Ready Or Not Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Ofokuserad och spretig historia som då och då underhåller med nattsvart humor. 

På gott och ont så är hela Ready Or Not ett virrvarr av diverse genrer, idéer och inspirationskällor. I sina bästa stunder så underhåller man med morbid humor och absurd komik, men mestadels så känns filmen ofokuserad och slarvigt improviserad. 

När det kommer till att besitta någon som helst originalitet så är Ready Or Not lika förlorad som det politiska samarbetet som hette Alliansen. Man tar bitar och delar från bla Jordan Peeles kultfilm Get Out till tortyrorgien Saw. Om vi bortser från filmens vackra viktorianska hus – som filmen utspelar sig i, så finns det inte mycket att bli hänförd över då vi talar om berättande eller godtagbar regi. Escape Room – som kom ut tidigare i år, har redan visat oss hur det skulle se ut om Big Brother var en – än mer, skrämmande upplevelse, där ett antal karaktärer spärras in på en liten yta och tvingas kämpa för sina liv. 

Denna typ av kammarskräck har visat sig vara potent – även i de mest sparsamma av produktioner. Innan Fede Alvarez tände eld på sin karriär med The Girl In The Spiders Web, så levererade denne den nervkittlande och täta Don’t Breathe. Den oundvikliga klaustrofobin som uppstår i en någotsånär isolerad miljö, är strålande att omvalda till ren och skär terror för både publiken och de drabbade karaktärerna. 

Ready Or Not har ett obefintligt intresse för att leverera någon form av adekvat berättande på film. Att bygga upp någon empati till huvudrollsinnehavaren Samara Weavings karaktär Grace, är helt förlorat. Allt som inte har någon betydelse för skräcken – eller chockmomenten avförs illa kvickt. Detta känns som ett slöseri med Weavings förmåga, som trots det menlösa manuset – med än  torftigare dialog, visar upp en viss karisma samt utstrålning. 

Stereotyp hjältinna 

Inget av detta kommer dock till sin rätt då Weaving snabbt reduceras till ett skrikande våp. Efter 80-talets utsatta och våpiga hjältinnor från filmer som Terror På Elm Street eller Jamie Lee Curtis Laurie Strode i John Carpenters Halloween, så kunde man hoppas på att dagens progressiva och mer anständiga syn på kvinnliga huvudroller inom skräckfilmer, borde smittat av sig på Ready Or Not. Men de få tillfällen som kunde blivit stora stunder för Weaving mynnar ut i absolut ingenting. Jean-Luc Godards klassiska citat om att allt man behöver för att göra en film är en tjej och en pistol, ekar tomt då Ready Or Not försöker sig på detta. 

Som en renodlad skräckfilm – med lätta thrillerinslag, så är Ready Or Not som bäst medelmåttig och i värsta fall menlös. De segment som är menade att chocka med brutalt våld eller smärtsamma kameravinklar på diverse kroppsskador, framstår som ren skåpmat i jämförelse med konkurrensen. Den där livsnödvändiga laddningen och spänningen stannar mils avstånd ifrån biosalongen och dess besökare. 

Oväntat nog så räddas projektet från ett fullkomligt plattfall då regissörsduons Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gilletts beslutit att låta filmen få ändra genre och atmosfär, både en och två gånger. I sina mest bestialiska stunder så kan man utan förvarning göra om allting till en morbid komedi med sann galghumor.

Sporadiska impulser 

Men regin känns ändå som styrd utav tillfälliga impulser. Det finns ingen tanke bakom dessa tvära kast. I mer erfarna och talangfulla händer så hade dessa excentriska kombinationer kunnat fungera och bli till en exotisk mix, men slutresultatet blir överlags grovhugget.

Och mycket mer än så kan man inte att säga om Ready Or Not, det är en spretig och löjlig historia som med nöd och näppe undkommer att slängas ned i kalkonhelvetet genom sina snabba genrebyten och vackra scenografi.    

Betyg 4/10 

Happy Death Day 2U Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Lovande start blir snart en repetetiv och inspirationslös historia vars enda lyckade skräckinslag är groteskt plump patetik.

Jason Blum – filmens producent och chef för produktionsbolaget Blumhouse Productions, har en strikt regelbok för vilka filmer han väljer att producera. Grundtanken är att komma undan så billigt som möjligt, denna sparsamma inställning innebär att att man reducerar antalet inspelningsplatser, drar in på antalet skådespelare och betalar samtliga minimilön med möjlighet att få procent på intäkterna.   

Om Blumhouse hade varit ett börsnoterat bolag så hade deras aktiekurs antagligen rusat, bolagets förmåga att närmast trycka pengar med sina lågbudget filmer, är beundransvärt.

I det allt mer växande filmarkivet hos Blumhouse kan vi se två sorters filmer, de mer uppriktiga och kvalitativa produktionerna – Get Out och BlacKkKlansman, och på andra sidan de filmer som enbart är gjorda för att hålla igång omsättningen.   

Happy Death Day 2U hör till den senare kategorin. Även om det ser ut att bli en lite mer varierad och mindre monoton upplevelse än föregångaren, så antar filmen samma snåla inställning som en sekvens i Kalle Anka, där Joakim Von Anka ber sin sekreterare använda samma tepåse för femte gången i ordningen. Flera gånger känns det inte som en film, utan en sparsession där Blum och hans kollegor vänder på slantarna. Detta är en film som gjorts på rester från föregångaren, om ingredienserna är fräscha eller inte spelar ingen större roll. 

’’Äta, jobba, sova dö’’ – Per Gessle 

Vi publicerade aldrig någon recension för Happy Death Day då den hade premiär 2017. Och efter att – nyligen, ha sett skräckversionen av Måndag Hela Veckan/Groundhog Day, så var  frånvarande recensionen inte någon större förlust. Happy Death Day är – och var, en enda lång och ofärdig gimmick.

Efter att nu ha sett uppföljaren, så önskar jag innerligt att vi hade producerat en recension för del ett i serien. På så vis så hade vi kunnat göra en någotsånär vitsig och lustig recension – där vi enbart kopierade texten rakt av – det skulle passa in med filmens tema som helt och hållet baseras på repetition. 

När vi nu inte har sådana möjligheter blir det istället att genomföra en mer traditionell recension, men även i detta läge så behövs det inte många ord för att förklara varför Happy Death Day 2U inte är någon uppenbarelse i filmform. Ett par pluspoäng skall dock utdelas till regissören Christopher Landon, själva upptakten är betydligt mer humorfylld och underhållande än det vi fick se i föregångaren. Det kan ha att göra med att vi faktiskt inte behöver se Jessica Rothes stela och trista skådespel. 

Själva gimmicken har utvecklats något, man försöker inte hymla med den absurda intrigen, ett antal sekvenser fylls av självmedveten ironi, där man ständigt påpekar det befängda och osannolika som tar sin plats. 

Realisation

Filmens ytterligheter – såsom foto och kulisser, bär en tydlig REA-etikett, det går att ha överseende med – till en viss grad. Landon försöker inte lura publiken om att han gör en spirituell uppföljare till någon svårtuggad historia som den becksvarta och svåra Hereditary, detta är slitna andrahands varor med en viss glimt i ögat – medelmåttig underhållning i knappt 90 minuter. 

Den busiga ödmjukheten avtar tyvärr då man tvingar tillbaka filmen till Rothes skrikiga och stirriga karaktär. För ett kort ögonblick så verkar det som att Happy Death Day 2U, skulle vara mer vågad och frikostig, men det ignoreras och väldigt snart är allting tillbaka på ruta ett. Även om filmen aldrig är långt ifrån det mer humoristiska inslagen, så räcker inte det då man kopplar på autopiloten och leder tittaren genom förutsägbara och tjatiga sekvenser som aldrig förstår när vi fått nog av dem. 

Informationsblad  

Happy Death Day 2U är också fylld med exposition som upptar minst en tredjedel av hela filmen, förvisso så länkar man samman de båda filmerna utan större problem, men det är inte bara händelseförloppet som går på slinga, glasklara faktum ältas om och om igen, som ett religiöst sakrament. 

Och varför man i filmens slutskede försöker klämma in skräckinjagande artificiell patetik – med hjälp av pinsam dramatik och katastrofalt skådespel, är förbluffande i och med filmens nonchalanta och lättsamma inställning till sitt innehåll, hur vi helt plötsligt skall finna något emotionellt värde i filmens karaktärer är kanske det största skämtet i hela filmen. 

Sett det förr… 

Ordspråket – ’’ man har att det förr’’, har aldrig varit så användbart som den här gången. Vad som till en början tycks vara en lite vågad och humoristisk uppföljare, blir snart till en bräkande och tjatig gubben i lådan med stela skräckinslag. 

Betyg 2/10 

Sorry To Bother You Recension 

0211

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2018

Summering: Lysande satir och en rad överraskningar levererar en helt bindgalen film som inte har några hämningar då det kommer till att lura publiken. 

När den här recensionen skrivs så börjar löven bli gula och snart tas de tunga vinterkläderna fram. Det är oktober och lite drygt två månader innan 2018 skall tackas av med fyrverkerier och champagne. Dagens samhälle rör sig nästan i ljusets hastighet, mycket kan hända på väldigt kort tid. Men om vi får se något mer tokigt, vansinnigt och bindgalet än Sorry To Bother You, så kommer jag svimma utav förvåning. 

Sorry To Bother You förutsätter att man äntrar biosalongen med neutrala förväntningar, filmens synopsis är nästan provokativt tråkig och diffus. Boots Riley som gör sin långsfilmsdebut gillar uppenbarligen att leka med publiken, bara ett par minuter in, så bedrar man sina tittare – på ett positivt sätt, när man äntligen börjar förstå vilken sorts film vi har att göra med så vänder man på steken. 

0201

’’I love the country but I can’t stand the scene’’

Riley har inga betänkligheter med att följa sina impulser och sin egen magkänsla. Ett tag verkar filmen vara en grym allegori över dagens amerikanska samhälle – som allt mer handlar om förnedring och fördomar, sedan blir det till en vass romantisk komedi. Sorry To Bother You tar ut fler svängar än Formel 1 föraren Lewis Hamilton. Det är hämningslöst från början till slut, jag vet inte vad för sorts vävnad som kan hålla ihop så här utspridda koncept och genrer, men Riley har uppenbarligen hittat ett grundämne som både är följsamt men oförstörbart, hur motsägelsefullt det nu må låta. 

Humorn är i alla fall en huvudsaklig ingrediens, alla möjliga typer av skämt förekommer, som riktigt låg ’’under bältet’’-humor eller mer slagfärdiga och ironiska scener om krystad team building och groteska företagsstrukturer. Att Sorry To Bother You har både ett och annat att säga till om nutidens USA gör man klart och tydligt genom hela filmen. Det klassiska konceptet med att bryta ned den amerikanska drömmen och dess mörka baksidor är en central del av filmen. Den ständiga viljan att göra karriär och bortse från framgångens negativa konsekvenser är en stor fascination för Riley, sättet han använder bisarra situationer och överdrivna stereotypa karaktärer, gör det klart mer intressant än då man burdust skriker publiken i ansiktet med en megafon – Oliver Stone. 

014

’’He’s tellin’ me more and more about some useless information’’

Detta samhälle har både dystopiska och futuristiska inslag. Socioekonomiska problem har lösts med hjälp kommersialisering och storföretag, som i sin tur inte har några som helst förebråelser att köra över samhället och dess invånare. I amerikanska storstäder pågår nu en stor debatt om gentrifiering, successivt så river man ned mer prisvänliga boenden och ersätter dem med Trump Tower liknande palats med guldkranar och marmor för miljoner. Riley lånar en hel del av den intensiva debatten, filmens absurditet belyser hur människan allt mer säljer både sin själ och kropp för en ideal livsstil som dikteras utav samhället – politiskt och av folket. 

När vi ser ut på filmens klaustrofobiska kontorslandskap – fylld med lågavlönade telefonförsäljare, så ser det nästan ut som om att filmen utspelar sig i purgatorium, där man oavbrutet försöker motivera sina anställda med att något större väntar där uppe – i synnerhet de övre våningsplanen. 

0131

’’Homicidal bitchin’’

Dagens mediaklimat får sig också en rejäl känga, alltifrån reality shower som fråntar mänskligheten sin värdighet till internet sensationer som inte innehåller något av substantiv värde. Den allt mer växande rasismen i samhället inkluderas också, om än lite mer dämpat än förra årets stora snackis Get Out.

Det låter mer pessimistiskt och deprimerade än vad det egentligen är. Vi har förvisso att göra med vardaglig terror men Sorry To Bother You är förvånansvärt lättillgänglig. Boots Riley undviker tex att skruva dialogen eller interaktionen mellan karaktärerna, hela filmen verkar utspela sig i en relativt trovärdig men alternativ verklighet där allting har förvrängts en aning. 

Huvudrollsinnehavarna Tessa Thompson och Lakeith Stanfield presterar väldigt väl, men deras kemi är något bristande, förhållandet är det som övertygar minst i denna märkliga mix av det allvarliga och bisarra. Själva glöden och passionen uteblir, och om karaktärerna inte hade ingått i ett romantiskt förhållande så hade det förmodligen varit ett mindre problem. 

0161

’’The machinery for change’’

Sorry To Bother You har också en väldigt tydlig puls och energi som får näring utav sin humor och parodiska inslag. Men mot slutet så börjar mjölksyran och utbrändheten smyga fram, även om vi får en final som är precis så späckad som man kunnat förvänta sig – utav en film som bombarderar publiken med diverse vitt skilda inslag, så känns filmens slutskede något segt. 

Tillsammans med Get Out och Blackkklansman så börjar filmvärlden ta tag i det personlighetskluvna amerikanska samhället. I en tid då intolerans och fördomar borde vara borta, så klargör gör dessa filmer att vi har en lång väg att gå innan vi uppnår ett produktivt och positivt samhälle där alla är välkomna. 

Betyg 7/10 

Hereditary Recension 

0092

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Berättandet brister och flera tillgångar bränns ut alldeles för tidigt. Detta kompenseras av en makalös intensitet som får blodet att rusa. 

Man når inte hela vägen fram, och på sina ställen så hade man gärna få dra in på de överdrivet emotionella utsvävningarna. Bristerna är med andra ord många… Men då Hereditary är som bäst så jagar den upp sin publik med hjälp av sällsynta adrenalinrusher som inte går att glömma bort. 

Varje år så kommer det en handfull skräckfilmer som alla ådrar sig stort uppmärksamhet, ibland visar sig uppståndelsen vara befogad – förra årets Get Out är ett strålande exempel, i andra fall så måste man fråga sig varför tex The Witch ens får en notis i tidningar. 

Skräckfilmen är inte min kopp te. Dessa få högprofils filmer som Hereditary blir de få gånger jag närmar mig genren. Jag kan dock förstå fascinationen för skräck, ofta bygger de på klassisk mytbildning, med närmast mytologiska varelser som ständigt gäckar publiken och huvudpersonerna. De tillfällen då faktiska monster eller demoner förekommer, så blir ofta bakgrundshistorien och förklaringarna minst lika fascinerande. 

Den numera ordinära skräckfilmen slänger dock gärna bort mystiken och fascinationen, och anstränger sig bara för snabb utdelning, istället ersätts genuint obehag mot urusla skrämseleffekter som enbart går ut på att få publiken att hoppa ur sätet. Sedan kryddar man med lite obscent våld och håller speltiden till knappt 90 minuter. 

0101

’’All been washed in black’’

Hereditary har inte bara hyllats, ett ganska stort mått av kritik har riktats mot filmen, det är verkligen ingen lättuggad Saw-historia. Hereditary är långsam, krypande och väldigt abstrakt. Inramningen sker i en komposition som drar tankarna åt en dockteater, vilket bidrar till en olustig känsla av förvrängning. På samma sätt som David Lynch Blue Velvet är en drömlik och surrealistisk färd, så anammar långfilmsdebutanten Ari Aster samma surrealistiska landskap – där vad som kan tyckas uppträda ordinärt, snart verkar vara hämtat ur en mardröm. 

Ett rustikt hus i skogen – som är scenproduktionens ryggrad, är så lömskt, hotfullt och förvridet att det känns som hämtat ur den animerade Laika produktionen Coraline, det är samma upp och nedvända värld som bara väntar på att skrämma livet ur tittaren. 

Skräcken kommer ifrån en känsla som kan liknas med en tryckkokare, vad som än sker så fortsätter kitteln att koka, enkla genvägar som ’’hoppa till effekter’’ är helt förpassade, obehaget kryper fram som en huggorm i högt gräs. Ett helt fruktansvärt otäckt soundtrack bidrar till filmens intensiva natur där man leker med ljuddesignen och förvillar publiken.  

’’Warped mind staring back at me’’

Men i filmens absoluta centrum står en familj på gränsen till upplösning. Att man tar – en till ytan, perfekt amerikansk kärnfamilj och sliter den i stycken är inget nytt, men då det placeras i denna kontext av rädsla och psykologisk tortyr, så får publiken en något ny infallsvinkel på denna klyscha. 

Ankaret i ensemblen är Toni Collette – som unisont har hyllats för sitt porträtt, Collette är i filmens första tredjedel helt lysande. Sättet hon skildrar genuin sorg och saknad är makalöst, tillskillnad mot jämnåriga kollegor som måste ta till sentimentalitet och ett stort mått av självupptagenhet, så är Collette helt ointresserad av sådana skrupler, den ångest som karaktären går igenom är genuint plågsam att bevittna. 

0033

’’The evil face that twists my mind and brings me to despair’’ 

Tyvärr så är Collettes motspelare inte riktigt av samma kaliber, Gabriel Byrnes fadersgestalt gömmer sig bakom en hård och stram yta som enbart hålls upp utav piller och alkohol, men han förblir en skiss som mest påminner om en narrativ katalysator. Det största problemet på skådespelsfronten är Alex Wolff, som tyvärr inte klarar av det enorma ansvaret som tillges honom. De tillfällen då han tvingas bära upp några utav filmens mest emotionella scener, så blir det styltigt och uddlöst. Den här dissonansen mellan aktörerna börjar sakta men säkert också sippra ut i själva filmen. Collettes strålande gestaltning blir mer och mer ansträngd, den fantastiska finkänslighet som visas upp i början spolas bort av ett forcerat slut som drar ned helhetsintrycket. 

0023

’’Can this still be real or some crazy dream ?’’

De enorma kraftuppvisningarna tappar i effektivitet och det sker en tydlig brytpunkt – där jag förmodar, att den stora åsiktsskillnaden härstammar ifrån, där man antingen accepterar filmens riktning eller inte. Nästan alla sidospår blir grumliga och den närvarande ambivalensen stramas åt, utrymmet för egen reflektion försvinner nästan helt och hållet. 

Udden och djupet ersätts av allt fler adrenalinruscher, det kan tyckas vara en recept för katastrof, men då man varvar igång adrenalin- injektionen och drar åt snaran, så är dessa makalöst effektiva. Även om finalen – ur en berättarmässig synpunkt, inte står sig, så är råstyrkan så kraftfull att man nästan kurar upp i biostolen.

Helheten är ganska långt ifrån perfekt, men det bestående intrycket är ändå oerhört starkt. Hur svårsmält och frustrerande upplevelsen än kan vara så är Hereditary en av de mer effektiva skräckfilmerna jag sett på väldigt länge. 

Betyg 7/10 

A Quiet Place Recension

011

All Images Copyright And Courtesy Of Paramount Pictures 2018

Summering: John Krasinski har satt ihop en en helt enastående stark skräckmotor som   utforskar flera intressanta områden för skräckfilmen. Bortsett från ett fegt slut så är A Quiet Place strålande i sin genre.   

Vissa genrer slår an starkare än andra. Skräckfilmen har aldrig varit på min personliga intresse lista, de stora klassikerna som Exorcisten och The Shining har en självklar plats i filmhistorien. Och trots att vi alla kan Ridley Scotts Alien från början till slut så förblir den en perfekt produkt både inom Sci-Fi och skräckgenren.

Att försöka måla upp skräckgenren som bristande pga egna preferenser vore fullständigt idiotiskt. Kommersiellt har genren – helt objektivt, haft det svårt den senaste tiden, flera skräckfilmer faller olyckligtvis in på att helt och hållet grunda sig i förutsägbara klichéer som enbart ett mål – att få publiken att hoppa till. Genrefilmer är som bäst då de väver in någonting extra. Jordan Peele visade hur man kan använda skräck i form av hyckleri och samhällets fördomar i Get Out. Där gick man till en historisk seger genom sitt smarta koncept och en stor dos välbehövlig humor.

001

Silence

A Quiet Place sitter inte på samma intellektuella skafferi som Get Out. Psykologin och dess drama är inte i närheten så mångfacetterad som Peeles starka samhällsallegorier, det är här en adrenalinrush som nyttjar ren råstyrka. Musklerna kommer inte från någon överdriven mängd av  blod eller inälvor, premissen avviker inte från den klassiska överlevnadsfilmen som vi sett i åtskilliga filmer innan. Inspirationen från George A. Romeros Night Of The Living Dead är klara som stjärnorna på en klar natthimmel.

Karaktärerna lever i någon sorts tyst skärseld där helvetet kan förgöra dem vid minsta lilla felsteg. En tät och suggestiv film är svår nog att konstruera, men John Krasinski gör det originellt då han  eliminerar all form av verbal dialog. Utan att avslöja för mycket så är A Quiet Place nästan en stumfilm, tunna och obetydliga ljud blir här som briserande bomber. Man sätter en munkavel på sig själv och tar då bort klichéer som hysteriska skrikmaskiner som ofta befolkar skräckens korridorer.

Varken Krasinski eller Blunt har fått mig att applådera deras tidigare arbeten inom filmmediet. Genom att ta ifrån dem dialogen så tvingas de arbeta på ett mer subtilt vis. Denna marginalisering gör den utsatta situationen mer brådskande, enkel kommunikation fungerar inte här. Allt måste göras långsamt och systematiskt.

Hollywood må vara helt oförmögna till att adaptera diverse spel till film. Men i och med A Quiet Palce så har man fått ihop något som faktiskt kan liknas med en version av Naughty Dog spelet The Last Of Us. Relationen mellan unga och äldre andas av det komplexa förhållandet som huvudpersonerna Joel och Ellie delade i det dödsdömda USA. Visuellt finns det många likheter i det färgade fotot och miljöer där naturen har börjat återta städer och andra platser som människan har ockuperat genom åren.

012

När världen tystnar

Berättelsen är enkel och nästan alla storyelement är pussel som publiken får lägga själva. Samtliga karaktärer saknar också namn, därför är det smart att uteslutande enbart fokusera på ett fåtal personer. Jag använder ordet intimt för ofta – men inget kan bättre beskriva det sätt Krasinski låter oss ta del av den här utsatta familjen. Barnskådespeleriet är också solitt, det må vara fegt att låta Millicent Simmonds återigen spela samma egensinniga karaktär från Todd Haynes Wonderstruck.

Skräckelementen är en blandning av den lättuggade sorten där man använder starka ljud och visuella stötar för att få tittaren att rycka till. De scener som verkligen får blodet att pulsera är då karaktärerna framstår helt hjälplösa. Här finns inga nödutgångar eller nätta lösningar för att klara sig. Intensiteten är helt bitvis helt fantastisk och varenda sekund blir nervig och olidligt spännande.

008

Snart tystnar musiken… 

Det stora felet är att Krasinski verkar ha byggt en skräckmotor som drar lite för mycket bränsle. Vid en specifik punkt – då filmen når sin topphastighet, resulterar i att allt därefter känns avslaget. Man kan nästan höra hur hela slutklämmen flåsar av utmattningen från den enorma rush som just genomförts. För att få tillbaka syre snabbt så tar man genvägar som som komprometterar den filosofi som tidigare varit central och då blir sprickorna uppenbara. Att man inte lyckas med att avsluta mer elegant är synd.

Även om avslutningen lutar åt det mer slentrianmässiga så är A Quiet Place en rafflande och pulshöjande upplevelse som visar upp sin genre med stolthet.

Betyg 6/10   

The Killing Of A Sacred Deer Recension 

003

All Images Copyright Of Scanbox Entertainment 2017

Från att ha gjort en mörk komedi byter den grekiska regissören Yorgos Lanthimos genre som närmast kan liknas med en skräckfilm. Och bortsett från det något för tafatta avslutet så är det en nagelbitare som visar vart skåpet skall stå för genren. 

Yorgos Lanthimos är nog det närmaste man kommer en kontrollerad och skärpt galenpanna. Detta är inte något form av personlig kränkning Lanthimos, men för de som såg hans förgående film The Lobster vet vad jag refererar till då jag använder ordet galen. Från den första scenen där Colin Farrell checkar in på en anstalt – som agerar som en form av sadistisk dating service, med sin bror som nu är i formen av en hund, så inser man snart att detta är en ny definition av begreppet Kafka-inspirerad.

The Lobster är och förblir så pass tokig att den faktiskt passerar in gränslandet för att vara fascinerande. Att återge synopsis är i sig en form av storartad underhållning. I de flesta fall då tyglarna släpps och vansinnet får stå i centrum kan det ofta bli en plåga att titta på som åskådare. Filmer som Frank av Lenny Abrahamson går för långt, det är som att behöva bevittna någon stackars hycklare på Västerlånggatan i Gamla Stan stå och göra sig till åtlöje med misslyckade cirkustrick.

Lanthimos lyckades komma över denna svåra tröskel och göra en film som lyckades få fram bra substans i sin kompletta hysteri.

004

Hitchcock och Kubrick 

Nu byter man genre till thriller som tar stor inspiration från Alfred Hitchcocks mest nerviga stunder men även Stanley Kubricks iskallaste filmer såsom Eyes Wide Shut. Men en hel del av Lanthimos unika handlag finns kvar, fotot har en udda och lite speciell komposition som innebär att mer emotionella scener – som vanligtvis brukar använda närbilder och stark belysning, fotograferas i vidvinkel eller ovanifrån. Även den avskalade och kyliga scenografin följer med, inte ens den fantastiska bostaden som Farrell och Kidman innehar känns någonsin särskilt inbjudande.

Trots avsaknaden av stora dramatiska skeenden så är filmen levande och tryckande. Det känns olustigt och påträngande att bevittna flera händelser. De gånger vi får se känslor porträtteras är det som om att de begravs av  en barriär som ingen av filmens karaktärer kan tränga igenom.

Filmens sätt att använda ljud är i absolut toppklass. Flera sekvenser blir helt frenetiska då man låter separata ljud och vassa läten dominera. När en närbild på något så harmlöst som en tallrik pasta kan jämställas med samma obehag som att bevittna en förstörd kropp så vet man att något djävulskt är på lur.

002

En mörker under ytan 

Stämningen och den där obeskrivliga känslan av att domedagen är nära slår de flesta moderna skräckfilmer på fingrarna. Precis som Jordan Peeles Get Out så lyckas man skapa obehag och stress genom att på väldigt effektivt vis vrida om vardagliga händelser och situationer. Flera likheter återfinns också i den samhällskritik där man gömmer hyckleri och mörka hemligheter under en polerad och fin yta som kan tyckas vara perfekt utifrån.

En annan stor inspirationskälla är den tyska regissörens Michael Hanekes två mörkaste filmer – Funny Games och Dolda, två filmer där man invaderar vardagen hos den övre medelklassen och slår sönder deras liv och föreställningar. The Killing Of A Sacred Deer kan utan tvekan kategoriseras som ’’udda’’. Det vilar något surrealistiskt över allting, inte helt frånskilt en optisk villa eller något postmodernt konstverk som man måste titta på minst två gånger för att se hela sammanhanget.

Trots detta så är det långtifrån så skruvat som The Lobster, förutom ett par mycket märkvärdiga och konstiga ögonblick så förblir detta en betydligt bättre inkörsport till Lanthimos arbete som filmskapare.

Men tillskillnad från Hanekes extrema cynism och mörker så är karaktärerna i The Killing Of A Sacred Deer överlag sympatiska och lätta att känna empati med.

0011

Starka insatser 

Colin Farrell tenderar att upprepa sig en aning från sin rolltolkning i The Lobster, men om man bortser från känslan av repris så gör den tidigare skandalomsusade aktören ett både djupt och kraftfullt porträtt av en man som helt och hållet börjar förlora greppet kring sitt liv.

Nicole Kidman är nedtonad och närmast bräcklig i rollen som en anonym och färglös trofé hustru. Raffey Cassidy och Dunkirk aktören Barry Keoghan skall även de ha beröm för sina insatser. Framförallt är det fascinerande att se Cassidys porträtt av en skolflicka som helt går emot normen av en rebellisk tonåring. Keoghan gör en karaktär som är chockerande obehaglig, detta utan några som helst konstlade sekvenser med monologer eller helvetesreferenser.

Spänningen når fantastiska höjder mellan varven, det är så tätt, polerat och skarpt att man undrar varför produktioner med ofantligt starkare ekonomiska resurser inte kan leverera på en såhär hög nivå ?

005.jpg

Ett splittrat slut 

Det enda som håller tillbaka filmen från ett ännu starkare betyg är upplösningen. Även om Lanthimos aldrig tappar bort sig i några besynnerliga pretentioner så tenderar slutet att kännas lite för exploaterande. De stora frågorna och svaren får vi grunna i själva, det hade behövts någonting lite extra för att verkligen cementera filmen.

Trots denna brist så kan man inte undgå att vara imponerad och väldigt tagen av upplevelsen. Jag är omåttligt nyfiken på vad Lanthimos och Emma Stones kommande film The Favourite kan vara för något. I en så pass stagnerad genre som kostymdrama kan två så pass energiska krafter behövas. Fram tills dess har vi dock en – för det mesta, förstklassig thriller.

Betyg 7/10