All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

Emma Stone och Steve Carell ger oss både allvar och humor i en frisk och stark film. Skojfriskheten är stor ock likaså hjärtat, intelligent nog har man också befriat filmen från någon form av överdådighet.  

Det blir Emma Stones stora final för hennes två rekordår 2016 och 2017, men triumfen sker i modet att hon vågar dra sig tillbaka och visa upp helt andra sidor än tidigare. Filmen är också osedvanligt rolig och medryckande trots att det utan kunde ha blivit en  en pekpinnepekoral. Med ett aktuellt budskap, fantastisk värme och humor blir Battle Of The Sexes en fantastisk film som måste ses.

Få aktörer kan få en film av verkligen lyfta. Inte ens en samband trupp av vår nuvarande skådespelarelit kan komma ifrån minuspunkter som ett dåligt manus eller torftig regi. Det finns åtskilliga exempel på fantastiska skådespelare som krossats under diverse negativa faktorer. Men Emma Stone hör till den där lilla skaran som besitter så mycket värme, närvaro, charm och intensitet att hon kan lyfta upp inprincip vad som helst.

No Surrender 

Battle Of The Sexes spelar på dagsaktuella ämnen. Billie Jean Kings resa som tennisproffs till jämlikhetskämpe kunde inte ha kommit mer lägligt i en tid då vi läser om förskräckliga övergrepp mot unga kvinnor. Jag har haft en viss oro kring att Battle Of The Sexes kunde ha blivit övertydlig och skrivit sitt budskap på publikens näsa. Istället så har man sluppit undan det problemet genom att presentera filmen som en mycket genuin dramakomedi.

Där andra filmer i samma tematiska landskap oftast kan bli ointressanta moralkakor där man hanterar både sitt drama och budskap klumpigt – som North Country och nu senast Suffragette, två filmer som helt tappade bort sig och närmast använde sina viktiga ståndpunkter som en dålig ursäkt för två väldigt dåliga filmer.

All The Way

Regiduon Jonathan Dayton och Valerie Faris är ytterst medvetna om hur försiktigt de måste gå fram, delvis för att kunna skapa en film som både resonerar med den aktuella debatten kring allas lika värden, men också en historia som roar och berör. Balansgången sköts fantastiskt och Battle Of The Sexes är många gånger förvånande rolig och lättsam.

Steve Carell gör ett både avskyvärt men mångbottnat porträtt av den åldrande fossilen Bobby Riggs, en man som får representera ett samhälle som klassar kvinnor som klena objekt. Riggs skryter mer än gärna om sin egen briljans och känns nästan skrämmande aktuell då vi mottar nyhet på nyhet om trakasserier och övertramp. Men trots denna bitvis groteska personlighet så vågar Dayton och Faris göra karaktären till mer än bara en antagonist. Flera scener ger Riggs en mänskligare sida där han kämpar mot ett spelberoende samtidigt som han försöker hålla ihop ett allt mer misslyckat förhållande med sin fru. Detta gör att filmens både berättelser blir intressanta där väldigt lite känns som utfyllnad.

Lightning Bolt 

Och så har vi ’’the heavy weight champion’’ herself… Efter La La Land hade Stone utan problem kunnat kopiera sin fantastiska insats och leva gott på en slags fantomprestation de närmaste åren. Allt det där kan vi dock avskriva, den här insatsen är sansad och återhållen. Billie Jean King har på senare tid pratat om sina svårigheter att visa känslor då hennes fokus helt och hållet låg på tennis. Stone gör King till en karaktär med integritet och en intern strid där hon tyst måste brottas med sin sexualitet men även pressen att behöva bli en representant för hela det kvinnliga sportsamfundet.

Men tillskillnad från tårdrypande dramatik och långa träningssekvenser i bästa Rocky-anda, så får vi se en karaktär som växer i sin ensamhet. Andrea Riseborough som spelar Kings älskare kompletterar Stone med en ödmjuk och vänlig själ, som även hon kämpar mot dåtidens snäva synsätt. Trots alla bollar i luften med flera olika sidospår så vandrar man elegant på den här tunna linan.

Det finns en och annan kliché som närmast känn som kutym i en sportfilm. De där överdrivet dramatiserade replikerna och pompösa scenerna – där hela världen kan förändras genom en enda gest, finns på plats. I en såhär intelligent och vass film behövs inte dessa typer av platta inslag. Sarah Silverman är som alltid en smärre plåga med sitt enerverande och monotona skådespel.  Men det är ett litet minus i en annars helt fantastisk film som både värmer och engagerar.     

Betyg 8/10