Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018
Lite bus och en hel del förutsägbart rättspatos, den enorma efterkonstruktion kring att Pelle Kanin är ett hot mot samhället är kanske filmens mest uppseendeväckande attribut.
Det är aldrig idealt att ha att göra med dubbad tagning av någonting, i vissa fall har filmskaparna genomfört en noggrann lokalisering – som innebär att samtliga delar av filmen har översatts. Pixar lägger en ansenlig tid på att justera filmen till olika marknader. Där har man också till sin fördel att arbeta med hel animerade filmer, på så sätt löses problem som icke synkade läpprörelser och skådespel som inte stämmer överens med de pålagda rösterna. Pelle Kanin blandar samman de digitala gnagarna och skådespelare i form av Rose Byrne och Domhnall Gleeson. Att förlora dessa aktörer och röster som Elizabeth Debicki och Daisy Ridley känns plågsamt.
Jack Rabbit Slims
När vi bara har att göra med kaniner och talande grisar – som tagna ur George Orwells Animal Farm, så distraherar inte den – ofta, mediokra dubbningen. Flera skämt och engelska ordvitsar må ha förlorats i översättningen. Tack och lov så är de bästa scenerna i Pelle Kanin universella på så sätt att de helt och hållet koncentrerar sig på bus och rackartyg. Det är enkel slapstick humor som blir extra roliga då talande djur genomför hyssen. Någon form av sofistikation är det inte talan om, allt är enkelt men fungerande.
Dubbningen är som värst då Byrne och Gleeson talar rikssvenska, då åker filmen raka vägen ned i det imaginära och djupa kaninhålet. Dialogen är så stelt översatt att man kan tro att det är en parodisk amatördubbning på YouTube.
Pelle Kanin är faktiskt oväntat rustik i sitt hantverk, filmen iscensätter flera ikoniska och igenkännbara brittiska platser väldigt stilfullt, varuhuset Harrods i London fångas nästintill perfekt, med sina kurerade hyllor och välklädda personal. Den engelska landsbygden är också välkomnande och trevlig att vistas i. Specialeffekterna som används är acceptabla, ibland tenderar det att påminna om hemska digitala skapelser som filmversionen av katten Garfield.
Krig Och Fred I Grönsakslandet
Vad beträffar den – numera, kontroversiella ’’björnbärskontroversen’’, kan jag bara säga att scenen blir något roligare då man tänker på den absurda debatten som rasar i media. I en värld där man det mesta är upp och ned, så blir hysterin om en kanin med en slangbella ganska patetisk.
Något som däremot bör diskuteras är ett par av filmens mer vågade skämt, de riktar sig åt den vuxnare delen av publiken. Jag är personligen inte särskilt glad åt att se scener – i en barnfilm, som helt och hållet går ut på att skämta om avklädda bakdelar och underkläder.
Will Gluck som tidigare har gjort Easy A, lyckas föra över en hel del av sin rappa dialog och av empati gentemot karaktärerna. När Pelle Kanin skall leverera moral och ärlighet spricker det i sömmarna. Gluck regisserar de sekvenserna med totalt ointresse. Från att ha visat upp både krig i grönsakslandet och fällor i bästa Ensam Hemma tappning, så blir det motbjudande sentimentalt och tråkigt. Om Gluck nu ville ta ut svängarna och utmana familjefilmens olika tabun och regler så hade det varit bättre att bearbeta filmens sista tredjedel.
Pelle Kanin i sin svenska version är som att försöka bedöma en maträtt med en klädnypa för näsan. Jag kan enbart rekommendera att se filmen i sin originalversion för att få ut maximalt värde för pengarna.
Betyg 4/10
Tiger Film 