Etikettarkiv: Ryan Gosling

Årets Bästa Filmer 2018

Publicerad den av

Det är alltid lika repetitivt och förutsägbart.… Men så – ’’äntligen’’, var vi här igen… 2018 är snart slut och det medför – som alltid, ett antal listor över det vi ansett vara absolut bäst och sämst. Vi börjar dock med det mest positiva från året då det kommer till film. Det har åtskilliga gånger erbjudits makalösa filmupplevelser, ett antal kommer förmodligen aldrig att glömmas bort, från Erik Killmongers hämndlystna stadskupp i Black Panther till Emma Stone manipulativa Abigail i den helt mästerliga The Favourite. 

Listan som följer är i nummerordning och innehåller lätta spoilers: 

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

11. Ready Player One 

Steven Spielberg har inte riktigt lyckats bibehålla sitt gamla rykte som en av filmindustrins mest största och inflytelserika kreatörer. Även om Spielberg visat upp stor vitalitet och kunnighet – med exempelvis Lincoln, så har hans moderna filmer inte riktigt uppnått samma status som självklara klassiker. 

Spielberg fortsätter vara produktivt, om än inkonsekvent, ur kvalitetssynpunkt, The Post var duglig men långt ifrån häpnadsväckande, War Horse och BFG är inget annat än dussinproduktioner, de visar inte på något sätt upp Spielberg i något vidare positivt ljus. 

Spielbergs otaliga försök att skapa grandiosa äventyr under 00-talet, har varit lika opålitliga som att sätta sina livsbesparingar på en runda utav hasardspel. Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull är idag nästan lika ökänd som Star Wars Episode I: The Phantom Menace. 

Ready Player One är Spielbergs mest vågade och ungdomliga film på årtionden. Med fantastisk skaparglädje och en energisk berättelse, så tas vi på en fantastisk resa genom en kavalkad av popkulturella referenser. Filmen är som ett enda långt kärleksbrev till populärkulturen och mängden smådetaljer och överraskningar saknar motstycke. Och biljakten genom ett virtuellt och livsfarligt New York hör till en av årets mest gastkramande sekvenser. 

All Images Copyright And Courtesy Of Sony Pictures 2018

10. Leave No Trace  

Vi går från Ready Player Ones gigantiska landskap – bestående av stora slagfält och racingbanor,    till något ytterst minimalt och kompakt. Debra Graniks debutfilm Winter’s Bone fick mig inte att gå ned på mina bara knän, att den sedan kickstartade Jennifer Lawrences karriär – känns bara som ytterligare salt i de imaginära såren. 

Granik har inte regisserat en enda biofilm sedan dess, till ytan så kan Leave No Trace tyckas vara både svårtillgänglig och knepig. Men det tar inte lång tid innan Granik klargjort att detta är en film som närmast kan liknas med ett grundämne, det är tydligt definierat, urstarkt och pålitligt. 

Slutet är så kraftfullt och finkänsligt att man nästan måste ringa efter en ambulans, där räddningspersonalen – förhoppningsvis, kan avlägsna klumpen i halsen, detta är finkänslig dramatik på sin spjutspets. Leave No Trace är ett fullkomligt självlysande exempel på hur bra minimalistisk film kan vara. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

9. A Star Is Born 

Bradley Cooper sade sig vara inspirerad av Clint Eastwoods karriär – där han bollade med både skådespel och regi. Då alla Eastwoods projekt varit nästintill lika obegripligt tafatta och patetiska, ungefär på samma bedrövliga nivå – som den gången han försökte genomföra en reprimand mot en tom stol, så var förväntningarna helt obefintliga för min egen del. 

Utöver det faktumet så hade vi att göra med remake – den tredje i ordningen för att vara exakt. Berättelsen om stjärnskottet som triumferar och lämnar kvar sin mentor i en orgie av självömkan och alkohol, har endast blivit mer och mer ointressant för varje nyversion.  

Självfallet så spelar A Star Is Born på en klassisk lyra, det sprutar tårar, skriks och försonas. Bradley Cooper genomför dessa klichéer med omtanke och en öppenhet som gör att det inte känns manipulativt eller exhibitionistiskt. Den excentriska popsångerskan Lady Gaga, visar sig vara utmärkt i rollen som supertalangen Ally Maine. Trots att det är ett Oscarsfjäsk på högsta nivå, så kan jag inte motstå det förtrollande magnetismen. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

8. BlacKkKlansman

Där fantasilandet Wakanda – i Black Panther, gav oss hopp och framtidstro, så tog Spike Lee och raserade våra förhoppningar om att vi lever i ett samhälle som är bättre än slaveri, förtryck och rasism. Trots stor komik och en oväntad självdistans, så lämnas man i ett fullkomligt raseri när filmen tagit slut. Det kan mycket väl vara årets mest sorgsna och deprimerande upplevelse, trots det så kan jag inte sluta att tänka tillbaka på den. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

7. Green Book 

Peter Farrelly lämnar tramset och snusket bakom sig. Filmen är lika stor och bred som en amerikanska motorväg, och dess hjärta slår lika hårt och starkt som en bastrumma i valfritt Heavy Metal-spår. En värmande, positiv och vänlig film som bara blir bättre desto längre den pågår. 

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

6. Ant-Man And The Wasp 

Marvel Studios fortsätter cementera sig som en slags avlägsen släkting till Pixar, där majoriteten  de levererar är i världsklass. Denna gång valde studion att avlossa två gigantiska salvor med Black Panther och Avengers: Infinity War under våren. Slutklämmen blev inte lika gigantisk, Marvel valde att bara låta oss ha roligt efter utmattningen och chocken som var Infinity War. 

Regissören Peyton Reed fortsätter att utveckla sitt redan lysande koncept från Ant-Man (2015). Evangeline Lilly strålar som Wasp och Michael Peña – i rollen som den alldeles för pratsamme Luis, förtjänar någon sorts hedersutmärkelse. Det är inte den bästa film som Marvel någonsin gjort, men kanske den allra roligaste, och det är jag villig att skriva under på med det ’’icke existerande sanningsserumet’’ i mitt blodomlopp .   

All images courtesy and copyright of UIP 2018

5. Spider-Man: Into The Spider-Verse 

Jag var skeptisk… Animationen drog tankarna åt den helt hopplösa Teenage Mutant Ninja Turtles-filmen från 2007. Berättelsen verkade för spretig då den presenterades, och Sonys track record – för filmer utan Marvel Studios hjälp, har varit minst sagt undermåligt. 

Så att detta överraskade – så till den milda grad, att jag gärna ställer mig med dumstrut på huvudet i skamvrån, känns som en ganska lindrig uppoffring. Spider-Man har alltid fascinerat och attraherat enorma massor sedan filmdebuten 2002, formulan och upplägget borde vara en aningen förutsägbart och slitet vid det här laget. 

Genom att helt och hållet hänge sig åt serietidningarnas vansinniga strukturer och innehåll – som innebär multipla dimensioner, och således en hel radda av diverse spindelmän – och kvinnor, så hittar man en ny infallsvinkel. Into The Spider-Verse har en spjuveraktig charm, samt ett högoktanigt tempo där man kommer undan med alltifrån slapstick till moraliska läxor om allas lika värde. Into The Spider-Verse visar att Spider-Man – med rätt hjälp, aldrig kommer att sluta greppa tag i biopubliken. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

4. First Man 

Damien Chazelle fortsätter sitt segertåg. Måhända är First Man inte en lika självklar klassiker som La La Land, det är en klart mer tillbakadragen och svårsmält historia. Karaktärerna är ljusår ifrån lättlästa eller öppna. Att ett flertal upplevt filmen som kylig är därefter inte särskilt förvånande. Men under den tuffa och tysta ytan, så fullkomligt briserar det i sömmarna med olidligt spännande övingar – inför månlandningens, strålande skådespel från Claire Foy och Ryan Gosling (och detta kommer från en Gosling-skeptiker ) och ett helt utsökt hantverk. 

Filmen kan jämföras med en riktigt miserabel träningssession, svetten sprutar, kroppen värker, men då man når slutet och endorfinet rusar ut i kroppen, så flåsar man samtidigt som man ler likt ett barn i leksaksaffär där allt är gratis. 

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

3. Black Panther  

Serietidningsfilmen är lika omtalad som den är hatad. Det har blivit nästan blivit ett lika giftigt ämne som debatter om abort eller invandringspolitik. Att ens försöka ge sig in i diskussionen känns som att stiga rakt in i det dimmiga Lützen, där Gustav II Adolf fick möta sin skapare. Dimman, blodet och stridsberedskapen är rentav absurd. 

Black Panther är – tillsammans med Christopher Nolans The Dark Knight, den sortens film som helt och hållet skriver om regelboken för genren. Ryan Coogler förenklar aldrig, varenda beståndsdel kunde lika gärna ha passat in i regissörens debutfilm Fruitvale Station. Marvel bistår med oändliga resurser, filmen målar upp ett drömlandskap där afrikansk savann möter högteknologisk Sci-Fi, det känns sagolikt utan att någonsin övergå i det överdrivna. Jag kan till och med ha överseende med de kritiserade CGI noshörningarna.  

Men absolut starkast är Michael B. Jordans antagonist Erik ’’Killmonger’’ Stevens, en utstött och frustrerad legosoldat, som gått igenom eld och lågor för att uppnå frigörelse och – i sina ögon, rättvisa. Scenen då Coogler låter kameran rama in Jordan medan han går mot kungatronen och deklarerar att han avser att inleda krig mot omvärlden, är ett oförglömligt stycke film som visar att serietidningsgenren är en filmkategori i världsklass, så enkelt är det… 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

2. Avengers: Infinity War     

Tio år av äventyr, fantastiska karaktärer och klassisk action, går mot sitt slut. Ingen vet vad som kommer hända med veteraner som Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth, efter detta. Det återstår en film, som vi knappt vet någonting om, trots att vi fått en trailer. 

Infinity War kunde ha blivit ett enda långt förspel inför finalen – som når oss i april 2019. Bröderna Russo gör dock inga halvmesyrer eller parenteser, att Joe och Anthony kunde göra effektiv action, snarlik den indonesiska kultfilmen The Raid, såg vi prov på redan i Captain America: The Winter Soldier. Under de gångna fyra åren så har de utvecklat sin estetik, ambitionsnivå och kunskap. 

Vad som drabbar publiken i över två timmar, är en resa i utomjordisk krigsföring, stora uppoffringar och ett tempo som skulle få den bästa olympisk sprinter att skrika efter syrgas. Det må vara högljutt och utan skrupler, men specialeffekter i världsklass och hysteriskt stor budget betyder inget om hjärtat och passionen uteblir. Det är inte bara ett spektakel i förstaklass, det är en upplevelse som är lika fylld med kokande hett adrenalin som i ett VM-slutspel. 

Josh Brolins Thanos kan också krönas som en framtida legend. Ett antal ljudinspelningar från filmens premiär i USA säger det mesta, scenen då Rocket Raccoon, det talande trädet Groot och åskguden Thor anländer till slagfältet i Wakanda, resulterar i samma ljudnivå som då The Beatles jämnade Shea Stadium med marken. Min personliga reaktion efter filmen är också helt unik – väl hemma lägger jag mig på kökssoffan och bara flåsar, en liknande fysisk upplevelse har jag aldrig upplevt. 

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

1. The Favourite 

För att lägga alla korten på bordet, detta var vår personliga joker i leken för 2018 då vi sammanställde en lista, där vi förutspådde ödet för ett flertal filmer. Iden att 

Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama – en alltför förutsägbar genre, var på förhand spännande, men att det skulle leda till ett rent underverk kunde ingen förvänta sig. 

Alla kutymer och regler är helt ointressanta för Lanthimos, måhända är The Favourite inte lika extrem och experimentell som regissörens tidigare filmer, men den något mer öppna och enkla presentationen, gör det möjligt att observera Lanthimos enorma fingertoppskänsla då det kommer till personregi och sylvass dialog. 

Utöver den fantastiska regin så är det en visuellt fulländad film med sanslösa bilder. Slutligen så får vi tre skådespelerskor som bjussat på tre helt genialiska porträtt, det där pratet om att Stephen Daldrys Timmarna skulle innehålla den bästa kvinnliga trion någonsin, känns som ett smärre skämt i jämförelse med detta. Olivia Coleman blandar bräcklighet med bindgalen intensitet, Rachel Weisz tar fram sin mest illasinnade och fräcka sida och Emma Stones prestation är sinnessjuk då hon kombinerar avund, iskall manipulation och enorm variation.

Jag har inte försöka att försätta mig i trans med hjälp av pendlar eller mantran, men då The Favourite når sitt slut, så är det som att vakna upp ifrån en dröm. Det är den där sortens dröm som man alltid vill hitta tillbaka till, men som enbart förblir ett minne för livet. 

Tiger Film utser därmed The Favourite till 2018 års bästa film 

First Man Recension 

Publicerad den av

016

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En intensiv och gastkramande upplevelse som placerar sig i det absoluta finrummet. 

Ja… Vad skall man egentligen kalla regissören Damien Chazelle ? Mästare, kameleont eller pojken med guldbyxorna ? Chazelle har egentligen bara inlett sin karriär som regissör men har redan ett renommé som flera äldre och mer rutinerade kollegor enbart kan drömma om. Sedan långfilms debuten med Whiplash har Chazelles stjärna rusat upp mot himmelen. La La Land är kanske den enda moderna filmmusikalen som avgudas universellt, även utav människor – som jag själv, som har utvecklat en stark allergi mot dansande och sjungande karaktärer på film. 

Nu sätter Chazelle siktet på stjärnorna – bokstavligt talat, där La La Land är en surrealistisk explosion i sång, dans och färg så är First Man en koncentrerad och intensiv upplevelse som vägrar släppa taget om publiken. Det här är filmad historia då den är som allra bäst. 

Det finns två sorters rymdfilmer – en är besläktad med fantasy och fantastiska element som strider i rymden och futuristisk teknologi – Star Wars, den andra uttrycksformen något mer pompös, steril och strama – The Right Stuff och Stanley Kubricks legendariska 2001: A Space Odyssey. Just den sortens film brukar använda yttre rymden för att visa upp dess fantastiska vyer – som hämtade från ett teleskop, det stora svaret utrymmet är snarare en palett för att visa människans aspirationer att nå bortom vår egen planet. 

Alfonso Cuaróns Gravity och Christopher Nolans Interstellar blev universellt hyllade som en slags arvtagare till Kubrick och det mer filosofiska filmerna i genren. Båda var visuellt väldigt vackra men innehållsmässigt både platta och snäva. Gravity var för min egen del en underutvecklad och emotionellt manipulativ film som aldrig övertygade. 

Chazelle hade gjort det lätt för sig själv genom att göra en pretentiös och pampigt patriotisk historia, om en av förena staternas största studier i världshistorien. Vad NASA och dess anställda åstadkom med dåtida och begränsade tekniska resurser – analoga instrument och miniräknare, är en bedrift som aldrig kommer att glömmas bort. Historien om en ikon som Neil Armstrong är således gjord för en grandios filmatisering, och nog är First Man grandios, men inte på det sättet man kan tror. 

025

It’s just my job five days a week

Apollo 13 och The Right Stuff visar upp astronauterna och NASAs anställda som hjältar från barnsagor – starka och hårdhudade män som klarar allt. De mer emotionella partierna delegeras oftast till de anhöriga – specifikt deras familj, allt följer ett protokoll som är lika bestämt som NASAs eget regelverk för en raketuppskjutning.Ööverraskningarna och de riktigt personliga lämnas alltid kvar någonstans i atmosfären. 

First Man kastar iväg denna regelbok och även dess förväntningar, i en klaustrofobisk och närgången öppningsscen så klargör man att vi denna gång inte kommer få observera historia – vi kommer få uppleva den… Chazelle väljer bort vida vinklar och placerar istället kameran rakt i rymdfarkosternas cockpit, vi har sett tyngdlöshet och livet ombord på rymdstationer i åtskilliga filmer och TV-serier, men klaustrofobin och bristen på utrymme har aldrig förmedlats på ett mer fysiskt sätt. 

Apollo 13 känns som ett rymligt vardagsrum i jämförelse med de prototyper som Armstrong tvingas att testflyga. First Man pressar in kameran i så små utrymmen att man kan tro att vi har att göra med ett extremt makroporträtt. Varenda liten skruv och mätare verkar vara placerade ett par millimeter från tittarens egen hornhinna, tillsammans med skrikande och skrala läten – som metal som håller på att brytas i tu, påminner detta om en åktur i en ruskig berg och dalbana, utan säkerhetsbälten. 

De olika rymdfärderna är så intensiva att man kan tro att hela salongen har tömts på syre. Intensiteten är närmast omänsklig, bara en bagatell som att försöka styra farkosten blir en thriller i världsklass, förhoppningsvis kommer biograferna som visar First Man förstärka sina säten, stoppningen kommer med största sannolikhet att rivas upp utav uppjagade naglar. 

Vi vet alla hur den här berättelsen slutar, allt finns väldokumenterat, både i historieböckerna och på film. Därför är den en makalös bedrift att få varenda sekund av filmen att kännas fascinerande och intressant. 

Mycket av First Man är en ren adrenalinkick, men det finns också ett finstämt och diskret drama som ger näring åt publikens engagemang. Jag kommer aldrig att kunna förstå Ryan Goslings status som en skådespelare i världsklass, den stela och lite trassliga karaktären som han livnärt sig på i stort sett hela sin karriär, borde inte kunna fungera en gång till. Chazelle vet dock hur man skall ta vara på Goslings specifika område. 

022

Burning out his fuse up here alone

Neil Armstrong porträtteras som en god men enigmatisk människa som ständigt kämpar med personlig sorg och inhumana arbetsförhållanden. Armstrong börjar filmen som en dedikerad familjefar som balanserar både sitt arbete och familjeliv. Under filmens gång blir det alltmer klart hur Armstrong försummar sin familj, inte pga illvilja utan som ett nödvändigt ont för att lyckas med sina arbetsuppgifter. 

Filmen gottar sig inte heller i den tragedi som familjen Armstrong gick igenom efter att deras dotter avled i sviterna av cancer. Sorgen och saknaden förmedlas genom Gosling och Claire Foys avsminkade ansikten. Själva sorgearbetet kunde ha blivit central men Chazelle förstår bättre än att förvandla sin film till en billig snyfthistoria. Flera dramatiska punkter avverkas snabbt, efter ett tag blir det tydligt att det faktiskt inte är karaktärerna som är i centrum utan uppdraget att nå månen. 

Allting har koncentrerats och förfinats för att ge så mycket syre och bränsle som möjligt till berättelsen. Sektioner som kunde ha blivit utdragna avhandlas istället blixtsnabbt. Detta kompromisslösa och kvicka sätt att avhandla stora saker som ångest och konflikt, blir till en enorm tillgång då karaktärerna aldrig får tid att reflektera eller bearbeta sin sorg, samtidigt kräver samhället och uppdraget att de bibehåller lugnet, det är nästan hjärtskärande hur familjen kämpar mot missöde efter missöde.

0101

I’m not the man they think I am at home

Armstrongs fru Janet genomgår en minst lika traumatisk och svår sresa som sin make. Under stressen och oron finns också ett medvetande om att ett lyckat uppdrag kanske är det enda sättet för Armstrong att gå vidare efter sin dotters död. Uppoffringarna som familjen tvingas göra är enorma, men Chazelle försöker aldrig göra det sentimentalt, därför blir det också väldigt drabbande och starkt att bevittna. 

Hantverket är närmast mästerligt, det intima fotot skapar mer dimension och närvaro än några 3D glasögon i plast någonsin kommer att göra. Kompositören Justin Horowitz – som blivit en självklar partner med Chazelle, , har nu komponerat musik som är lika diskret som en mörk skugga i vinternatten. First Man ljudbild består till största del av tystnad, där starka ljudeffekter skär igenom salongen som en varmkniv i smör. Varenda scen är lika laddad som en olympisk sprinter inför ett finallopp. 

First Man är otäckt nära ett tvåsiffrigt betyg, men trots att skådespelet är utomordentligt och manuset starkt, så hade lite mer utrymme för karaktärerna kunnat ge en lite kraftfullare upplevelse. 

Men den invändningen är närmast löjlig då vi ser till resten av filmen. I en tid då amerikansk patriotism enbart verkar bestå av martyrskap och perversion, så är det en fröjd att få se tillbaka på en tid då den amerikanska järnviljan kunde ena länder med en enda vision – som den att skicka en människa till månen. 

Det här är en inspirerande och rent omtumlande upplevelse som utan tvekan hör till en av årets bästa filmer. 

Betyg 9/10   

La La Land In Concert – Stockholm 25-10-2017 Recension

Publicerad den av

0061

Med en film som bara blir bättre och bättre för varje visning och ett suveränt framträdande av Stockholm Concert Orchestra gör kombinationen av livemusik och spelfilm till en riktigt minnesvärd upplevelse även om man behövt byta lokal och vissa lokaliseringar inte fungerar. 

Jag har sagt det förut i tidigare recensioner, men förutsättningarna ser mörka ut den här kvällen. Utanför spöregnar det, den elaka höstkylan får alla besökare som rör sig i Globen området att rysa av obehag. Konserten som skulle ägt rum på Globen har också flyttats till det inbyggda annexet. En plats som sväljer runt 3 500 besökare.

Inne i Globens gångar ekar det tomt, enbart ett femtiotal personer står redo att gå in i arenan då portarna öppnas. Väl där så är det tydligt att några stolsrader är helt tomma, det fylls absolut på ju närmare starttiden, men när   föreställningen väl drar igång så är det lätt att förstå varför eventet flyttades till en mindre arena.

Men dirigenten Erik Ochsner verkar inte bekymrad över att han spelar för en decimerad publik, han vandrar ut på scenen som om han spelade på ett fullsatt Ullevi. Han presenterar gladeligen kvällens upplägg. En kort liten ouvertyr står som uppvärmning och sedan så drar världens bästa filmmusikal igång.

Precis som med musik som man hör live för första gången, utan några vidare kunskap om texterna eller styckets struktur, så är det en belönande känsla att återvända med texterna inristade i minnet och musik som nu fyller en av vällust.

Blir bara bättre 

La La Land är en film som bara blir bättre desto fler gånger man ser den. Det är en glad, smart och hjärtevärmande upplevelse som inte går att få nog av. Det är också en av de få filmer som jag  ångrar att vi inte satte ett högre betyg på. Nästan ett år senare är det inget tvivel om detta är värt vårt absolut högsta betyg.

Emma Stone är filmens motor och hjärta, det blir än starkare av vetskapen att karaktären Mia Dolan speglar Stones egen resa som skådespelare, där hon gjorde oändliga mängder teaterframträdande som barn och sedan flyttade till Los Angeles som tonåring för att kämpa sig upp till att bli filmvärldens idag kanske största och mest berömda aktris.

Jag har fortfarande vissa problem med Ryan Goslings porträtt av Sebastian, det är klart mer slätstruket än Stones starka och kraftfulla prestation. Gosling förblir för min egen del ett av filmvärldens största mysterium med sin totala oförmåga att ingjuta liv i sina karaktärer .

Men i ”den där” scenen där Stone erkänner sig helt besegrad och att orken tagit slut så värker det i hjärtat. Igenkänningsfaktorn är nog stor, även för de som inte aspirerat till att medverka i filmproduktioner. La La Land kunde ha blivit en såsig och platt film om innerliga drömmar och aspirationer, men istället så tar regissören Damien Chazelle och framhäver att kompromiss och lyckliga slut faktiskt kan gå hand i hand. Detta förblir nog den enda musikal som jag kan omfamna fullt ut.

Vissa spår har redan blivit moderna klassiker, A Lovely Night förblir min personliga favorit med det otroliga arrangemanget.

Filmen i centrum  

Trots att soundtracket spelas i realtid så är det filmen som får stå i centrum ikväll. Det finns bara ett enda tillfälle där musiken tar överhand och märkbart försämrar en av scenerna. Detta beror nog till stor del på att man spelar ett stycke som egentligen skall ligga på en lägre volym.

Det är lite synd att vi inte kan se hela orkestern, flera musiker försvinner i den enorma samlingen av orkestermedlemmar, de externa jazzmusikerna (inhyrda specifikt för kvällen) är omöjliga att urskilja. Just på symfoniska konserter kan jag verkligen uppskatta att få en bra överblick av orkestern och på så sätt se hur maskineriet bryts ned i individuella instrument. Att få höra vissa nyanser förstärkas eller hävas fram är mycket intressant, skillnaderna mot originalinspelningarna är minimala men de gånger det avviker känns det snarare som en intressant variation än ett regelbrott.

För liten duk 

En hel del invändningar finns dock ikväll, ett framträdande minus redan innan konsertens början är storleken på duken där filmen projiceras, det känns som om filmen projiceras från en alldeles för klen projektor som inte kan dra upp bilden till en passande storlek. På de spelningar som gjorts i USA har man åtminstone nyttjat en puk som är i ett 2.35.1 format, dvs att hela duken fylls utav bilden, den här kvällen så är presenteras filmen med enorma svarta kanter. Och med den minimala textremsan kan man undra om det inte bara är en enkel kopia av den svenska Blu Ray utgåvan som spelas upp ?

Och ännu en gång måste jag kritisera Stockholms publiken, sena ankomster, pillande med telefoner och en total brist på respekt mot orkestern förekommer alldeles för ofta. Under eftertexterna sitter alla musiker kvar på scenen och spelar musiken, sedan bjuds det på ett extranummer, men vid den här tiden är det bara ett par hundra personer kvar i lokalen. Innan dess har folk flytt fältet som om hela huset stod i lågor.

Men när man väl sitter där och ser den otroliga avslutningen som hyllar filmkonsten och där man är så rörd att man inte kan prata, så är det inget tvivel om att man fått en otrolig upplevelse.

Betyg 8/10 

Blade Runner 2049 Recension 

Publicerad den av

008

All Images Copyright Sony Pictures 2017

Trots fantastiskt foto och en mer eller mindre felfri rekreation av det futuristiska Kalifornien så är innehållet inte ens tillräckligt för att någonsin utmana eller kunna jämställas med sin föregångare.  

Det ser ut som Blade Runner, det låter som Blade Runner men smaken är som en färdigrätt från Findus som just svalnat. För att parafrasera jazzlegenden Duke Ellington, ’’ om det låter bra och känns bra så är det bra’’, det där andra påståendet finns det inte någon tillstymmelse till i Blade Runner 2049. 

Först till ett par viktiga klargöranden; Blade Runner från 1982 är en av mina absoluta favoritfilmer, det är en svår film som definitivt inte är en särskilt vänlig mot sin publik, man behöver sätta på sig retroglasögon och bortse från att tempot flera gånger är alarmerande långsamt. Men dess funderingar kring liv och artificiella människor hör fortfarande till en av filmvärldens mest fascinerande. Det finns en närmast poetisk framtoning i karaktärer som Rutger Hauers Roy Batty. Scenen där han tar sitt avsked från livet i och talar om tårar som kommer försvinna i regnet kan man aldrig se för många gånger.

Blade Runner är den enda filmen som jag sett på bio efter att först ha sett den hemma, då i och med The Final Cut.

063

Evighetslång produktion 

Men när det kommer till den så länge mytomspunna uppföljaren har jag varit skeptisk. Ridley Scotts har sedan Prometheus, klargjort att fortsättningar eller nytolkningar på hans mest lyckade verk inte ens förtjänar att visas gratis. Projektet har också legat i träda lika länge som de dyraste vinflaskorna på lyxvaruhuset Fortnum And Mason i London.

Regissören Denis Villeneuve hyllas idag som en av filmvärldens starkast lysande stjärnor. Efter framgången med Prisoners har han klättrat upp på den imaginära stegen. Men för mig så har upplyftet snarare varit en omvänd U-kurva. Prisoners är en alternativ David Fincher film som definitivt har estetiken och grundmaterialet till en bra thriller. Men mot slutet rasar allt samman, hela upplösningen hör hemma i ett avsnitt av Scooby Doo. Sicario hade sin nervpirrande delar, men även där tappade Villeneuve kontrollen över sin berättelse och allt blev bara något som bäst kan beskriva som en parodi av Rambo.

Sedan kom Arrival, en film som jag ännu inte riktigt har hämtat mig efter. Här blev Villeneuve pretentiös och dryg på allvar. I över två timmar bräker han på med en förfärlig film som måste ta hem priset för en av alla tiders dummaste produktioner. Den där twisten på slutet är lika genomtänkt som att hälla i sig en dunk med ättika.

Om inte dessa personliga varningslampor var nog, så har man valt Ryan Gosling i huvudrollen. Gosling besitter två ansiktslägen som bäst beskrivas av den där videon där Emma Stone gör en imitation av Goslings orörliga ansikte.

Med allt det här sammantaget är det som att höra att det lokala coverbandet skall spela U2 covers på stormarknaden klockan tre på tisdag, det kan inte bli bra…

Och det blev det inte heller.

040

Otroligt snygg

Villeneuve har lagt all kraft på att återskapa Blade Runner visuellt. Den fantastiske fotografen Roger Deakins har återigen skapat visuella under, precis som Rogue One: A Star Wars Story så ser detta ut som en modern tolkning av en flera årtionden gammal film. Den mörka döda paletten återfinns och röken som ser ut att vara hämtad ur ett industriellt London täcker allt. Kompositionen är helt makalös och sättet Deakins använder ljus är enastående.

Till en början känns det helt overkligt att befinna sig en värld vi inte har besökt på åratal.

Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch har även återskapat essensen av Vangelis musik, en hotfull synt får det att ringa i öronen och salongen skakar av de kraftiga bastonerna.

053

Konstiga fetischer och repetioner 

Tyvärr så slutar det att vara särskilt imponerande då vi gräver under den här polerade ytan. Villeneuve har i sitt arbete med det visuella helt tappat bort alla de små egenheter som gör Blade Runner tidlös. De filosofiska och ibland djupt rörande elementen från Ridley Scotts original har här förvandlats till ett murrigt och högtravande funderande som snarare känns hämtat från syskonen Wachowski Matrix-uppföljare. De nya infallsvinklar som tillkommit känns för förutsägbara och platta för att kunna engagera lika mycket som de mer ambivalenta frågeställningarna som förekom för trettio år sedan.

Sedan så drar man ut på de sekvenser som skall vara hyllningar eller referenser till originalet. Den banbrytande scenen där Harrison Ford skannar igenom ett foto med hjälp av zoomfunktion och röststyrning, tas upp igen och igen i diverse sekvenser, första gången är det ett hyfsat homage, den femte, otroligt ointressant. Andra konstiga fetischer är kring de olika vapnen som filmas in i detalj, en stor bonus för alla oss galningar som studerat den klassiska revolvern i timmar för att konstruera en kopia, mindre kul för precis alla andra.

Blade Runner 2049 påminner i flera stunder om Neil Blomkamps Elysium, en film som helt drivs av jobbiga ambitioner som bara aspirerar till att bli högtravande och pretentiös. Det känns som mer stil än innehåll flera gånger och det hjälps inte att vissa kulisser drar tankarna åt samma sterilitet som vi kunde se i remaken av Total Recall från 2012.

Det hjälps inte heller av att Villeneuve också drar ut på speltiden. Förhållandet mellan Ryan Gosling och Ana de Armas är snudd på outhärdligt, det känns snarare som en vägspärr än nödvändiga pauser, när man sedan försöker göra det emotionellt relevant så faller det platt.

047

Onödigt lång

Historien i sig är förhållandevis okomplicerad, men man introducerar flera onödiga sidospår som enbart känns som olika sätt att kunna stoltsera med att man nått en speltid på nästan tre timmar. Jared Leto kommer och går som ett spöke och slutet lämnar mig med en jobbig och ofullständig känsla.

Man kan utan problem skapa öppna slut men det krävs innehåll och starkt engagemang för det, något som Blade Runner 2049 aldrig åstadkommer. Hela den tredje akten känns som ett enda långt desperat försöka till att skapa ett artificiellt djup, de avslöjanden som görs känns misslyckade då ingeting greppar tag eller fascinerar.

042

En studie i sig själv

Tillslut blir allt bara en studie i olika sätt att njuta av sin egen skapelse, de snygga bilderna blir snart bara som dyra reklamfilmer – de ser bra ut men innehållet är helt obefintligt. På tal om reklam så kan detta vara bland det mest löjeväckande försöken till produktplacering på länge, i varenda sekvens där vi får se det futuristiska Los Angeles återfinns en Sony logga.

Det finns dock en scen som helt fångar essensen av varför Blade Runner fortfarande benämns som en av världens viktigaste filmer. Där släpper Villeneuve sin besatthet av av att verka pretentiöst intellektuell och ger oss filmens enda riktigt drastiskt slående scen, den är kort och försvinner snabbt bara i virrvarret av malande seghet, och istället för att göra mig glad så fungerar den bara som en påminnelse om att detta inte ens kan beskrivs som en replika av originalet, bara en loj piratkopia där insidan är konstruerad av en ihålig bluff.

Betyg 2/10 

La La Land en andra gång

Publicerad den av

007

Jag står med mössan i handen, samt i skamvrån. Hur populistiskt det än må låta, så erkänner jag… Betyget till La La Land skall upp ett snäpp. Precis som konserter med de bästa av artister, är alltid kväll två den bättre. Detsamma gäller här.

La La Land är – som jag skrev i den tidigare recensionen, bitvis helt makalös. Här finns scener som sent kommer glömmas. De få invändningar som fanns, känns mindre stympande vid omgång två. Till och med Gosling är lite, lite lättare att svälja.

Men det är framförallt regissören Damien Chazelles känsla för detaljer som blir extra slående. Från alla små referenser i musiken, till de där diskreta men kraftfulla svängningarna i känslorna. Det är ständigt engagerande utan att kännas forcerat eller påtvingat. Ingeting krånglas till eller slarvas bort i berättandet.

Emma Stone är nästan värd en helt egen recension. Hon är en supernova. Självsäkerheten i kombination med helt hennes outtömliga energi, blandas samman till något klassiskt.

Soundtracket måste också berömmas, med sina fantastiska melodier och briljanta vinkningar, blir det bara bättre ju fler gånger jag lyssnar till det.

Återigen går det bara att upprepa ett ord… Wow…

 

La La Land Recension 

Publicerad den av

016

Wow…… 

Det verkade lite avigt från början. Damien Chazelle gjorde en strålande debut i Whiplash, en både snygg och rakbladsvass film som var ämnad att bli en kultklassiker.

När La La Land annonserades var jag skeptisk. Att återigen besöka jazzmusiken, samt att konvertera filmen till en fullfjädrad musikal, fick mig att förutspå en rejält obekväm filmupplevelse. Musikalen är lika kompatibel med mina preferenser som en gammal scart kabel och en splitterny 4K TV.

Men efter att ha blivit bombarderad av färg, fantastisk musik och en Emma Stone i toppform är jag såld. La La Land är fantastisk.

Like A Rolling Stone 

Introduktionen är risig, i en ganska ful och tramsig introduktion, börjar oron komma för att en kraschlandning är på ingång. Men sedan drar det igång på allvar. Emma Stone har äntligen lärt sig att dra ned på sina mest extrema gester och utspel. Istället fokuserar Chazelle Stones makalösa energi. Karaktären Mia blir genast lätt att tycka om och det är svårt att inte undra om Stone någonsin kommer bli bättre. Den här stunden är hennes.

Ryan Gosling skapar dock en viss problematik – i sitt sedvanliga skådespel, som till stor del påminner om ett dörrstop. Sebastian är menad att vara en klart svårare figur. Flera personlighetsdrag passar in på beskrivningen knöl. Goslings sångröst är också bristande och kunde mycket väl ha fått La La Land att bli ett Titanic, stark och ståtlig vid start, men där slutdestinationen aldrig nåddes.

Fantastisk personkemi 

Räddningen sker i den kemi Stone och Gosling har. Deras interaktion är både naturlig och kvick.

Musikalaspekten hålls också till ett minimum, då sången och dansen sker organiskt. Det känns aldrig påtvingat eller löjeväckande, som även de bästa musikaler får se sig skyldiga till.

Chazelle hämtar inspiration och kraft från Gene Kellys sprudlande glada eruptioner kontra Fred Astaires stelhet och överarbetning. Det fullkomligt regnar ned livfulla sekvenser där mjuk och imponerande danskoreografi står i centrum.

La La Land är också en behövlig ’’må-bra film’’. Humorn är ödmjuk, härlig och sker primärt i den mycket välskrivna dialogen.

Ett par dansteg fel 

Tyvärr så hålls ett superbetyg tillbaka i och med ett par snedsteg. Mot filmens klimax tar Chazelle en förutsägbar väg, som underminerar det fantastiska karaktärs och berättar-arbete som gjorts tidigare i filmen. Jag kan acceptera att man vill hylla genrens mest grundläggande struktur, men den slutliga fasen kunde ha skötts bättre.

Visuellt är det inte heller lika elegant som Whiplash. Förvisso bjuds publiken på några otroliga stiliserade tillfällen som redan nu kan benämnas som ikoniska. Men överläggande är La La Land trubbig och något medioker i sitt foto.

Även slutet är en bökig historia, som inte riktigt kan sätta punkt.

Men i övrigt är det svårt att ha några invändningar mot La La Land. I sina energiska kakofonier av sång, dans och filmglädje faller till och med en musikalallergiker som jag själv pladask.

Betyg 9/10   

Bäst: Emma Stone, värmen och den makalösa skaparglädjen.

Sämst: Slutet och den lite för bekanta strukturen.

Fotnot: Den 27 januari 2017 togs beslutet att öka betyget för Damien Chazelles La La Land från 8/10 till 9/10.