All The Money In The World Recension 

stillbild-all-the-mo_5a65f8e05ad04.jpg

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Pengar och girighet hade räckt att porträttera, olyckligtvis förlängs All The Money In The World med utdragna falsarium och krystade twistar. 

Ridley Scott har lyckats göra en film som både innehåller och har skapt hela tre skandaler av varierande storlek. Den första är såklart den där en av världens rikaste män – J. Paul Getty, vägrade att på något sätt förhandla om sitt kidnappade barnbarns säkerhet. Skandal nummer två kom i form av de obehagliga anklagelserna mot Kevin Spacey som stod i huvudrollen som Getty.

På rekordtid så valde produktionsbolaget och Scott att gör om alla scener med Spacey och ersätta honom med Christopher Plummer, en man som inte heller kan kallas för guds bästa barn. Plummers privata beteende beskrivs av flera som minst lika provokativt som Gettys – han sägs ha hyrt en Rolls Royce för att bevisa att han var värd mer än alla andra han gjorde en teaterpjäs med, hans självbiografi går till största del ut på att objektifiera kvinnor som han beskriver på det mest vulgära tänkbara sätt.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Easy Money

Spacey-kontroversen ledde i sin tur till något som bara kan ses som ett hyckleri. Spaceys avsked kom som ett efterskalv i och med #metoo-rörelsen. Andra aktörer behövde infinna sig på plats för att spela in nya scener med Plummer. Och på bästa Hollywood-maner så lyckas man skapa ännu en oförrätt, om än något mindre än att låta sin egen familj kidnappas och passivt se på. Mark Wahlberg sägs ha tagit emot ca 1 miljon dollar för sitt extraarbete medan Michelle Williams fick nöja sig med 1000 dollar. Om inte detta är tillräckligt för att visa filmbranschens totala brist på respekt och integritet, så vet jag faktiskt inte vad som skulle kunna vara ett bättre exempel för det. Det är en situation där man låter publicisterna komma på en snabb lösning som ser bra ut de första timmarna, men i praktiken råder inte bot på det faktiska problemet, som är den otroliga diskrepansen mellan män och kvinnor då det kommer till respekt och monetär jämställdhet.

Michelle Williams;Mark Wahlberg

’’Grab that cash with both hands and make a stash’’

Dessa tre uppmärksammade punkter är också betydligt mer relevanta som diskussionsämne än den faktiska filmen. Pengar, makt, girighet och storhetsvansinne är svårt att misslyckas med på film. Jag slutar inte underhållas av verklighetsbaserade filmer som har att göra med ekonomiska imperium och dess påverkan på samhället.

J. Paul Getty var som en modern Joakim Von Anka, ett själviskt monster som enbart värderade ekonomiska valörer över människor – även sin familj. Filmens porträtt känns inte helt avskilt från den verkliga personen, när man läser historier och utsagor. Gettys enda drivkraft är girighet och han följer ’’mycket vill ha mer’’ paradigmet till punkt och pricka. Christopher Plummer är således ganska perfekt som denna uppblåsta galning. Han är förförisk, karismatisk och manipulativ.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Green Disease 

Att tycka illa om filmversionen av J. Paul Getty är inte särkilt svårt. Och de scener där han pompöst berättar om sig själv är filmens bästa delar. Kidnappningen och hur den skildras är däremot raka motsatsen till intressant. Behovet av att ha något med  att göra verkligheten, verkar inte intressera Ridley Scott. Precis på samma löjliga som Ben Affleck gjorde en actionfilm utav Argos slut, så raderar Scott all trovärdighet då han försöker iscensätta olika – uppenbart, dramatiserade flyktförsök som bara förlänger filmen med onödig utfyllnad.

Filmen hade varit mer spännande utan dessa avstick. Mot slutet måste till och med en friskrivningsklausul dyka upp för att styrka att ’’delar’’ av filmen är gjorda för fiktiva ändamål. Flera scener sätts upp som förspel för olika vändningar som misslyckas kapitalt, envisheten att få ut mer spänning än vad berättelsen har att erbjuda blir tillslut utmattande, vad som finns tillhands räcker mer än väl för att göra en både intressant och nervpirrande film.

Michelle Williams

’’I’m all right, Jack, keep your hands off of my stack.’’

Michelle Williams är – för det mesta, bra som en desperat mor som får utkämpa två enorma strider, den om hennes son och mot Getty som vägrar att ge moraliskt eller finansiellt stöd. Williams förmedlar en bräcklighet där hon är på bristningsgränsen till ett sammanbrott. Williams blir lite repetitiv mot slutet då hennes karaktär verkar stagnera. Även Mark Wahlberg är godkänd i rollen som en slug fixare. Alla aktörerna hade säkerligen kunnat framstå ännu bättre om Scott bara varit villig att trimma och justera vissa sceners längd. Nu blir det ofta lite uttjatat och segt.

Som ett stycke ren underhållning så är All The Money In The World fullt acceptabel. Den är mer eller mindre helt befriad från något större djup eller trovärdighet. Speltiden är också överdriven, detta till följd av alla omvägar som tas i scenerna med den kidnappade Getty. Betyget är svagt och en brasklapp bör följa med.

Betyg 6/10 

 

Live By Night Recension 

003

En oinspirerad och förutsägbar gangstersaga i snygg kostym 

Den professionella resningen Ben Affleck gjort – sedan han regisserade Gone Baby Gone, är otrolig. Från att ha behövt blivit utmålad som ett skämt i och med Gigli och filmatiseringen av Daredevil år 2003, har Affleck nu blivit erkänd både som aktör och regissör. Man kan inte annat än ha stor respekt.

Efter att ha gjort stor succé med Argo, vänder nu Affleck blicken tillbaka i historien, mot förbudstiden och F. Scott Fitzgerald dekadens. Live By Night återförenar också Affleck med Dennis Lehane som skrev den litterära förlagan till Gone Baby Gone.

Ingredienserna med hårdkokta gangsters och sammanbitna mördare, är en kombination som borde passa Affleck väl, då han redan utforskat en nutida kriminalhistoria i The Town.

Samma gamla hjulspår 

Problemet med Live By Night blir dess oförmåga att bryta sig loss från etablerade mönster och i värsta fall till och med klichéer. Filmens första del är en lång studie i förutsägbarhet och brist på riktigt glöd. Det känns som om Affleck enbart lyft olika komponenter från Scorsese, Coppola och flera andra veteraner, utan att ens försöka anpassa dem till den faktiska filmen.

Dialogen får utstå den värsta slentrianen, då den ofta känns konstlad till att verka så hårdkokt och ruffig som möjligt. Resultatet blir tyvärr åt det pinsamma hållet.

Stora delar av Live By Night förblir risiga efterapningar från klart större stunder i gangstergenren.

Kass romans 

De scener som involverar Sienna Miller,Zoe Saldana och Afflecks romans är tyvärr helt trasiga dramaturgiskt. I någon konstig mix av cementstelhet och än mer krystade replikskiften framstår dessa delar som stapelvaror som plockats direkt från hyllan ” smak och färglöst ”.

När berättelsen väl förflyttas till soliga Tampa i Florida försvinner lite att brosken som sitter kilade mellan lederna. De minst trovärdiga karaktärerna försvinner och ersätts av gangsterkrig och politisk intrig. Tyvärr låter det bättre än det faktiskt är.

Trött och dött 

Affleck får fortfarande inte fart på berättelsen. Allt stannar vid att vara pulverkaffe utan vätska. Det blir en väldigt massa ståhej men ytterst stum respons från mig som åskådare.

Det är hela tiden kompetent, men samtidigt oengagerande. Robert Richardsons foto är flera gånger utmärkt, men dras ned av att kulisserna ibland liknar välbyggd teaterkuliss.

Samma sak gäller ensemblen, Chris Cooper skiner som luttrad polischef men får enbart en enda rejäl sekvens. Affleck känns trött och förvirrad i huvudrollen. Sienna Miller bör bara att nämnas i och med sitt helt katastrofala skådespel, som påminner om en skojfrisk lek på dagis.

Live By Night är bäst beskriven som en enda lång axelryckning. Det är långt ifrån uselt men samtidigt tragiskt trött och oinspirerat.

Betyg 4/10

Bäst: Chris Cooper

Sämst: Den oinspirerade regin