Etikettarkiv: No Country For Old Men

You Were Never Really Here Recension

Publicerad den av
0081

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Lynne Ramsay har skapt en vandrande mardröm i filmformat. En film som vandrar i ett nattsvart mörker där varje liten springa som kan släppa in ljus är målad med tung svart färg. Det är gastkramande, dystert och väldigt obehagligt. 

Ramsay har ett rykte om sig att vara knepig. Westernfilmen Jane Got A Gun hamlade i ett totalt kaos efter att Ramsay ’’spårat’’ ut och övergett projektet mitt under pågående produktion. Så efter den skandalen tar Ramsay nu och laddar om och gör en film som både tar risker men som samtidigt vågar hålla det hela enkelt nog för att inte framstå pretentiöst. Att se You Were Never Really Here kan jämföras att springa på ett löpband som ständigt ökar sin lutning. Vad som börjar som en tillbakadragen och tystlåten historia växer till ett eldsprutande monster som vägrar att stanna för någonting.

Ramsay låter filmen ta långa och djupa andetag, elektriciteten som byggs upp inför varje scen får alla mätinstrument att kortsluta. Sedan kan det explodera, om än väldigt kort. Dessa korta stötar innehåller allt från motbjudande våld till skräckinjagande små glimtar in i karaktärernas mycket skadade psyke.

010

Beware Of Darkness 

No Country For Old Men är – tio år senare, fortfarande den bästa mätstickan för thrillers som nyttjar obehagligt lugn för att få pulsen att slå i taket. Ramsays bildspråk är lugnt där man låter enskilda små föremål filmas, Yorgos Lanthimos senaste film Killing Of A Sacred Deer använde samma princip där vardagliga objekt som tallrikar bli till sällan skådad ängslighet, Ramsay får alla scener att kännas som en balansgång på en otroligt tunn lina, det finns inget skyddsnät och nedanför väntar ett bottenlöst hål som nästan skriker efter att få sluka tittaren.

Det övergripande berättandet är diskret – på gränsen till obefintligt, vad som utlöser den största dramatiken kan vara alltifrån en karamell till en våt handduk, någonstans kan jag tycka att Lynne Ramsay borde ha gett berättelsen någon form av ryggrad, intrigen blir forcerad och de karaktärer som skall återge filmens huvudstory får knappt komma till tals innan scenen avbryter och vi placeras hos Joaquin Phoenixs karaktär Joe.

Phoenix som på senare tid blivit mest känd för sitt bisarra privata beteende och än mer lustiga PR-trick – som den gången han låtsades ha blivit (än mer) galen och inledde en falsk karriär som rappartist, gör här sin starkaste rolltolkning sedan Walk The Line. Utan att på något sett häckla Phoenix person, så gör han sig bäst i de här mörka och tystlåtna karaktärerna. Phoenix något udda person gör det väldigt lätt att köpa honom som en människa som agerar i lagens utkant. Det är en tyst och många gånger skrämmande gestaltning av en människa som lider av stark mani och ständiga fysiska och psykologiska plågor.

003

Your Heart Is As Black As Night 

You Were Never Really Here filmas med en färgpalett som är likblek, hela världen verkar vara dränerad på liv eller lyster. Inte ens vackra storstäder ser särkilt inbjudande ut, vart vi än får följa med så känns det som om något ondskefullt väntar bakom varje hörn. På samma sätt som de bästa skräckfilmer, så kedjar Ramsay fast oss i filmen, vi vill inget annat än att komma undan hotet, fly undan alla hemskheter, men att lämna biosalongen är uteslutet, man vill ha mer trots att vi vet att det kommer göra ont och förmodligen skrämma oss.

Sedan kan man inte skriva om filmen utan att nämna det helt geniala sättet Ramsay använder ljud. Radiohead gitarristen Jonny Greenwood fortsätter göra musik som snarare är mer besläktad med en ljutande tinnitus än något jag vill lyssna till på bussen, men det samverkar på ett helt fantastiskt sätt med ljudmixen, små frustrerande ljud förstärks, vartenda liten tickande sekund känns som hotfulla fotsteg bakom ryggen på publiken.

Ramsay tar ibland i lite för mycket på den här fronten och med det urvattnade fotot ser filmen ibland ut som en (i negativ mening) musikvideo. Somliga sekvenser ser ut att vara tagna ur Michael Manns – visuellt, fula Collateral. Att berättelsen också är lite för vag för sitt eget bästa drar också ned betyget. Sedan är det ingen direkt upplyftande upplevelse, precis som inför någon krävande fysisk aktivitet får man ställa in sig på att känna sig mörbultad efteråt, det låga tempot kan också ses som lite för prövande.

You Were Never Really Here leder in publiken i en mörk tunnel och stänger dörren bakom. Vi har inget annat väl än att – utan ledsagare, fortsätta fram trots att vi inte kan se ljuset. Det är mörkt, svårt och helt enkelt förföriskt.

Betyg 7/10     

Logan Recension 

Publicerad den av

007

En virvlande tornado som drar med sig blodbad, känslor och enorm respekt. Efter så många år i ett träsk av medelmåttighet får Wolverine tillslut upprättelse. Logan kan flera gånger kategoriseras som det bästa X-Men serien har att ge.    

I sin suggestiva inledningen blir det tydligt vad Logan vill vara…

Mörk, våldsam och återhållet. Så pass återhållet att det till en viss mån kan kallas avslaget.

Men med ett pulserande tempo, suveräna porträtt från sina tre huvudrollsinnehavare, samt hänsynslöst våldsam action, placerar sig Logan som den bästa X-Men filmen sedan den eminenta X-Men 2.

Regissören James Mangolds bästa egenskap är förmågan att skapa rustika filmer. Den där riktiga finessen kanske saknas, men med mycket vilja och framförallt värme, har Mangolds bästa filmer blivit oemotståndliga – Walk The Line är fortfarande en förstklassig upplevelse.

Denna rustika och gedigna känsla fick aldrig ta sin plats i föregångaren The Wolverine. Men i och med att 20th Century Fox tillåtit Logan få passera in i samma barnförbjudna område som förra årets Deadpool, känns Mangold och hans visioner slutligen helt fria.

Ingen gimmick 

Från att tidigare ha varit delegerad till de lägre åldersgränserna och således mindre brutalt våld, har nu Wolverine bokstavligen talat släppts ur sin bur. Det är så pass våldsamt att de mest morbida delen av sinnena hånler. Och mot alla odds, lyckas det här mer ’’mogna’’ tillvägagångssättet, kännas helt naturligt och inte artificiellt påklistrat som någon dålig gimmick.

Förutom ett något forcerad användande av grovt språk i sin inledning, så känns det som om denna icke rumsrena version, har ett genuint syfte utanför falsk PR.

När Mangold drar i högsta växeln så är det med otroliga resultat. Vi får fantastiska jakter och närgångna slagsmål som är det bästa serien någonsin visat upp.

Alla insatserna ligger verkligen på bordet denna gång. Och istället för att darrigt lägga fram sina kort, så fullkomligt drämmer Logan ned näven i bordet, och får övriga spelare att skrika av förvåning.

Tre fantastiska porträtt 

Logan har blivit utlovad som finalen för Jackmans Wolverine – en karaktär som delvis inte går att föreställa sig med en annan aktör. Finaler brukar oftast innebära en svulstighet och därefter en viss känsla av klumpighet. Så blir inte fallet i Logan.

Istället för att expandera väljer Mangold att fokusera. Berättandet får cirkulera kring Hugh Jackman, en sylvass Patrick Stewart och så en mycket bra debut från Dafne Keen.

Jackman och Stewart får genast personkemin att koka. Efter åratal tillsammans, får vi en relation som delvis är tragisk, andra gånger humoristisk. Stewart skänker sin sedvanliga erfarenhet och scennärvaro, som en emotionellt förstörd Charles Xavier. Jackman fyller sin prestation med ilska. Unga Keen får helt förlita sig på mimik, och det fungerar fenomenalt.

Konstant reserverad och återhållen 

Det är faktiskt beundransvärt hur reserverad James Mangold är genom hela filmen. När tyglarna släpps så är det i koncentrerad och otroligt intensiv action, som trollbinder publiken i sin ohämmade massaker.

Visuellt hittar man hem snabbt. Den överdrivna mängden dåliga digitala specialeffekter från X-Men Apocalypse och The Wolverine (2013), får se sig dumpat till fördel för torra ökenmiljöer som producerar fram en brinnande törst. George Millers Mad Max: Fury Road står som stor inspiration för flera av de mest häpnadsväckande stunderna. Sedan svänger det om och tar istället en form som liknar börderna Cohens No Country For Old Men visuellt, med svarta ödelandskap där enbart annalkande och hotfulla bilar delger ljus.

Men till största delen är Logan ett drama, med karaktärer som bittert och nedslaget ser tillbaka på sina glansdagar med ett mindre förakt. Dramatiken får alltid leda istället för att vänligt följa med i dödsdansen.

Ett kvidande…… 

Inte en enda gång låter filmen sig distraheras av nostalgi eller trött tillbakablickande. Precis som filmens primära protagonister så vilar det en bitterhet över filmen – en positiv sådan. Man väljer helt att gå på T.S Elliot-linjen om ett kvidande istället för en explosion som avslut. Tempot har också dragits ned för att bättre gå i linje med denna mer tillbakadragna historia.

Olyckligtvis medför detta att Logan vid vissa tillfällen känns något för stapplande. För även om det ständigt pulserar, så blir filmens vilja att hålla det koncentrerat något problematisk, då det sällan innebär ett tillfredställande klimax.

Det blir ett stabilt tuffande – kontra en bränsleraket som går uppåt skyarna.

Ett visst mått av besvikelse inträffar också då filmen inte helt orkar fram till mållinjen.

Filmens avslutning påminner mer om slutet på en andra akt. Förvisso lämnas publiken med rejäl eftersmak för mer, men jag hade önskat att vi kunde fått ett något mer tillfredställande avslut, det kommer helt enkelt för plötsligt.

Logan är en gripande, extravagant våldsam och en X-Men film som utan problem kan kategoriseras som en kultklassiker. Cirkeln är nu sluten och det på bästa sätt.

Betyg 8/10

Nocturnal Animals Recension

Publicerad den av

NOCTURNAL ANIMALS

Efter den rätt förskräckliga A Single Man var förväntningarna för Tom Fords andra film helt obefintliga. A Single Man var en soppa, föreställandes en förlängd reklam film för Gucci utan någon som helst substans. Snygga kläder dock.

Men i och med Nocturnal Animals visar Ford upp en självsäkerhet och en enorm styrka som regissör.

Risig start 

Efter en ganska usel start som ger mig intrycket att vi är på väg att bevittna något slags Twin Peaks tokeri, så tar filmen sats i en både laddad och obehaglig sekvens. Nocturnal Animals berättar två berättelser, den ena är en ’’film’’ i filmen och det övergripande berättandet sker i och med Amy Adams sorgsna och övergivna trofé hustru.

Estetiken är slående, med de bästa klädena i branschen och ett mörkt foto som går som handen i handsken med avskalade och kyliga miljöer som lyxpalats och ogästvänliga konstgallerier för den mest dekadenta.

Kör över publiken 

Där Nocturnal Animals helt kör över publiken (på bästa sätt) är då Ford flyttar berättelsen till Texas. Här finns spår av bröderna Cohens legendariska No Country For Old Men. Torra och tomma ökenlandskap blir en karaktär i sig där en helt otroligt bra Jake Gyllenhaal får möta ondska och mörker.

Den fiktiva berättelsen – som utgör filmens mest spännande ögonblick, må vara traditionell i sin struktur och det faktiska slutet är förutsägbart men ytterst tillfredställande.

Reklamfilm

Visa komponenter går över till den negativa sidan, Armie Hammer och Adams figurer känns ofta som ritade efter stereotypa mallar. Michael Shannons tysta och rättfärdiga Texas polis skriker karikatyr. Känslan av reklamfilm återkommer också mellan varven. Att produktplaceringen tar sin plats är egentligen bara att acceptera, men vissa bilder känns om överdrivna Annie Leibovitz foton som funkar utmärkt i stilla format men ter sig rejält illa på vita duken.

Men genom ett helt ogenerat och icke tillkrånglat berättande kommer filmen undan med de här inslagen.

Finalen är rent skrämmande bra och lämnar en mycket udda känsla av positiv melankoli, hur paradoxalt det än må låta. Om Ford fortsätter på samma bana av förbättringar kan vi nog förvänta oss något enormt i framtiden. Men vad vi har nu hör till en av årets absolut bästa filmer.

Betyg 8/10 

Sam Mendes Filmografi

Publicerad den av
Svara

Vi har nått kamelpuckeln på Bond-kurvan. Spectre går upp sent ikväll/tidig morgon. Jag har tidigare skrivit om mina förväntningar och skepsis om den tjugofjärde delen i den över femtio år gamla serien. Detta blir förmodligen det sista inlägget som är Bond-relaterat innan vår recension publiceras. Hur tråkigt och förutsägbart det än må vara skall vi ge oss i kast med ännu en uttjatad lista. Den här gången fokuserar vi på regissören Sam Mendes.

Desto lösare och ledigare filmer Mendes åtar sig desto bättre blir det. Bröderna Cohen är det andra sidan av myntet, där de mörkare och stål-legerade filmerna som No Country For Old Men och Fargo i min värld utklassar lättsmält lösgodis som O Brother, Where Art Thou och den enligt mig monumentalt överskattade The Big Lebowski (låt hatet börja).

Här följer en spartansk lista över mina åsikter gällande Mendes karriär upp till Spectre.

1. Skyfall 

En helt otrolig åktur som jag sett skadligt många gånger. Efter klavertrampet med den rysligt usla Quantum Of Solace bestämde sig arvtagerskan Barbara Broccoli och halvbrodern Michael G. Wilson att se över serien och rätta till felstegen.

Skyfall gjorde en explosivare entre än den samlade förstörelsen från Goldeneyes St Petersburg trafikmassaker. Filmen leker med alla konventioner och förväntningar vi kan vänta oss från en film i den här serien, men den lyckas samtidigt slå på de klassiska Bond-noterna. Filmen begåvades också med en utomordentlig samling talanger som Roger Deakins som stod för det vackra fotot, kompositören Thomas Newman lyckades dra sig ur David Arnolds sönderslitna kompositioner.

Här är också Mendes i sitt absoluta esse, han har roligt i den flamboyans som sitter cementerad i seriens DNA, och bjuder på ett par fantastiska actionsekvenser som lyckas med det viktigaste – emotionell vikt kombinerat med en vass elegans som alla actionfilmer bör ha. Han lyckas också göra tillgängliga figurer och den kanske bästa Bond-antagonisten någonsin i den Bono-blonderade Javier Bardem.

Det finns såklart svackor – storyn sitter kanske inte så säkert som den borde och (spoiler för en tre år gammal film) Naomie Harris klent porträtterade Moneypenny.

Men det skulle gott ha kunnat vara än fler finnar och otyg, och det till trots hade Skyfall stått sig som en av de bästa actionfilmerna jag någonsin har fått se.

Betyg: 9/10 

2. Road To Perdition 

Mendes tar sig an en serietidning och skjuter sin adaption full med tätt stämning och fantastiska bilder. Även här verkar Mendes trivas bra i den minimala actionbetoning filmen bär med sig. Det stora problemet sitter i en så vanligt färglös Tom Hanks som är långt ifrån de så annars starka karaktärerna som Paul Newmans gangsterboss.

Betyg 8/10 

3. Jarhead 

De båda skandinaviska klingade namnen Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard gör sina kanske starkaste roller någonsin. En film som tar det bästa från Kubricks välgjorda men förvirrade Full Metal Jacket och skjuter in mer empati och känslor, något som saknas i Kubricks ganska kalla sätt att göra film på. Oväntat lyckad humor blandas med genuin krigstristess och resultatet är en oerhört stark film som inte lyckades attrahera varken publik eller kritiker.

Betyg 8/10  

4. American Beauty  

Här börjar vi dyka ned i emina udda esoteriska åsikter. American Beauty är för mig definitionen av överreklamation. Filmen vill som Mendes andra relationsdrama Revolutionary Road bryta ned den amerikanska förorten och visa smutsen och det vilande monstret som lurar bakom fasaden. Alan Balls manus är precis som hans framtida projekt Six Feet Under en salig blandning av komik,överdrivet stort gestikulerande och väldigt svåra karaktärer. Mendes regisserar kapabelt men filmen lyfter aldrig till de mytomspunna höjder den är så känd för.

Betyg 6/10 

5. Revolutionary Road

Kate ’’geniet’’ Winslet och Leonardo DiCaprio återförenas i en mycket tam och återhållen film baserad på Richard Yates bok. Filmen återvänder till idén att plocka isär förhållanden och samhällen. Yates bok är en lång studie i återhållsamhet och minimala gester. Mendes film är raka motsatsen i flera sekvenser där några av filmvärldens mest laddade och aggressiva gräl blir filmens starkaste avtryck. Tyvärr lyckas Mendes inte få fram karaktärerna ordentligt, de scener som verkligen fungerar bygger på den intensitet Winslet och DiCaprio visar upp. Som helhet faller det och lyckas bara bli minnesvärt genom sinna starka prestationer.

Betyg 5/10 

6. Away We Go 

Här gör Mendes sin sämsta film. En fånig och mördande trist film där han försöker pröva vingarna i ’’indie-världen’’ – och misslyckas innan han ens kommit över tröskeln. Filmen försöker vara en blandning av Zach Braffs Garden State och valfritt Wes Andersson projekt utan framgång. Allting paketeras i obekväma scener med ett manus som gått vilse för åratal sedan. Kemin mellan Krasinski och Rudolph är helt obefintlig, filmen såsår runt utan att veta vart den skall ta vägen och engagerar inte emotionellt förrän slutet, där lyckas Mendes få till någon slags svag kalkering av vad den här filmen aspirerade att vara. Det enda ynkliga pluset förutom nämnda scen, är det mjuka gitarr soundtracket Alexi Murdoch, bortsett från det finns det att hämta lika mycket här som i en grekisk budget.

Betyg 2/10