Annabelle Comes Home Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Samma gamla scen upprepas konstant i 90 horribla minuter. Detta är tjatigare än att försöka se ett program på TV4-play med sin återkommande och identiska reklam.  

Det här blir en kort recension… Väldigt kort… James Wans The Conjuring filmer har nu blivit ett varumärke i samma härad som Fredagen Den 13’e eller Terror På Elm Street. Två ganska osannolika hjältar har också framträtt i Vera Farmiga och Patrick Wilson som den moderna motsvarigheten på  Bram Stokers Van Helsing. 

Hela det så kallade The Conjuring-universumet har nu också uppnått samma parodiska kvalitéer som filmerna om Jason Voorhees och Freddy Krueger, på så sätt att deras enorma antal och snarlika natur, gjort dem helt omöjliga att separera. 

Annabelle Comes Home är dock lätt att skilja ur mängden då den är mer repetitiv än måndagen Bill Murray satt fast i under Groundhog Day. Där Harold Ramis klassikern använder repetition med största uppfinningsrikedom, så är Annabelle Comes Home inte ens medveten om att hela filmen kan brytas ned i ett par enkla skeenden; dörrar stängs, något hemskt dyker upp bakom karaktären i bild, som sedan vänder sig om för att se att inget är där… 

Spökhuset på Gröna Lund  

I och med denna mening så har ni fått hela filmens innehåll, spoilervarning med andra ord… Inte blir det mer varierat av att hela filmen utspelar sig i ett mikroskopiskt litet hus som beter sig exakt som spökhuset på Gröna Lund, med blinkande lampor och tragiska försöka att skrämma besökarna. 

Förutsägbar skräck är lika roligt som avslaget mineralvatten, Annabelle Comes Home kan inte ens sträcka sig till att dra fram ett par oinspirerade ’’hoppa till-moment’’. Det är som att beskåda innandömet på en ångmaskin, det snurrar, snurrar och snurrar… Och roligare än så blir det inte. 

All work and no play makes a dull movie 

Den debuterande regissören Gary Dauberman, verkar ha fått för sig att filmkonst är detsamma som att ’’klippa och klistra’’ i en ordbehandlare, efter första meningen så repeteras den likt Jack Nicholsons vansinnes dagbok i The Shining.  

Inledningen – där Patrick Wilson och Vera Farmiga hastigt medverkar, ger förhoppningar om att deras kemi och inarbetade rutiner skall skänka filmen något mervärde, men istället byts duon ut mot tre alternativ som alla representerar uråldriga skräckklyschor. Vi har den präktiga och korrekta barnvakten, den stökige och bångstyrige kompisen, slutligen en ung kapabel flicka med en förkärlek för att rabbla bibelutdrag, det är precis så trist och patetiskt som det låter. 

Annabelle Comes Home har ingen vilja, ork eller stolthet. Detta är en horribel, formgjuten och mördande tråkig upplevelse som gör det klart och tydligt att The Conjuring-serien numera är en kassako som kommer mjölkas långt förbi sitt bäst före datum. 

Betyg 1/10          

Isle Of Dogs Recension 

0023

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Även om det är välgjort och detaljrikt ur en estetisk synvinkel, så är det solkiga manuset och röriga strukturen så pass negativ att det aldrig riktigt går att ha så roligt som man borde ha i en film med talande hundar. 

Wes Anderson må ha en helt egen visuell design på allt han regisserar. Det är lite svårt att sätta fingret på vad exakt som gör det så säreget, färgkombinationerna tillsammans med den märkliga rekvisitan gör filmerna lika igenkännbara som de kändisar som spelar huvudrollerna. Anderson har de senaste åren alltid lyckats med att samla toppaktörer i både stora och små roller. Och den gången Willem Dafoe spelade den tyske sjömannen Klaus Daimler i The Life Aquatic With Steve Zissou, kan vara en av förra årtiondets mest underskattade karaktärer.

0041

Black Dog

Och det är ingen tvekan om att rollistan är närmast sinnessjuk på pappret. Bill Murray, Greta Gerwig och Scarlett Johansson är bara ett fåtal av kända aktörer som medverkar. Premissen kan vara Andersons mest absurda, vi får både hundar och korrupta japanska borgmästare i en mix som är lika spretig som det låter. Till en början är själva intrigen så snurrig och förvriden att man inte kan låta bli att skratta. Det hjälper också att Andersons estetik gör sig allra bäst i animerad form. Det är klassisk stop-motion som drar tankarna åt Aardman Animations och Laika.

Att en uppstoppad docka klarar av ett större känslospektrum än Jennifer Lawrence är ganska otroligt. Allting är i ett rasande tempo där hjulen snurrar så fort att bromsarna blir rödglödgade vid inbromsning. När väl denna skruvade inledning är över så verkar mjölksyran ha tagit vid och allt utvecklas till samma sega och ointressanta film Anderson gjort sedan sin debut i Rushmore. 

0081

Sleeping Dogs 

Karaktärerna är fortfarande onödigt pratglada och har inget att tillföra i sina självupptagna och tjafsiga utläggningar. Allting som sägs eller görs är varmluft, trots flertalet fantastiska aktörer så är ingen av de här – visuellt, färgstarka djuren och människorna någonsin minnesvärda eller ens särskilt underhållande. Och flera namn är knappt värda att få ta upp plats på affischen då deras medverkan – i form av tid, är närmast obefintlig.

Själva storyn och dess många sidospår och tillbakablickar blir i allt detta gapande uddlös och väldigt systematisk – på absolut sämsta sätt. Hela premissen borde tillåta enorma utsvävningar och lekar med händelser och deras förlopp, men det mesta är torrt och utan någon större poäng. Anderson har kanske velat skapa en paradoxal film som har ett vilt yttre men ett humorlöst och dött inre, vad än intentionerna är så är slutresultatet inte bra.

I små doser finns det kanske utrymme för Isle Of Dogs, en kortfilm på halva speltiden hade kanske kunnat kapitalisera på konceptet och den detaljerade estetiken. Men just nu är det 100 minuter av tråkigt trams och tjafs.

Betyg 4/10 

De Bedragna Recension 

003

Copyright UIP 2017

Fram tills sin avslutning är De Bedragna en utdragen, död och provocerande långsam historia som enbart bekräftar faktumet att Sofia Coppola är helt vilse i Hollywood. 

Sofia Coppola, engångsundret som tog filmvärlden med storm efter Lost In Translation och som spåddes bli en urkraft bland moderna filmskapare. Men sagan tog slut då Bill Murray och Scarlett Johansson fick sin sista kyss och de båda vandrade tillbaka till sin osäkra framtid.

Efter den makalösa urladdningen som var fylld med humor, insikt och underfundighet så irrade Sofia Coppola bort sig, inte helt olikt sin far Francis efter hans mardrömslika inspelning av Apocalypse Now.

Marie Antoinette var så upphaussad inför sin premiär att det inte kunde bli något annat än en besvikelse. Allt som gjorde Lost In Translation makalös hade ersatts av en prålig yta som enbart lämnade mig kall inombords.

Och efter det bakslaget var det som att Sofia Coppola gick in i väggen. Hennes senaste film The Bling Ring från 2013 med den som alltid helt erbarmligt usla Emma Watson, är en uppblåst och dryg åktur som inte kunde bestämma sig för om man skulle applådera eller bespotta filmens karaktärer.

001

Seg

De Bedragna är definitivt mer uthärdlig än att se ett gäng bortskämda och odrägliga småtjuvar härja omkring, men problemen som ointressanta karaktärer och alldeles för lågt tempo kvarstår. Coppola gör stillsamma filmer, det greppet har hon nyttjat sedan debuten The Virgin Suicides, där allting har fått ske i ett makligt tempo.

Men här tas denna egenskap till sin spets och resultatet blir närmast provokativt. I någon förvriden version av Sergio Leones värsta stunder i Once Upon A time In America, visar Coppola upp något sjukligt beroende kring att visa upp närbilder på rengöring och urvattnande av en tvättsvamp.

Om Sofia Coppolas tidsbild skulle överföras till verkligheten skulle ett dygn vara minst 70 timmar långt.

004

Gräsligt fult foto 

När vi ändå diskuterar det visuella och i synnerhet fotot, så har man valt ytterligare en väg som skapar stor ilska. 1800-talets Amerika var en emotionellt dämpad plats, där känslorna fick stängas inne. Men för att kunna göra en film där karaktärerna stramar emot och döljer sitt innersta, krävs det en intimitet. Man måste ha de bästa av skådespelare som kan förmedla stora känslor genom små gester.

Tyvärr så är detta omöjligt pga två skäl, det första är ett foto som är så murrigt och fult att det knappt går att urskilja om det är Nicole Kidman eller Kirsten Dunst som står i förgrunden. Allting belyses nästan bara av stearinljus, det är lättare att navigera inne på den Madame Tussauds nedsläckta skräckkabinett.

Just de nämnda skådespelarna är också helt askgrå – på alla fronter. Inte nog med att hela färgpaletten är som en bild av Tjernobyl efter härdsmältan, sminkningen får samtliga aktörer att se ut som något som hör hemma i The Walking Dead.

Ätit spik

Elle Fanning, Kidman och Dunst ser alla ut att ha fått spik serverat till sig av cateringfirman. Till och med de fnissiga skoleleverna verkar ha bevittnat Sundsvall brinna ned. Trots att bakgrunden är det omåttligt brutala inbördeskriget mellan syd och väst, så verkar denna lilla skola vara en oas som inte alls blir påverkade av utsvultna soldater och massmord på slagfälten, trots att hela regementen marscherar förbi.

Så med sitt provocerande låga tempo och skådespelare som enbart inspirerar till sorg, så är De Bedragna en ren ångestbomb, som inte på något sätt får mig att se fram emot att behöva spendera nittio minuter med denna manodepressiva domedag.

När till och med Suffragette med Carey Mulligan i huvudrollen framstår som Die Hard vet man att något är fel.   

sub-buzz-9584-1497641705-2

En tryckande final

Men så helt plötsligt händer något, i en hastig tredje akt så vaknar Coppola till liv och verkar inse att hon faktiskt regisserar en film som allmänheten skall se. Då drar hon fram sin skarpaste dramatik och skapar en tryckande stämning. Då lyser plötsligt Nicole Kidman upp och får mig att intressera mig för hennes blottade elever.

Det ser fortfarande bedrövligt ut och Kristen Dunst verkar ha lika mycket intresse av sin instats   som för sin årsgamla skattedeklaration. Men tillslut så får jag lite mer förståelse för berättelsens styrka. Det tillkommer ett djup som vi inte sett skymten av tidigare.

Genom denna försenade uppryckning räddas filmen från ett totalt bottenbetyg. De negativa faktorerna är dock så stora att det inte kan benämnas som något annat än ett totalt slöseri med tid och energi.

Betyg 4/10