En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta. 

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen.  Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet 

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus  The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10