All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av The Favourite från 20th Century Fox Sverige.
Film
Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om The Favourite… Det finns en anledning till att vi utsåg filmen till 2018 års absolut bästa film. Då det stod klart att Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama tillsammans med Emma Stone, så var det som ett tecken i skyn att genren skulle få sig en rejäl renovering. Där traditionella kostymfilmer följer en mördande tråkig mall, så tar Lanthimos och vänder upp och ned på alla konventioner och regler.
The Favourite är rasande snabb, rolig och fräck. Lanthimos behåller de visuella grundstenarna – vackra kostymer och bildsköna miljöer, men manus och struktur är en ren och skär evolution för denna stagnerade genre. Dialogen är tidstypisk samtidigt som den känns modern, slug och diabolisk.
Rivaliteten mellan Emma Stone och Rachel Weisz kan vara ett av de mest smutsiga och brutala fiendskap vi sett på film. Trion av Olivia Colman, Weisz och Stone är lika stark och stryktålig som en vägg av titanium, samspelet är så finstämt och genialiskt att det får rum och väggar att skaka.
Utöver det så får Lanthimos in stora doser av svart humor som gör The Favourite till ett fullfjädrat mästerverk som tåls att ses om och om igen.
Betyg 10/10
Bild
The Favourite tar vid där Stanley Kubrick slutade med Barry Lyndon – rent visuellt, detta innebär ett foto som flera gånger försöker efterlikna viktorianska oljemålningar. Allting har fotats med analoga kameror och ljussättningen använder sig av naturliga ljuskällor. Därmed förekommer märkbara mängder av gryn och ett mått av släthet i bilden. Skärpan blir därmed aldrig rakbladsvass, men färgspektret kan vara rentav bedårande att beskåda. Utomhusscener – som den då Stone och Weisz skjuter fåglar, innehåller spektakulära färger med alldeles ypperlig mättnad.
Överlag är det en stark – om än inte fulländad, presentation av The Favourite’s visuella attribut.
Betyg 8/10
Ljud
Förvånande nog är filmens ljudbild oväntat stark. Det barocka och tunga soundtracket – med stråkar och vasst klaviatur, återges med utmärkt värme och styrka. Tysta sekvenser där enbart dialog och ett fåtal alldagliga ljud – såsom dörrar som stänger, eller glas som krossas, har en realistisk och detaljerad återgivning. Basen används förvånande ofta, och för att ännu en gång återgå till scenen då Stone och Weisz dundrar på med musköter, så möblerar den sekvensen om hela vårt testrum. Detta kan vara en av de mest oväntade kandidaterna till en referensskiva vad ljud beträffar.
Betyg 9/10
Extramaterial
Här är det tyvärr lövtunt. Vi får ett par borttagna scener som endast kan kallas meningslösa. Den korta dokumentär som ingår ger ett smakprov på Lanthimos udda med uppskattade registil – som innebär improvisation och mystik. Tyvärr så är dokumentären för ytlig och kort för att verkligen kännas tillfredställande.
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019
För juni månad så tävlar vi ut förra årets absolut bästa film. Yorgos Lanthimos The Favourite, ett fullfjädrat mästerverk som ingen får missa.
Disken innehåller – förutom filmen, följande
Extramaterial: Deleted Scenes • The Favourite: Unstitching The Costume Drama
Tävlingen pågår tom den 10 juni, vinnarna kontaktas på mail. För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress till vår email.
The Favourite Släpps för digitalt köp 27/5, på VOD, DVD & Blu-ray 10/6 2019
Fråga
Emma Stone tycks aldrig sluta arbeta. Nyligen släpptes en musikvideo där Stone samarbetar med en av världens mest kända och hyllade musiker; vem då ?
Det är dags att erkänna något ’’hemskt’’ i biktstolen. Jag har inte sett Oscarsgalan på år och dagar. Evenemanget kan knappast kallas för spännande, tillskillnad mot en Super Bowl, där allt kan hända i själva matchen, så är Oscarsgalan färdigställd sedan veckor tillbaka då den sänds. Revisionsfirman Pwc (som inte ens klarar av att dela ut rätt kuvert) behandlar omröstningen, och det hela är ett tre timmar långt mellanspel som lika gärna hade kunnat avklaras i ett pressutskick.
Vad som sägs vara filmvärldens mest prestigefyllda pris har för varje år enbart blivit en enda lång tragedi som pendlar mellan ett skämt och en pina.
För de som vill ha bevis på detta, kan gå igenom några av de senaste årtiondets nominerade inom kategorin bästa film: The Blind Side, Milk, An Education etc.
Det är inte heller jämförbart med Nobelpriset, förvisso är några av dess institutioner – Svenska Akademin, lika trevliga som ett kvällsdopp i storstadskloak. Det enda som gör att Nobelpriset är något mer anständigt, är att processen – med nominerade och beslutet om vinnare, hanteras utanför allmänhetens ögon, ingen nominerad kandidat meddelas, enbart vinnaren får besked då diskussionerna är färdiga.
Oscarsgalan har de senaste åren utsått extrema kontroverser, flera kampanjer som ’’ Oscars too white’’ har satts igång i respons mot akademins oförmåga att lyckas att införa etnisk mångfald i både de beslutande organen samt de nominerade. Trots flera klagomål och höjda röster, så är akademin fortfarande – uteslutande, bestående av vita äldre män.
Årets upplaga har – på förhand, hört till bland de mer pinsamma i hela galans historia. Skandalerna och magplasken har fullkomligt staplats på varandra, från den utsparkade värden Kevin Hart, till beslutet att inte sända utdelningen av ett antal tekniska priser – bästa foto.
Det enda anledningen att denna omgång var marginellt mer intressant än tidigare, stavas Black Panther. Tiger Film må recensera och diskutera alla sorters konstformer, som musik, spel och film. Men det vore en osanning om vi inte erkände att vi har en stor förkärlek till popkulturen och främst det som kallas för nördkultur.
Att en serietidningsfilm – efter så många är av negligering, äntligen blev nominerad kändes som ett tillfälle att rättfärdiga alla år som nördar, fans och trogna serieälskare, behövt utstå attacker där elitistiska röster förkastar allt som har med superhjältar och nördiga narrativ att göra. Till och med fantasy och science fiction har blivit mer accepterat än något som burit en DC eller Marvel logotyp.
Oddsen på at Black Panther skulle vinna bästa film var obefintliga. Kritikstormen mot akademin hade förmodligen haft samma destruktiva framfart som stormen Gudrun om detta hade skett.
Att vara värd för Oscarsgalan må ses som en ära inom nöjesindustrin. Men förutom Billy Crystal och Johnny Carson, så har de senaste värdarna – hur duktiga de än är utanför rollen som konferencier, framstått tragiska.
Chris Rock som fått hantera galan två gånger, var en fasa. Till och med usel radioteater var att föredra framför Rocks likbleka skämt och usla framförande. Jon Stewart är en fantastisk energisk och vild personlighet, hans The Daily Show era borde förvaras på The Smithsonian i Washington D.C, men som värd för detta åbäke till ceremoni, så verkade Stewart ha fått på sig en tvångströja, de där riktigt vassa kommentarerna och replikskiftena blev censurerade. Sedan hade vi Ellen DeGeneres vars insats var så usel att dem som tvingades genomlida eländet borde fått ekonomisk ersättning.
Så avsaknaden av en värd kundek kanske ha förändrat saker och ting, självfallet så nyttjades inte detta tillfälle, istället fick vi en show som var lika trist, hjärtlös och långtråkig som alltid. Öppningen där Queen + Adam Lambert spelar ett par korthuggna versioner av We Will Rock You och We Are The Champions framstår pliktskyldigt, och stackars Roger Taylor hanterar sina trummor som om det vore sköra som hundvalpar, något dånande muller blev det inte tal om.
Tina Fey, Maya Rudolph och Amy Poehler iscensättning av en pseudoversion av det klassiska välkomsttalet, gjorde det glasklart att vi befann oss på en den mest erbarmliga bottennivå ännu en gång.
Trots att man lovat en snabbare och mer hanterlig show, så är de flesta hållpunkter detsamma som en massiv blodpropp. Sektionerna där de nominerade inom bästa film skall presenteras av en skara eklektiska personer – Tom Morello ifrån Rage Against The Machine och Prophets Of Rage, dyker upp från ingenstans och presenterar Vice av Adam McKay, Morello ser lika vilsen ut som ett rådjur i strålkastarljuset.
Men Morellos trista presentation är harmlöst gentemot det som väntar i de evighetslånga tacktalen, de fungerar ypperligt som saltsyra mot den goda smaken.
Black Panther vinner förvisso tre priser för sin musik (där vi får lite svensk representation i och med Ludwig Göransson), produktionsdesign och kostym, samtliga välförtjänta men i det långa loppet sekundära. Däremot är publikens entusiasm påtaglig då Black Panther figurerar bland de nominerade.
Resterande två timmar fylls ut med fler hemska presentationer av de nominerade filmerna, dödstråkiga musikaliska framträdanden – exklusive Lady Gaga (som faktiskt håller det mest inspirerade talet) och Bradley Cooper. När vi slutligen når de tyngsta kategorierna, bästa – manliga, kvinnliga huvudroll och film, så kommer galans största överraskning. Glenn Close vinner inte för sin roll i The Wife, istället så är det Olivia Colman som tar hem statyetten för sitt helt magnifika porträtt som drottning Anne i Yorgos Lanthimos mästerverk The Favourite. Emma Stones reaktion – då hon ger kollegan Coleman en lång passionerad kyss på kinden, är ett fantastiskt ögonblick som verkligen visar på bandet som formades mellan henne, Colman och Weisz.
Colemans tal hör också till bland de mer underhållande, det är oförberett, spontant ödmjukt och mycket lättsamt.
Lika underhållande blir det inte då Rami Malek vinner för sin ytterst mediokra insats som Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody. Varken Malek eller filmen har någonting att göra bland nominerade som nämnda The Favourite eller ens A Star Is Born.
Bästa film blir nattens enda spännande stund, skall Black Panther återigen göra historia och vinna för ? Svar: Nej… Men innan vi får svaret så plockar Oscarsgalan fram sin ’’bästa’’ presentatör för denna blytunga kategori. Är det en titan såsom Martin Scorsese eller Steven Spielberg ? Glöm det ! Ut kommer en blonderad Julia Roberts. Någonstans här så börjar livskraften rinna ut i fåtöljen, Roberts – som har ett renommé som är lika vackert som en inbrottstjuv och en karriär som inte ens djävulen vill närma sig, skall nu presentera bästa film. Detta är så patetiskt att blodtrycket spränger ett par ådror. Nick Nolte eller Gary Busey hade varit ett bättre alternativ, det vore åtminstone oväntat.
Sedan har vi Roma, denna text har så varsamt som möjligt försökt undvika ämnet. Vår recension är sedan ett tag tillbaka publicerad, tankarna och känslorna kring en av förra årets mest pretentiösa och sega bluffprodukter, vill jag aldrig mer tänka tillbaka på, det är illa nog att jag blir påmind om filmen varje gång jag ser en hink med vatten eller en golvbrunn.
Och även om Black Panther och The Favourite blir snuvade på konfekten, så får Roma se sig besegrad till fördel för Green Book i striden om bästa film.
Tillslut så är golgatavandringen slut…
Klockan är fem på morgonen, många timmars förlorad sömn har återigen ägnats åt ett evenemang som är lika hopplöst som Eurovision Song Contest. Tack och adjö !
Det är alltid lika repetitivt och förutsägbart.… Men så – ’’äntligen’’, var vi här igen… 2018 är snart slut och det medför – som alltid, ett antal listor över det vi ansett vara absolut bäst och sämst. Vi börjar dock med det mest positiva från året då det kommer till film. Det har åtskilliga gånger erbjudits makalösa filmupplevelser, ett antal kommer förmodligen aldrig att glömmas bort, från Erik Killmongers hämndlystna stadskupp i Black Panther till Emma Stone manipulativa Abigail i den helt mästerliga The Favourite.
Listan som följer är i nummerordning och innehåller lätta spoilers:
All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018
11. Ready Player One
Steven Spielberg har inte riktigt lyckats bibehålla sitt gamla rykte som en av filmindustrins mest största och inflytelserika kreatörer. Även om Spielberg visat upp stor vitalitet och kunnighet – med exempelvis Lincoln, så har hans moderna filmer inte riktigt uppnått samma status som självklara klassiker.
Spielberg fortsätter vara produktivt, om än inkonsekvent, ur kvalitetssynpunkt, The Post var duglig men långt ifrån häpnadsväckande, War Horse och BFG är inget annat än dussinproduktioner, de visar inte på något sätt upp Spielberg i något vidare positivt ljus.
Spielbergs otaliga försök att skapa grandiosa äventyr under 00-talet, har varit lika opålitliga som att sätta sina livsbesparingar på en runda utav hasardspel. Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull är idag nästan lika ökänd som Star Wars Episode I: The Phantom Menace.
Ready Player One är Spielbergs mest vågade och ungdomliga film på årtionden. Med fantastisk skaparglädje och en energisk berättelse, så tas vi på en fantastisk resa genom en kavalkad av popkulturella referenser. Filmen är som ett enda långt kärleksbrev till populärkulturen och mängden smådetaljer och överraskningar saknar motstycke. Och biljakten genom ett virtuellt och livsfarligt New York hör till en av årets mest gastkramande sekvenser.
All Images Copyright And Courtesy Of Sony Pictures 2018
10. Leave No Trace
Vi går från Ready Player Ones gigantiska landskap – bestående av stora slagfält och racingbanor, till något ytterst minimalt och kompakt. Debra Graniks debutfilm Winter’s Bone fick mig inte att gå ned på mina bara knän, att den sedan kickstartade Jennifer Lawrences karriär – känns bara som ytterligare salt i de imaginära såren.
Granik har inte regisserat en enda biofilm sedan dess, till ytan så kan Leave No Trace tyckas vara både svårtillgänglig och knepig. Men det tar inte lång tid innan Granik klargjort att detta är en film som närmast kan liknas med ett grundämne, det är tydligt definierat, urstarkt och pålitligt.
Slutet är så kraftfullt och finkänsligt att man nästan måste ringa efter en ambulans, där räddningspersonalen – förhoppningsvis, kan avlägsna klumpen i halsen, detta är finkänslig dramatik på sin spjutspets. Leave No Trace är ett fullkomligt självlysande exempel på hur bra minimalistisk film kan vara.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
9. A Star Is Born
Bradley Cooper sade sig vara inspirerad av Clint Eastwoods karriär – där han bollade med både skådespel och regi. Då alla Eastwoods projekt varit nästintill lika obegripligt tafatta och patetiska, ungefär på samma bedrövliga nivå – som den gången han försökte genomföra en reprimand mot en tom stol, så var förväntningarna helt obefintliga för min egen del.
Utöver det faktumet så hade vi att göra med remake – den tredje i ordningen för att vara exakt. Berättelsen om stjärnskottet som triumferar och lämnar kvar sin mentor i en orgie av självömkan och alkohol, har endast blivit mer och mer ointressant för varje nyversion.
Självfallet så spelar A Star Is Born på en klassisk lyra, det sprutar tårar, skriks och försonas. Bradley Cooper genomför dessa klichéer med omtanke och en öppenhet som gör att det inte känns manipulativt eller exhibitionistiskt. Den excentriska popsångerskan Lady Gaga, visar sig vara utmärkt i rollen som supertalangen Ally Maine. Trots att det är ett Oscarsfjäsk på högsta nivå, så kan jag inte motstå det förtrollande magnetismen.
All images courtesy and copyright of UIP 2018
8. BlacKkKlansman
Där fantasilandet Wakanda – i Black Panther, gav oss hopp och framtidstro, så tog Spike Lee och raserade våra förhoppningar om att vi lever i ett samhälle som är bättre än slaveri, förtryck och rasism. Trots stor komik och en oväntad självdistans, så lämnas man i ett fullkomligt raseri när filmen tagit slut. Det kan mycket väl vara årets mest sorgsna och deprimerande upplevelse, trots det så kan jag inte sluta att tänka tillbaka på den.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018
7. Green Book
Peter Farrelly lämnar tramset och snusket bakom sig. Filmen är lika stor och bred som en amerikanska motorväg, och dess hjärta slår lika hårt och starkt som en bastrumma i valfritt Heavy Metal-spår. En värmande, positiv och vänlig film som bara blir bättre desto längre den pågår.
All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018
6. Ant-Man And The Wasp
Marvel Studios fortsätter cementera sig som en slags avlägsen släkting till Pixar, där majoriteten de levererar är i världsklass. Denna gång valde studion att avlossa två gigantiska salvor med Black Panther och Avengers: Infinity War under våren. Slutklämmen blev inte lika gigantisk, Marvel valde att bara låta oss ha roligt efter utmattningen och chocken som var Infinity War.
Regissören Peyton Reed fortsätter att utveckla sitt redan lysande koncept från Ant-Man (2015). Evangeline Lilly strålar som Wasp och Michael Peña – i rollen som den alldeles för pratsamme Luis, förtjänar någon sorts hedersutmärkelse. Det är inte den bästa film som Marvel någonsin gjort, men kanske den allra roligaste, och det är jag villig att skriva under på med det ’’icke existerande sanningsserumet’’ i mitt blodomlopp .
All images courtesy and copyright of UIP 2018
5. Spider-Man: Into The Spider-Verse
Jag var skeptisk… Animationen drog tankarna åt den helt hopplösa Teenage Mutant Ninja Turtles-filmen från 2007. Berättelsen verkade för spretig då den presenterades, och Sonys track record – för filmer utan Marvel Studios hjälp, har varit minst sagt undermåligt.
Så att detta överraskade – så till den milda grad, att jag gärna ställer mig med dumstrut på huvudet i skamvrån, känns som en ganska lindrig uppoffring. Spider-Man har alltid fascinerat och attraherat enorma massor sedan filmdebuten 2002, formulan och upplägget borde vara en aningen förutsägbart och slitet vid det här laget.
Genom att helt och hållet hänge sig åt serietidningarnas vansinniga strukturer och innehåll – som innebär multipla dimensioner, och således en hel radda av diverse spindelmän – och kvinnor, så hittar man en ny infallsvinkel. Into The Spider-Verse har en spjuveraktig charm, samt ett högoktanigt tempo där man kommer undan med alltifrån slapstick till moraliska läxor om allas lika värde. Into The Spider-Verse visar att Spider-Man – med rätt hjälp, aldrig kommer att sluta greppa tag i biopubliken.
All images courtesy and copyright of UIP 2018
4. First Man
Damien Chazelle fortsätter sitt segertåg. Måhända är First Man inte en lika självklar klassiker som La La Land, det är en klart mer tillbakadragen och svårsmält historia. Karaktärerna är ljusår ifrån lättlästa eller öppna. Att ett flertal upplevt filmen som kylig är därefter inte särskilt förvånande. Men under den tuffa och tysta ytan, så fullkomligt briserar det i sömmarna med olidligt spännande övingar – inför månlandningens, strålande skådespel från Claire Foy och Ryan Gosling (och detta kommer från en Gosling-skeptiker ) och ett helt utsökt hantverk.
Filmen kan jämföras med en riktigt miserabel träningssession, svetten sprutar, kroppen värker, men då man når slutet och endorfinet rusar ut i kroppen, så flåsar man samtidigt som man ler likt ett barn i leksaksaffär där allt är gratis.
Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018
3. Black Panther
Serietidningsfilmen är lika omtalad som den är hatad. Det har blivit nästan blivit ett lika giftigt ämne som debatter om abort eller invandringspolitik. Att ens försöka ge sig in i diskussionen känns som att stiga rakt in i det dimmiga Lützen, där Gustav II Adolf fick möta sin skapare. Dimman, blodet och stridsberedskapen är rentav absurd.
Black Panther är – tillsammans med Christopher Nolans The Dark Knight, den sortens film som helt och hållet skriver om regelboken för genren. Ryan Coogler förenklar aldrig, varenda beståndsdel kunde lika gärna ha passat in i regissörens debutfilm Fruitvale Station. Marvel bistår med oändliga resurser, filmen målar upp ett drömlandskap där afrikansk savann möter högteknologisk Sci-Fi, det känns sagolikt utan att någonsin övergå i det överdrivna. Jag kan till och med ha överseende med de kritiserade CGI noshörningarna.
Men absolut starkast är Michael B. Jordans antagonist Erik ’’Killmonger’’ Stevens, en utstött och frustrerad legosoldat, som gått igenom eld och lågor för att uppnå frigörelse och – i sina ögon, rättvisa. Scenen då Coogler låter kameran rama in Jordan medan han går mot kungatronen och deklarerar att han avser att inleda krig mot omvärlden, är ett oförglömligt stycke film som visar att serietidningsgenren är en filmkategori i världsklass, så enkelt är det…
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018
2. Avengers: Infinity War
Tio år av äventyr, fantastiska karaktärer och klassisk action, går mot sitt slut. Ingen vet vad som kommer hända med veteraner som Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth, efter detta. Det återstår en film, som vi knappt vet någonting om, trots att vi fått en trailer.
Infinity War kunde ha blivit ett enda långt förspel inför finalen – som når oss i april 2019. Bröderna Russo gör dock inga halvmesyrer eller parenteser, att Joe och Anthony kunde göra effektiv action, snarlik den indonesiska kultfilmen The Raid, såg vi prov på redan i Captain America: The Winter Soldier. Under de gångna fyra åren så har de utvecklat sin estetik, ambitionsnivå och kunskap.
Vad som drabbar publiken i över två timmar, är en resa i utomjordisk krigsföring, stora uppoffringar och ett tempo som skulle få den bästa olympisk sprinter att skrika efter syrgas. Det må vara högljutt och utan skrupler, men specialeffekter i världsklass och hysteriskt stor budget betyder inget om hjärtat och passionen uteblir. Det är inte bara ett spektakel i förstaklass, det är en upplevelse som är lika fylld med kokande hett adrenalin som i ett VM-slutspel.
Josh Brolins Thanos kan också krönas som en framtida legend. Ett antal ljudinspelningar från filmens premiär i USA säger det mesta, scenen då Rocket Raccoon, det talande trädet Groot och åskguden Thor anländer till slagfältet i Wakanda, resulterar i samma ljudnivå som då The Beatles jämnade Shea Stadium med marken. Min personliga reaktion efter filmen är också helt unik – väl hemma lägger jag mig på kökssoffan och bara flåsar, en liknande fysisk upplevelse har jag aldrig upplevt.
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018
1. The Favourite
För att lägga alla korten på bordet, detta var vår personliga joker i leken för 2018 då vi sammanställde en lista, där vi förutspådde ödet för ett flertal filmer. Iden att
Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama – en alltför förutsägbar genre, var på förhand spännande, men att det skulle leda till ett rent underverk kunde ingen förvänta sig.
Alla kutymer och regler är helt ointressanta för Lanthimos, måhända är The Favourite inte lika extrem och experimentell som regissörens tidigare filmer, men den något mer öppna och enkla presentationen, gör det möjligt att observera Lanthimos enorma fingertoppskänsla då det kommer till personregi och sylvass dialog.
Utöver den fantastiska regin så är det en visuellt fulländad film med sanslösa bilder. Slutligen så får vi tre skådespelerskor som bjussat på tre helt genialiska porträtt, det där pratet om att Stephen Daldrys Timmarna skulle innehålla den bästa kvinnliga trion någonsin, känns som ett smärre skämt i jämförelse med detta. Olivia Coleman blandar bräcklighet med bindgalen intensitet, Rachel Weisz tar fram sin mest illasinnade och fräcka sida och Emma Stones prestation är sinnessjuk då hon kombinerar avund, iskall manipulation och enorm variation.
Jag har inte försöka att försätta mig i trans med hjälp av pendlar eller mantran, men då The Favourite når sitt slut, så är det som att vakna upp ifrån en dröm. Det är den där sortens dröm som man alltid vill hitta tillbaka till, men som enbart förblir ett minne för livet.
Tiger Film utser därmed The Favourite till 2018 års bästa film
Summering: Hjärtlig, härlig och varm hyllning och tolkning av en av världens mest älskade popkulturella ikoner. Spider-Man är just nu tillbaka på toppen av allt.
Äntligen så förstår Sony hur man skall förvalta den besynnerliga filmlicensen som är Spider-Man, Into The Spider-Verse är utan tvivel årets mest energiska och lyckligaste animerade upplevelse. Superhjälten vi inte kan få nog utav, visar att han fortfarande har totalt grepp om biobesökarna.
Spider-Man var i en kris för bara ett par år sedan, Spider-Man 3 hade krossat våra hjärtan, The Amazing Spider-Man 1 – och 2 var tomhylsor, som trots superstjärnor som Emma Stone och Sally Field, inte gav oss någonting att bli glada över.
Men efter att Marvel Studios slutit ett av filmvärldens mest stökiga avtal, så kunde en av popkulturens största ikoner äntligen träda fram ur skuggorna. Och återigen så skulle han slå oss med häpnad. Det lilla inhoppet i Captain America: Civil War fick oss alla att inse att något riktigt stort var på gång, och Spider-Man: Homecoming var så lysande att den till och med överträffade minnet och upplevelsen att se Sam Raimis första Spider-Man film på premiärdagen år 2002.
Avtalet innebär att både Sony och Marvel delar på karaktären. Sony har möjligheten att plocka fritt ur den enorma trädgård som innehåller oändligt många superskurkar, hjältar – och hjältinnor. Nu senast i oktober fick vi Venom – en av hjältens mest ikoniska antagonister, men denna gång stöptes det utomjordiska monstret om till en antihjälte, något som tog åratal i serietidningen. Venom må – just nu, generera stora summor pengar inför Sonys kommande kvartalsrapport, men filmen lär för min egen del – aldrig, under några som helst omständigheter, återbesökas.
Jag har själv ställt mig skeptisk och negativ till Into The Spider-Verse, de smakprov vi blivit delgivna har inte övertygat. Den säregna estetiken fick mig att associera filmen med den menlösa TV-serien Spider-Man The New Animated Series från 2003, där Neil Patrick Harris lånade ut sin röst till titelhjälten.
Hängiven källmaterialet
Venoms bedrövliga kvalité, indikerade att ännu ett snedsteg – av bibliska proportioner, var på ingång, men Spider-Man i visar – att han i rätta händer, är lika odödlig som sin serieförlaga.
Om spelfilmer som baseras på serietidningar, är en form av kusin till förlagan, så är animation ett syskon, att överföra det vi ser i enstaka ritade serietidningsrutor, till en animerad film är nästan en perfekt evolution.
Into The Spider-Verse nöjer sig inte med att bara vara en datoranimerad adaption, detta är ett rent kärleksbrev till allt som har med Spider-Man att göra. Filmens stil är inte rädd för att helt och hållet efterlikna sitt urspring, flera klädtexturer har ett tydligt raster i sig, det är ungefär som att vi går igenom tidningarna med ett förstoringsglas. Karaktärerna rör sig inte heller följsamt, känslan att detta är en rörlig serietidning bibehålls genom hela filmen.
Det fullkomligt sprudlar av små och blixtsnabba visuella detaljer, färger och pratbubblor far upp som gubben i lådan mest hela tiden. Det är många gånger kaotiskt, inledningsvis känns det nästan övermäktigt och för stirrigt. Men snart så blir alla dessa små egenheter självklarheter, det är aldrig tal om stil över substans, dessa detaljer förstärker enbart den starka dramatiken och humorn.
Stan Lees hjärtefrågor
Den evige ikonen och Marvel fadern Stan Lee, var alltid mån om att alla hans skapelser skulle kännas mänskliga och jordnära. Om vi går tillbaka till de tidiga versionerna från 60-talet, så är själva patoset något styltig i dagens klimat. Vad de tre regissörerna Bob Persichetti, Peter Ramsey och Rodney Rothman har gjort är att behålla de kvalitéer och egenskaper som gör Spider-Man och hans följe tidlösa. Även om Peter Parker inte får spela första fiol den här gången, så är huvudpersonen Miles Morales en minst lika sympatisk och genuin karaktär som är omöjlig att ogilla.
Själva patoset bakas här in på ett mer diskret vis. Istället för att vara tydliga markeringar genom filmen, så lämnas budskap och intentioner öppet för egen tolkning. Berättelsen och dess oklanderliga tempo är det viktigast. Premissen och intrigen som driver storyn är helt och hållet bångstyrig. Termer och begrepp som alternativa dimensioner och parallella universum är bara början. Och där man i andra filmer flaxar med ögonen åt sådana påfund, så gör Into The Spider-Verse detta till riktigt snillrika inslag. Humorn låg också nära tillhands för Stan Lee, och filmen är ett enda långt hjärtligt skratt. Till och med det övervägande fokuset på ren slapstick fungerar oväntat väl.
One, But Not The Same
Spider-Man/Woman är – oavsett dimension eller kön, alltid en person som tvingats ta ansvar och placera sig själv i andra hand. De ständiga uppoffringarna och konsekvenserna tas här upp på ett både oväntat och annorlunda vis. Tillskillnad mot stereotyper med slängkappor och stora symboler på bröstet, så är samtliga av filmens karaktärer trovärdiga och sympatiska, även om de är långt ifrån perfekta. Filmens antagonist drivs också av något mer än bara en dröm om ihåligt världsherravälde.
Att slå ihop ett multum av ganska okända och udda karaktärer, kan till en början verka som ett recept för katastrof. Men tack vare sin humor och varma famn, så är det lätt att finna tycke för de mest bisarra avarterna, tex den vansinniga skapelsen Spider-Ham. Röstskådespeleriet är också närmast fläckfritt, med Shameik Moore och Mahershala Ali som de absolut starkaste insatserna.
Och för alla kalenderbitare där ute, så serveras vi ett helt smörgåsbord av påskägg, överraskningar, referenser och hyllningar. Detta är en fullkomlig kavalkad i spänning, action och varm humor.
Spider-Man må inte längre vara en färskvara – som den gången då han för första gången svingade sig in till biodukarna för 16 år sedan. Men att de otroliga berättelserna, som finns kvar att presentera och tolka i detta gigantiska universum, verkar räcka till för evinnerliga tider, och nog har evigheten aldrig verkat så lovande som den gör i och med Spider-Man: Into The Spider-Verse.
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018
Summering: En spektakulär, färggrann och skamligt underhållande film som har allt. 2018 års – hittills, bästa film kröns här och nu…
Bohemian Rhapsody – som går på biograferna när denna recension skrivs, må handla om rockbandet Queen, Freddie Mercury må vara ett av rockmusikens tämligen sällsynta helgon. Men vilken den riktiga kungligheten på bio är råder det inget tvivel om nu…
Yorgos Lanthimos har regisserat sin bästa film hittills och lyfter sin lysande ensemble till himmelen, detta är inget annat än genialiskt.
Ni som har sett Lanthimos tidigare filmer kan nog ana om vad som väntar. Den grekiske regissören gör ingenting efter rutin eller ’’struntsaker’’ som normer. Vilken genre regissören än åtagit sig så har han vridit och skruvat på all dess parametrar. Att därefter försöka kategorisera The Killing Of A Sacred Deer eller The Lobster är ganska svårt, de blandar bisarr humor med nattsvart drama, det är allvarligt, fånigt och förunderligt. Lanthimos rykte om att göra svårtillgängliga produktioner är därför inte obefogat, antingen gillar man denna eklektiska stil eller inte.
Paul Thomas Anderson må vara aktad som en filmisk guru, men den amerikanska regissörens säregna stil har nästan aldrig förtrollat mig. Bara en enda gång så har Andersons arbete verkligen skakat om mig – There Will Be Blood. Där släppte Anderson mycket av sina gamla knep, det var en rustik och lite mer lättillgänglig historia som också hade en elektrisk Daniel Day Lewis i huvudrollen. Anderson har sedan dess aldrig gjort en så bra film, det var som att han satte upp garden och vägrade tona ned sina mer pretentiösa tendenser.
The Favourite är Yorgos Lanthimos There Will Be Blood, en förhållandevis tillgänglig film som ger oss en destillerad och slipad version av regissörens tidigare visioner, en slags Apple Computer lösning där man samlar flera idéer och presenterar dem i ett raffinerat och tillgängligt paket.
’’Is this the real life? Is this just fantasy ?’’
Ett kostymdrama – för egen räkning, inspirerar sällan till några större euforiska föraningar innan premiär. Det är en genre som har gjorts i årtionden och aldrig lyckats förnya sig. Det är filmvärldens motsvarighet till Shake ’N Bake, man blandar vatten med pulvret och så har man sin film redo och klar för visning. Det är så oinspirerat som man kan föreställa sig.
Lanthimos är dock inte redo att bege sig till snabbköpet och servera någon smaklös historia.
The Favourite är i sin inledande fas aningen obekväm, både dialogen och skådespelet är ansträngt och stelt. Humorn som kommer att användas genom resten av filmen känns som en kalldusch bland de perfekt sydda kostymerna. Till ytan så är The Favourite lika korrekt och uppklädd som gastronomen Carl Jan Granqvist. Varenda extravagant klänning och kuliss är strålande vackra. Tillsammans med ett helt genialiskt foto så ser detta ut som ett samlat besök från alla världens kungafamiljer – stort och majestätiskt.
Därför är de snabba och fräcka replikerna nästan chockartade, de går i polemik med det vi har lärt oss att förvänta av genren. Men för att fortsätta dra paralleller med det kungliga rockbandet (Queen), vem hade någonsin kunnat ana att en låt som börjar som en sentimental ballad, som senare förvandlas till opera och slutligen hårdrock, skulle kunna bli en odödlig klassiker ? Bohemian Rhapsody (låten) är den där bisarra kombinationen av allt som inte borde fungera ihop, det är lika bisarrt som att blanda ihop alkoholhaltiga drinkar med läsk. Det vansinniga i detta är att det funkar, rättelse… Det är rentav fantastiskt ihop.
’’Sends shivers down my spine…’’
The Favourite må se ut som något mer allvarsamt och tråkigt, introduktionen fungerar som en försmak för vad som skall komma. Och så fort Emma Stones karaktär Abigail sätter ned sin fot i det leriga England så är loppet igång. Där genren brukar diktera sävligt tempo, strama karaktärer och berättelser som vägrar att röra på sig, så har Lanthimos vänt upp och ned på allting.
Allting börjar med dialogen som visar sig vara giftig och dräpande slagfärdig. Den ursprungliga rivaliteten mellan Stone och Rachel Weisz, börjar som ett litet käbbel, sedan förvandlas den till en strid som kan utmana det största fältslaget i Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi.
Detta kungliga hov är inte en samling propra damer eller herrar, alla är blodtörstiga, manipulativa och makthungriga. Oliva Colmans drottning Anne är en – till hälsan sett, sjuk och skröplig gestalt. Drottning Anne har förlorat förmågan att se klart på händelserna runt om henne. Manipulationen och dolda agendor är en del av vardagen, och Anne har svårt att genomskåda dem.
Det hade varit lätt att dra paralleller med dagens politiska klimat i både Sverige och USA – där politiker agerar som förvuxna dagisbarn, men Lanthimos undviker att göra filmen ’tidstypisk’’, istället blir det en universell överblick kring maktspel och viljan att ständigt vara uppvaktad av maktens inre. Intrigerna och motiven är så många att det snabbt blir ett spindelnät, minsta felsteg kommer leda till att odjuret vaknar och sväljer de som fastnat.
Like A Rolling Stone
Lanthimos använder ofta ett grodperspektiv då han ramar in sina skådespelare, det känns som att vi bevittnar konfrontationer mellan titaner när vi blygsamt tittar upp emot dem. Ett annat trick är ett användande av en ’’fish eye lens’’, detta förvränger flera scener, en sorts visuell indikation på att allting är på väg att förändras.
House Of Cards må självgott se sig själv som någon sorts mästare då det kommer till intrig och politiskt rävspel. Men The Favourite får den numera övergödda och trötta Netflix serien att framstå som en dammig fossil. De många illvilliga planerna blir än mer diaboliska och effektiva då ges till en mästare som Emma Stone.
Stone lyckas återigen hitta ett ny sida av sig själv, Abigail må vara främmande inför mycket av hovets strukturer, men hennes förmåga att ta sig fram i maktens korridor är exceptionella. Att Stone är amerikan bland en uppsjö av brittiska skådespelare visar sig vara ett snillrikt drag, även om den brittiska accenten är trovärdig, så bär Stone med sig en sorts exotisk kvalitet som förstärker illusionen att hennes karaktär verkligen är en utomstående som hanterar spelet på ett helt nytt sätt. Lägg sedan till den sedvanliga genialiska mimiken och timingen som Stone besitter, så har man ännu en klassiker från en aktör som egentligen bara kan jämföras med sig själv.
Killer Queen
Tack och lov så är resten av skådespelarna inga sekundavaror heller. Olivia Colman är fullkomligt strålande som Drottning Anne. Det är ett skört men samtidigt bombastiskt porträtt, slitaget är uppenbart, men med tiden så luckras enfalden och blindheten upp. Drottning Anne börjar som en distraktion och blir tillslut en vital komponent för berättelsen.
Rachel Weisz utgör den sista pusselbiten, det finns en anledning till varför Weisz närmast försvunnit från det allmänna vetandet sedan hennes Oscarsbelönade insats i The Constant Gardner. Hennes karriärsval tillsammans med ett stelt och kyligt skådespel har inte fått många att dansa av glädje.
Kylan och stramheten finns fortfarande kvar, men här är dessa egenheter passande. Sarah Churchill är en stenhård och iskall cyniker som inte har några problem att säkra sin plats i hovet med våld och förnedring som huvudsaklig metod. Weisz gör karaktären till en hemsk och horribel själ – positivt menat, det är helt omöjligt att känna någon som helst sympati för denna självgoda och giriga människa.
Men på konststycket så lyckas Lanthimos ändå injicera lite empati i denna iskub. Det är en otrolig bedrift att plötsligt införa ombytta roller då Abigail börjar få övertaget. Styrkan i berättelsen och personregin är så kraftfull att man kunde ha låtit hela filmen göra volter och vurpor utan att de hade skadat slutresultatet.
’’Are you ready, hey, are you ready for this? Are you hanging on the edge of your seat?’’
Intensiteten och spänning når olidliga proportioner ju längre filmer fortsätter, det behövs inga explosioner, bomber eller granater för att få publiken att sitta på nålar. En liten udda blick räcker för att få hela världen av skälva. Lanthimos låter varenda sekund vara av största betydelse, respekten gentemot tittaren är monumental, inte en enda scen känns irrelevant eller överflödig. Samtidigt är det en film som är fylld med humor och skratt. Vilken sorts film vi än har att göra men, så är balansen mellan allvar och humor en av grundpelarna för att skapa en upplevelse som känns varierad och mänsklig.
Illusionen är så stark att slutet blir som ett grymt uppvaknande. Man vaknar genast och hastigt från denna underbara dröm, om det gick skulle jag vilja somna om igen och aldrig vakna från denna trans.
Obrytbar trans
För att avsluta det hela med en sista Queen referens, Bohemian Rhapsody startar udda, vaggar sedan in lyssnaren i en mörk berättelse om döden, sedan exploderar det i bombastisk opera. Vad som sedan följer är partiet då publiken tappar förståndet och börjar hoppa jämfota. Slutligen lugnas allting ned men en melankolisk slutkläm. Allt det där stämmer för The Favourite, det är en exotisk kombination av perfekt dramatik, vass humor och fullständigt briljanta skådespelarinsatser. Allting slutar i tillstånd av totalt utmattad extas där man bara sitter och stammar i biostolen då eftertexterna rullar.
Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse.
Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film.
Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som SinNombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.
Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT…
Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar.
’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’
True Detective var– enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation.
När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat.
Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås.
McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower.
Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat.Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective.
Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser.
Dreaming With A Broken Heart
Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det…Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer.
Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hillbehandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party.
Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga.
Dream Baby Dream
Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära.
Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och TheMatrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik.
Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga.
Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här.
Working On A Dream
Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten.
Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, bådeirriterar och distraherar.Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att manförsöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.
Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande.
Image copyright and courtesy of Universal Studios 2018
Narcissism och meningslöshet i en osympatisk mix som varken charmerar eller intresserar.
Greta Gerwigs andra film som regissör anländer med stor pompa och ståt. Lady Bird har äran att vara en av de – statistiskt, högst betygsatta filmerna på filmsidan Rotten Tomatoes. Den helt osannolikt positiva responsen har lett till både en och annan kontrovers där det tisslats och tasslats om att vissa skribenter försökt justera betyget – både upp och ned. Hur det än ligger till med den saken så blir jag den där tråkiga och sura skribenten som ställer mig helt på sniskan mot den lyriska majoriteten. Vad som blir mest slående under filmen blir – tyvärr, den stöddiga frågeställningen – ’’ vad är grejen med det här ?’’
Lady Bird hamlar i samma kategori som Easy A och Juno, samtliga filmer har en uppkäftig och vältalig huvudperson. Easy A är en fantastiskt charmig och energisk film, mycket tack vare en – som alltid, självlysande Emma Stone. Juno och andra sidan är en långsam, tråkig och slö historia. Juno är som en soffpotatis som knappt har energi till att avsluta sina egna meningar, det blir lite surt, lite salt och såklart sött. Att bli arg på Juno var svårt då den är ytterst harmlös och därefter helt ointressant. Lady Bird är nästan identiskt på så sätt, den är slö, såsig men betydligt mer utdragen.
Blackbird
Karaktärerna är filmens absolut största sänke, Saoirse Ronan är en uppenbart duktig skådespelerska, hon har all möjligheter att fortsätta sin framgångsrika karriär som sjösattes innan hon ens hunnit komma upp i tonåren. Ingen av skådespelarna går att anmärka på, däremot är alla karaktärer vi får möta ytterst otrevliga och självupptagna, de är narcissister som enbart verka bry sig om status och att slå andra människor på fingrarna genom sin egen genialitet.
Ronans karaktär är den där typen av människa som man bara kan skaka sitt huvud åt. En fullkomligt talanglös och dryg översittare, som i sin tur säljer sina bästa vänner till lägsta pris och alltid måste vara överlägsen alla andra. De svårigheter och oöverkomliga hinder som personerna stöter på blir total ointressanta som dramatiska ankarpunkter, det är svårt att se hur någon kan sympatisera med någon av dessa självupptagna pajsare.
Det enda som gör filmen uthärdlig blir just dess totala uddslöhet. Greta Gerwig har valt att arbeta med ett flertal personer som hon stött på som aktör och manusförfattare. Lady Bird gynnas av detta då den känns avslappnad, något som gör att min ilska överlag blir ganska mild. Hur illa jag än tycker om filmens huvudperson så känner jag mig mest uttråkad och framförallt ointresserad istället för rasande arg.
’’And Your Bird Can’t Sing…’’
Mellan varven fälls en och annan syrlig kommentar där jag inte kan undgå att flina. Något besynnerligt är det dock att dialogen när nedkörd i referenser och formuleringar som känns formade efter dagens giftiga klimat på sociala medier, detta trots att filmen utspelar sig 2002-2003, en tid då dessa fenomen var helt okända.
De få tillfällen med svärta och berörande dramatik, berövas på sin emotionella relevans då allt pressas in i ett forcerat slut. Situationen blir inte bättre då berättelsen både är förutsägbar och för lång. Den korta speltiden på 94 minuter känns som ett par evigheter.
När man läser och ser intervjuer med Greta Gerwig så råder det inget tvivel om att hon är både intelligent och skärpt, en stark personlighet som är ett bra exempel på den mediala person som vi borde bejaka, detta i en värld där man trampar på kvinnors värdighet och rättighet och där deltagare i reality-TV istället får alla spaltrader i massmedia. Tyvärr så kommer ingen av dessa positiva sidor fram i Lady Bird. Gerwig säger att filmen delvis tar inspiration från hennes eget liv – som hon i sin tur menar är raka motsatsen till Ronans karaktär.
En korrekt biografisk film över Gerwigs liv och hennes personliga resa, hade varit en betydligt mer sympatisk och fascinerande upplevelse än att se Saoirse Ronan gnälla och grina över I-landsproblem.
Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018
X-Men Dark Phoenix
X-Men serien står just nu inför ett udda öde, om Disney lyckas med sitt uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar, blir det nästan oundvikligt att skrota allt som varit och börja om från början som med Spider-Man. Om nu köpet skulle underkännas av den amerikanska staten, så kommer Dark Phoenix var betydligt viktigare för Fox. X-Men serien har aldrig varit i närheten av Marvel Studios eller Warner Brothers/DCs största framgångar.
X-Men Apocalypse var ett haveri som borde ha lagt serien på is. Fox matar tjurskalligt på med så mycket de kan och hoppas att någonting faktiskt ger positivt utfall, för bara några veckor sedan läste vi rykten som menade att en film om Kitty Pride är under utveckling. Förmodligen så försöker man i detta läget få ut så mycket man kan av serien innan uppköpet blir av, och på så sätt säkra inkomster och inte lämna pengar på bordet.
Konceptbilden på Sophie Turner som Jean Grey/Phoenix är helt fantastisk, men därefter kan jag inte vara annat än skeptisk. Simon Kinberg som gått som manusförfattare till regissör, känns lika pålitlig som mannen i gränden som vill sälja doktorsavhandlingar. Förvisso skrev Kinberg Days Of Future Past, men vid sidan av det så har han stått bakom två av de största oförätter i genren med X-Men: The Last Stand och Fantastic Four – en av världens sämsta filmer. För knappt ett år sedan publicerades ett inlägg om min skepsis kring Dark Phoenix, de åsikterna har inte ändrats nämnvärt.
Berättelsen känns för stor och komplex för en enda film, med tanke på att Fox sällan är villiga att verkligen betala för sig, så misstänker jag att stora kompromisser kommer att ske. Det här kan vara sista gången vi får se serien i denna tappning och nog vore det roligt om det kunde sluta på topp, chanserna för det ser dock astronomiskt små ut.
Ekonomin Days Of Future Past är seriens mest framgångsrika inlägg, knappt 750 miljoner dollar spelades in. Solitt men långt ifrån samma braksuccé som Deadpool, som hade en mindre prislapp för sina produktionskostnader. Apocalypse gick betydligt sämre och i USA lyckades filmen ’’bara’’ spela in 155 miljoner dollar, även om dessa summor är enorma relativt sätt, så är de katastrofala sett till att filmer idag måste spela in över tre gånger sin budget för att vara framgångsrika. Apocalypse spelade totalt in 543 miljoner dollar, en alarmerande siffra. Om kritiken är lika svidande mot Dark Phoenix så ser jag ingen annan utväg än att den ekonomiska kapaciteten återigen är lamslagen.
Gissning: X-Men: Dark Phoenixspelar totalt in 600 miljoner dollar
Kritiken Den utomordentligt framgångsrika och kvalitativa Logan kommer inte göra det lättare för Dark Phoenix. Det skall väldigt mycket till om filmen skall få ett sämre mottagande än X-Men: Apocalypse, däremot är risken stor för att det återigen blir rörigt, för många karaktärer som inte berör och en berättelse som är kan tyckas vara väldigt udda. Vi har – eventuellt, att göra med karaktärer med namn som Lilandra Neramani, bara det kan slå slint om filmen inte är bra.
Gissning: X-Men: Dark Phoenixlandar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 55 %
The Favorite
Emma Stone gör sitt första kostymdrama, om vi bortser från hennes lilla inhopp som moder Maria i Saturday Night Live. Det borde räcka som utropstecken. Yorgos Lanthimos regisserar och det lär betyda att detta inte blir någon vanlig slentrian i en genre som sällan erbjuder något nytt. Istället för långsamt tempo och stram dialog så kan The Favorite bli lika galen som Lantimos tidigare filmer, där han blandar humor, allvar, trams och mörkt drama. Än så länge finns inget premiärdatum, gissningsvis anländer filmen först till filmfestivalen i Cannes och går sedan vidare till Toronto på hösten. Detta är min personliga joker i denna kortlek av storfilmer.
Kritiken The Favoritelandar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %
Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018
Venom
Tom Hardy spelar Eddie Brock, Ruben Fleischer står för regin och Michelle Williams medverkar också på ett hörn. Ungefär där tar det slut med matnyttig information kring Venom. Sony drar igång sin egen – besynnerliga, Marvel satsning som verkar gå ut på att sabotera för Marvel Studios genom att sakta men säkert urholka valmöjligheterna för biroller och skurkar för Spider-Man. Det fanns/finns rykten om att Sony tittat närmare på att göra solofilmer med skurkarna Kraven The Hunter och Mysterio. En ide som verkar lika klok som att göra en bil utan varken ratt eller hjul.
Det finns i nuläget inga detaljer kring hur man skall kunna klara sig utan (?) Spider-Man, vissa – helt grundlösa, rykten menar att Tom Holland kommer att göra ett litet inhopp. Sony vill göra en Deadpool liknande historia av Venom, med extremt våld och skräckinjagande scener. Detta går helt emot vad Marvel Cinematic Universe är, det är illa nog med att vi tvingas till att krampaktigt föreställa oss att de dystra Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones, utspelar sig i samma stad där det nyligen skett en gigantisk utomjordisk invasion.
Hela utgångspunkten med Venom känns förvirrad och stressad. Risken är stor att det blir samma typ av misslyckande som The Amazing Spider-Man och Spider-Man 3, fantasilösa och helt meningslösa filmer som inte ger dessa karaktärer någon sorts adekvat rättvisa.
Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.
Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.
Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017
Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?
Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.
Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017
Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.
Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017
The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.
Copyright Marvel Comics 2017
Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.
De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.
Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.
Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.
2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.
Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.
Copyright Of Warner Brothers 2017
Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.
Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.
Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.
Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.
U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.
Copyright Of Rolling Stone Magazine 2017
På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.
Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.
Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?
Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.
Copyright Electronic Arts 2017
När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.
Copyright Activision 2017
Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.
Copyright XM Studios 2017
Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.
Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.
Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:
Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby
Paul och Cynthia på Lost In Collectibles
Helena Stenhammar på UMG
Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige
Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige
Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR
Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB
Sofia Dahlén på NonStop Entertainment
Mona Holmquist på Scanbox Entertainment
Linn Stjernlöf på MI5 Communications
Alla på Playstation Press service
Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig
Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.
Tiger Film 