Draktränaren 3 Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Stark avslutning på en något icke märkvärdig filmserie.  

’’Touchdown !’’, ’Hole In One’’, frivarv etc, nästan så förlösande känns det att äntligen se en riktigt bra film, biorepertoaren under årets första kvartal brukar – nästan, allltid bestå av en samling sorgsna ursäkter till filmer. 

I en äldre artikel namngav vi Januari – Mars som en motsvarighet till en återvinningsstation, förutom Black Panther, Logan och en handfull andra filmer som släppts under denna period, så är årets inledning alltid en lågpunkt för film.

Efter pinsamheter som Escape Room och Alita: Battle Angel, så är det nästan lite av ett spirituellt uppvaknande att få se en så solid och charmig film som Draktränaren 3

Många har försökt att utmana Disneys världsherravälde som enväldig härskare över västerländsk animerad film. Dreamworks Animation var i början av 00-talet, en genuin utmanare då det släppte den första Shrek filmen till lyriska recensioner. Att passera Disney kändes aldrig som en trovärdig möjlighet, men att studion mycket väl kunde bli en tuff konkurrent verkade däremot inte helt uppåt väggarna. 

Tjugo år senare så har Dreamworks Animation nästan blivit utraderade. Shrek sägs nu vara på väg mot en omstart, Kung Fu Panda-serien har nått slutdestinationen, Madagascar och dess pingviner borde vara på samma kyrkogård som Crazy Frog. 

Mättnad 

Draktränaren har däremot gett ökad avkastning för varje episod, det stora intresset har tillåtit Dreamworks att utöka varumärket till flertalet kortfilmer och även en TV-serie. En viss mättnad är därför naturligt.  

Tack och lov så har filmerna inte drabbats av någon trist rutin. För varje del så är det märkbart hur filmskaparna blivit mer trygga och självsäkra med världen de skapat – baserade på Cressida Cowell böcker. Berättelsen utvecklats och blivit mer färggrann än tidigare. 

I del tre så fortsätter denna positiva utveckling, även om man inte vänder upp och ned på spelplanen, så är förbättringarna och fingerfärdigheten glasklara från första börja . Man vågar skapa en lite mörkare och vågad stämning, de sockersöta momenten mellan Toothless och Hicup blir inte filmens huvudsakliga näring. Stabilitet verkar ha varit ledordet under produktionen, det finns inga onödiga exkursioner eller överdrivet komplexa tillägg. Bortsett från den nya antagonisten Grimmel – som
F. Murray Abraham lånar ut sin röst till, så är det samma stökiga och burdusa skara av skotska vikingar och runda mjuka drakar. 

Strålande skådespel 

Det kan knappast kallas originellt, men filmens blandning av fantasy-äventyr och obrytbar vänskap är oväntat potent. Draktränaren 3 skäms inte över att använda sig av breda penseldrag för sin berättelse. Bristen på innovation gottgörs genom mycket starka sekvenser där filmens skådespelare får briljera. Kristen Wiig är den solklara vinnaren, hennes imbecilla karaktär Ruffnut får en helt genialisk sekvens som får största delen av salongen att vika sig dubbel. 

Den självklara moralkaka kastas såklart in, och är lika bitter och tradig som alltid. Trots detta menlösa inlägg så lamslås inte filmen, den tårdrypande dramaturgin tar inte alltför stor plats.  

Tekniskt åldrad

Då det kommer till det tekniska så förblir Draktränaren 3 något åldrad. Jämte Ralph Breaks The Internet så är dessa detaljlösa karaktärerna långt ifrån någon teknisk revolution. Miljöerna kan däremot vara rent spektakulära att titta på. I en sekvens så skapar man ett fantastiskt färgsprakande spektakel som förnedrar både Avatar och Aquamans neon indränkta landskap. 

Självsäkert och professionelt 

Självsäkerheten och övertygelsen som regissören Dean DeBlois utstrålar gör det hela riktigt  gemytligt, och avslutningen är rentav fantastisk. 

Draktränaren 3 tar inga risker, man försöker inte uppfinna hjulet igen, istället så samlar man nio års samlad kompetens och förädlar konceptet. I dessa trista vintertider så känns ett såhär charmerade äventyr som en liten indikation på att bättre tider är på väg.      

Betyg 7/10 

Downsizing Recension 

0012

All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2018

Vad som börjar som en finurlig och festlig premiss utvecklas till ett haveri som pågår i minst en timme för mycket. Dessutom får vi bevittna ett stereotypt porträtt som är så dåligt att jag avväger att täcka för öron och ögon.   

Alexander Paynes största styrka som regissör är då han lyckas svepa med publiken i personliga resor som oftast slutar i både tårar och leenden. About Schmidt, Sideways och senast Nebraska, är alla helt suveräna i att fånga karaktärer och deras – ibland, udda målsättningar. Mot slutet blir det ofta tal om ganska omvälvande förändringar för dessa människor. Payne har också en ständigt närvarande värme i sina filmer och en helt suverän känsla att avsluta på bästa sätt.

När Payne nu helt och hållet överger de här mer jordnära berättelserna så tar han också bort sina mest effektiva verktyg. Downsizing börjar som en lite småkul och galen bagatell som sedan sjunker ihop till ett rostig skrothög, där alla tidigare förhoppningar om en duglig film mosas.

downsizing

”From Small Things (Big Things One Day Come)… Not” 

Premissen är precis lika galen som Spike Jonze filmerna Her och I Huvudet På John Malkovich, för Jonze passar dessa helt tokiga filmer bra för hans lite excentriska och skruvade sätt att regissera film. Man köper konceptet, även om det som skriven synopsis kan låta som komplett skräp. Alexander Payne verkar inte lika bekväm med en så här tossig berättelse, inledningen är som bäst då det komplett absurda får blomma ut på alla möjliga bångstyriga vis. Kristen Wiig och Matt Damon har båda två en bra kemi, det  lovar någonting riktigt spännande då berättelsen skall gå in i sin andra akt. Payne får också in en hel del slående kommentarer kring vårt nutida samhälle – ekonomiskt och socialt.

Allt verkar gå mot en godkänd arbetsseger, men så fort filmen når halvvägs så går det från gemytligt och småroligt till ren smörja.

null

No Reason To Believe 

De galna små utspelen och den hysteriskt tokiga dialogen börjar allt mer bytas ut mot någon tråkig frågeställning om existentialism. Matt Damon blir också den enda aktören som anstränger sig för att hålla flaggan ovanför marknivå. Christoph Waltz fortsätter att förstöra sitt – redan, helt urvattnade varumärke. Waltz är – som vanligt, fånig och helt utan någon drivkraft, efter två Oscarsstatyetter och multipla roller i storfilmer – de flesta usla, så känns den tidigare lysande aktören som en bluff i klass med Växjö oljan.

Men Waltz behöver inte skämmas på något vis, Hong Chau får göra en roll som på mils avstånd stinker av rasism och dåligt författarskap. Chaus överdrivet energiska och pladdrande biroll blir tillslut så pass påfrestande för det personliga psyket att jag nästan skriker av lycka då hon faktiskt håller tyst. Det en en hemsk stereotyp som eldar på nidbilden kring att asiatiska kvinnor är hysteriska pratkvarnar som går på som en utombordare.

Varför Alexander Payne – som nästan alltid har kunnat leverera mångfacetterade porträtt av alla sorters människor, nu helt plötsligt börjar greppa efter stereotyper känns helt förbluffande. Vår egen Rolf Lassgård lyckas höja nivån marginellt då han medverkar, trots att han fått en otrolig tråkig karaktär att ge liv åt.

downsizing-matt-damon-paramount

Cut You Down

Berättelsen hade också gjort sig bättre i ett kortare och (ironiskt nog) lite mindre format. Downsizing är minst en timme för lång och den positiva energi som byggs upp i första akten krymps ned bortom atomnivå redan innan första akten är färdig.

Efter ett tag blir det inte bara tråkigt, det blir – tillslut, smärtsamt att sitta igenom en rad katastrofala scener som är utan någon som helst funktion. Slutet är svårt att beskriva i någotsånär anständiga formuleringar, finalen borde ha mottagit en dödlig dos gift av valfri sort för att bespara publiken och Alexander Payne från sin pinsamma uselhet.

Premissen bort, de flesta karaktärerna är irriterande och speltiden skulle inte ens kunna motiveras om Downsizing var den sista filmen på jorden.

Betyg 2/10 

Dumma Mej 3 Recension

007

Copyright Universal Pictures 2017

Fotnot: Recensionen avser den svenska versionen.

Det känner mer och mer som en fabrik vid det här laget än ett faktiskt originellt projekt. Dumma Mej 3 har fortfarande kvar sin charm, med oskyldig humor och ett klassikt patos. Men något måste ske om serien skall kunna hålla sig över vattenytan. 

Jag står mellan två läger i fallet med de gula miniorerna och deras excentriske herre Gru. Toleransen har säkerligen gått ned till noll för en stor del av allmänheten. Serien har egentligen inte gjort något nytt eller vågat sig utöver sin först iteration för sju år sedan. Humorn grundar sig i oskyldig slapstick och ett visuellt vansinne. För de som kritiserar serien för att vara alltför enkelspårig och i brist av djup, så vill jag i all vänlighet bara påpeka att det finns ett skäl att serien kategoriseras som barn och familjefilm. För de som letar efter dramatisk dysterhet finns det definitivt alternativ.

Grymma fordon 

De fantastiska fordonen och apparaterna drar tankarna åt Aardman Animations häpnadsväckande kort- och långfilmer med Wallace och Grommit. Fartfyllt är det också, det finns knappt andrum mellan all action och barnsliga påfund från de alltid lika busiga gula hantlangarna. Presentationen är av högkvalitet, och animation drar just tankarna åt mer klassisk fysisk dockanimation, som till exempel Leika visat upp i Coraline, eller Kubo Och De Två Strängarna.

Humorn är sannerligen inte lika elegant som den som återfinns i konkurrenten Pixars alternativ. Dumma Mej dras tyvärr med känslan att den är mer kommersiell än artistisk. Det är ett löpande band som producerar fullt acceptabla varor, men som knappast skiljer sig från den enorma mängd datoranimerade filmer som nu blivit en norm i bioreportoaren.

Oinspirerat 

Illumination Entertainment kommer undan med denna något oinspirerade känsla, då de fortfarande har kvar gott om charm och värme. Dumma Mej 3 är också klart mer energisk än sin föregångare, om än inte så tokig som Minioner från 2015.

I spin-offen bröt man mot reglerna genom att reducera Steve Carell roll till nästan ingenting, och att förlägga filmen i London på 60-talet. Här återgår man till formulan, enbart Kristen Wiigs Lucy återvänder från nummer två, resten är förhållandevis fristående.

Just charmen är den största tillgången. Sockersött och närmast klibbigt på sina ställen, så har Illumination kvar en viss oskyldig barnslighet som är svår att se ned på. Det tangerar rätt ofta att bli monotont, då skämten vägrar att anta en ny form. I kommande episoder måste det injiceras något slags variation; man är nu mycket nära att bli monoton.

Något skeptisk är jag dock till de referenser som riktar så åt den äldre skaran i publiken. Dessa små vinkningar känns något malplacerade och förvirringen från de mindre på den visningen vi deltog på var påtaglig.

Enastående val av musik 

Sing från förra året kändes som en klart mer helgjuten och genomtänkt historia, där man snärjde in både stora som små genom att nyttja Idol-formatet samt musikindustrins olika extravaganser. Och på tal om musik så är det som vanligt första klass, med låtar av både Michael Jackson, Dire Straits och till och med ett litet Van Halen-inhopp.

Något som tyvärr gör det svårare med bedömningen är att vi i nuläget endast har filmen med svensk dubbning. En inte på något sätt dålig adaption, men nog saknar man Carell och Wiig. Även ljudmixen är problematisk, då dialogen ofta försvinner i olika ljudeffekter.

Dumma Mej 3 är fullt godkänd, mycket tack vare sitt varma hjärta, men om denna saga skall fortsätta måste Illumination våga ta ett nytt steg. Sjungande gula galenpannor har en gräns, och den är nu nådd.

Betyg 6/10 

Bäst: Att Illumination har kvar sin charm efter sju år

Sämst: Repetitivt, och börjar närma sig slentrian.