Summering: Lovande start blir snart en repetetiv och inspirationslös historia vars enda lyckade skräckinslag är groteskt plump patetik.

Jason Blum – filmens producent och chef för produktionsbolaget Blumhouse Productions, har en strikt regelbok för vilka filmer han väljer att producera. Grundtanken är att komma undan så billigt som möjligt, denna sparsamma inställning innebär att att man reducerar antalet inspelningsplatser, drar in på antalet skådespelare och betalar samtliga minimilön med möjlighet att få procent på intäkterna.   

Om Blumhouse hade varit ett börsnoterat bolag så hade deras aktiekurs antagligen rusat, bolagets förmåga att närmast trycka pengar med sina lågbudget filmer, är beundransvärt.

I det allt mer växande filmarkivet hos Blumhouse kan vi se två sorters filmer, de mer uppriktiga och kvalitativa produktionerna – Get Out och BlacKkKlansman, och på andra sidan de filmer som enbart är gjorda för att hålla igång omsättningen.   

Happy Death Day 2U hör till den senare kategorin. Även om det ser ut att bli en lite mer varierad och mindre monoton upplevelse än föregångaren, så antar filmen samma snåla inställning som en sekvens i Kalle Anka, där Joakim Von Anka ber sin sekreterare använda samma tepåse för femte gången i ordningen. Flera gånger känns det inte som en film, utan en sparsession där Blum och hans kollegor vänder på slantarna. Detta är en film som gjorts på rester från föregångaren, om ingredienserna är fräscha eller inte spelar ingen större roll. 

’’Äta, jobba, sova dö’’ – Per Gessle 

Vi publicerade aldrig någon recension för Happy Death Day då den hade premiär 2017. Och efter att – nyligen, ha sett skräckversionen av Måndag Hela Veckan/Groundhog Day, så var  frånvarande recensionen inte någon större förlust. Happy Death Day är – och var, en enda lång och ofärdig gimmick.

Efter att nu ha sett uppföljaren, så önskar jag innerligt att vi hade producerat en recension för del ett i serien. På så vis så hade vi kunnat göra en någotsånär vitsig och lustig recension – där vi enbart kopierade texten rakt av – det skulle passa in med filmens tema som helt och hållet baseras på repetition. 

När vi nu inte har sådana möjligheter blir det istället att genomföra en mer traditionell recension, men även i detta läge så behövs det inte många ord för att förklara varför Happy Death Day 2U inte är någon uppenbarelse i filmform. Ett par pluspoäng skall dock utdelas till regissören Christopher Landon, själva upptakten är betydligt mer humorfylld och underhållande än det vi fick se i föregångaren. Det kan ha att göra med att vi faktiskt inte behöver se Jessica Rothes stela och trista skådespel. 

Själva gimmicken har utvecklats något, man försöker inte hymla med den absurda intrigen, ett antal sekvenser fylls av självmedveten ironi, där man ständigt påpekar det befängda och osannolika som tar sin plats. 

Realisation

Filmens ytterligheter – såsom foto och kulisser, bär en tydlig REA-etikett, det går att ha överseende med – till en viss grad. Landon försöker inte lura publiken om att han gör en spirituell uppföljare till någon svårtuggad historia som den becksvarta och svåra Hereditary, detta är slitna andrahands varor med en viss glimt i ögat – medelmåttig underhållning i knappt 90 minuter. 

Den busiga ödmjukheten avtar tyvärr då man tvingar tillbaka filmen till Rothes skrikiga och stirriga karaktär. För ett kort ögonblick så verkar det som att Happy Death Day 2U, skulle vara mer vågad och frikostig, men det ignoreras och väldigt snart är allting tillbaka på ruta ett. Även om filmen aldrig är långt ifrån det mer humoristiska inslagen, så räcker inte det då man kopplar på autopiloten och leder tittaren genom förutsägbara och tjatiga sekvenser som aldrig förstår när vi fått nog av dem. 

Informationsblad  

Happy Death Day 2U är också fylld med exposition som upptar minst en tredjedel av hela filmen, förvisso så länkar man samman de båda filmerna utan större problem, men det är inte bara händelseförloppet som går på slinga, glasklara faktum ältas om och om igen, som ett religiöst sakrament. 

Och varför man i filmens slutskede försöker klämma in skräckinjagande artificiell patetik – med hjälp av pinsam dramatik och katastrofalt skådespel, är förbluffande i och med filmens nonchalanta och lättsamma inställning till sitt innehåll, hur vi helt plötsligt skall finna något emotionellt värde i filmens karaktärer är kanske det största skämtet i hela filmen. 

Sett det förr… 

Ordspråket – ’’ man har att det förr’’, har aldrig varit så användbart som den här gången. Vad som till en början tycks vara en lite vågad och humoristisk uppföljare, blir snart till en bräkande och tjatig gubben i lådan med stela skräckinslag. 

Betyg 2/10