Hellboy (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Ett vulgärt stycke skräpfilm som definitivt höra hemma i helvetet. 

Detta kan inte vara sant… Nog för att films trailer knappast har fått någon att dansa av glädje… Nog för att Guillermo Del Toro inte regisserar… Men det här är snudd på obeskrivligt uselt… 

Hellboy (2004) må inte ha försatt världen i lågor… 

Ekonomiskt så var Del Toros två filmer undermåliga, de var både dyra och måttligt  populära. För ett par dagar sedan släpptes en trailer för Todd Phillips Joker med Joaquin Phoenix i rollen som världens dödligaste clown. Belackare och cyniker som avskyr allt som bär kategorisering – serietidningsfilm, sätter redan nu sitt hopp till att Phillips film kommer att skriva om regelboken, precis som Heath Ledger då han blev regisserad av Christopher Nolan. 

Att uttala sig om Joker är ännu för tidigt, men för de som frågat efter en annorlunda film inom genren så borde man gå tillbaka och titta på Hellboy (2004), ett skolexempel, filmen är både  annorlunda men ända kvalitativt, utan några som helst pretentioner, inte någon förvrängd version av Martin Scorseses The King Of Comedy – som Joker verkar vara. Den värld Del Toro visar upp i Hellboy (2004) är drömlik men samtidigt skrämmande och levande. 

Del Toros unika signum

Del Toro har ett visuellt signum som innebär en hängivenhet till smådetaljer, Ron Perlmans jättelika pistol – namngiven The Good Samartin, är nästan lika imponerande som valfri ljussabel från berättelserna om Luke Skywalker och Prinsessan Leia. Men utöver att vara en stilsäker och visuellt vacker film, så har Hellboy (2004) en överrumplande emotionell kraft. Relationen mellan Perlman och den numera bortgångne John Hurt, hör till bland det mest finkänsliga och drabbande jag sett – inte bara i en serietidningsfilm. 

Framförallt så har den första filmen om beskyddaren från helvetet, ett hjärta som är minst lika kraftfull som huvudpersonens jättelika hand gjord utav sten. 

Att Hellboy (2004) ligger i skymundan än idag är något av en tragedi.

Drömmen som aldrig blev av… 

En tredje – och avslutande, film har länge varit efterfrågad. 
Del Toro har varit ovillig att lova något. 
Ekonomiskt har det helt enkelt inte gått att få någon filmstudio att finansiera det avslutande kapitlet. 
Enligt Del Toro skulle en tredje film behöva kosta multum. 

Trots påtryckningar och förhoppningar från flera inbitna fans, så är den hypotetiska filmen numera permanent skrotad. Neil Marshall – känd för hårda och brutala skräckfilmer som The Descent, har nu blivit kapten för en ny skuta som skall försöka ge nytt liv åt karaktären. 

Deadpool öppnade upp en tidigare stigmatiserad sorts film. 
En barnförbjuden superhjältefilm som kunde tänja på gränserna men ändå spela in stora mängder stål. James Mangold – som regisserade Logan, kommenterade att en högre åldersgräns också innebar att berättelsen kan – och borde, vara mer avancerad. 
Berättelsen kan ta sin tid och inte stirra sig blind på action. 

Helvetesfilm

The Descent är ännu något av en modern skräckklassiker, det är en svettig och skräckinjagande upplevelse som får varenda nerv att bli lika spänd som en gitarrsträng. Det fascinerade obehag som Del Toro alltid dragits till, borde därför kunna förvaltas väl av en regissör som gjort karriär på att visa brutalitet och cynism. 

Men Neil Marshall behandlar Hellboy (2019) som en enda lång lekstuga – utan lekfullhet eller entusiasm. Där Del Toro gjorde en personlig, varm och distinkt film, så är Marshalls Hellboy (2019) en gapande bullerfest som misshandlar den mest tålmodiga biobesökaren. 

Att kalla Hellboy (2019) för slarvig smörja är att ge den mer beröm än den förtjänar. Allt går åt skogen redan i filmens stökiga introduktions sekvens, där bli vi serverade hårresande usla specialeffekter samt horribelt skådespel som borde få biografens nödutgångar öppnas på vid gavel.

Skamligt skådespel 

Då filmen väl kommer till David Harbour – som tagit över efter Ron Perlman, så går det från uselt till skandalös katastrof. Ron Perlman må inte vara en skådespelare i absolut toppklass, men i rollen som tungt sminkad demonisk hjälte var han helt lysande. Med hjälp av fantastisk kostym, sminkning och karisma, så blev denna hårdhänta och nonchalanta hjälte både empatisk och underhållande. Harbour har ingen av dessa förmågor…         

Istället är denna Hellboy slö, tråkig och plågsamt stel. Det finns inte något i Harbours rolltolkning som ens kan bedöms som godtagbart, inte blir det roligare av att dialogen framförs som om han – och karaktären, vore kraftigt berusad, något som inte kanske är helt omöjligt…

Det skulle förklara hur man orkat läsa igenom detta manus.  
Detta ohyggligt usla skådespel är inte exklusivt för David Harbour… 

Milla Jovovich, Sasha Lane och Ian McShane borde alla skämmas över sina ’’ så kallade’’ insatser. McShane som är en sann veteran inom skådespelaryrket, är – med allt rätt, förbannad, frustrerad och helt obekymrad om att leverera något av värde. Lane och Harbours försök att iscensätta en trovärdig och respektfull relation, är inget annat än vedervärdig. 

Snusk och smörja 

Att Neil Marshall inte bryr sig om att berätta en historia eller att inspirera sina aktörer borde vara indikativt nog för vilken pina hela filmen är. 
Men Marshall fortsätter denna sandlåda genom att pröva gränserna får våld och snusk. 

Hellboy (2019) kan vara en av de mest bloddrypande och osmakliga filmer jag sett. 
Våldet, snusket och slemmet vet inga gränser, kroppar styckas, huvuden exploderar och dränker publiken i hjärnsubstans. I jämförelse så är Deadpool redo att visas på ett daghem. Om nu Hellboy (2019) hade haft ett hjärta, eller varit någotsånär sympatisk, så hade dessa groteska inslag kunnat accepteras. 

’’Som passar ett cyniskt svin’’ – Sillstryparen  

Men Neil Marshall är bara intresserad cynism och kylig överlägsenhet. 
Självfallet så svär alla karaktärer som borstbindare, vare sig det är befogat eller inte. 

Detta är filmvärldens svar på snuskbandet Onkel Kånkel. Marshall är övertygad om att denna burdusa och vidriga jargong skall förmedla någon sorts – stenålderssyn, av manlighet… 
Istället blir det bara en pubertal uppvisning i smaklöshet och dagisfasoner.  

Mitt i denna vulgära sörja av blod, inälvor och andra mindre trevliga inslag, så görs det ett par förkastliga försök till humor som är lika roliga som att ramla ned för en brant trappa. Ovanpå denna frånstötande kakofoni av massakrer och kroppsvätskor så har filmen ett ylande soundtrack – bestående av rutten rock, som får trumhinnorna att explodera. 

Man undrar snart om Marshall valt den här – apokalyptiska, vägen för att på så sätt differentiera sig ifrån Del Toros filmer ? I en intervju har makeup designern Joel Harlow tagit avstånd från Del Toros version och noga påpekat att de försökt stöpa om all design från de tidigare två filmerna. Detta påstående kan nog höra till de mest falska sedan de största tobaksbolag – under ed, vittnade och svor på att nikotin inte var beroendeframkallande.

Beväpnat rån 

Ganska snart så inleds ett beväpnat kreativt rån…
Det är inte bara designelement som stulits, flera scener och händelseförlopp är identiska med det Del Toro gav oss för femton år sedan. Dessa skamlöst efterapade scener är lika skrattretande som piratkopierade Rolex klockor eller skamlöst falska Louis Vuitton-väskor.

Där Del Toros värld var trovärdig och inbjudande, så stinker detta av plast, usel produktion och än sämre fantasi. 
För att vara en film om magi och varelser från sagorna, så är Hellboy (2019) lika spektakulär som en tråkig måndag i januari. 

Egentligen kan kritiken fortsätta tills nästa årtionde; actionscenerna är uselt koreograferade och kryddade med erbarmliga specialeffekter som inte ens är följsamma, berättelsen har lika mycket substans som ett avsnitt av Paradise Hotel och där filmens hjärta borde sitta, hittar vi bara ett tomrum, större än universum självt. 

Ett övergrepp 

Att säga att en film är besatt av djävulen är magstarkt, men detta måste vara fött ur helvetets mörkaste hörn. Hellboy (2019) är ett groteskt skämt som häcklar Mike Mignolas serietidning, spottar på filmkonsten och häller kloakvatten på publiken.
Detta är ett övergrepp som måste bojkottas, fördömas och snabbt glömmas bort. 

Betyg 1/10 

X-Men – Marvels stora utmaning

All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics, 20th Century Fox 2019

VARNING: SPOILERS FÖR ALLT SOM HAR ATT GÖRA MED X-MEN I FILMFORM SAMT MCU, INKLUDERAR OCKSÅ CAPTAIN MARVEL 

Det blev klart i veckan… Disneys monumentalt gigantiska uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar blev – formellt, helt klart onsdag den 20 mars 2019.  Men som Disney chefen Bob Iger själv sade i sitt PM till Disneys anställda  – och jag parafraserar, så har arbetet bara börjat. 

Juridiskt sätt må affären vara färdig, men den faktiska integrationen av tillgångar – som värderas till över 70 miljarder dollar, kommer ta lång, lång tid. För serietidningsfantaster så har mycket av intresset i denna korporativa superaffär legat i att Marvel Studios nu – mer eller mindre, har full tillgång till exakt samma karaktärsutbud som i serietidningarna. 

Ett par karaktärer som Namor The Submariner och – tro det eller ej, Hulken, har visa rättighets- mässiga fotbojor på sig. Universal äger ett par märkliga filmrättigheter för dessa två, detta har inneburit att en potentiell solo Hulk-film, måste produceras tillsammans med Universal. Därav är chanserna för ett sådant projekt nästan obefintliga. Men nyckelspelare som Fantastiska Fyran och X-Men, kan nu äntligen gästa Marvels exponentiellt växande värld, också känd som The Marvel Cinematic Universe eller MCU. 

Marvel världens två mest kända grupper – X-Men och Avengers, drabbar samman.

Ett tag kvar till drömmen om ett än större MCU

Redan nu så firar många denna – långt, efterlängtade dröm. Marvel Studios behöver inte längre tassa runt specifika händelser eller personer. Tanken att vi – förhoppningsvis, kan få autentiska och välgjorda versioner av negligerade och (på film) förstörda karaktärer som – Dr Doom, Emma Frost, Rouge, och så många andra, får ingrodda nördar som jag själv att dansa en kort liten jigg. 

Men det finns en anledning till varför Marvel chefen Kevin Feige – ännu, inte valt att kommentera affären i detalj, och vad den kan komma att innebära. Tyvärr så har Feige blivit tillfrågad om detta innan affären ens slutförts.

Anthony – och Joe Russo blev tex ombedda att inte inkludera Spider-Man i den initiala marknadsföringen för Captain America: Civil War. Då överenskommelserna med Sony fortfarande var pågående, så var det uteslutet att ens referera till Spider-Man tills den tiden kom att avtalet var klart. Ett antal varsel för Fox anställda har redan påbörjats, och de enda viktiga nu är att ta hand och ge de drabbade stöd. Men min egen själviska nyfikenhet, har gjort det svårt att avstå dagdrömmar. Detta fantiserande har dock lett fram till min undran kring hur Marvel kommer att integrera X-Men i MCU.  

Spider-Man – lekande lätt i jämförelse

X-Men kommer innebära nya sorters utmaningar för Marvel, arkitekterna bakom världens mest framgångsrika franchise i filmhistorien kommer sättas på prov. Spider-Man var förhållandevis enkelt att fasa in. Denna version av Peter Parker är yngre än någonsin och hans karriär som brottsbekämpare är i sitt allra tidigaste stadium. 

Vi skall dock komma ihåg att entiteter som jättebolaget Oscorp inte förekommit. Oscorp som är ett företag i Stark Industries storlek, måste återuppfinns på nytt – ur en narrativ synpunkt. Det går helt enkelt inte att försöka trolla fram en så viktig karaktär som Norman Osborn från ingenstans. 

Ett antal karaktärer från X-Men-fållan, kan integreras utan större problem, men det två hörnstenarna – Professor Charles Xavier och Erik Magnus Lehnsherr/Max Eisenhardt/Magneto (flås !) kan mycket väl bli den absolut tuffaste utmaningen för Marvel. 

Vem hade någonsin kunnat ana en en digital tvättbjörn och ett fåordigt talande trä skulle kunna bli en magnifik folkfest ?

Rocket Raccoon – brytpunkten

Studion har sedan starten 2008 utfört stordåd som många trodde var omöjliga. Guardians Of The Galaxy blev den största brytpunkten, där stod det helt klart att Marvel hade en oanad kapacitet och kompetens.  

Konceptet verkade – på förhand, vara obskyrt och udda. En grupp med helt okända karaktärer skulle nu bli 2014 års stora sommarunderhållning. En stor dos skepsis – från mig själv och många andra skulle vara närvarande långt innan filmen hade premiär. Vad som sedan skedde är så kallad historia. Rocket Raccoon, Groot och Peter Quill är idag precis lika älskade som Tony Stark eller Steve Rogers. 

Det finns ingen kompetensbrist inom Marvel Studios som hindrar dem från att lyckas med att ge oss träffsäkra och nyskapande versioner av Xaviers trupp av fredliga frihetskämpar. Frågan är bara hur mycket justeringar och förändringar som kommer behöva göras.   

Äldre är bättre

Magneto och Professor X har genom åren – på film, porträtterats av Patrick Stewart och Ian McKellen, respektive James McAvoy och Michael Fassbender. De förstnämnda var ett fullkomligt fenomenalt casting beslut, vilket gör något ont att behövs konstatera idag då (skandalregissören) Bryan Singer var involverad i de första X-Men Filmerna samt Days Of Future Past och senare Apocalypse.  

Fassbender och McAvoy har sannerligen inte varit några dåliga ställföreträdare, men deras relativt låga ålder – båda är idag runt 40 år, har alltid gjort att deras versioner framstår som tidiga förspel för något större som komma skall. X-Men First Class var – då den utkom 2011, menad som en prequel till tidigare X-Men filmer, därmed eliminerade man någon form av olust kring att det inte var Stewart eller McKellen i rollerna. 

I Days Of Future Past så förblev McAvoy och Fassbender också lite av bifigurer, i och med att McKellan och Stewart återvände till sina roller efter flera års saknad. Relationen till de äldre aktörerna förblir något helt annat då det funnits med i vårt medvetande sedan 2000. Detta är en av många anledningar till att James Mangolds Logan uppnår en sådan oerhörd emotionell kraft. De årtionden som spenderat tillsammans med Logan/Wolverine och Charles Xavier får äntligen ett svslut. Hela meningen med detta långa utlägg grundar sig i min egen ide att dessa två personer – helst, bör spelas av äldre skådespelare och att det är en sådan typ av inkarnation som ger X-Men det bästa fundamentet. 

Nästan 20 år gammal så är den slutgiltiga scenen från X-Men (2000) fortfarande ett genialiskt exempel på den oerhört dynamiska relation mellan Xavier och Magneto

Xavier och Magneto – ömsesidig respekt och rivaltiet

Marvel Studios har alltid försöka göra rättvisa åt sina karaktärer, även om det inneburit förändringar, såsom att ändra kön och ålder. Vad som än sker så måste både Magneto och Xavier bära med sig en gemensam lång historik. Deras relation har i serietidningarna pågått i årtionden. Det finns en delad förståelse, ömsesidig respekt men också en stark rivalitet. 

Frågan är bara hur detta nu skall lösas, då båda karaktärerna har – av förklarliga skäl, aldrig förkommit tidigare i MCU. Hur så kallade mutanter kan uppstå är en relativt enkel biff. Syskonen Maximoff – Wanada och Pietro, får sina förmågor genom evighetsstenen i Lokis stav. Vision föds från samma sten, slutligen så utsätts Carol Danvers för exponering då ljushastighets motorn exploderar, vars ursprung är den kosmiska kuben (the tesseract). 

Mutation

Om teorierna där ute stämmer, att den så kallade själsstenen fungerar som en form av limbo för de som försvann i Infinity War – hälften av allt liv i universum, så är det kanske inte alltför långsökt att en del av individerna – som jag räknar med återuppstår, faktiskt drabbas av någon form av mutation då de blivit exponerade för stenen, detta skulle kunna introducera den så kallade X-genen. Det finns ett flertal andra – och antagligen, bättre lösningar, för att förklara ursprunget till X-genen.

Men detta löser inte det faktum att det bör finnas en djupgående relation mellan Xavier och Magneto. Skulle båda två kunna vara äldre vänner som ställt sig i två olika ideologiska läger, långt innan de välsignas – eller förbannas, med deras nya förmågor ? 

Hur Marvel kommer att lösa introduktionen av X-Men lär bli lika spännande som valfri film ur deras fantastiska filmarkiv.  

Glass Recension

All images courtesy and copyright of UIP & Buena Vista 2019

OBS ! Spoilers för Split och Unbreakable förekommer i denna recension 

Summering: Den grandiosa finalen blir till en enda lång session i en pseudo tolkning av gruppterapi. 

Den före detta chefen för tidningen Metro Pelle Törnberg sade det – ’’ Det är på sätt och vis lättare att sälja än dröm än att sälja en verklighet ’’. Det citatet blir målande då man föreställer sig hur M. Night Shyamalan idag, desperat försöker hitta finansiärer. 

Aldrig tidigare har en person inom filmbranschen varit ett så klockrent exempel på en engångsföreteelse. Efter Sjätte Sinnet så var de stora framgångarna över, Shyamlan är idag ansedd som ett väldigt, väldigt dåligt skämt. Regissörens gigantiska ego och totala brist på självinsikt, har gett oss en oerhörd mängd praktfiaskon. Namnet M. Night Shyamalan är numera en brasklapp för varenda film som han är involverad i. 

Split – som hade premiär för ett par år sedan, ansågs vara en viss förbättring, jag personligen hade svårt för de taffliga vändningarna och James McAvoys överspel, men överlag så blev filmen väl mottagen.  

Väntetid 

Shyamalan är beroende av att få kasta in vändningar i sina filmer, och själva överraskningen i Split kan nog vara den första och enda bra sedan genombrottet med Sjätte Sinnet. Det visade sig att filmen var hade en direkt koppling till Unbreakable, en film som lyckats skaffa sig ett relativt stort kultfölje sedan premiären. En renodlad uppföljare har länge varit ett önskemål från fansen. Unbreakable slutar då den är som mest intressant och upplevelsen kan bäst liknas med en mycket seg och sömning intrig. 

Genren superhjältefilmer såg mycket annorlunda ut år 2000 då filmen hade premiär. Något så avskalat och – relativt,  ’’jordnära’’ som The Dark Knight eller Logan hade ännu inte gjorts. Unbreakable blev ett slags riskfyllt experiment där man använde sig av mer dramatik än action, ett då nytt grepp. Idag så har genren utvecklats och vuxit, det handlar inte längre om perfekta moraliska förebilder, klädda i färggranna kostymer, Batman, Iron Man och Spider-Man har alla förvandlats till välskrivna och mångbottnade personer som lyckas fascinera, både genom action och karaktärsarbete.  

Onekligen kan man inte undvika att fråga sig varför Glass ens har ett existensberättigande idag ? Om det mest cyniska synsätt skall appliceras, så kan man ana att finansiering för något mer originellt projekt inte finns på tapeten för Shyamalan, efter de monumentala misslyckanden med  After Earth och The Happening. Detta skulle i sin tur förklara varför Glass är helt utan inspiration eller ett uns av nya ideér. Shyamalan återgår till ett tempo som är lika långsamt som en köplats till Nya Karolinska, intrigen ger ett par vinkningar om vad Glass skulle kunna ha varit – ett mer actionbetonat och ohämmat verk, som i sin tur tar vara på den långa och krångliga uppbyggnaden från de tidigare två filmerna. 

Amatörbrottning 

Inom den moderna superhjältefilmen så bjuds vi – för det mesta, på spektakulär action, de bästa filmskaparna utnyttjar de många superförmågor som karaktärerna besitter. Det handlar inte enbart om saker som eldsprutande monster eller magiska hammare, titta bara på vad en sminkad Heath Ledger och en långtradare kunde åstadkomma. 

Glass behöver inte innehålla något så imponerande som den klassiska biljakten från Nolans uppföljare, ett fåtal enkla men snygga actionscener hade räckt lång väg, då hade man kunnat skapat en annorlunda och mer oanad film.  

Att David Dunn (Bruce Willis) inte var någon tränad supersoldat i Unbreakable är en sak, men att han nu nitton år senare rör sig klumpigt och stelt känns enbart banalt, med tanke på att karaktären haft ett förflutet inom amerikansk fotboll – en ytterst aggressiv sport, blir det än mer oförklarligt. 

Det finns inte tillstymmelse till någon sorts koreografi. Den action vi får är rentav bedrövlig i sitt lama och platta utförande. För att vara en film som i grund och botten handlar människor med extraordinära förmågor, så borde vi i alla fall kunna extrapolera något mått utav spänning, istället får publiken en hink vatten hälld över sig. 

Filibuster 

Tyvärr så är Shyamalan återigen igång med rent sabotage, de fullkomligt löjeväckande vändningarna är kvar, men denna gång så är den största chocken hur paralyserad filmen är. Trots en speltid på hela två timmar, så går det att finna mer livlig aktivitet på en grå och sorglig massgrav än i Glass

I ett antal intervjuer – innan Glass, så har Shyamalan talat om att idéer från det första utkastet för Unbreakable inte fick plats i filmen, och hur de senare användes i Split. Och mycket mer material än så verkar det inte ha funnits. Filmen är helt berövad på någon som helst substans, detta försöker man maskera genom att helt och hållet bortse från att föra handlingen framåt. Det känns som att titta på en filmisk manifestation av en filibuster, där man enbart försöker förhala det faktum att det inte finns någonting att säga. 

’’Den 25’e smäller det… Förhoppningsvis’’ 

Genom hela filmen så osar det av irritation och hopplöshet. Frustrationen är som mest uppenbar i skådespelet från filmens tre manliga huvudrollsinnehavare. Bruce Willis delar M. Night Shyamalans karriär, båda var på toppen av världen – ett tag, och har nu förvandlats till en surmulen odugling som varken kan göra filmer, än mindre bete sig hövligt mot fans eller reportrar. Willis insats befinner sig någonstans mellan nonchalans och total uttråkning. Hans David Dunn förblir lika tråkig och trist som då vi först mötte honom för nitton år sedan. 

James McAvoy fortsätter sitt överspel där han fräser, gormar och spottar likt en besatt. Karaktären må vara fullkomligt galen, men varför det måste resultera i detta totala överspel är obegripligt. Slutligen så har vi Samuel L. Jackson som sömnigt tittar in i kameran och ser sig efter den 25’e dagen i månaden då lönen kan hämtas ut. Sarah Paulson är den enda i denna bedrövliga ensemble som överhuvudtaget anstränger sig, tyvärr så har Paulson tilldelats en roll som är lika benig som ett anorektiskt skelett. 

Prozac 

Ingen av karaktärerna är tillräckligt intressanta för att motivera djupdykningar eller noggranna psykologiska utvärderingar. Men otroligt nog så är det just det som utgör majoriteten av Glass. M. Night har fått för sig att han inte är regissör utan arvtagare till Dr. Phil. De scener som består av bokstavlig psykoanalys, är så fasansfulla att jag måste blunda. Man skulle behöva skriva ut ett livslångt recept för Prozac om man värnar om publikens framtida mentala tillstånd efter detta.  

Eftersom hela filmen är befriad från petitesser som spänning, engagemang eller övergripande kompetens, så försöker Shyamalan istället leka med det visuella – detta genom att använda sig av ett bildspråk som enbart består utav närbilder. Eftersom ingen av aktörerna går på högvarv så blir det som att stirra på statyer gjorda av sten. Detta bidrar också till att hela filmen känns trång och syrefattig – på helt fel sätt, det finns inget som helst andrum eller möjlighet att observera scenerna i lugn och ro, trots att tempot är obefintligt.    

Trots att man utlovar en hygglig final så lämnas vi ute i kylan. När allting slutligen är över så känner jag mig lika bedragen och blåst som den gången jag beställde en tallrik nudlar och istället blev serverad oätlig spaghetti. Efter att ha väntat i nästan tjugo år på en värdig uppföljare till Unbreakable så tilldelar M. Night Shyamalan sina mest trogna fans en bedrövlig besvikelse. 

Betyg 2/10    

Filmspekulationer för 2018 Del 3 

Dark_Phoenix_Entertainment_Weekly_Cover2

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

X-Men Dark Phoenix 

X-Men serien står just nu inför ett udda öde, om Disney lyckas med sitt uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar, blir det nästan oundvikligt att skrota allt som varit och börja om från början som med Spider-Man. Om nu köpet skulle underkännas av den amerikanska staten, så kommer Dark Phoenix var betydligt viktigare för Fox. X-Men serien har aldrig varit i närheten av Marvel Studios eller Warner Brothers/DCs största framgångar.

X-Men Apocalypse var ett haveri som borde ha lagt serien på is. Fox matar tjurskalligt på med så mycket de kan och hoppas att någonting faktiskt ger positivt utfall, för bara några veckor sedan läste vi rykten som menade att en film om Kitty Pride är under utveckling. Förmodligen så försöker man i detta läget få ut så mycket man kan av serien innan uppköpet blir av, och på så sätt säkra inkomster och inte lämna pengar på bordet.

Konceptbilden på Sophie Turner som Jean Grey/Phoenix är helt fantastisk, men därefter kan jag inte vara annat än skeptisk. Simon Kinberg som gått som manusförfattare till regissör, känns lika pålitlig som mannen i gränden som vill sälja doktorsavhandlingar. Förvisso skrev Kinberg Days Of Future Past, men vid sidan av det så har han stått bakom två av de största oförätter i genren med X-Men: The Last Stand och Fantastic Four – en av världens sämsta filmer. För knappt ett år sedan publicerades ett inlägg om min skepsis kring Dark Phoenix, de åsikterna har inte ändrats nämnvärt.

Berättelsen känns för stor och komplex för en enda film, med tanke på att Fox sällan är villiga att verkligen betala för sig, så misstänker jag att stora kompromisser kommer att ske. Det här kan vara sista gången vi får se serien i denna tappning och nog vore det roligt om det kunde sluta på topp, chanserna för det ser dock astronomiskt små ut.

Ekonomin
Days Of Future Past är seriens mest framgångsrika inlägg, knappt 750 miljoner dollar spelades in. Solitt men långt ifrån samma braksuccé som Deadpool, som hade en  mindre prislapp för sina produktionskostnader. Apocalypse gick betydligt sämre och i USA lyckades filmen ’’bara’’ spela in 155 miljoner dollar, även om dessa summor är enorma relativt sätt, så är de katastrofala sett till att filmer idag måste spela in över tre gånger sin budget för att vara framgångsrika. Apocalypse spelade totalt in 543 miljoner dollar, en alarmerande siffra. Om kritiken är lika svidande mot Dark Phoenix så ser jag ingen annan utväg än att den ekonomiska kapaciteten återigen är lamslagen.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix spelar totalt in 600 miljoner dollar

Kritiken
Den utomordentligt framgångsrika och kvalitativa Logan kommer inte göra det lättare för Dark Phoenix. Det skall väldigt mycket till om filmen skall få ett sämre mottagande än X-Men: Apocalypse, däremot är risken stor för att det återigen blir rörigt, för många karaktärer som inte berör och en berättelse som är kan tyckas vara väldigt udda. Vi har – eventuellt, att göra med karaktärer med namn som Lilandra Neramani, bara det kan slå slint om filmen inte är bra.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 55 %  

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

The Favorite

Emma Stone gör sitt första kostymdrama, om vi bortser från hennes lilla inhopp som moder Maria i Saturday Night Live. Det borde räcka som utropstecken. Yorgos Lanthimos regisserar och det lär betyda att detta inte blir någon vanlig slentrian i en genre som sällan erbjuder något nytt. Istället för långsamt tempo och stram dialog så kan The Favorite bli lika galen som Lantimos tidigare filmer, där han blandar humor, allvar, trams och mörkt drama. Än så länge finns inget premiärdatum, gissningsvis anländer filmen först till filmfestivalen i Cannes och går sedan vidare till Toronto på hösten. Detta är min personliga joker i denna kortlek av storfilmer.

Kritiken
The Favorite landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

venom-tom-hardy-eddie-brock-1073725.jpeg

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Venom

Tom Hardy spelar Eddie Brock, Ruben Fleischer står för regin och Michelle Williams medverkar också på ett hörn. Ungefär där tar det slut med matnyttig information kring Venom. Sony drar igång sin egen – besynnerliga, Marvel satsning som verkar gå ut på att sabotera för Marvel Studios genom att sakta men säkert urholka valmöjligheterna för biroller och skurkar för Spider-Man. Det fanns/finns rykten om att Sony tittat närmare på att göra solofilmer med skurkarna Kraven The Hunter och Mysterio. En ide som verkar lika klok som att göra en bil utan varken ratt eller hjul.

Det finns i nuläget inga detaljer kring hur man skall kunna klara sig utan (?) Spider-Man, vissa – helt grundlösa, rykten menar att Tom Holland kommer att göra ett litet inhopp. Sony vill göra en Deadpool liknande historia av Venom, med extremt våld och skräckinjagande scener. Detta går helt emot vad Marvel Cinematic Universe är, det är illa nog med att vi tvingas till att krampaktigt föreställa oss att de dystra Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones, utspelar sig i samma stad där det nyligen skett en gigantisk utomjordisk invasion.

Hela utgångspunkten med Venom känns förvirrad och stressad. Risken är stor att det blir samma typ av misslyckande som The Amazing Spider-Man och Spider-Man 3, fantasilösa och helt meningslösa filmer som inte ger dessa karaktärer någon sorts adekvat rättvisa.

Fortsättning följer i del 4

Årets Bästa Filmer 2017

siberian_tiger_in_snow-wallpaper-1920x1200

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat  område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

0012

Copyright Of Warner Brothers 2017

10. The Disaster Artist 

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

null

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

9. Thor: Ragnarok  

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

027

Copyright Of 20th Century Fox

8. Battle Of The Sexes 

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

001

Copyright Of 20th Century Fox

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri 

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

001

Copyright Of Warner Brothers 2017

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

010816_a01_aa0013_v01_50prcnt

Copyright Of Nonstop Entertainment/Amazon Studios

5. City Of Ghosts 

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket,  samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

007

Copyright Of 20th Century Fox

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

014

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

011

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

2. Spider-Man Homecoming 

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

039

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

1. Star Wars: The Last Jedi 

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film 

En stor dos skepsis mot X-Men Dark Phoenix 

3077167-darkphoenixjpg-19c21d_1280w

Copyright Marvel

OBS ! Innehåller spoilers från X-Men serietidningen samt alla utgivna X-Men filmer. 

Och så börjar gnället igen…

Nu är det mer eller mindre helt klart (saker och ting kan alltid ändras), att vi förutom New Mutants -som kommer regisseras av Josh Boon – också kommer få en X-Men Apocalypse-fortsättning i och med Dark Phoenix, detta enligt en artikel i Entertainment Weekly. För de som aldrig intresserat sig för serietidningar, kan berättelsen om Jean Greys resa från oskyldig student hos Professor Xavier, till ett fullfjädrat kosmiskt monster, enbart beskrivas som en klassiker.

De mest inbitna fansen fick se sig komplett lurade på konfekten, då berättelsen ”adapterades” i och med Brett Ratners groteska X-Men: The Last Stand. Ratners trea är lika ökänd som Sam Raimis motbjudande Spider-Man 3. Två filmer som representerar serietidningsfilmen då den är som sämst.

Därför är det också ganska respektlöst att såhär på förhand kalla Dark Phoenix för en nyversion.

Med med det sagt, så är min oro stor inför vad 20th Century Fox har i kikaren. Studion kämpar redan med att styra upp en filmserie, som – tyvärr, tappar i relevans. Marvel Studios intåg i filmvärlden har skrivit om alla regelböcker för storfilmsproduktionen. Till och med fantastiska filmer som Raimis två första Spider-Man filmer, blir svåra att återbesöka, efter något som bara kan kallas en revolution i sättet att göra franchisefilmer.

Marvel Studios har under nästan tio år lagt ett kreativt pussel, som fått den mest oinitierade Marvel kännaren att lydigt sitta kvar under livslånga eftertexter, för att sedan få ta del av nästa ledtråd i vad som eventuellt kan stå på tur.

Lekfullheten i kombination med den enorma disciplinen Marvel Studios visat upp, i både lyckade – och misslyckade fall, har skapat något unikt. När det är som bäst, är det rena folkfester där stora som små njuter i fulla drag.

Bryan Singers två första X-Men filmer hamlar i kläm på samma sätt som det tidiga 2000-talets Spider-Man. Det mesta är fortfarande strålande, framförallt X-Men 2, men plötsligt är det som att ett helt spektrum av överraskningar och explosivitet saknas. Något Marvel Studios alltid kunnat bolla med i och med sin oändliga tillgång på karaktärer och berättelser.

Finansiellt kan vi också se att X-Men filmerna inte orkar hålla taken med Marvel Studios. Days Of Future Past, som räknas till en av de mer framgångsrika filmerna i den långa serien, drog ’’endast’’ in 233 miljoner dollar i USA. Detta är i paritet med Marvels Doctor Strange. Skillnaden ligger dock i att X-Men är en filmserie som pågått i nästan tio år, och som vid det här laget borde ha en klart större marknad, än en helt ny – och för många udda karaktär som Strange.

Även Fox egen Deadpool sprang cirklar kring allt i X-Men serien med sina otroliga 363 miljoner dollar i USA. Och här har vi att göra med en barnförbjuden och inte heller – för massorna, känd karaktär. Deadpool gjordes också för en minimal budget på 58 miljoner dollar. Något som gjorde vinstmarginalen enorm. X-Men Apocalypse drog bara in hälften. Detta är minst sagt alarmerande.

X-Men (2000) och X-Men 2 (2003) innehåller ett par fantastiska sekvenser som definitivt kan stoltsera i nördens Hall Of Fame. Slutet i Singers första film – där Patrick Stewarts Charles Xavier och Ian McKellens MFagneto diskuterar framtiden och sin egen fientlighet över ett parti schack, ger fortfarande genuin gåshud.

Men idag krävs överraskningselementet mer än någonsin. Idag dechiffreras varenda ruta av klipp, trailers och TV-reklam. Och med hjälp av internetforum så kläcks idéer och teorier i rasande fart. Marvel har som sagt sitt outtömliga arkiv, där man hela tiden kan gräva fram en morot för publiken.

Fox har ”bara” rättigheterna till X-Men och Fantastic Four – om någon nu bryr sig om det sist nämnda. Vi vet redan på förhand att mycket av historierna kommer bli kraftigt redigerade, i jämförelse med sina massiva motparter i serievärlden – där berättelserna sträcker sig över ett tiotal olika tidningar, och där skaparna har komplett frihet till allt i Marvel-universumet. Den massiva berättelsen om striden mellan Avengers och X-Men kan vi idag – tyvärr, räkna bort.

Kompromisser måste ske.Och rätt ofta kan dessa gigantiska extravaganser bli en komplett soppa, där varken logik ett kontinuitet bevaras särskilt länge.

Men vad som tyvärr förloras är små men avgörande detaljer; Apocalypse – som fick se sig förstörd i förra årets travesti med samma namn, gör i serien en kohandel med den utomjordiska rasen Celestials – gudomliga kreatur i Marvel universumet. En liten men betydelsefull detalj.

X-Men: Apocalypse kan bara kategoriseras som ett stort misslyckande, och i sin tur en ännu större besvikelse. Trots att Bryan Singer tågade in med framgångarna från Days Of Future Past, så föll -vad som skulle vara den ultimata X-Men-filmen helt platt. Apocalypse är en överlastad, seg och billig produktion som skapar samma irritation som brödsmulor under skjortan.

Och med ett relativt kort datum tills premiären av Dark Phoneix – hösten 2018,  så säger min prekognition att vi – olyckligtvis, har att vänta ännu en X-Men film som får oss att bistert fantisera om något bättre.

Manusförfattaren och den eventuella regissören – Simon Kinberg, återställde delvis sitt sargade rykte i och med omstarten i Days Of Future Past. Men då skall icke glömts att mannen även står bakom manuset till The Last Stand. Och Kinbergs senaste historik vittnar om att något hemskt är i görningen.

Med både 2015 års Fantastic Four och X-Men Apocalypse i portföljen, är det svårt att tro att en så massiv saga som den om Jean Grey och Dark Phoenix, skulle lämpa sig för Kinberg.

X-Men har trots Marvel Studios framgångar, inte vågat spela ut samma riskabla kort, vi talar nu inte om avvikelserna i Logan och Deadpool, utan flaggskeppen som del ett och två osv.

Det återfinnes en viss reservation i serien. Bara det faktum att vi fortfarande inte har fått se en ”riktig” Sentinel – den ikoniska dödsmaskinen, hög som en skyskrapa, och som för mig är en minst lika viktig X-Men-ikon som Wolverine, indikerar en viss motvilja hos 20th Century Fox att anamma serietidningarnas mer vilda aspekter.

Fox har visat sin starkaste hand i Deadpool och nu senast i Logan. Detta är ”små” koncentrerade filmer som – delvis, har sin åldersgräns att nyttja som en murbräcka mot konkurrensen. Men under dessa filmer vilar stark regi och ett fokus. Jag är fortfarande förvånad över hur enkelspårig James Mangold gjorde Logan. En film mer eller mindre befriad från efterkrav att bygga uppföljare och spin-offs.  Men huvudserien känns fjättrad till korporativa viljor som mer än något annat vill imitera Marvel Studios. Där man öser på med hinkvis av karaktärer som varken är smart adapterade eller intressanta.

Sophie Turners ytterst frånstötande insats som Grey ger mig inte heller någon varm känsla i kroppen.

Om nördens dröm skulle gå i uppfyllelse i och med Dark Phoenix, vore det såklart sagolikt. Jean Grey är fortfarande en evig personlig favorit, och de visuella utsvävningar som kommer kunna utnyttjas får det att vattnas i munnen. Men tyvärr är det ytterst lite som får mig att känna mig trygg med något i detta projekt, när byggstenarna ser precis lika skröpliga ut som förra gången.

Logan Recension 

007

En virvlande tornado som drar med sig blodbad, känslor och enorm respekt. Efter så många år i ett träsk av medelmåttighet får Wolverine tillslut upprättelse. Logan kan flera gånger kategoriseras som det bästa X-Men serien har att ge.    

I sin suggestiva inledningen blir det tydligt vad Logan vill vara…

Mörk, våldsam och återhållet. Så pass återhållet att det till en viss mån kan kallas avslaget.

Men med ett pulserande tempo, suveräna porträtt från sina tre huvudrollsinnehavare, samt hänsynslöst våldsam action, placerar sig Logan som den bästa X-Men filmen sedan den eminenta X-Men 2.

Regissören James Mangolds bästa egenskap är förmågan att skapa rustika filmer. Den där riktiga finessen kanske saknas, men med mycket vilja och framförallt värme, har Mangolds bästa filmer blivit oemotståndliga – Walk The Line är fortfarande en förstklassig upplevelse.

Denna rustika och gedigna känsla fick aldrig ta sin plats i föregångaren The Wolverine. Men i och med att 20th Century Fox tillåtit Logan få passera in i samma barnförbjudna område som förra årets Deadpool, känns Mangold och hans visioner slutligen helt fria.

Ingen gimmick 

Från att tidigare ha varit delegerad till de lägre åldersgränserna och således mindre brutalt våld, har nu Wolverine bokstavligen talat släppts ur sin bur. Det är så pass våldsamt att de mest morbida delen av sinnena hånler. Och mot alla odds, lyckas det här mer ’’mogna’’ tillvägagångssättet, kännas helt naturligt och inte artificiellt påklistrat som någon dålig gimmick.

Förutom ett något forcerad användande av grovt språk i sin inledning, så känns det som om denna icke rumsrena version, har ett genuint syfte utanför falsk PR.

När Mangold drar i högsta växeln så är det med otroliga resultat. Vi får fantastiska jakter och närgångna slagsmål som är det bästa serien någonsin visat upp.

Alla insatserna ligger verkligen på bordet denna gång. Och istället för att darrigt lägga fram sina kort, så fullkomligt drämmer Logan ned näven i bordet, och får övriga spelare att skrika av förvåning.

Tre fantastiska porträtt 

Logan har blivit utlovad som finalen för Jackmans Wolverine – en karaktär som delvis inte går att föreställa sig med en annan aktör. Finaler brukar oftast innebära en svulstighet och därefter en viss känsla av klumpighet. Så blir inte fallet i Logan.

Istället för att expandera väljer Mangold att fokusera. Berättandet får cirkulera kring Hugh Jackman, en sylvass Patrick Stewart och så en mycket bra debut från Dafne Keen.

Jackman och Stewart får genast personkemin att koka. Efter åratal tillsammans, får vi en relation som delvis är tragisk, andra gånger humoristisk. Stewart skänker sin sedvanliga erfarenhet och scennärvaro, som en emotionellt förstörd Charles Xavier. Jackman fyller sin prestation med ilska. Unga Keen får helt förlita sig på mimik, och det fungerar fenomenalt.

Konstant reserverad och återhållen 

Det är faktiskt beundransvärt hur reserverad James Mangold är genom hela filmen. När tyglarna släpps så är det i koncentrerad och otroligt intensiv action, som trollbinder publiken i sin ohämmade massaker.

Visuellt hittar man hem snabbt. Den överdrivna mängden dåliga digitala specialeffekter från X-Men Apocalypse och The Wolverine (2013), får se sig dumpat till fördel för torra ökenmiljöer som producerar fram en brinnande törst. George Millers Mad Max: Fury Road står som stor inspiration för flera av de mest häpnadsväckande stunderna. Sedan svänger det om och tar istället en form som liknar börderna Cohens No Country For Old Men visuellt, med svarta ödelandskap där enbart annalkande och hotfulla bilar delger ljus.

Men till största delen är Logan ett drama, med karaktärer som bittert och nedslaget ser tillbaka på sina glansdagar med ett mindre förakt. Dramatiken får alltid leda istället för att vänligt följa med i dödsdansen.

Ett kvidande…… 

Inte en enda gång låter filmen sig distraheras av nostalgi eller trött tillbakablickande. Precis som filmens primära protagonister så vilar det en bitterhet över filmen – en positiv sådan. Man väljer helt att gå på T.S Elliot-linjen om ett kvidande istället för en explosion som avslut. Tempot har också dragits ned för att bättre gå i linje med denna mer tillbakadragna historia.

Olyckligtvis medför detta att Logan vid vissa tillfällen känns något för stapplande. För även om det ständigt pulserar, så blir filmens vilja att hålla det koncentrerat något problematisk, då det sällan innebär ett tillfredställande klimax.

Det blir ett stabilt tuffande – kontra en bränsleraket som går uppåt skyarna.

Ett visst mått av besvikelse inträffar också då filmen inte helt orkar fram till mållinjen.

Filmens avslutning påminner mer om slutet på en andra akt. Förvisso lämnas publiken med rejäl eftersmak för mer, men jag hade önskat att vi kunde fått ett något mer tillfredställande avslut, det kommer helt enkelt för plötsligt.

Logan är en gripande, extravagant våldsam och en X-Men film som utan problem kan kategoriseras som en kultklassiker. Cirkeln är nu sluten och det på bästa sätt.

Betyg 8/10