Mile 22 Recension 

MILE 22

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: En gräslig huvudperson och usel action. Det här är amerikansk patriotism då den är som värst. Donald Trump har hittat sin nya favoritfilm.  

Peter Berg borde –  likt basketspelaren Ron Artest, som idag heter Metta World Peace, döpa om sig. Berg borde sätta in ordet patriot som mellannamn. Det fanns en tid då Peter Berg nöjde sig med att bara göra medioker actionfilm – The Kingdom, eller tårdrypande historier om amerikanska college elvers första steg till att ansluta sig till den amerikanska fotbollsligan NFL. 

Bergs filmer är som amerikanska vrålåk – pråliga till ytan och tomma på insidan. Och då det bara gällde trivialt trams som Hancock eller superkalkonen Battleship var det svårt att bli alltför upprörd. Men för ett par år sedan så bestämde sig Berg för att byta område, han gick då ifrån att leka i sandlådan till att nu försöka bli en professionell målare, med nyinköpta färger och penslar från närmsta snabbköp. Berg ville nu göra filmer där man viftar med den amerikanska flaggan tills solen slocknar. 

0051

Army Reserve 

Första filmen som skapades efter denna patriotiska uppenbarelse blev Lone Survivor. Peter Berg förstod tyvärr inte att en film som – enligt uppgift, är baserad på verkliga händelser, inte kan regisseras och utformas som ett pinsamt magplask. Hela Lone Survivor är en underkänd gäspning som aldrig går att ta på allvar. 

Senast gjorde Berg Patriots Day, en något kontroversiell film, då händelsen den baserades på – bombningen av maraton i Boston, låg lite för nära i tiden. I samtliga filmer Berg gjort sedan 

Lone Survivor så har Mark Wahlberg alltid spelat huvudrollen. Wahlberg – som är lika amerikansk som äppelpaj, är alltid ett säkert kort om man är ute efter att göra en enkel men fungerande film. Att sedan skilja på de olika karaktärerna som Wahlberg spelat är lika lätt som att hitta en icke-försenad avgång hos SJ. 

014

En sorglig kliche 

Wahlberg och Berg kände att det var dags för något nytt, Mile 22 baseras inte på någon verklig händelse – om så var fallet skulle nog utomjordingar från Mars finnas, det borde medföra en hel del artistiska friheter, spänningshalten borde kunna höjas då man inte behöver ta hänsyn till någon som helst trovärdighet. För att skapa detta ’’originella superprojekt’’ så har man hyrt in manusförfattarna Graham Roland och Lea Carpenter. 

Roland må ha ett par TV-serier – Lost och Fringe, under bältet men Carpenter har bara skrivit en enda novell och har inga som helst erfarenheter av att jobba med film. Vem av dessa två författare som bär de största ansvaret för Mile 22 får vi nog aldrig veta, men om vi nu skall ha ett rättvist samhälle så borde båda dessa personer böja sig ned i fullkomlig skam över slutresultatet. 

Allting verkar ha gjorts efter en lista där man satt upp ett par lösryckta punkter som skall uppfyllas. En av dessa är att skapa en riktigt tuff och grabbig yta. Eftersom skådespelsförmåga inte är prioriterat så har man valt Ronda Rousey – före detta MMA kämpe, till att spela topphemlig agent. Rousey har ambitionerna att bli den kvinnliga Dwayne Johnson och gå från lyckad idrottare till superstjärna i Hollywood. Dessa förhoppningar grusas tyvärr då Rousey varken kan agera eller charmera, det kan såklart vara något svårt då ens dialog bara består utav grymtande flås. 

011

Värdelöst skådespel och ännu sämre karaktärer 

Men förvånande nog så är Rousey inte filmens svagaste kort på skådespelsfronten, istället är det Mark Wahlberg som fullkomligt kraschat in i en bergvägg. Här skall Wahlberg spela en överaktiv, känslokall supersoldat som just ätit dunderhonung, med andra ord är han lika orubbligt hård som en skiva granit. Att folk inom det militära är rakt på sak förväntar vi oss, men Wahlberg skapar ett monster som är så osympatisk och hemsk att jag faktiskt hoppas på att en eldstrid skall få slut på de otaliga förolämpningarna, hånen och vuxenmobbningen som han utför vid första bästa tillfälle. 

Värst av allt är den sekvens där Wahlberg går loss på en ung datatekniker, i en tid då #MeToo rörelsen förändrat världen och där mäktiga män fortsätter att försätta unga kvinnor i tortyrliknande situationer, så blir man både rasande och äcklad av att Peter Berg valt att inkludera en sekvens – som för övrigt inte ens är relevant, där slutmålet enbart är att förnedra en annan person. 

Faktum är att varenda person strider mot alla typer av logik för en trovärdig soldat eller officer. Om de inte är kontrollfreaks så är det skjutglada barnungar. Rekryteringen verkar inte ha skett hos specialstyrkans träningsgrupper utan närmsta dagis.

Dock så slutar inte tortyren här, hela berättandet är som en huvudvärk, det snurrar och orsakar yrsel. Den tunna, ynkliga lilla röda tråden som finns hackas i småbitar efter de första tio minutrarna. Sedan följer ett kaos som bara blir värre av de oändligt många – och dåligt genomförda, eldstriderna och biljakterna. Hela klippningen är som ett slaganfall, man klipper allt i ren hysteri och viktiga punkter fullkomligt slaktas i denna hets. 

010

Pliktskyldig konspiration 

Jag har sagt det förut och säger det igen, actionfilmen som sådan behöver inte vara komplicerad. Genren behöver inte få dåligt samvete över att den inte innehåller avgrundsdjupa personer eller välskriven dialog. Peter Berg vill kompensera bristen på struktur genom att kasta in ett par plumpa referenser till dagens mest omskrivna nyheter – ett Ryssland som försöker påverka västerländska demokratier och amerikansk militär i främmande länder. 

Det kunde ha blivit intressant och relevant, men då Berg bara verkar känna sig pliktskyldig med dessa inslag så blir det enbart som att lyssna till konspirationsteorier. 

Som alltid då Berg närmar sig det militära, så fullkomligt vältrar han sig i vapen, flygplan och sprängmedel. Att prylar och pinaler är spännande kan jag förstå, men kanske hade det varit bra om lite av denna ungdomliga entusiasm hade lagts på berättelsen istället… Ja, eller varför inte actionscenerna. 

009

Action In The Streets 

I praktiken så trampar filmen gasen i botten efter sin sega intrig, men Peter Berg har glömt att lyfta på handbromsen och att lägga in rätt växel. Den rökbildning som uppstår av de slirande hjulen är ganska överensstämmande med den usla action vi får; de smäller och ryker men ingenting av värde händer. 

Det största offret i denna travesti blir det fysiska undret Iko Uwais – från The Raid. Uwai som tagit sig an hela arméer med beväpnade galningar får här se hela sitt fysiska arbete förstört då Berg hackar sönder varenda sekvens med en bedrövlig klippning. Akrobatiken och fysiken går inte att se då man klipper in helt irrelevanta bilder på glassplitter eller sönderslagna möbler. 

På knappt 90 minuter känns Mile 22 längre än en vistelse i helvetet. Det är den värsta sorten av vanställd patriotism. 22 miles sägs vara ungefär svenska 35 kilometer, Mile 22 rör sig inte en millimeter. 

Betyg 1/10

The Equalizer 2 Recension 

0051

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ambitiösare, större och inte mycket bättre… Antoine Fuqua har satt siktet på att göra en film som skall kunna stå bredvid kolosser som John Wick och Jason Bourne, men det skrala ramverket klarar inte av dessa felplacerade ambitioner.

Jag är svag inför konceptet där en ’’hen’’ inte längre kan tolerera samhällets orättvisor och drar ut på ett korståg för att ställa saker och ting till rätta. Det medför flera element som passar bra i filmformatet, action, etiska frågeställningar och ambivalens – rättfärdigar slutresultatet de brutala medlen ? 

Det finns en diskussion kring hur mycket en film skall förklara och förmedla. Som med allting är det en fråga om balans, en alltför övertydlig berättelse leder till tristess, där man matar tittaren full med sensmoral – likt en dålig mentor. Men det andra alternativet är lika frustrerande, ”det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta” för att citera Esias Tegnér. Målet är att hitta en balans mellan dessa två. 

011

Hårda nypor 

Regissören Antoine Fuqua har aldrig brytt sig om finlir eller detaljer. Sedan genombrottet med Training Day, så har regissören alltid gått rakt på sak, där andra filmskapare är kirurger – som noga konstruerar och skulpterar, så tar Fuqua och sätter på sig stryktåliga arbetshandskar och sliter som en arbetshäst. Filmerna känns därefter kraftiga och rejäla, ingeting är finkänsligt, det handlar bara om att få jobbet gjort. 

Därför har alltid actionfilmen legat nära tillhands då det blir dags för Fuqua att regissera. Det hårdhänta sättet har sina fördelar, Shooter med Mark Wahlberg är egentligen inget annat än en lövtunn dussinfilm, men den får bränsle av Fuquas kännetecken; brutalitet och intensitet.

Detta kompromisslösa sätt skapar fungerande filmer, men slutprodukten bör kanske inte säljas till fullpris. En nyversion av 80-tals serien The Equalizer verkade vara helt i Fuquas smak.

0011

Local Hero

Den första The Equalizer ligger på gränsen till att vara medioker, som vanligt så tar man inte hänsyn till saker som djup, nyans eller reflektion. Ont är ont och Denzel Washington är räddaren i nöden – mannen på gatan som räddar dagen. Övertygelsen i rätt och fel blev något befriande i tider då andra actionfilmer försöker rättfärdiga sig med onödiga pretentioner eller sensmoral. 

Denzel Washington har med åren levererat rolltolkningar som varierat kraftigt i kvalité. Den tysta, hårda och plågade själen i Man On Fire och Roman J. Israel Esq är typexempel på Washingtons enorma kapacitet att skapa något minnesvärt utan särskilt stora medel. Den andra delen av Oscarsvinnarens karriär är inte lila lätt att beundra, då Washington skall vara utåtriktad, högljudd och burdus så tangerar det nästan alltid överspel. 

Nu är han tillbaka i rollen som pensionerad CIA agent, måhända sker det ingen överväldigande utveckling, men Washington är fortfarande väldigt stark i den här rollen, han får både kombinera aggressivitet och pragmatism. Att karaktären går från en hedervärd karl med starkt rättspatos till en massmördare som nästan slumpmässigt ger sig på individer reflekteras det aldrig kring. 

När det bara handlar om inhemska problem – som ligister och våldtäktsmän, så är The Equalizer 2 som bäst, den grovhuggna regin gör sitt jobb och det finns en viss eskapism i att en relativt alldaglig person kan lösa de mest motbjudande problem utan större ansträngning. 

0041

Ett magasin fyllt med klyschor 

Antoine Fuqua nöjer sig tyvärr inte med att bara göra en helt regelrätt fortsättning, efter den första fjärdedelen börjar man introducera ett innehåll som drar tankarna åt de sämsta avsnitten av 24 eller Jason Bourne (2016). Plötsligt så blir allting ännu mer platt och styltigt, hela magasinet av klyschor och dåliga vändningar töms på skrämmande kort tid. Jag uppskattar tanken att man inte vill repetera misstaget att låta allting utspela sig på brädgårdslager. Nu pendlar man istället mellan länder, städer och karaktärer som alla har väldigt liten betydelse. Det saknas en tydlig rödtråd och blir snabbt ointressant. 

De tuffa fasonerna och den – till ytan, hårda jargongen, känns ansträngd och överdriven, tillslut så kulminerar hela filmen i något som drar tankarna åt uppföljarna till Taken med Liam Neeson – med fåniga scenarion och tvivelaktig action. 

Med det sagt så finns det en hel del på pluskontot som avhåller The Equalizer 2 från att bli ett komplett magplask, det är en klart snyggare film än sin föregångare och vi får en fruktansvärt nervpirrande sekvens som måste berömmas. 

Större är nödvändigtvis inte bättre, om Antoine Fuqua menar allvar med att fortsätta serien så måste en bättre och solidare formula appliceras om det inte skall sluta i total katastrof. 

Betyg 4/10  

All The Money In The World Recension 

stillbild-all-the-mo_5a65f8e05ad04.jpg

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Pengar och girighet hade räckt att porträttera, olyckligtvis förlängs All The Money In The World med utdragna falsarium och krystade twistar. 

Ridley Scott har lyckats göra en film som både innehåller och har skapt hela tre skandaler av varierande storlek. Den första är såklart den där en av världens rikaste män – J. Paul Getty, vägrade att på något sätt förhandla om sitt kidnappade barnbarns säkerhet. Skandal nummer två kom i form av de obehagliga anklagelserna mot Kevin Spacey som stod i huvudrollen som Getty.

På rekordtid så valde produktionsbolaget och Scott att gör om alla scener med Spacey och ersätta honom med Christopher Plummer, en man som inte heller kan kallas för guds bästa barn. Plummers privata beteende beskrivs av flera som minst lika provokativt som Gettys – han sägs ha hyrt en Rolls Royce för att bevisa att han var värd mer än alla andra han gjorde en teaterpjäs med, hans självbiografi går till största del ut på att objektifiera kvinnor som han beskriver på det mest vulgära tänkbara sätt.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Easy Money

Spacey-kontroversen ledde i sin tur till något som bara kan ses som ett hyckleri. Spaceys avsked kom som ett efterskalv i och med #metoo-rörelsen. Andra aktörer behövde infinna sig på plats för att spela in nya scener med Plummer. Och på bästa Hollywood-maner så lyckas man skapa ännu en oförrätt, om än något mindre än att låta sin egen familj kidnappas och passivt se på. Mark Wahlberg sägs ha tagit emot ca 1 miljon dollar för sitt extraarbete medan Michelle Williams fick nöja sig med 1000 dollar. Om inte detta är tillräckligt för att visa filmbranschens totala brist på respekt och integritet, så vet jag faktiskt inte vad som skulle kunna vara ett bättre exempel för det. Det är en situation där man låter publicisterna komma på en snabb lösning som ser bra ut de första timmarna, men i praktiken råder inte bot på det faktiska problemet, som är den otroliga diskrepansen mellan män och kvinnor då det kommer till respekt och monetär jämställdhet.

Michelle Williams;Mark Wahlberg

’’Grab that cash with both hands and make a stash’’

Dessa tre uppmärksammade punkter är också betydligt mer relevanta som diskussionsämne än den faktiska filmen. Pengar, makt, girighet och storhetsvansinne är svårt att misslyckas med på film. Jag slutar inte underhållas av verklighetsbaserade filmer som har att göra med ekonomiska imperium och dess påverkan på samhället.

J. Paul Getty var som en modern Joakim Von Anka, ett själviskt monster som enbart värderade ekonomiska valörer över människor – även sin familj. Filmens porträtt känns inte helt avskilt från den verkliga personen, när man läser historier och utsagor. Gettys enda drivkraft är girighet och han följer ’’mycket vill ha mer’’ paradigmet till punkt och pricka. Christopher Plummer är således ganska perfekt som denna uppblåsta galning. Han är förförisk, karismatisk och manipulativ.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Green Disease 

Att tycka illa om filmversionen av J. Paul Getty är inte särkilt svårt. Och de scener där han pompöst berättar om sig själv är filmens bästa delar. Kidnappningen och hur den skildras är däremot raka motsatsen till intressant. Behovet av att ha något med  att göra verkligheten, verkar inte intressera Ridley Scott. Precis på samma löjliga som Ben Affleck gjorde en actionfilm utav Argos slut, så raderar Scott all trovärdighet då han försöker iscensätta olika – uppenbart, dramatiserade flyktförsök som bara förlänger filmen med onödig utfyllnad.

Filmen hade varit mer spännande utan dessa avstick. Mot slutet måste till och med en friskrivningsklausul dyka upp för att styrka att ’’delar’’ av filmen är gjorda för fiktiva ändamål. Flera scener sätts upp som förspel för olika vändningar som misslyckas kapitalt, envisheten att få ut mer spänning än vad berättelsen har att erbjuda blir tillslut utmattande, vad som finns tillhands räcker mer än väl för att göra en både intressant och nervpirrande film.

Michelle Williams

’’I’m all right, Jack, keep your hands off of my stack.’’

Michelle Williams är – för det mesta, bra som en desperat mor som får utkämpa två enorma strider, den om hennes son och mot Getty som vägrar att ge moraliskt eller finansiellt stöd. Williams förmedlar en bräcklighet där hon är på bristningsgränsen till ett sammanbrott. Williams blir lite repetitiv mot slutet då hennes karaktär verkar stagnera. Även Mark Wahlberg är godkänd i rollen som en slug fixare. Alla aktörerna hade säkerligen kunnat framstå ännu bättre om Scott bara varit villig att trimma och justera vissa sceners längd. Nu blir det ofta lite uttjatat och segt.

Som ett stycke ren underhållning så är All The Money In The World fullt acceptabel. Den är mer eller mindre helt befriad från något större djup eller trovärdighet. Speltiden är också överdriven, detta till följd av alla omvägar som tas i scenerna med den kidnappade Getty. Betyget är svagt och en brasklapp bör följa med.

Betyg 6/10 

 

Transformers: The Last Knight Recension

012

Copyright: Paramount Pictures 2017

Vi vet vad som gäller vid det här laget. Det är ett mullrande som alltid blir ett mer eller mindre enerverande uthållighetstest som pågår minst en timme för länge. The Last Knight gör ingenting för att rusta upp seriens skandalösa rykte. Det är mer av allt, och vid det här laget har man antingen omfamnat serien eller utvecklat stark resistans.

Om Paramount och leksakstillverkaren Hasbro hade tagit serien på någorlunda allvar hade Transformers kunnat vara en busig liten filmserie som på naivt manér drivit och lekt med sitt plastiga ursprung. Men då Michael Bay blev klar som ledare för projektet var nog dessa möjligheter pulveriserade och dumpade på havets botten. Vad som borde vara en juvenil familjefilm har istället blivit en symbol för vidrig smaklöshet; man spelar på den värsta sortens sexism med en inoljad Megan Fox liggandes på en motorcykel tillsammans med rasism och stereotyper. Från och med uppföljaren Revenge Of The Fallen har Transformers-serien associerats med hemska saker som sommarförkylningar och bilköer under rusningstid.

Nu har Bay för tredje gången lovat att lämna sin roll som regissör och ägna sig åt personliga projekt. Om det tveksamma löftet infrias återstår att se, men vad vi får här och nu är lika oskiljaktigt från sina föregångare som två blåbär i den svenska skogen.

Svulstig och bufflig

Detta innebär mer svulstiga actionsekvenser, som efter ett kort tag flyter ihop till en högljudd hård klump som misshandlar publikens hörsel. Man kan likna det med en spellista med musik där man vridit upp basen till max och ställt övriga parametrar till noll, gott om dunkande men innehållet och övriga faktorer dränks fullständigt.

Bay tar som vanligt och eldar igenom den enorma budgeten (förmodade 260 miljoner dollar) genom att konstant vräka på med en överdriven mängd digitala specialeffekter. För tio år sedan var det till en början imponerande, idag endast tröttsamt och gammalt. Man släpper bokstavligt talat bomber och granater över hela skärmen; skrotar mer bilar än i ett berusat demolition derby. Egentligen finns det väl inte så mycket mer att säga, varenda sekvens känns som en upprepning av den föregående. Trots de enorma bilderna på den stora IMAX duken så känner man sig mätt innan filmen ens gått igång.

På väg att sprängas

När vi når första halvan så känner jag mig som Mr Creosote i den där motbjudande scenen ur Monty Pythons Meningen Med Livet, en stor övergöd boll som när som helst riskerar att explodera. Måttlighet eller omdöme finns inte hos Michael Bay. Det skall vara mer av allt, vare sig det är bra eller inte.

Att det saknas logik, struktur eller ens ett övergripande berättande är inget nytt. Här kan inte ens filmens frustrerande klippningen hålla takten med Bays odisciplinerade och impulsiva regi. Man kastas fram och tillbaka i frenetiska sekvenser. Tillslut blir det som att befinna sig på en hemsk åktur på ett nöjesfält, där allt snurrar omkring och den oundvikliga känslan att frukosten är på väg tillbaka upp.

Allt är en orgie i dåligt filmskapande. ILMs storslagna effekter må både vara dyra och bitvis tekniskt imponerande, men det är en yta som gnuggas bort lika lätt som damm på en gammal bok. Under dessa digitala under så återfinns en fullkomlig katastrof som spricker i varenda söm. Bay klipper filmen som om det vore en stirrig musikvideo där allt är förvirrande och obegripligt. Helheten blir ett kaos där jag känner mig som en vilsen främling på en skrikig och otrevlig marknad.

Inramningen är precis så död och själlös som Bay alltid smittar sina projekt med. Likt en prålig amerikansk muskelbil så är lacken och chassit iögonfallande, men vad som väntar under ytan är dyra reparationer och brustna löften. Det finns ingen som helst flexibilitet, allt bryts på två istället för att följsamt böja sig.

Cyniskt och grym

Bay må försvara sig med att han gör film för barn, rättare sagt tonåringar, men med de ögonen blir eländet enbart värre. Med sin groteska ytlighet och därefter brist på liv eller optimism, känns det uttalandet bara cyniskt och grymt. Om Bay just hade gjort en barnfilm om stora robotar som slår skruvarna ur varandra, hade detta uttalande varit mer acceptabelt. Tyvärr så fyller han dessa projekt med gräslig kvinnosyn och karaktärer som för det mesta är helt smaklösa.

Längden på vansinniga 150 minuter kan bara klassas som ett hån mot filmmediet. Och för att raljera ytterligare mot det korporativa systemet i Hollywood, så är den påstådda budgeten på 260 miljoner dollar inget annat än ett slag i magen på det normalt funtade samhället. För dessa summor kan vi utan problem bygga ett par mindre sjukhus eller rusta upp ett dåligt kvarter i nedgångna städer.

Kvinnor som objekt

Den hemska objektifieringen av kvinnor och minoritetsgrupper är kvar, om än i mindre skala. Bay tror att ett par glasögon på aktrisen Laura Haddock samt ett par konstant återkommande punkter om karaktärens utbildning, skall ursäkta det faktum att hela karaktärens existens är till för någon slags sexuell upphetsning, där män väntas stå som dreglande vildar. Haddock har med största sannolikhet enbart fått rollen då hon delar gemensamma yttre attribut med Megan Fox.

Mark Wahlberg får fortfarande spela en både burdus och osympatisk buse, som är lika lätt att tycka om som en kaktus som huvudkudde. Isabela Moner får representera den yngre generationen, men lyckas bara skapa en karaktär som plågar mitt tålamod. Och den där tillvridna och rent idiotiska humorn gör självfallet en återkomst. Interaktionen mellan de olika talande maskinerna är ofta orsak för kvidande obehag, i sina stereotyper och generaliseringar av olika folkgrupper.

Ingen LaBeouf i alla fall

Det enda jag kan identifiera som positivt är att filmen är en ytterst liten resning från föregående tre delar. Vi slipper återigen Shia LaBeouf, något som enbart kan beskrivas som positivt. Och Anthony Hopkins gör en flera gånger karismatisk och underhållande prestation, även om den är långt ifrån på högsta växeln. Hopkins räddar det hela från ett absolut bottenbetyg.

När hela bombardemanget smält färdigt, kan man bara sucka och stirra in i eftertexterna med viss sorg. The Last Knight är långt ifrån det sämsta jag sett, men kanske det mest tröttsamma och livlösa.

Betyg 2/10

Bäst: Anthony Hopkins och ILMs specialeffekter

Sämst: Allt annat

Fråga: Kan den här serien möjligtvis bli någotsånär anständig utan Bay?