Årets Bästa Filmer 2018

Publicerad den 31 december, 2018 av bosstime55

Det är alltid lika repetitivt och förutsägbart.… Men så – ’’äntligen’’, var vi här igen… 2018 är snart slut och det medför – som alltid, ett antal listor över det vi ansett vara absolut bäst och sämst. Vi börjar dock med det mest positiva från året då det kommer till film. Det har åtskilliga gånger erbjudits makalösa filmupplevelser, ett antal kommer förmodligen aldrig att glömmas bort, från Erik Killmongers hämndlystna stadskupp i Black Panther till Emma Stone manipulativa Abigail i den helt mästerliga The Favourite.

Listan som följer är i nummerordning och innehåller lätta spoilers:

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

11. Ready Player One

Steven Spielberg har inte riktigt lyckats bibehålla sitt gamla rykte som en av filmindustrins mest största och inflytelserika kreatörer. Även om Spielberg visat upp stor vitalitet och kunnighet – med exempelvis Lincoln, så har hans moderna filmer inte riktigt uppnått samma status som självklara klassiker.

Spielberg fortsätter vara produktivt, om än inkonsekvent, ur kvalitetssynpunkt, The Post var duglig men långt ifrån häpnadsväckande, War Horse och BFG är inget annat än dussinproduktioner, de visar inte på något sätt upp Spielberg i något vidare positivt ljus.

Spielbergs otaliga försök att skapa grandiosa äventyr under 00-talet, har varit lika opålitliga som att sätta sina livsbesparingar på en runda utav hasardspel. Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull är idag nästan lika ökänd som Star Wars Episode I: The Phantom Menace.

Ready Player One är Spielbergs mest vågade och ungdomliga film på årtionden. Med fantastisk skaparglädje och en energisk berättelse, så tas vi på en fantastisk resa genom en kavalkad av popkulturella referenser. Filmen är som ett enda långt kärleksbrev till populärkulturen och mängden smådetaljer och överraskningar saknar motstycke. Och biljakten genom ett virtuellt och livsfarligt New York hör till en av årets mest gastkramande sekvenser.

All Images Copyright And Courtesy Of Sony Pictures 2018

10. Leave No Trace

Vi går från Ready Player Ones gigantiska landskap – bestående av stora slagfält och racingbanor, till något ytterst minimalt och kompakt. Debra Graniks debutfilm Winter’s Bone fick mig inte att gå ned på mina bara knän, att den sedan kickstartade Jennifer Lawrences karriär – känns bara som ytterligare salt i de imaginära såren.

Granik har inte regisserat en enda biofilm sedan dess, till ytan så kan Leave No Trace tyckas vara både svårtillgänglig och knepig. Men det tar inte lång tid innan Granik klargjort att detta är en film som närmast kan liknas med ett grundämne, det är tydligt definierat, urstarkt och pålitligt.

Slutet är så kraftfullt och finkänsligt att man nästan måste ringa efter en ambulans, där räddningspersonalen – förhoppningsvis, kan avlägsna klumpen i halsen, detta är finkänslig dramatik på sin spjutspets. Leave No Trace är ett fullkomligt självlysande exempel på hur bra minimalistisk film kan vara.

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

9. A Star Is Born

Bradley Cooper sade sig vara inspirerad av Clint Eastwoods karriär – där han bollade med både skådespel och regi. Då alla Eastwoods projekt varit nästintill lika obegripligt tafatta och patetiska, ungefär på samma bedrövliga nivå – som den gången han försökte genomföra en reprimand mot en tom stol, så var förväntningarna helt obefintliga för min egen del.

Utöver det faktumet så hade vi att göra med remake – den tredje i ordningen för att vara exakt. Berättelsen om stjärnskottet som triumferar och lämnar kvar sin mentor i en orgie av självömkan och alkohol, har endast blivit mer och mer ointressant för varje nyversion.

Självfallet så spelar A Star Is Born på en klassisk lyra, det sprutar tårar, skriks och försonas. Bradley Cooper genomför dessa klichéer med omtanke och en öppenhet som gör att det inte känns manipulativt eller exhibitionistiskt. Den excentriska popsångerskan Lady Gaga, visar sig vara utmärkt i rollen som supertalangen Ally Maine. Trots att det är ett Oscarsfjäsk på högsta nivå, så kan jag inte motstå det förtrollande magnetismen.

All images courtesy and copyright of UIP 2018

8. BlacKkKlansman

Där fantasilandet Wakanda – i Black Panther, gav oss hopp och framtidstro, så tog Spike Lee och raserade våra förhoppningar om att vi lever i ett samhälle som är bättre än slaveri, förtryck och rasism. Trots stor komik och en oväntad självdistans, så lämnas man i ett fullkomligt raseri när filmen tagit slut. Det kan mycket väl vara årets mest sorgsna och deprimerande upplevelse, trots det så kan jag inte sluta att tänka tillbaka på den.

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

7. Green Book

Peter Farrelly lämnar tramset och snusket bakom sig. Filmen är lika stor och bred som en amerikanska motorväg, och dess hjärta slår lika hårt och starkt som en bastrumma i valfritt Heavy Metal-spår. En värmande, positiv och vänlig film som bara blir bättre desto längre den pågår.

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

6. Ant-Man And The Wasp

Marvel Studios fortsätter cementera sig som en slags avlägsen släkting till Pixar, där majoriteten de levererar är i världsklass. Denna gång valde studion att avlossa två gigantiska salvor med Black Panther och Avengers: Infinity War under våren. Slutklämmen blev inte lika gigantisk, Marvel valde att bara låta oss ha roligt efter utmattningen och chocken som var Infinity War.

Regissören Peyton Reed fortsätter att utveckla sitt redan lysande koncept från Ant-Man (2015). Evangeline Lilly strålar som Wasp och Michael Peña – i rollen som den alldeles för pratsamme Luis, förtjänar någon sorts hedersutmärkelse. Det är inte den bästa film som Marvel någonsin gjort, men kanske den allra roligaste, och det är jag villig att skriva under på med det ’’icke existerande sanningsserumet’’ i mitt blodomlopp .

5. Spider-Man: Into The Spider-Verse

Jag var skeptisk… Animationen drog tankarna åt den helt hopplösa Teenage Mutant Ninja Turtles-filmen från 2007. Berättelsen verkade för spretig då den presenterades, och Sonys track record – för filmer utan Marvel Studios hjälp, har varit minst sagt undermåligt.

Så att detta överraskade – så till den milda grad, att jag gärna ställer mig med dumstrut på huvudet i skamvrån, känns som en ganska lindrig uppoffring. Spider-Man har alltid fascinerat och attraherat enorma massor sedan filmdebuten 2002, formulan och upplägget borde vara en aningen förutsägbart och slitet vid det här laget.

Genom att helt och hållet hänge sig åt serietidningarnas vansinniga strukturer och innehåll – som innebär multipla dimensioner, och således en hel radda av diverse spindelmän – och kvinnor, så hittar man en ny infallsvinkel. Into The Spider-Verse har en spjuveraktig charm, samt ett högoktanigt tempo där man kommer undan med alltifrån slapstick till moraliska läxor om allas lika värde. Into The Spider-Verse visar att Spider-Man – med rätt hjälp, aldrig kommer att sluta greppa tag i biopubliken.

4. First Man

Damien Chazelle fortsätter sitt segertåg. Måhända är First Man inte en lika självklar klassiker som La La Land, det är en klart mer tillbakadragen och svårsmält historia. Karaktärerna är ljusår ifrån lättlästa eller öppna. Att ett flertal upplevt filmen som kylig är därefter inte särskilt förvånande. Men under den tuffa och tysta ytan, så fullkomligt briserar det i sömmarna med olidligt spännande övingar – inför månlandningens, strålande skådespel från Claire Foy och Ryan Gosling (och detta kommer från en Gosling-skeptiker ) och ett helt utsökt hantverk.

Filmen kan jämföras med en riktigt miserabel träningssession, svetten sprutar, kroppen värker, men då man når slutet och endorfinet rusar ut i kroppen, så flåsar man samtidigt som man ler likt ett barn i leksaksaffär där allt är gratis.

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

3. Black Panther

Serietidningsfilmen är lika omtalad som den är hatad. Det har blivit nästan blivit ett lika giftigt ämne som debatter om abort eller invandringspolitik. Att ens försöka ge sig in i diskussionen känns som att stiga rakt in i det dimmiga Lützen, där Gustav II Adolf fick möta sin skapare. Dimman, blodet och stridsberedskapen är rentav absurd.

Black Panther är – tillsammans med Christopher Nolans The Dark Knight, den sortens film som helt och hållet skriver om regelboken för genren. Ryan Coogler förenklar aldrig, varenda beståndsdel kunde lika gärna ha passat in i regissörens debutfilm Fruitvale Station. Marvel bistår med oändliga resurser, filmen målar upp ett drömlandskap där afrikansk savann möter högteknologisk Sci-Fi, det känns sagolikt utan att någonsin övergå i det överdrivna. Jag kan till och med ha överseende med de kritiserade CGI noshörningarna.

Men absolut starkast är Michael B. Jordans antagonist Erik ’’Killmonger’’ Stevens, en utstött och frustrerad legosoldat, som gått igenom eld och lågor för att uppnå frigörelse och – i sina ögon, rättvisa. Scenen då Coogler låter kameran rama in Jordan medan han går mot kungatronen och deklarerar att han avser att inleda krig mot omvärlden, är ett oförglömligt stycke film som visar att serietidningsgenren är en filmkategori i världsklass, så enkelt är det…

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

2. Avengers: Infinity War

Tio år av äventyr, fantastiska karaktärer och klassisk action, går mot sitt slut. Ingen vet vad som kommer hända med veteraner som Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth, efter detta. Det återstår en film, som vi knappt vet någonting om, trots att vi fått en trailer.

Infinity War kunde ha blivit ett enda långt förspel inför finalen – som når oss i april 2019. Bröderna Russo gör dock inga halvmesyrer eller parenteser, att Joe och Anthony kunde göra effektiv action, snarlik den indonesiska kultfilmen The Raid, såg vi prov på redan i Captain America: The Winter Soldier. Under de gångna fyra åren så har de utvecklat sin estetik, ambitionsnivå och kunskap.

Vad som drabbar publiken i över två timmar, är en resa i utomjordisk krigsföring, stora uppoffringar och ett tempo som skulle få den bästa olympisk sprinter att skrika efter syrgas. Det må vara högljutt och utan skrupler, men specialeffekter i världsklass och hysteriskt stor budget betyder inget om hjärtat och passionen uteblir. Det är inte bara ett spektakel i förstaklass, det är en upplevelse som är lika fylld med kokande hett adrenalin som i ett VM-slutspel.

Josh Brolins Thanos kan också krönas som en framtida legend. Ett antal ljudinspelningar från filmens premiär i USA säger det mesta, scenen då Rocket Raccoon, det talande trädet Groot och åskguden Thor anländer till slagfältet i Wakanda, resulterar i samma ljudnivå som då The Beatles jämnade Shea Stadium med marken. Min personliga reaktion efter filmen är också helt unik – väl hemma lägger jag mig på kökssoffan och bara flåsar, en liknande fysisk upplevelse har jag aldrig upplevt.

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

1. The Favourite

För att lägga alla korten på bordet, detta var vår personliga joker i leken för 2018 då vi sammanställde en lista, där vi förutspådde ödet för ett flertal filmer. Iden att

Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama – en alltför förutsägbar genre, var på förhand spännande, men att det skulle leda till ett rent underverk kunde ingen förvänta sig.

Alla kutymer och regler är helt ointressanta för Lanthimos, måhända är The Favourite inte lika extrem och experimentell som regissörens tidigare filmer, men den något mer öppna och enkla presentationen, gör det möjligt att observera Lanthimos enorma fingertoppskänsla då det kommer till personregi och sylvass dialog.

Utöver den fantastiska regin så är det en visuellt fulländad film med sanslösa bilder. Slutligen så får vi tre skådespelerskor som bjussat på tre helt genialiska porträtt, det där pratet om att Stephen Daldrys Timmarna skulle innehålla den bästa kvinnliga trion någonsin, känns som ett smärre skämt i jämförelse med detta. Olivia Coleman blandar bräcklighet med bindgalen intensitet, Rachel Weisz tar fram sin mest illasinnade och fräcka sida och Emma Stones prestation är sinnessjuk då hon kombinerar avund, iskall manipulation och enorm variation.

Jag har inte försöka att försätta mig i trans med hjälp av pendlar eller mantran, men då The Favourite når sitt slut, så är det som att vakna upp ifrån en dröm. Det är den där sortens dröm som man alltid vill hitta tillbaka till, men som enbart förblir ett minne för livet.

Tiger Film utser därmed The Favourite till 2018 års bästa film

First Man Recension

Publicerad den 11 oktober, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En intensiv och gastkramande upplevelse som placerar sig i det absoluta finrummet.

Ja… Vad skall man egentligen kalla regissören Damien Chazelle ? Mästare, kameleont eller pojken med guldbyxorna ? Chazelle har egentligen bara inlett sin karriär som regissör men har redan ett renommé som flera äldre och mer rutinerade kollegor enbart kan drömma om. Sedan långfilms debuten med Whiplash har Chazelles stjärna rusat upp mot himmelen. La La Land är kanske den enda moderna filmmusikalen som avgudas universellt, även utav människor – som jag själv, som har utvecklat en stark allergi mot dansande och sjungande karaktärer på film.

Nu sätter Chazelle siktet på stjärnorna – bokstavligt talat, där La La Land är en surrealistisk explosion i sång, dans och färg så är First Man en koncentrerad och intensiv upplevelse som vägrar släppa taget om publiken. Det här är filmad historia då den är som allra bäst.

Det finns två sorters rymdfilmer – en är besläktad med fantasy och fantastiska element som strider i rymden och futuristisk teknologi – Star Wars, den andra uttrycksformen något mer pompös, steril och strama – The Right Stuff och Stanley Kubricks legendariska 2001: A Space Odyssey. Just den sortens film brukar använda yttre rymden för att visa upp dess fantastiska vyer – som hämtade från ett teleskop, det stora svaret utrymmet är snarare en palett för att visa människans aspirationer att nå bortom vår egen planet.

Alfonso Cuaróns Gravity och Christopher Nolans Interstellar blev universellt hyllade som en slags arvtagare till Kubrick och det mer filosofiska filmerna i genren. Båda var visuellt väldigt vackra men innehållsmässigt både platta och snäva. Gravity var för min egen del en underutvecklad och emotionellt manipulativ film som aldrig övertygade.

Chazelle hade gjort det lätt för sig själv genom att göra en pretentiös och pampigt patriotisk historia, om en av förena staternas största studier i världshistorien. Vad NASA och dess anställda åstadkom med dåtida och begränsade tekniska resurser – analoga instrument och miniräknare, är en bedrift som aldrig kommer att glömmas bort. Historien om en ikon som Neil Armstrong är således gjord för en grandios filmatisering, och nog är First Man grandios, men inte på det sättet man kan tror.

It’s just my job five days a week

Apollo 13 och The Right Stuff visar upp astronauterna och NASAs anställda som hjältar från barnsagor – starka och hårdhudade män som klarar allt. De mer emotionella partierna delegeras oftast till de anhöriga – specifikt deras familj, allt följer ett protokoll som är lika bestämt som NASAs eget regelverk för en raketuppskjutning.Ööverraskningarna och de riktigt personliga lämnas alltid kvar någonstans i atmosfären.

First Man kastar iväg denna regelbok och även dess förväntningar, i en klaustrofobisk och närgången öppningsscen så klargör man att vi denna gång inte kommer få observera historia – vi kommer få uppleva den… Chazelle väljer bort vida vinklar och placerar istället kameran rakt i rymdfarkosternas cockpit, vi har sett tyngdlöshet och livet ombord på rymdstationer i åtskilliga filmer och TV-serier, men klaustrofobin och bristen på utrymme har aldrig förmedlats på ett mer fysiskt sätt.

Apollo 13 känns som ett rymligt vardagsrum i jämförelse med de prototyper som Armstrong tvingas att testflyga. First Man pressar in kameran i så små utrymmen att man kan tro att vi har att göra med ett extremt makroporträtt. Varenda liten skruv och mätare verkar vara placerade ett par millimeter från tittarens egen hornhinna, tillsammans med skrikande och skrala läten – som metal som håller på att brytas i tu, påminner detta om en åktur i en ruskig berg och dalbana, utan säkerhetsbälten.

De olika rymdfärderna är så intensiva att man kan tro att hela salongen har tömts på syre. Intensiteten är närmast omänsklig, bara en bagatell som att försöka styra farkosten blir en thriller i världsklass, förhoppningsvis kommer biograferna som visar First Man förstärka sina säten, stoppningen kommer med största sannolikhet att rivas upp utav uppjagade naglar.

Vi vet alla hur den här berättelsen slutar, allt finns väldokumenterat, både i historieböckerna och på film. Därför är den en makalös bedrift att få varenda sekund av filmen att kännas fascinerande och intressant.

Mycket av First Man är en ren adrenalinkick, men det finns också ett finstämt och diskret drama som ger näring åt publikens engagemang. Jag kommer aldrig att kunna förstå Ryan Goslings status som en skådespelare i världsklass, den stela och lite trassliga karaktären som han livnärt sig på i stort sett hela sin karriär, borde inte kunna fungera en gång till. Chazelle vet dock hur man skall ta vara på Goslings specifika område.

Burning out his fuse up here alone

Neil Armstrong porträtteras som en god men enigmatisk människa som ständigt kämpar med personlig sorg och inhumana arbetsförhållanden. Armstrong börjar filmen som en dedikerad familjefar som balanserar både sitt arbete och familjeliv. Under filmens gång blir det alltmer klart hur Armstrong försummar sin familj, inte pga illvilja utan som ett nödvändigt ont för att lyckas med sina arbetsuppgifter.

Filmen gottar sig inte heller i den tragedi som familjen Armstrong gick igenom efter att deras dotter avled i sviterna av cancer. Sorgen och saknaden förmedlas genom Gosling och Claire Foys avsminkade ansikten. Själva sorgearbetet kunde ha blivit central men Chazelle förstår bättre än att förvandla sin film till en billig snyfthistoria. Flera dramatiska punkter avverkas snabbt, efter ett tag blir det tydligt att det faktiskt inte är karaktärerna som är i centrum utan uppdraget att nå månen.

Allting har koncentrerats och förfinats för att ge så mycket syre och bränsle som möjligt till berättelsen. Sektioner som kunde ha blivit utdragna avhandlas istället blixtsnabbt. Detta kompromisslösa och kvicka sätt att avhandla stora saker som ångest och konflikt, blir till en enorm tillgång då karaktärerna aldrig får tid att reflektera eller bearbeta sin sorg, samtidigt kräver samhället och uppdraget att de bibehåller lugnet, det är nästan hjärtskärande hur familjen kämpar mot missöde efter missöde.

I’m not the man they think I am at home

Armstrongs fru Janet genomgår en minst lika traumatisk och svår sresa som sin make. Under stressen och oron finns också ett medvetande om att ett lyckat uppdrag kanske är det enda sättet för Armstrong att gå vidare efter sin dotters död. Uppoffringarna som familjen tvingas göra är enorma, men Chazelle försöker aldrig göra det sentimentalt, därför blir det också väldigt drabbande och starkt att bevittna.

Hantverket är närmast mästerligt, det intima fotot skapar mer dimension och närvaro än några 3D glasögon i plast någonsin kommer att göra. Kompositören Justin Horowitz – som blivit en självklar partner med Chazelle, , har nu komponerat musik som är lika diskret som en mörk skugga i vinternatten. First Man ljudbild består till största del av tystnad, där starka ljudeffekter skär igenom salongen som en varmkniv i smör. Varenda scen är lika laddad som en olympisk sprinter inför ett finallopp.

First Man är otäckt nära ett tvåsiffrigt betyg, men trots att skådespelet är utomordentligt och manuset starkt, så hade lite mer utrymme för karaktärerna kunnat ge en lite kraftfullare upplevelse.

Men den invändningen är närmast löjlig då vi ser till resten av filmen. I en tid då amerikansk patriotism enbart verkar bestå av martyrskap och perversion, så är det en fröjd att få se tillbaka på en tid då den amerikanska järnviljan kunde ena länder med en enda vision – som den att skicka en människa till månen.

Det här är en inspirerande och rent omtumlande upplevelse som utan tvekan hör till en av årets bästa filmer.

Betyg 9/10

Årets Bästa Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

10. The Disaster Artist

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

9. Thor: Ragnarok

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

8. Battle Of The Sexes

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

5. City Of Ghosts

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket, samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

2. Spider-Man Homecoming

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

1. Star Wars: The Last Jedi

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film

The Greatest Showman Recension

Publicerad den 22 december, 2017 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

En enorm och pompös nyårskalkon kommer lastat lagom till årsslutet. Lägg sedan till gräslig musik och ett helt värdelöst manus så är det bara att bevittna ett av årets största magplask.

Vad är en nyårsafton utan en kalkon ? Om någon nu är inne på det mer vegetariska spåret och inte vill förlika sig med att frånta ett av dessa djur livet så har regissören Michael Gracey hittat ett perfekt alternativ. The Greatest Showman är som en enda lång usel Idol-audition där man bara kan stirra på förskräckelsen med ren och skär förskräckelse.

Att kalla The Greatest Showman för en friåkare som försöker kapitalisera på La La Lands enorma framgångar kan tyckas vara ett slag under bältet, men filmen visar ingen större reservation över att framstå som en fantasilös fuskare. På filmens affisch har man med en enorm rubrik marknadsfört sig på det fantastiska faktumet att man lyckats roffa åt sig La La Lands textförfattare, dock utan att ens nämna Justin Paul och Benj Pasek vid namn.

019

The Pretender

Med all respekt till både Paul och Pasek så är denna marknadsföring i klass med stoltsera med att man har anlitat ett par korrekturläsare som stod bakom den engelska textremsan till Gudfadern eller Casablanca. Hur fantastisk La La Land än må vara så är väl inte texterna om nysningar och dopp i Seine det som gör den numera klassiska filmen så magisk ?

Hursomhelst så går The Greatest Showman in med intentionerna att göra något mer storslaget än de koncentrerade sekvenserna av musikal vi fick se i Damien Chazelles film. Som en skeptiker till hela genren så behövs i alla fall ett bra manus med starka karaktärer och självfallet bra musik, det finns inte att hitta här. Den livsviktiga musiken är någon sorts brölande och diskant betonad tortyr.

Sånginsatserna är alla svulstiga och löjliga, de aktörer som verkar kämpa med sångrösten får starkt understöd av en ljudmix som klyver hjärnhalvorna i flertalet delar. Allt låter som en vedervärdig pajas-remix av den sämsta av Rihanna låtar.

015

Monkey Wrench

På tal om den världskända sångerskan så påminner flera nummer om den där skandalöst usla scenen i Valerian And The City Of A Thousand Planets där Rihanna utför någon form av sjuk striptease ute i kosmos.

Koreografin är som någon förskräcklig Broadway uppsättning utan varken vett eller kunskap för snygg koordination. Michelle Williams och Zac Efron ränner runt som om de leker hoppa hage, de mesta ser ut som en dålig generalrepetition där samtliga deltagare sömndrucket verkar utföra sin danssteg.

It Must Be Hell

Pompöst och idiotiskt beskriver resten av händelseförloppet väldigt väl, det är precis lika överdådigt och fyllt med horribel hybris som Baz Luhrmanns sämsta stunder i The Great Gatsby och Australia, färgpaletten är som något hysteriskt collage av fula vattenfärger. Släng sedan in specialeffekter som övertygar lika mycket som Leif Östlings kommande skattedeklaration så har vi ett visuellt spektakel som i bästa fall kommer få publiken att hånskratta.

Karaktärsutveckling är inte heller på den här tapeten. De gånger karaktärerna skall avancera emotionellt eller moraliskt så löser man det med så tafatta berättarknep att man bara kan sitta stum av chock. Samtliga karaktärer är likbleka pappersfigurer som besitter lika mycket relevans som Kid Rocks nästa singel.

Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser och även cirkusmagnatens P.T Barnum liv. Trovärdighetsfaktorn är väl i klass med de historiker som menar att familjen Flinta är en korrekt representation av stenåldern.

004

Monkey Men

Trots en ensemble med stjärnor som Hugh Jackman, Michelle Williams och Zac Efron känns det helt befriat från att verka spektakulärt. Williams och Efron får sätta tänderna i det värdelösa manuset och slösar bort både publikens och sin egen tid. Vår egna Rebecca Ferguson – som vanligtvis brukar agera som ett sänke till det mesta hon medverkar i, kan här inte på något sätt beskyllas för att dra ned filmen. Jackmans energi är kanske det enda som håller The Greatest Showman ifrån att bli ett totalt nederlag med bottenbetyg,

I en av filmens mest ironiska dialogutbyten nämns det att ’’the show must go on…’’ Nej och åter nej svarar jag till det…

Betyg 2/10

Battle Of The Sexes Recension

Publicerad den 6 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

Emma Stone och Steve Carell ger oss både allvar och humor i en frisk och stark film. Skojfriskheten är stor ock likaså hjärtat, intelligent nog har man också befriat filmen från någon form av överdådighet.

Det blir Emma Stones stora final för hennes två rekordår 2016 och 2017, men triumfen sker i modet att hon vågar dra sig tillbaka och visa upp helt andra sidor än tidigare. Filmen är också osedvanligt rolig och medryckande trots att det utan kunde ha blivit en en pekpinnepekoral. Med ett aktuellt budskap, fantastisk värme och humor blir Battle Of The Sexes en fantastisk film som måste ses.

Få aktörer kan få en film av verkligen lyfta. Inte ens en samband trupp av vår nuvarande skådespelarelit kan komma ifrån minuspunkter som ett dåligt manus eller torftig regi. Det finns åtskilliga exempel på fantastiska skådespelare som krossats under diverse negativa faktorer. Men Emma Stone hör till den där lilla skaran som besitter så mycket värme, närvaro, charm och intensitet att hon kan lyfta upp inprincip vad som helst.

005

No Surrender

Battle Of The Sexes spelar på dagsaktuella ämnen. Billie Jean Kings resa som tennisproffs till jämlikhetskämpe kunde inte ha kommit mer lägligt i en tid då vi läser om förskräckliga övergrepp mot unga kvinnor. Jag har haft en viss oro kring att Battle Of The Sexes kunde ha blivit övertydlig och skrivit sitt budskap på publikens näsa. Istället så har man sluppit undan det problemet genom att presentera filmen som en mycket genuin dramakomedi.

Där andra filmer i samma tematiska landskap oftast kan bli ointressanta moralkakor där man hanterar både sitt drama och budskap klumpigt – som North Country och nu senast Suffragette, två filmer som helt tappade bort sig och närmast använde sina viktiga ståndpunkter som en dålig ursäkt för två väldigt dåliga filmer.

012

All The Way

Regiduon Jonathan Dayton och Valerie Faris är ytterst medvetna om hur försiktigt de måste gå fram, delvis för att kunna skapa en film som både resonerar med den aktuella debatten kring allas lika värden, men också en historia som roar och berör. Balansgången sköts fantastiskt och Battle Of The Sexes är många gånger förvånande rolig och lättsam.

Steve Carell gör ett både avskyvärt men mångbottnat porträtt av den åldrande fossilen Bobby Riggs, en man som får representera ett samhälle som klassar kvinnor som klena objekt. Riggs skryter mer än gärna om sin egen briljans och känns nästan skrämmande aktuell då vi mottar nyhet på nyhet om trakasserier och övertramp. Men trots denna bitvis groteska personlighet så vågar Dayton och Faris göra karaktären till mer än bara en antagonist. Flera scener ger Riggs en mänskligare sida där han kämpar mot ett spelberoende samtidigt som han försöker hålla ihop ett allt mer misslyckat förhållande med sin fru. Detta gör att filmens både berättelser blir intressanta där väldigt lite känns som utfyllnad.

027

Lightning Bolt

Och så har vi ’’the heavy weight champion’’ herself… Efter La La Land hade Stone utan problem kunnat kopiera sin fantastiska insats och leva gott på en slags fantomprestation de närmaste åren. Allt det där kan vi dock avskriva, den här insatsen är sansad och återhållen. Billie Jean King har på senare tid pratat om sina svårigheter att visa känslor då hennes fokus helt och hållet låg på tennis. Stone gör King till en karaktär med integritet och en intern strid där hon tyst måste brottas med sin sexualitet men även pressen att behöva bli en representant för hela det kvinnliga sportsamfundet.

Men tillskillnad från tårdrypande dramatik och långa träningssekvenser i bästa Rocky-anda, så får vi se en karaktär som växer i sin ensamhet. Andrea Riseborough som spelar Kings älskare kompletterar Stone med en ödmjuk och vänlig själ, som även hon kämpar mot dåtidens snäva synsätt. Trots alla bollar i luften med flera olika sidospår så vandrar man elegant på den här tunna linan.

Det finns en och annan kliché som närmast känn som kutym i en sportfilm. De där överdrivet dramatiserade replikerna och pompösa scenerna – där hela världen kan förändras genom en enda gest, finns på plats. I en såhär intelligent och vass film behövs inte dessa typer av platta inslag. Sarah Silverman är som alltid en smärre plåga med sitt enerverande och monotona skådespel. Men det är ett litet minus i en annars helt fantastisk film som både värmer och engagerar.

Betyg 8/10

La La Land In Concert – Stockholm 25-10-2017 Recension

Publicerad den 29 oktober, 2017 av bosstime55

0061

Med en film som bara blir bättre och bättre för varje visning och ett suveränt framträdande av Stockholm Concert Orchestra gör kombinationen av livemusik och spelfilm till en riktigt minnesvärd upplevelse även om man behövt byta lokal och vissa lokaliseringar inte fungerar.

Jag har sagt det förut i tidigare recensioner, men förutsättningarna ser mörka ut den här kvällen. Utanför spöregnar det, den elaka höstkylan får alla besökare som rör sig i Globen området att rysa av obehag. Konserten som skulle ägt rum på Globen har också flyttats till det inbyggda annexet. En plats som sväljer runt 3 500 besökare.

Inne i Globens gångar ekar det tomt, enbart ett femtiotal personer står redo att gå in i arenan då portarna öppnas. Väl där så är det tydligt att några stolsrader är helt tomma, det fylls absolut på ju närmare starttiden, men när föreställningen väl drar igång så är det lätt att förstå varför eventet flyttades till en mindre arena.

Men dirigenten Erik Ochsner verkar inte bekymrad över att han spelar för en decimerad publik, han vandrar ut på scenen som om han spelade på ett fullsatt Ullevi. Han presenterar gladeligen kvällens upplägg. En kort liten ouvertyr står som uppvärmning och sedan så drar världens bästa filmmusikal igång.

Precis som med musik som man hör live för första gången, utan några vidare kunskap om texterna eller styckets struktur, så är det en belönande känsla att återvända med texterna inristade i minnet och musik som nu fyller en av vällust.

Blir bara bättre

La La Land är en film som bara blir bättre desto fler gånger man ser den. Det är en glad, smart och hjärtevärmande upplevelse som inte går att få nog av. Det är också en av de få filmer som jag ångrar att vi inte satte ett högre betyg på. Nästan ett år senare är det inget tvivel om detta är värt vårt absolut högsta betyg.

Emma Stone är filmens motor och hjärta, det blir än starkare av vetskapen att karaktären Mia Dolan speglar Stones egen resa som skådespelare, där hon gjorde oändliga mängder teaterframträdande som barn och sedan flyttade till Los Angeles som tonåring för att kämpa sig upp till att bli filmvärldens idag kanske största och mest berömda aktris.

Jag har fortfarande vissa problem med Ryan Goslings porträtt av Sebastian, det är klart mer slätstruket än Stones starka och kraftfulla prestation. Gosling förblir för min egen del ett av filmvärldens största mysterium med sin totala oförmåga att ingjuta liv i sina karaktärer .

Men i ”den där” scenen där Stone erkänner sig helt besegrad och att orken tagit slut så värker det i hjärtat. Igenkänningsfaktorn är nog stor, även för de som inte aspirerat till att medverka i filmproduktioner. La La Land kunde ha blivit en såsig och platt film om innerliga drömmar och aspirationer, men istället så tar regissören Damien Chazelle och framhäver att kompromiss och lyckliga slut faktiskt kan gå hand i hand. Detta förblir nog den enda musikal som jag kan omfamna fullt ut.

Vissa spår har redan blivit moderna klassiker, A Lovely Night förblir min personliga favorit med det otroliga arrangemanget.

Filmen i centrum

Trots att soundtracket spelas i realtid så är det filmen som får stå i centrum ikväll. Det finns bara ett enda tillfälle där musiken tar överhand och märkbart försämrar en av scenerna. Detta beror nog till stor del på att man spelar ett stycke som egentligen skall ligga på en lägre volym.

Det är lite synd att vi inte kan se hela orkestern, flera musiker försvinner i den enorma samlingen av orkestermedlemmar, de externa jazzmusikerna (inhyrda specifikt för kvällen) är omöjliga att urskilja. Just på symfoniska konserter kan jag verkligen uppskatta att få en bra överblick av orkestern och på så sätt se hur maskineriet bryts ned i individuella instrument. Att få höra vissa nyanser förstärkas eller hävas fram är mycket intressant, skillnaderna mot originalinspelningarna är minimala men de gånger det avviker känns det snarare som en intressant variation än ett regelbrott.

För liten duk

En hel del invändningar finns dock ikväll, ett framträdande minus redan innan konsertens början är storleken på duken där filmen projiceras, det känns som om filmen projiceras från en alldeles för klen projektor som inte kan dra upp bilden till en passande storlek. På de spelningar som gjorts i USA har man åtminstone nyttjat en puk som är i ett 2.35.1 format, dvs att hela duken fylls utav bilden, den här kvällen så är presenteras filmen med enorma svarta kanter. Och med den minimala textremsan kan man undra om det inte bara är en enkel kopia av den svenska Blu Ray utgåvan som spelas upp ?

Och ännu en gång måste jag kritisera Stockholms publiken, sena ankomster, pillande med telefoner och en total brist på respekt mot orkestern förekommer alldeles för ofta. Under eftertexterna sitter alla musiker kvar på scenen och spelar musiken, sedan bjuds det på ett extranummer, men vid den här tiden är det bara ett par hundra personer kvar i lokalen. Innan dess har folk flytt fältet som om hela huset stod i lågor.

Men när man väl sitter där och ser den otroliga avslutningen som hyllar filmkonsten och där man är så rörd att man inte kan prata, så är det inget tvivel om att man fått en otrolig upplevelse.

Betyg 8/10

London Oktober 2017 Reseskildring

Publicerad den 23 oktober, 2017 av bosstime55

I vår första reseskildring besöker vi ett höst London där filmfestivalen som alltid fallit mellan springorna äntligen arrangerar en fantastisk premiär, vägen dit är kantad av glada chaufförer, milkshakes och en otrolig mängd nörderi.

Hur gör man egentligen en bra och intressant beskrivning av en resa som knappt varar i 72 timmar ? Vi har varit lite försiktiga med att introducera dessa typer av inslag då de väldigt lätt kan slå in på det ytliga och ihåliga spåret.

Konceptuellt så är dessa typer av resor inget annat än får vettet. Och när jag ser tillbaka på de första turerna av det här slaget så skrattar jag ett glädjelöst skratt. Utan större vetskap eller erfarenhet begav vi oss ut på domedagsturer som bara kan jämföras med den dödsdömda Polarexpeditionen ledd av Salomon August Andrée år 1897.

Bafta galan år 2011 blev ett rejält uppvaknande som har lett till att vi nu minutiöst och noggrant planerar varje steg innan avfärd. Upplevelsen att tvingas till att köa hela natten utan sängar, sömn eller ens tak över huvudet – för att sedan se de flesta aktörer och regissörer flyga förbi en som en fortkörande sportbil, ger fler mentala ärr än vad som egentligen är friskt.

London Film Festival är en gigantisk tillställning som tar sin plats över hela staden och där man hyrt in sig i de största biograferna.

Vi fokuserade denna gång helt och hållet på Battle Of The Sexes premiären. Trots möjligheten till att köpa premiärbiljetter, valde vi att den här gången avstå, för två år sedan fick se oss mer eller mindre rånade på en rejäl summa för att enbart få springa uppför den röda mattan och bli inkastade i en ful och karg salong, där den enda lyxen bestod utav ett par små erbarmliga chokladkakor och en minimal flaska mineralvatten.

Om det är lyxversionen av premiärer så vågar jag knappt föreställa mig hur det vanliga visningarna är. För att låta fördomen tala för en sekund, så är detta närmast en engelsk gliring, på samma sätt som att en engelsk måltid en gång bestod av en Mars-bar och en liten påse chips.

London Film Festival hamlar lite på sniskan då den tar sin plats efter de riktiga giganterna såsom Venedig och Toronto. Även New Yorks Filmfestival har flera gånger slagit dem på fingrarna med både utbud och gäster. Flera gånger har festivalen haft svårigheter att attrahera de riktigt stora namnen. När La La Land visades ifjol så kom ’’enbart’’ regissören Damien Chazelle.

Battle Of The Sexes annonserades som en av galapresentationerna och samtidigt stoltserade man med att Emma ’’Emily’’ Jean Stone skulle närvara. Det var ingen diskussion om att detta kunde bli något riktigt lyckat, både redaktionellt och personligen. Hela Tiger Film föddes egentligen efter en resa av det här slaget.

Med facit i hand skulle vi få ett par fantastiska dagar som är lika oförglömliga som en förtrollad natt med Bruce Springsteen eller Pearl Jam. Men sagan börjar som alltid vid flygplatsen…

Och där tänker jag bespara alla från idiotiskt irrelevanta detaljer och istället hoppa till den första intressanta punkten som blir Blacklane chauffören Seyoum, en mycket trevlig och pratglad herre från Etiopien som gärna pratade om galenskapen i Brexit, taxiföretaget UBERs dåliga avkastning samt de förfärliga lokala London taxibilarna och deras fackförening som struntar i både kunder och miljön. Det blev en rolig men också allvarlig konversation där vi mot slutet enbart talade om de förfärliga terrordåd som drabbat England sedan bombningen av London år 2005.

London är dock sig likt, efter att Tony Blair lämnade över stafettpinnen åt Gordon Brown så har staden blivit råare och mer smutsig, på alla sätt och vis. Chauffören Seyoum varnar till och med för att knarklangare springer runt nära Piccadilly Circus och att en så kallad CCTV kamera håller uppsikt på allt.

Soho området där vi bor är en kombination av slitage och hipsters där man säljer allt från vidriga sexleksaker till makalösa vegetariska efterrätter. En liten butik med namnet Yorica och en logga som är stulen direkt från The Beatles albumet Rubber Soul, serverar – enligt dem själva, ett helt veganskt utbud med diverse glassar och frusen yoghurt med fantastiska namn som ’’Pea Not Butter’’. Två trevliga biträden hälsar välkommen och kollar noggrant upp om kunden har några allergier eller speciella preferenser. Den ’’milkshake’’ som serveras är fantastisk där man lyckats sila bort den överdrivna sockermängden, smakerna är fantastiska och ställer de flesta tillverkare av ekologisk glass mot väggen.

Därifrån går vägen till Forbidden Planet, ett mecka för folk med intresse för serietidningar, sci-fi eller fantasy. Skyltfönstret tar en tillbaka till de där riktigt unga åren då man kunde spendera ett antal timmar framför ett gigantiskt skyltfönster fyllt med leksaker. Sedan Cinema Replicas slutade med butiksverksamhet så har vi i Sverige ingen som helst möjlighet att se produkter från Sideshow eller annan högkvalitativ tillverkare förutom på mässor. Forbidden Planet stoltserar med en makalös mängd produkter från både Anovos och Sideshow. I ett hörn av det stora fönstret har man inrett med Star Wars hjälmar där Darth Vader från EFX får stå i centrum. Bredvid dessa står en gigantisk staty av Groot från Guardians Of The Galaxy.

Skattkammaren fortsätter öppna sig nere i butikens källare, varenda kvadratmeter har fyllts med serietidningar och kaffebordsböcker. Här skulle minst ett dygn behövas för att gå igenom hela sortimentet. Hyllan där samtliga omnibus böcker står får mig att överväga en framtida diet på blodpudding och vatten för att finansiera inköpen.

Men efter mycket velande lämnar vi butiken med ett exemplar av Ms. Marvel i omnibus format och Spider-Gwen (ett val som skall visa sig vara mycket bra).

Nu till resans faktiska mål…

Tidigt på morgon beger vi oss till Leicester Square där premiären hålls. Väl där så står det klart att all ingående planering för vart vi skall placera oss måste kastas i sopptunnan. Arrangören har – för den här visningen, valt att strukturera om den tidigare helt solida byggnationen för röda mattan. Nu har man slagit upp en bro samt en kurvig väg som gästerna skall gå på. Detta är inte helt olikt de gånger man har köat i ett flertal timmar inför en konsert och hoppfullt trott att en barrikad/pit har etablerats längst fram – något som tillåter andrum, för att sedan upptäcka att du istället är dömd till att hamla inklämd mellan en armhåla och en ölflaska.

En kombination av frustration och enorm besvikelse infann sig således snabbt. Men mitt i denna katastrofala sits så stöter vi på en skärpt herre som ger oss armband, identiska med de man får på en konsert. Banden har ett nummer på sig och vi skall infinna oss vid bion om några timmar.

Sagt och gjort, efter lite välbehövlig vila så är det återigen dags att bege sig till festivalens kärna. Arbetet är i full gång med att sätta upp en klart mer sofistikerad galapremiär än jag någonsin sett tidigare. Bron har nu blivit färdig och flera fållor har skapats där vi med armband skall stå.

På utsagd tid förs vi in i nummerordning. I ett Springsteen sammanhang så vore numren 68 och 69 rena rama jackpotten, här är det lite annorlunda då fållorna är de minsta jag sett. I efterhand uppskattar jag det till att ett par hundra personer får plats. Vi placerar oss efter kort reflektion så nära ingången som möjligt, där kommer vi få uppsikt över premiären och platsen där man kommer intervjua samtliga av filmens medverkande.

Och så blir det till att försöka leka häst dvs stå och sova, timmarna fram tills den eventuella korta lilla adrenalinexplosionen är spänd och till och med ångestfylld.

Men från ingenstans dyker en herre upp med en stor systemkamera, han undrar om han kan få stå i hörnet, självklart tillåter vi det. Därifrån sker något som bara sådana här galna event kan leda till. De visar sig att vår nyvunna vän – Midhat (ja, hans faktiska namn) är en serietidnings älskare som utan problem kan sporra i frågor om Beta Ray Bill och hunden Cosmo. Hans filmintresse och kunskaper visar sig också vara ypperliga, de timmarna som återstår tills Hollywoods största stjärna anländer försvinner snabbt i vildsinta diskussioner om alltifrån film till hur trötta Liverpool (hans hemstad) är på att behöva få frågor om Paul, John, Ringo och George.

Under dessa timmar har Midhat också berättat om alla galna möten han haft med diverse filmiska celebriteter – Ben Affleck är en grinig gubbe, Tom Hardy kan vara riktigt generös och Chris Pine är så utomordentligt otrevlig att han inte ens kunnat se Wonder Woman med objektiva ögon.

Men så tillslut så är det dags för premiären att starta. En kvinnlig konferencier stiger fram och börjar värma upp publiken med iden att ingen annan än Emma Stone är på ingång. Men innan dess så skall hela torget dränkas i obeskrivligt fånig musik som We Are Family medan ett par plågade statister springer runt med tennisbollar och leker.

Medan detta ’’spektakel’’ tar sin plats så börjar vårt sällskap Midhat börja oroa sig rejält över alltifrån vart publiken kommer släppas in och till vår position. På andra sidan vårt staket står en autografindrivare som gjort event som detta till en verksamhet genom att samla på sig obönhörlig mängd autografer och sälja dem dyrt.

Så kallade ’’dealers’’ är lika välsedda som tokiga paparazzi som ligger med teleobjektiv i en buske för att ta bilder på människors vardag. Otaliga gånger har dessa orsakat stora problem för oss som inte gör event som dessa för pengar.

Autografförsäljaren på andra sidan staketet ser ut som Carter Beauford från Dave Matthews Band, där tar väl likheterna slut, för det enda denna herre verkar kunna göra är att reta oss och häckla oss för att vi valt ett dåligt läge. En hel del kan säkert vara skämtsamt för Midhats del – som till en viss grad känner karln, men min egen frustration är på farliga nivåer för tillfället.

Vid ett annat hörn står ett par superfans som mer är gärna visar upp sin kärlek för fröken Sten, med hjälp av skyltar som kanske är lite väl extrema. En av dem ber Emma om en återförening. Nästa gång tänker jag medföra en skylt på samma tema som ett gäng glada Bruce fanatiker tog med sig till Ullevi 1985 med texten – ’’Vi vill ha Bruce till Strängnäs’’.

Och så tillslut börjar slutligen diverse personer anlända…

Först ut är Andrea Riseborough som inleder med att skriva autografer vid den så kallade ’’drop-off’’ platsen, längst ned på röda mattan där bilen släpper av anländande. Det tar ett bra tag för henne att nå ända upp till vår position, på vägen dit kantas mattan av journalister som är precis lika desperata att få en intervju som vi är att få bilder och autografer.

Stämningen har nu blivit lite kaotisk och vissa tvivlar redan på möjligheten att det här skall gå hela vägen. Och så börjar konferenciern skrika, ’’publiken’’ börjar jubla, och så kommer the one, the only… Emma Stone …

Som skjuten ur en kanon har Emma kastat sig ur bilen och är redan i fullgång med att skriva autografer och hälsa på en skara fans som är lika uppspelta som när en rockstjärna som Eddie Vedder ränner förbi vid kravallstaketen. Stämningen är helt hysterisk, folk gapar och skriker.

När Oscarsvinnaren nått halvvägs så dras hon tillbaka till röda mattans början och samlas där tillsammans med tennisstjärnan Billie Jean King som hon porträtterar i filmen. På en videoskärm kan vi beskåda hur de båda skrattar och skojar med varandra.

Det verkar som att varenda medial institution är på plats, tiden för intervjuer känns som ett par livstider. Men när det tillslut lossnar så lägger Stone in växeln och rusar upp till vårt område, efter en kort intervju så blir första anhalten platsen där jag och Midhat står. Fram flyger vårt omslag med Spider-Gwen, där de flesta storstjärnor bara går på som signeringsmaskiner stannar hon upp och utbrister ’’Cool !’’ vid synen av omslaget. Signering sker och en helt absurd situation uppstår där världens bäst betalda kvinnliga skådespelerska på trasig svenska säger ’’ Jag förstår ingen svenska’’, en replik som jag tror aldrig har yppats offentligt förutom en textintervju i TT .

Stone besitter den där unika förmågan att skapa en illusion av att alla är sedda och speciella, en förmåga som få aktörer faktiskt besitter. Ikväll gör hon alla väntande fans helt vilda och extatiska av lycka.

Vad som händer sedan känns helt oväsentligt, att både Danny Boyle och Billie Jean King passerar försvinner i periferin, den kollektiva upphetsningen kokar över och för tankarna åt då man som bortkommen ungdom stod på arenans fält och sjöng med i varenda textrad som artisten på scenen utropade.

Det har blivit en hel del kändismöten genom åren, men detta placerar sig som ett av de mest minnesvärda. Och ’’efterfesten’’ som sker är också av ett annat slag. Helt utan alkohol blir resterande timmar en ren filmfest – där vi med vår nya vän Midhat diskuterar allt som rör film. Vi rankar Star Wars filmer, pratar om Queen gitarristen Brian May, om serietidningen Inhumans. Förutom den hemska olyckan vid Natural History Museum så är den här kvällen en av få man kan kalla för magisk.

Battle Of The Sexes väntar nu bara som den lilla epilogen och väntan på den svenska premiären kan inte komma tillräckligt snabbt.

Boende

Ham Yard Hotel

Kit Kemps flaggskepp the Ham Yard hotell är ett designmässigt under där man blandar vintage möbler med stora moderna glasade områden. Crosby Street Hotel i New York är fortfarande min personliga favorit, men bortsätt från det legendariska hotellet så är Ham Yard i det absoluta toppskiktet som kan ställa sig bredvid Adlon i Berlin. Servicen är utomordentlig, maten otrolig och rummen personliga och välkomnande. Inget själlöst Four Seasons kan konkurrera med detta.

Matställen

Chipotle Mexican Grill

De når inte upp till samma standard som borta i staterna, men de är fortfarande den bästa snabbmatsrestaurang man kan hitta. Trots stormarna kring matförgiftning så serveras det otroligt högkvalitativ mat som mättar mer än ett helt batteri av McDonalds hamburgare. Den hemgjorda guacamole-röran de serverar är i en klass för sig.

Yorica

En fantastisk liten butik som helt specialiserar sig på veganska godsaker. Utbudet sträcker sig från frusen yoghurt till glass. Även Crepes och våfflor erbjuds.

Whole Foods Market

De är just nu påväg att fasas in i internetjätten Amazons stora nätverk. Deras buffé bord där man kan plocka ihop vad man vill är suveränt. Utöver det så finns självklart deras mycket starka sortiment av ekologiska varor.

Butiker

Forbidden Planet

Utan tvekan den bästa destinationen i Europa för att uppleva en liten miniatyr av en mässa som Comic Son. Har ett sortiment som är starkare än någon av de svenska mässorna. Tillskillnad mot sitt syskon i New York City så är det lite för lite av Sideshows Premium Format figurer inne i butiken. Skyltfönstret som ständigt ändras är en dröm som gör oss alla till småbarn igen. På den undre våningen väntar en fest för serieälskare, där spaltmeter på spaltmeter har fyllts med serietidningar. Åsidosätt minst ett par timmar för att hinna se allt.

Kingdom Of Sweets

En fruktansvärd och skrikig turistfälla som spelar bedrövlig skrikmusik som definitivt bekräftar att man kan använda ’’musik’’ som tortyr. Tror dock att det är svårt att hitta så här många kalorier på ett ställe, längst bak i butiken återfinns en av de mest otäcka saker jag någonsin sett… En fullskalig skumbanan, den ser så obehaglig ut att vi måste lämna butiken med omedelbar verkan.

Hamleys

Det liknar mer och mer ett Toys R Us för varje besök. En gapig och dåligt luftkonditionerad turistattraktion som enbart erbjuder plastigt skräp och allmänna märken som Lego och Playmobil som finns att köpa vart som helst. En liten Star Wars hörna har satts upp längst ned, dock är det enda som erbjuds ett par bra Stormtrooper statyer (ej till försäljning) och några bedrövliga pappersmasker.

Månader av skräp

Publicerad den 19 februari, 2017 av bosstime55

skrap-manad

Som ni säkerligen har märkt, har betygen på Tiger Film de senaste månaderna, hållit sig på en lika låg nivå som valfritt Reality-TV program. Om det finns funderingar – kring att vi sitter och vältrar oss i skadeglädje, tar jag detta tillfälle i akt att förneka.

Det finns årstider där saker och ting är gjutna i cement. Realisation i början av januari. Dans och nubbe vid midsommar. Gräsliga framträdanden på Sollidens scen – som förpestar – den för det mesta dyngsura och kalla svenska sommaren. Och så givetvis skräpfilmer som ockuperar och plågar biopubliken hela vägen fram till mars.

Årets tre första månader – i filmväg, har blivit en en ogästvänlig soptipp, en ironisk liknelse då dessa månader kallas ”dump months”. Film är precis som bra mat, säsongsbetonat. Ett egentligen hemskt faktum, som tyvärr bara blir mer och mer allvarligt. Från och med augusti inleds det som kallas awards season. Då rullas allt ut som kan tänkas prestera väl i konsten att kamma förgyllda priser.

I en artikel från Variety sent förra året, konstaterades att mängden filmer som får sina premiärer i Los Angeles under december månad (om det skall finnas möjlighet till Oscarsstatyett måste filmen gå upp innan månadens slut) fördubblats i jämförelse med föregående år. En trend som nu verkar ha gett oväntad rekyl och således skada, då överflödet gjort det svårt för Oscarsjuryn att ens kunna se allt.

Precis som mycket annat i livet, är allt en timing fråga. När Boyhood och The Grand Budapest Hotel fick sina världspremiärer på Berlin Filmfestival i februari 2014, fanns förhoppningarna att detta skulle innebära slutet för den usla fördelningen av film under årets gång…

Så blev inte fallet…

Av årets Oscarsnominerade filmer är det bara Hell Or Highwater, som har visats innan augusti. Då i Cannes till en liten skara.

Detta leder till att övervintrat skärp, som inte går att marknadsföra på vettigt sätt, får stå som blåsta målvakter under årets mest färglösa månader.

Förutom Warner Brothers premiär av Batman V Superman i mars förra året – då märkvärdigt för sin skala, inte kvalitén – finns det knappt något av värde som går upp i månaderna januari till mars. Hit förpassas de mest skyldiga fångarna. Syskonen Waschovskis kolossala kalkon Jupiter Ascending fick se sig flyttad till februari från ett glansigt sommardatum.

I Sverige och vissa delar av Europa får vi förvisso viss respit, då mycket av föregående års filmer tillslut landar hos oss, tex La La Land. Dock leder det till en annan tråkig och gammal diskussion, som innebär att de flesta medier, klassar filmer som kan vara uppåt två år gamla, som kandidater till årets film.

I en bättre värld skulle inte datum och säsong behöva bestämma när vi kan få se en bra film. Men i en bransch som helt och hållet förlitar sig på hysterisk marknadsföring, set vi ut att vara fast i detta snedvridna förhållningssätt ett bra tag framöver.

La La Land en andra gång

Publicerad den 28 januari, 2017 av bosstime55

007

Jag står med mössan i handen, samt i skamvrån. Hur populistiskt det än må låta, så erkänner jag… Betyget till La La Land skall upp ett snäpp. Precis som konserter med de bästa av artister, är alltid kväll två den bättre. Detsamma gäller här.

La La Land är – som jag skrev i den tidigare recensionen, bitvis helt makalös. Här finns scener som sent kommer glömmas. De få invändningar som fanns, känns mindre stympande vid omgång två. Till och med Gosling är lite, lite lättare att svälja.

Men det är framförallt regissören Damien Chazelles känsla för detaljer som blir extra slående. Från alla små referenser i musiken, till de där diskreta men kraftfulla svängningarna i känslorna. Det är ständigt engagerande utan att kännas forcerat eller påtvingat. Ingeting krånglas till eller slarvas bort i berättandet.

Emma Stone är nästan värd en helt egen recension. Hon är en supernova. Självsäkerheten i kombination med helt hennes outtömliga energi, blandas samman till något klassiskt.

Soundtracket måste också berömmas, med sina fantastiska melodier och briljanta vinkningar, blir det bara bättre ju fler gånger jag lyssnar till det.

Återigen går det bara att upprepa ett ord… Wow…

La La Land Recension

Publicerad den 23 januari, 2017 av bosstime55

016

Wow……

Det verkade lite avigt från början. Damien Chazelle gjorde en strålande debut i Whiplash, en både snygg och rakbladsvass film som var ämnad att bli en kultklassiker.

När La La Land annonserades var jag skeptisk. Att återigen besöka jazzmusiken, samt att konvertera filmen till en fullfjädrad musikal, fick mig att förutspå en rejält obekväm filmupplevelse. Musikalen är lika kompatibel med mina preferenser som en gammal scart kabel och en splitterny 4K TV.

Men efter att ha blivit bombarderad av färg, fantastisk musik och en Emma Stone i toppform är jag såld. La La Land är fantastisk.

Like A Rolling Stone

Introduktionen är risig, i en ganska ful och tramsig introduktion, börjar oron komma för att en kraschlandning är på ingång. Men sedan drar det igång på allvar. Emma Stone har äntligen lärt sig att dra ned på sina mest extrema gester och utspel. Istället fokuserar Chazelle Stones makalösa energi. Karaktären Mia blir genast lätt att tycka om och det är svårt att inte undra om Stone någonsin kommer bli bättre. Den här stunden är hennes.

Ryan Gosling skapar dock en viss problematik – i sitt sedvanliga skådespel, som till stor del påminner om ett dörrstop. Sebastian är menad att vara en klart svårare figur. Flera personlighetsdrag passar in på beskrivningen knöl. Goslings sångröst är också bristande och kunde mycket väl ha fått La La Land att bli ett Titanic, stark och ståtlig vid start, men där slutdestinationen aldrig nåddes.

Fantastisk personkemi

Räddningen sker i den kemi Stone och Gosling har. Deras interaktion är både naturlig och kvick.

Musikalaspekten hålls också till ett minimum, då sången och dansen sker organiskt. Det känns aldrig påtvingat eller löjeväckande, som även de bästa musikaler får se sig skyldiga till.

Chazelle hämtar inspiration och kraft från Gene Kellys sprudlande glada eruptioner kontra Fred Astaires stelhet och överarbetning. Det fullkomligt regnar ned livfulla sekvenser där mjuk och imponerande danskoreografi står i centrum.

La La Land är också en behövlig ’’må-bra film’’. Humorn är ödmjuk, härlig och sker primärt i den mycket välskrivna dialogen.

Ett par dansteg fel

Tyvärr så hålls ett superbetyg tillbaka i och med ett par snedsteg. Mot filmens klimax tar Chazelle en förutsägbar väg, som underminerar det fantastiska karaktärs och berättar-arbete som gjorts tidigare i filmen. Jag kan acceptera att man vill hylla genrens mest grundläggande struktur, men den slutliga fasen kunde ha skötts bättre.

Visuellt är det inte heller lika elegant som Whiplash. Förvisso bjuds publiken på några otroliga stiliserade tillfällen som redan nu kan benämnas som ikoniska. Men överläggande är La La Land trubbig och något medioker i sitt foto.

Även slutet är en bökig historia, som inte riktigt kan sätta punkt.

Men i övrigt är det svårt att ha några invändningar mot La La Land. I sina energiska kakofonier av sång, dans och filmglädje faller till och med en musikalallergiker som jag själv pladask.

Betyg 9/10

Bäst: Emma Stone, värmen och den makalösa skaparglädjen.

Sämst: Slutet och den lite för bekanta strukturen.

Fotnot: Den 27 januari 2017 togs beslutet att öka betyget för Damien Chazelles La La Land från 8/10 till 9/10.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: La La Land