börjar med att förföra så blir historien bara en enda lång omväg där man drar ut på speltiden så mycket man kan. Utan att ha läst Brian Selznicks bok – som mycket väl kan vara orsaken till filmens stagnation, så är det förvånande att se att Haynes inte kan bolla lika lätt med det här projektet som tidigare gånger, tex. Bob Dylan biografin I’m Not There, en film som är betydligt mer avancerad och experimentel till sin natur.

En annan film baserad på Selznicks verk var Martin Scorseses Hugo Cabaret, och flera gånger känns Wonderstruck som en efterapning. Samma surrealism och eskapism finns det gott om, det är något mer återhållet denna gång men berättelsens upplösning och vägen dit känns alldeles för ofta igen.

20wonderstruck-web1-superjumbo

Ground Control 

Men som alltid med Todd Haynes så är lägsta nivån hög, flera scener är precis så kraftfulla och medryckande som de gånger Kate Winslet fullkomligt dominerade i den fantastiska miniserien Mildred Pierce. Haynes regisserar sina karaktärer och skådespelare så försiktigt och finstämt att han kan liknas med en arkeolog som försiktigt tassar fram i en nyligen upptäckt egyptisk grav.

Han har också en sällsynt förmåga att lyfta fram det absolut bästa ur unga skådespelare. Millicent Simmonds som debuterar är helt suverän i en roll som inte tillåter någon dialog eller ens ansiktsuttryck. Istället måste man helt föra fram attityden och närvaron, något Haynes lyckas med.

Vanligtvis har jag problem med Julianne Moore och hennes hyperaktiva överspel, men här sänker hon volymen och tillåter sig själv att göra en roll som är betydligt bättre än hennes uppskruvade porträtt i Timmarna eller Magnolia. 

Vidare skapar Haynes också en inbjudande stämning som tar publiken i handen och flera gånger trollbinder. Såldes är det svårt att att känns sig helt missnöjd, men sett till tidigare storverk så är Wonderstruck enbart en parentes för en regissör som kanske hör till industrins mest underskattade.

Betyg 6/10      

My Cousin Rachel Recension 

Publicerad den av
0021

Copyright 20th Century Fox 2017

En ytterst torr och enkelspårig film som saknar både energi och engagemang. 

Enligt uppgift går My Cousin Rachel enbart upp på en enda biograf i hela Sverige. Det ödet är lätt att förstå då filmen rullar igång. Regissören Roger Michell ha inte direkt stått bakom några storslagna filmiska verk.

Men på senare år har Michell ägnat sig åt något allvarligare filmer än hans stora framgång Notting Hill, samtliga har delegeras till ett område där ingen verkar bry sig. Försöket att norpa Oscarsstatyetter med Hyde Park On The Hudson slog slint och Michell försöker nu att återigen att göra en något mer dramatisk film i My Cousin Rachel.

Direkt till Netflix 

Tyvärr så omges hela produktionen av en ’’direkt till dvd’’ känsla, med tanke på hur många kvalitetsfilmer som fått se sig slagna och kastats direkt till antingen Netflix eller fysiska format, så är det helt tokigt att en såhär lealös film kan få ta upp någon som helst plats i biorepertoaren.

William Oldroyds kommande Lady Macbeth spelar aldrig ut vare sig klichéer eller traditioner från en den helt stagnerade genren kostymdrama, så att nu behöva bevittna hur Roger Michell sömnigt springer in i alla tänkbara fällor för genren.

Det finns inte någon som helst identitet eller energi i My Cousin Rachel, allt är bara slappa imitationer av föregående och betydligt bättre filmer som tar sin plats ute på stora engelska gods.

En usel Sam Claflin 

Huvudrollsinnehavaren Sam Claflin är ett utmärkt exempel på denna urvattnade känsla. Att man valt Claflin som flaggbärare när han enbart kan stoltsera med ett spektra på skräp och kalkoner i sitt CV, är detta bara bara ett av många helt obegripliga beslut i filmen.

Claflin gör det inte bättre av att framställa sin karaktär som grinig, sur, allmänt dryg och i total brist av intelligens. Det gnälls och klagas genom hela filmen och man kan inte bekymra sig med att göra karaktären empatisk på något vis.

Rachel Weisz som tog sin Oscar för The Constant Gardner och sprang rakt ned i den ökända stagnationen som drabbat flera aktörer efter en Oscarsvinst – framförallt oförtjänta som Weisz själv eller Reese Witherspoon, är precis så färglös och död som man kan vara som aktör.

Weisz har under de senaste tio åren medverkat i några av de mest håglösa filmerna man kan tänka sig som Peter Jacksons makabert dåliga filmatisering av Alice Sebolds The Lovely Bones, denna trend fortsätter här. Prestationen är som en dålig efterapning av Kate Winslet, dock helt befriad från dennes precision och skärpa.

Man kan definitivt inte klaga på miljöer eller kostymer, men allt dras med samma döda känsla som skådespelet. Det är som att allting är hämtat ur TV4 programmet Äntligen Hemma där alla möbler är i toppskick och där till och med en sunkig ladugård ser betydligt renligare ut än dess förmodade verkliga motsvarighet.

Förutsägbar

Berättelsen som skall drivas av en underliggande gåta, tar mot slutet till så många grovhuggna metoder att det inte går att ta på allvar. Det är långsökt, fånigt och riktigt krystat.

En film som spelar in på det mest förutsägbara spår måste besitta någon form av laddning eller energi, annars blir det inget annat än mördande tråkigt. Jag förstår inte varför Michell presenterar varenda liten förutsägbar vändning som om han just har uppfunnit det filmiska hjulet. Hela publiken sitter med facit i hand redan från första scen.

Tillslut är allting enbart en frustrerande och naiv B-film som jag inte tror någon kommer minnas ens sekunderna efter filmens slut.

Betyg 2/10 

John Wells (minimala) Filmografi

Publicerad den av

Bradley Cooper kör loss som Michelin-kock i Burnt som har svensk premiär idag, recensionen kommer imorgon. I sedvanlig ordning kör vi en överskådlig titt på regissören John Wells tidigare eskapader. Trots Wells måttliga CV på ynka två filmer, är dessa nog för att konstatera att Wells hör lika hemma i filmvärlden som de där två tragiskt inklämda elefanterna på Skansen för årtionden sedan. Ovanpå detta är samtliga filmer mönstrade och stämplade med Weinstein sigill, vilket lämnar en ännu sämre eftersmak i min mun än de ytterst mediokra filmer som utgör John Wells filmografi.

The Company Men  

Weinstein kör sitt vanliga knep och införskaffade en Sundance snackis som självklart innehöll hett debatterade amerikanska frågor som arbetslöshet,finanskraschen 2008 och förfallet av klassisk amerikansk industri. Det borde kännas relevant,vasst och träffande. Men precis som majoriteten av de inköp Weinstein utför känns det som om någon slug börshaj suttit och filat på utdelningsplanen – och inte filmens faktiska kvalitet, utdelningen i där här fallet stavas guldgubbe i sena februari eller tidiga mars. Det känns manipulativt och hjärtlöst, något som borde vara omöjligt i en film som trots sin ålder på fem år – bär med sig ett tema så relevant och aktuellt att det borde slå lika hårt som en ishaka genom en japansk pappersvägg.

Men istället likviderar filmen alla sina styrkor genom att spela på stereotyper och billiga genvägar. Händelseförloppet och dramatiken är för bekant och ingen av de tre olika karaktärsberättelserna engagerar. De nämnda genvägarna består i att spela på helt uddlösa känslor med rent löjliga melodramatiska drag. Trots en ensemble som är så namnkunnig att affischen behövt sätta sitt typsnitt till minsta möjliga storlek – Ben Affleck,Tommy Lee Jones,Chris Cooper och Kevin Costner, känns det som om varenda karaktär har blivit inköpt på dramafilmens Jula – på hyllan som har en stor REA lapp – redo att användas utan proffsinstallation, det känns grått och blir efter en kort stund plågsamt trött och förutsägbart, Affleck känns också minst tio år för gammal för sin roll. Den skulle ha spelats av en yngre och mindre erfaren aktör för att få den dramatiska effekt filmen söker.

John Wells regisserar som om han just vaknat upp lite för sent och glömt kaffet på väg till jobbet – sömnigt och oengagerande. De må vara oerhört stiligt med Roger Deakins som fotograf, men vad hjälper det när innehållet är så torftigt ? Små ynkliga spår av de teman som filmen borde omfamna – jobbet som en identitet och amerikaners världsunika arbetsstolthet, förekommer bara på den tunnaste ytan och leder aldrig någonstans.

Om The Company Men hade fått bearbetas mer – tagit sina karaktärer på större allvar och verkat utan de övertydliga gesterna hade vi kunnat få en förödande stark film som visat morgondagens hårda och skoningslösa jobbmarknad i USA. Men istället är vi fast med en film lika intressant som en maraton-tittning av hur cement stelnar.

 Betyg 4/10

August Osage County 

Jag vet inte ens vart man skall börja att dissikera den här kalkonen. Det här är så risigt att valfri Hallmark-film framstår som genialisk och nytänkande. Wells ger sig i kast med en teaterpjäs som vill visa kärnfamiljen på bristningsgränsen till undergång. Det fullkomligt ramlar ut svordomar,förolämpningar och folk som skriker så ansiktet blir rött. När den hör typen av film utförs måste det göras med en självsäkerhet med god kontroll på sina skådespelare, även om Sam Mendes Revolutionary Road är ganska långt ifrån de högre betygen – så är hans kontroll över Winslet och DiCaprio sansad och säker. Det måste finnas en fyr i stormen av utbrott och konfrontationer.  Men Wells verkar ha gått åt motsatt håll, istället för att få ensemblen att vara harmonisk och synkroniserad verkar varenda aktör få rusa på fritt som tjurar i spanska Pamplona.

Meryl Streep drar upp sin överspelsmätare förbi elva och lämnar ett överdrivet plastigt intryck. Wells gör inget för att kontrollera överspelet eller ens dosera det. Istället sväljs allt penicillin på första dosen – och det smakar illa.

När vi kommer till Julia Roberts prestation kan man enbart sucka och fråga sig hur den här kvinnan en gång i tiden håvade in groteska 20 miljoner dollar per film i lön. Detta är ca 5% av superbolaget Disneys aktieutdelning – jag står mållös när jag tänker och gör min primitiva mattematik. Roberts hänger på Streep i det vulgära överspelet. Det känns som om jag tittar på en tjugo år gammal informationsfilm inspelad för dagis. Roberts agerar så falskt och iskallt att popartisten Madonnas frostiga scenframträdande framstår inbjudande och spontant trevligt, hennes prestation känns lika genuin som en Volkswagenmodell med dieselmotor.

Problemen skall bara fortsätta med Wells oförmåga att hantera berättandet. Det skriks och bråkas utan någon ändhållplats i sikte. Scenerna känns lika stadiga som en uppblåsbar gummibåt i den starkaste av stormar. Filmen öser på med allt den kan, vändningar,missbruk, svek och etc. Tillslut verkar det som om Wells laddat en spikpistol och sporadiskt skjuter in ett magasin för att fästa de tunna plankor som skall utgöra filmen.

Hela August: Osage County känns som ett fuskbygge som TV4s program med samma namn borde muddra. Det är lamt, torftigt, enerverande långt och fullkomligt uselt.

Betyg 1/10 

Sam Mendes Filmografi

Publicerad den av
Svara

Vi har nått kamelpuckeln på Bond-kurvan. Spectre går upp sent ikväll/tidig morgon. Jag har tidigare skrivit om mina förväntningar och skepsis om den tjugofjärde delen i den över femtio år gamla serien. Detta blir förmodligen det sista inlägget som är Bond-relaterat innan vår recension publiceras. Hur tråkigt och förutsägbart det än må vara skall vi ge oss i kast med ännu en uttjatad lista. Den här gången fokuserar vi på regissören Sam Mendes.

Desto lösare och ledigare filmer Mendes åtar sig desto bättre blir det. Bröderna Cohen är det andra sidan av myntet, där de mörkare och stål-legerade filmerna som No Country For Old Men och Fargo i min värld utklassar lättsmält lösgodis som O Brother, Where Art Thou och den enligt mig monumentalt överskattade The Big Lebowski (låt hatet börja).

Här följer en spartansk lista över mina åsikter gällande Mendes karriär upp till Spectre.

1. Skyfall 

En helt otrolig åktur som jag sett skadligt många gånger. Efter klavertrampet med den rysligt usla Quantum Of Solace bestämde sig arvtagerskan Barbara Broccoli och halvbrodern Michael G. Wilson att se över serien och rätta till felstegen.

Skyfall gjorde en explosivare entre än den samlade förstörelsen från Goldeneyes St Petersburg trafikmassaker. Filmen leker med alla konventioner och förväntningar vi kan vänta oss från en film i den här serien, men den lyckas samtidigt slå på de klassiska Bond-noterna. Filmen begåvades också med en utomordentlig samling talanger som Roger Deakins som stod för det vackra fotot, kompositören Thomas Newman lyckades dra sig ur David Arnolds sönderslitna kompositioner.

Här är också Mendes i sitt absoluta esse, han har roligt i den flamboyans som sitter cementerad i seriens DNA, och bjuder på ett par fantastiska actionsekvenser som lyckas med det viktigaste – emotionell vikt kombinerat med en vass elegans som alla actionfilmer bör ha. Han lyckas också göra tillgängliga figurer och den kanske bästa Bond-antagonisten någonsin i den Bono-blonderade Javier Bardem.

Det finns såklart svackor – storyn sitter kanske inte så säkert som den borde och (spoiler för en tre år gammal film) Naomie Harris klent porträtterade Moneypenny.

Men det skulle gott ha kunnat vara än fler finnar och otyg, och det till trots hade Skyfall stått sig som en av de bästa actionfilmerna jag någonsin har fått se.

Betyg: 9/10 

2. Road To Perdition 

Mendes tar sig an en serietidning och skjuter sin adaption full med tätt stämning och fantastiska bilder. Även här verkar Mendes trivas bra i den minimala actionbetoning filmen bär med sig. Det stora problemet sitter i en så vanligt färglös Tom Hanks som är långt ifrån de så annars starka karaktärerna som Paul Newmans gangsterboss.

Betyg 8/10 

3. Jarhead 

De båda skandinaviska klingade namnen Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard gör sina kanske starkaste roller någonsin. En film som tar det bästa från Kubricks välgjorda men förvirrade Full Metal Jacket och skjuter in mer empati och känslor, något som saknas i Kubricks ganska kalla sätt att göra film på. Oväntat lyckad humor blandas med genuin krigstristess och resultatet är en oerhört stark film som inte lyckades attrahera varken publik eller kritiker.

Betyg 8/10  

4. American Beauty  

Här börjar vi dyka ned i emina udda esoteriska åsikter. American Beauty är för mig definitionen av överreklamation. Filmen vill som Mendes andra relationsdrama Revolutionary Road bryta ned den amerikanska förorten och visa smutsen och det vilande monstret som lurar bakom fasaden. Alan Balls manus är precis som hans framtida projekt Six Feet Under en salig blandning av komik,överdrivet stort gestikulerande och väldigt svåra karaktärer. Mendes regisserar kapabelt men filmen lyfter aldrig till de mytomspunna höjder den är så känd för.

Betyg 6/10 

5. Revolutionary Road

Kate ’’geniet’’ Winslet och Leonardo DiCaprio återförenas i en mycket tam och återhållen film baserad på Richard Yates bok. Filmen återvänder till idén att plocka isär förhållanden och samhällen. Yates bok är en lång studie i återhållsamhet och minimala gester. Mendes film är raka motsatsen i flera sekvenser där några av filmvärldens mest laddade och aggressiva gräl blir filmens starkaste avtryck. Tyvärr lyckas Mendes inte få fram karaktärerna ordentligt, de scener som verkligen fungerar bygger på den intensitet Winslet och DiCaprio visar upp. Som helhet faller det och lyckas bara bli minnesvärt genom sinna starka prestationer.

Betyg 5/10 

6. Away We Go 

Här gör Mendes sin sämsta film. En fånig och mördande trist film där han försöker pröva vingarna i ’’indie-världen’’ – och misslyckas innan han ens kommit över tröskeln. Filmen försöker vara en blandning av Zach Braffs Garden State och valfritt Wes Andersson projekt utan framgång. Allting paketeras i obekväma scener med ett manus som gått vilse för åratal sedan. Kemin mellan Krasinski och Rudolph är helt obefintlig, filmen såsår runt utan att veta vart den skall ta vägen och engagerar inte emotionellt förrän slutet, där lyckas Mendes få till någon slags svag kalkering av vad den här filmen aspirerade att vara. Det enda ynkliga pluset förutom nämnda scen, är det mjuka gitarr soundtracket Alexi Murdoch, bortsett från det finns det att hämta lika mycket här som i en grekisk budget.

Betyg 2/10