Summering: Stark avslutning på en något icke märkvärdig filmserie.  

’’Touchdown !’’, ’Hole In One’’, frivarv etc, nästan så förlösande känns det att äntligen se en riktigt bra film, biorepertoaren under årets första kvartal brukar – nästan, allltid bestå av en samling sorgsna ursäkter till filmer. 

I en äldre artikel namngav vi Januari – Mars som en motsvarighet till en återvinningsstation, förutom Black Panther, Logan och en handfull andra filmer som släppts under denna period, så är årets inledning alltid en lågpunkt för film.

Efter pinsamheter som Escape Room och Alita: Battle Angel, så är det nästan lite av ett spirituellt uppvaknande att få se en så solid och charmig film som Draktränaren 3. 

Många har försökt att utmana Disneys världsherravälde som enväldig härskare över västerländsk animerad film. Dreamworks Animation var i början av 00-talet, en genuin utmanare då det släppte den första Shrek filmen till lyriska recensioner. Att passera Disney kändes aldrig som en trovärdig möjlighet, men att studion mycket väl kunde bli en tuff konkurrent verkade däremot inte helt uppåt väggarna. 

Tjugo år senare så har Dreamworks Animation nästan blivit utraderade. Shrek sägs nu vara på väg mot en omstart, Kung Fu Panda-serien har nått slutdestinationen, Madagascar och dess pingviner borde vara på samma kyrkogård som Crazy Frog. 

Mättnad 

Draktränaren har däremot gett ökad avkastning för varje episod, det stora intresset har tillåtit Dreamworks att utöka varumärket till flertalet kortfilmer och även en TV-serie. En viss mättnad är därför naturligt.  

Tack och lov så har filmerna inte drabbats av någon trist rutin. För varje del så är det märkbart hur filmskaparna blivit mer trygga och självsäkra med världen de skapat – baserade på Cressida Cowell böcker. Berättelsen utvecklats och blivit mer färggrann än tidigare. 

I del tre så fortsätter denna positiva utveckling, även om man inte vänder upp och ned på spelplanen, så är förbättringarna och fingerfärdigheten glasklara från första börja . Man vågar skapa en lite mörkare och vågad stämning, de sockersöta momenten mellan Toothless och Hicup blir inte filmens huvudsakliga näring. Stabilitet verkar ha varit ledordet under produktionen, det finns inga onödiga exkursioner eller överdrivet komplexa tillägg. Bortsett från den nya antagonisten Grimmel – som
F. Murray Abraham lånar ut sin röst till, så är det samma stökiga och burdusa skara av skotska vikingar och runda mjuka drakar. 

Strålande skådespel 

Det kan knappast kallas originellt, men filmens blandning av fantasy-äventyr och obrytbar vänskap är oväntat potent. Draktränaren 3 skäms inte över att använda sig av breda penseldrag för sin berättelse. Bristen på innovation gottgörs genom mycket starka sekvenser där filmens skådespelare får briljera. Kristen Wiig är den solklara vinnaren, hennes imbecilla karaktär Ruffnut får en helt genialisk sekvens som får största delen av salongen att vika sig dubbel. 

Den självklara moralkaka kastas såklart in, och är lika bitter och tradig som alltid. Trots detta menlösa inlägg så lamslås inte filmen, den tårdrypande dramaturgin tar inte alltför stor plats.  

Tekniskt åldrad

Då det kommer till det tekniska så förblir Draktränaren 3 något åldrad. Jämte Ralph Breaks The Internet så är dessa detaljlösa karaktärerna långt ifrån någon teknisk revolution. Miljöerna kan däremot vara rent spektakulära att titta på. I en sekvens så skapar man ett fantastiskt färgsprakande spektakel som förnedrar både Avatar och Aquamans neon indränkta landskap. 

Självsäkert och professionelt 

Självsäkerheten och övertygelsen som regissören Dean DeBlois utstrålar gör det hela riktigt  gemytligt, och avslutningen är rentav fantastisk. 

Draktränaren 3 tar inga risker, man försöker inte uppfinna hjulet igen, istället så samlar man nio års samlad kompetens och förädlar konceptet. I dessa trista vintertider så känns ett såhär charmerade äventyr som en liten indikation på att bättre tider är på väg.      

Betyg 7/10