X-Men: Dark Phoenix Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: En ofattbart slarvig, tråkig och patetisk final som gör det klart och tydligt att berättelsen om Jean Grey och hennes alter ego Phoenix, bär med sig en förbannelse.  

Ja ni får ursäkta språket, men vad i helvete är det här !? 

Redan i marknadsföringen har det gått snett för X-Men: Dark Phoenix. Någon hos Fox har tydligen inte lärt sig att räkna, och jag önskar – i all ödmjukhet, poängtera att den allra första X-Men-filmen utkom år 2000. Det är med andra ord nästa år som serien fyller tjugo år. Detta ignoreras dock i allt PR-material, men i Donalds Trumps USA så kanske nitton numera är tjugo, vem vet ?…

Ett litet räknefel må vara ganska så harmlöst… Ja, åtminstone då vi tittar närmare på filmens faktiska innehåll. 

I och med Disneys uppköp av 20th Century Fox, så står det mer eller mindre klart att 
Dark Phoenix – tillsammans med den kommande The New Mutants (ytterligare ett krisprojekt som försenats ett antal gånger), blir det sista från ’’Fox-eran’’. Ett antal utvecklingsprojekt har redan nu fått sista spiken i kistan inslagen. Men de otaliga och omdiskuterade turerna kring Dark Phoenix uppstod långt innan det gigantiska uppköpet ens var känt för allmänheten. 

Rapporterna om en kaosartad produktion har ständigt gäckat filmen, tillsammans med enorma förseningar. Rykten från diverse testvisningar utav filmen, skvallrande om en slutprodukt som var dömd att dö. Dessa typer av rapporter bör alltid tas med en nypa salt, framförallt i en värld som domineras av falska rubriker och så kallad clickbait. Just synopsis som läckte ut tycktes vara ett tidigt April-skämt, ’’så illa kan det väl ändå inte vara ?’’ var den omedelbara tanken… Nej, det är värre… 

Live And Let Die 

Days Of Future Past fick tillslut liv i X-Men-serien efter blodproppar som X-Men: The Last Stand och X-Men Origins: Wolverine. Det såg därmed ljust ut… 

Men likt en livsfarlig värmebölja så anlände X-Men: Apocalypse… Återigen så var förtroendekapitalet utplånat. Som kronan på verket så skulle regissören Bryan Singer bli anklagad för ett antal fasansfulla sexuella övergrepp. Att påstå att det kokta fläsket var stekt vore minst sagt en underdrift. 

Manusförfattaren Simon Kinberg har lika många yrkesmässiga liv som en katt. Trots synder som X-Men: The Last Stand, Josh Tranks Fantastic Four och den ’’mästerliga’’ Jumper, så blir Kinberg ändå anförtrodd men uppgifter långt ovanför sin kapacitet. Den goodwill han vann som författare i och med Days Of Future Past försvann snabbt då Apocalypse hade premiär. Kinberg har nu tagit över rollen som regissör och som det ser ut i nuläget, så blir detta slutet för den franchise som startades för 19 (!) år sedan.

Dark Phoenix-sagan är en av de mest omtyckta och betydelsefulla berättelser som Marvel Comics har i sitt valv. Den – genuint, episka historien innehåller allt som gör serietidningar till ett så unikt och underhållande medium; tokiga skurkar iklädda viktorianska kostymer, resor till rymden och en jättelik ensemble av färgstarka hjältar. 

Redan i The Last Stand så försökte sig Kinberg på att inkludera element från Phoenix-sagan. Resultatet var katastrofalt… Löftena om att misstagen skulle rättas till har florerat i varenda medial kanal inför Dark Phoenix

Och inledningsvis är loppet inte helt kört, stämningen är något mörkare än förr och introduktionen till Jean Grey i sin barndom är – på gränsen till, godkänd – minus gräsligt barnskådespeleri. Men efter den något mediokra starten så trampar Kinberg och filmen i klaveret. 

Det som borde vara en monumental final, fylld utav känslor, kärlek och minnen, blir till en stinkande hög av usel regi, kasst hantverk och ett manus som ännu en gång förvränger och hackar sönder sin förlaga. 

Dallas Dramatik 

Introduktionen kan inte kallas olidlig men knappast rafflande eller fängslande heller. Kinberg vill så gärna följa i Marvel Studios fotspår och visa att en superhjältefilm handlar om mer än fräsiga superkrafter och trikåer. Därför så biter Kinberg ihop och överöser filmen med dramatik som inte ens hade kunnat accepteras i det sämsta avsnittet av Dallas. Dialog, karaktärsutveckling och personliga dilemman, fungerar inte med automatik. Ja, tjatet om Endgame fortsätter, men den filmens sekvenser – som endast består av konversationer, är minst lika gastkramande som när bröderna Russo framkallar gudalik styrka i actionscenerna. Framförallt så behöver vi karaktärer som vi kan tycka om.   

Då majoriteten av huvudpersonerna i Dark Phoenix först introducerades i Apocalypse, så har vi inte hunnit bygga någon som helst relation gentemot dem. Det spelar ingen roll att vi sett karaktärerna förut, det måste finnas en genuin empati mot dessa specifika iterationer.   

Årsförbrukning av hackad gullök 

Det emotionella engagemanget är inte bara bristande, det befinner sig – antagligen, i den demoniska Marvel-dimensionen Limbo – där djävulsfiguren Mephisto har sin bas. Kinberg gör alla dramatiska sekvenser till pinsam melodram, med största sannolikt gör filmen av med en årsförbrukning av hackad gullök för att få sin ensemble att gråta. Det spelar ingen roll hur mycket Sophie Turner hulkar och snyftar, mitt personliga engagemang är detsamma som för deltagaren som senast vann tv-programmet Robinson. 

Erfarna regissörer inser – under efterarbetet, klippning etc, att ett överflöd av helt stillastående sekvenser – utan innehåll eller ens relevans, bör hållas till ett minimum. Om Kinberg som manusförfattare – oftast, är träig, klumpig och grovhuggen, så är hans registil rent amatörmässig. Hela Dark Phoenix består av uselt dramatiserade scener där karaktärerna ältar snarlika repliker i all oändlighet, speltiden på två timmar används till absolut ingenting. 

Re-shots är vanligt i dagens filmskapande, så mycket kan gå fel, tekniskt, artistiskt etc. De bästa justeringarna märks aldrig av, men Dark Phoenix är som en enda lång och ful skarv. Någon vacker helhet är det inte tal om, detta är ett Frankensteins monster – bestående av ofärdiga idéer och idiotiska impulser som bara blir till jättelika irritationsmoment för tittaren. Den enda genuina känsla som publiken någonsin känner är livshotande tristess. 

Härdsmälta 

Samtliga skådepelare som medverkar har alla bevisat att de kan agera i någon utsträckning. Men inte ens Londons filharmoniska symfoniorkester kan genomföra den mest simpla av konserter om dirigenten är helt utan talang. Personregin är en härdsmälta, Michael Fassbenders medverkan känns som en enda lång och – dålig, eftertanke. James McAvoy har nog aldrig varit såhär stel och anonym, slutligen så gör Jessica Chastain sin sämsta insats någonsin där hon får viska fram idiotiska repliker. 

Där dramat är trasigt, förstört och i allmänhet uselt, så blir det inte bättre då vi når de obligatoriska actionscenerna. Där genrens bästa exempel har gett oss tårar, gåshud och mirakel, så ger 

Dark Phoenix oss actionscener där karaktärerna ser ut att utföra någon sorts förvrängd yoga, med en märklig gestikulering och än uslare grimaser. 

Koreografin och kompositionen – av saker i rörelse, är platt och trist, specialeffekterna som skall försöka övertyga oss om det ’’fantastiska’’ som sker på duken, befinner sig på samma tekniska nivå som en billig dockteater, med trådar, pappkulisser och andra hemskheter. 

Pruttkudde

Löftet om att vi slutligen skulle få en värdig adaption av Phoenix-sagan känns lika falskt som en reklamfilm från TV-shop. Förutom titeln så finns det inte ett uns av berättelsen som Chris Claremont och John Byrne skrev för så länge sedan. Kinberg – som redan slaktat berättelsen en gång, lyckas på konststycket göra den än värre omgång två… Ja ! Ni läser rätt, detta är nästan värre än The Last Stand.

Det finns ingen substans, inget driv eller något som får Dark Phoenix att verka levande. Hela filmen är som en två timmar lång begravning. Alla människor är värda en andra chans, och mer därtill, men Simon Kinberg har nu förbrukat sitt kapital som filmmakare. Dark Phoenix borde vara svanesången för en filmserie som var avgörande för superhjältefilmens utveckling. Ett vemodigt men ändå givande farväl där publiken och filmskaparna kan ta varandra i hand och säga adjö.

Men det blir ingen vacker avslutning i solljuset… Istället kastas Dark Phoenix ned i en otäck filmisk massgrav för genrens sämsta stunder, bredvid Howard The Duck och Batman & Robin. T.S Elliot pratade om att världen slutar med ett kvidande och inte en explosion, för X-Men serien blir det istället något som låter som ljudet från en pruttkudde, tragiken är med andra ord total. Vila i frid… 

Betyg 1/10 

Filmspekulationer för 2018 Del 3 

Dark_Phoenix_Entertainment_Weekly_Cover2

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

X-Men Dark Phoenix 

X-Men serien står just nu inför ett udda öde, om Disney lyckas med sitt uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar, blir det nästan oundvikligt att skrota allt som varit och börja om från början som med Spider-Man. Om nu köpet skulle underkännas av den amerikanska staten, så kommer Dark Phoenix var betydligt viktigare för Fox. X-Men serien har aldrig varit i närheten av Marvel Studios eller Warner Brothers/DCs största framgångar.

X-Men Apocalypse var ett haveri som borde ha lagt serien på is. Fox matar tjurskalligt på med så mycket de kan och hoppas att någonting faktiskt ger positivt utfall, för bara några veckor sedan läste vi rykten som menade att en film om Kitty Pride är under utveckling. Förmodligen så försöker man i detta läget få ut så mycket man kan av serien innan uppköpet blir av, och på så sätt säkra inkomster och inte lämna pengar på bordet.

Konceptbilden på Sophie Turner som Jean Grey/Phoenix är helt fantastisk, men därefter kan jag inte vara annat än skeptisk. Simon Kinberg som gått som manusförfattare till regissör, känns lika pålitlig som mannen i gränden som vill sälja doktorsavhandlingar. Förvisso skrev Kinberg Days Of Future Past, men vid sidan av det så har han stått bakom två av de största oförätter i genren med X-Men: The Last Stand och Fantastic Four – en av världens sämsta filmer. För knappt ett år sedan publicerades ett inlägg om min skepsis kring Dark Phoenix, de åsikterna har inte ändrats nämnvärt.

Berättelsen känns för stor och komplex för en enda film, med tanke på att Fox sällan är villiga att verkligen betala för sig, så misstänker jag att stora kompromisser kommer att ske. Det här kan vara sista gången vi får se serien i denna tappning och nog vore det roligt om det kunde sluta på topp, chanserna för det ser dock astronomiskt små ut.

Ekonomin
Days Of Future Past är seriens mest framgångsrika inlägg, knappt 750 miljoner dollar spelades in. Solitt men långt ifrån samma braksuccé som Deadpool, som hade en  mindre prislapp för sina produktionskostnader. Apocalypse gick betydligt sämre och i USA lyckades filmen ’’bara’’ spela in 155 miljoner dollar, även om dessa summor är enorma relativt sätt, så är de katastrofala sett till att filmer idag måste spela in över tre gånger sin budget för att vara framgångsrika. Apocalypse spelade totalt in 543 miljoner dollar, en alarmerande siffra. Om kritiken är lika svidande mot Dark Phoenix så ser jag ingen annan utväg än att den ekonomiska kapaciteten återigen är lamslagen.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix spelar totalt in 600 miljoner dollar

Kritiken
Den utomordentligt framgångsrika och kvalitativa Logan kommer inte göra det lättare för Dark Phoenix. Det skall väldigt mycket till om filmen skall få ett sämre mottagande än X-Men: Apocalypse, däremot är risken stor för att det återigen blir rörigt, för många karaktärer som inte berör och en berättelse som är kan tyckas vara väldigt udda. Vi har – eventuellt, att göra med karaktärer med namn som Lilandra Neramani, bara det kan slå slint om filmen inte är bra.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 55 %  

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

The Favorite

Emma Stone gör sitt första kostymdrama, om vi bortser från hennes lilla inhopp som moder Maria i Saturday Night Live. Det borde räcka som utropstecken. Yorgos Lanthimos regisserar och det lär betyda att detta inte blir någon vanlig slentrian i en genre som sällan erbjuder något nytt. Istället för långsamt tempo och stram dialog så kan The Favorite bli lika galen som Lantimos tidigare filmer, där han blandar humor, allvar, trams och mörkt drama. Än så länge finns inget premiärdatum, gissningsvis anländer filmen först till filmfestivalen i Cannes och går sedan vidare till Toronto på hösten. Detta är min personliga joker i denna kortlek av storfilmer.

Kritiken
The Favorite landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

venom-tom-hardy-eddie-brock-1073725.jpeg

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Venom

Tom Hardy spelar Eddie Brock, Ruben Fleischer står för regin och Michelle Williams medverkar också på ett hörn. Ungefär där tar det slut med matnyttig information kring Venom. Sony drar igång sin egen – besynnerliga, Marvel satsning som verkar gå ut på att sabotera för Marvel Studios genom att sakta men säkert urholka valmöjligheterna för biroller och skurkar för Spider-Man. Det fanns/finns rykten om att Sony tittat närmare på att göra solofilmer med skurkarna Kraven The Hunter och Mysterio. En ide som verkar lika klok som att göra en bil utan varken ratt eller hjul.

Det finns i nuläget inga detaljer kring hur man skall kunna klara sig utan (?) Spider-Man, vissa – helt grundlösa, rykten menar att Tom Holland kommer att göra ett litet inhopp. Sony vill göra en Deadpool liknande historia av Venom, med extremt våld och skräckinjagande scener. Detta går helt emot vad Marvel Cinematic Universe är, det är illa nog med att vi tvingas till att krampaktigt föreställa oss att de dystra Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones, utspelar sig i samma stad där det nyligen skett en gigantisk utomjordisk invasion.

Hela utgångspunkten med Venom känns förvirrad och stressad. Risken är stor att det blir samma typ av misslyckande som The Amazing Spider-Man och Spider-Man 3, fantasilösa och helt meningslösa filmer som inte ger dessa karaktärer någon sorts adekvat rättvisa.

Fortsättning följer i del 4

En stor dos skepsis mot X-Men Dark Phoenix 

3077167-darkphoenixjpg-19c21d_1280w

Copyright Marvel

OBS ! Innehåller spoilers från X-Men serietidningen samt alla utgivna X-Men filmer. 

Och så börjar gnället igen…

Nu är det mer eller mindre helt klart (saker och ting kan alltid ändras), att vi förutom New Mutants -som kommer regisseras av Josh Boon – också kommer få en X-Men Apocalypse-fortsättning i och med Dark Phoenix, detta enligt en artikel i Entertainment Weekly. För de som aldrig intresserat sig för serietidningar, kan berättelsen om Jean Greys resa från oskyldig student hos Professor Xavier, till ett fullfjädrat kosmiskt monster, enbart beskrivas som en klassiker.

De mest inbitna fansen fick se sig komplett lurade på konfekten, då berättelsen ”adapterades” i och med Brett Ratners groteska X-Men: The Last Stand. Ratners trea är lika ökänd som Sam Raimis motbjudande Spider-Man 3. Två filmer som representerar serietidningsfilmen då den är som sämst.

Därför är det också ganska respektlöst att såhär på förhand kalla Dark Phoenix för en nyversion.

Med med det sagt, så är min oro stor inför vad 20th Century Fox har i kikaren. Studion kämpar redan med att styra upp en filmserie, som – tyvärr, tappar i relevans. Marvel Studios intåg i filmvärlden har skrivit om alla regelböcker för storfilmsproduktionen. Till och med fantastiska filmer som Raimis två första Spider-Man filmer, blir svåra att återbesöka, efter något som bara kan kallas en revolution i sättet att göra franchisefilmer.

Marvel Studios har under nästan tio år lagt ett kreativt pussel, som fått den mest oinitierade Marvel kännaren att lydigt sitta kvar under livslånga eftertexter, för att sedan få ta del av nästa ledtråd i vad som eventuellt kan stå på tur.

Lekfullheten i kombination med den enorma disciplinen Marvel Studios visat upp, i både lyckade – och misslyckade fall, har skapat något unikt. När det är som bäst, är det rena folkfester där stora som små njuter i fulla drag.

Bryan Singers två första X-Men filmer hamlar i kläm på samma sätt som det tidiga 2000-talets Spider-Man. Det mesta är fortfarande strålande, framförallt X-Men 2, men plötsligt är det som att ett helt spektrum av överraskningar och explosivitet saknas. Något Marvel Studios alltid kunnat bolla med i och med sin oändliga tillgång på karaktärer och berättelser.

Finansiellt kan vi också se att X-Men filmerna inte orkar hålla taken med Marvel Studios. Days Of Future Past, som räknas till en av de mer framgångsrika filmerna i den långa serien, drog ’’endast’’ in 233 miljoner dollar i USA. Detta är i paritet med Marvels Doctor Strange. Skillnaden ligger dock i att X-Men är en filmserie som pågått i nästan tio år, och som vid det här laget borde ha en klart större marknad, än en helt ny – och för många udda karaktär som Strange.

Även Fox egen Deadpool sprang cirklar kring allt i X-Men serien med sina otroliga 363 miljoner dollar i USA. Och här har vi att göra med en barnförbjuden och inte heller – för massorna, känd karaktär. Deadpool gjordes också för en minimal budget på 58 miljoner dollar. Något som gjorde vinstmarginalen enorm. X-Men Apocalypse drog bara in hälften. Detta är minst sagt alarmerande.

X-Men (2000) och X-Men 2 (2003) innehåller ett par fantastiska sekvenser som definitivt kan stoltsera i nördens Hall Of Fame. Slutet i Singers första film – där Patrick Stewarts Charles Xavier och Ian McKellens MFagneto diskuterar framtiden och sin egen fientlighet över ett parti schack, ger fortfarande genuin gåshud.

Men idag krävs överraskningselementet mer än någonsin. Idag dechiffreras varenda ruta av klipp, trailers och TV-reklam. Och med hjälp av internetforum så kläcks idéer och teorier i rasande fart. Marvel har som sagt sitt outtömliga arkiv, där man hela tiden kan gräva fram en morot för publiken.

Fox har ”bara” rättigheterna till X-Men och Fantastic Four – om någon nu bryr sig om det sist nämnda. Vi vet redan på förhand att mycket av historierna kommer bli kraftigt redigerade, i jämförelse med sina massiva motparter i serievärlden – där berättelserna sträcker sig över ett tiotal olika tidningar, och där skaparna har komplett frihet till allt i Marvel-universumet. Den massiva berättelsen om striden mellan Avengers och X-Men kan vi idag – tyvärr, räkna bort.

Kompromisser måste ske.Och rätt ofta kan dessa gigantiska extravaganser bli en komplett soppa, där varken logik ett kontinuitet bevaras särskilt länge.

Men vad som tyvärr förloras är små men avgörande detaljer; Apocalypse – som fick se sig förstörd i förra årets travesti med samma namn, gör i serien en kohandel med den utomjordiska rasen Celestials – gudomliga kreatur i Marvel universumet. En liten men betydelsefull detalj.

X-Men: Apocalypse kan bara kategoriseras som ett stort misslyckande, och i sin tur en ännu större besvikelse. Trots att Bryan Singer tågade in med framgångarna från Days Of Future Past, så föll -vad som skulle vara den ultimata X-Men-filmen helt platt. Apocalypse är en överlastad, seg och billig produktion som skapar samma irritation som brödsmulor under skjortan.

Och med ett relativt kort datum tills premiären av Dark Phoneix – hösten 2018,  så säger min prekognition att vi – olyckligtvis, har att vänta ännu en X-Men film som får oss att bistert fantisera om något bättre.

Manusförfattaren och den eventuella regissören – Simon Kinberg, återställde delvis sitt sargade rykte i och med omstarten i Days Of Future Past. Men då skall icke glömts att mannen även står bakom manuset till The Last Stand. Och Kinbergs senaste historik vittnar om att något hemskt är i görningen.

Med både 2015 års Fantastic Four och X-Men Apocalypse i portföljen, är det svårt att tro att en så massiv saga som den om Jean Grey och Dark Phoenix, skulle lämpa sig för Kinberg.

X-Men har trots Marvel Studios framgångar, inte vågat spela ut samma riskabla kort, vi talar nu inte om avvikelserna i Logan och Deadpool, utan flaggskeppen som del ett och två osv.

Det återfinnes en viss reservation i serien. Bara det faktum att vi fortfarande inte har fått se en ”riktig” Sentinel – den ikoniska dödsmaskinen, hög som en skyskrapa, och som för mig är en minst lika viktig X-Men-ikon som Wolverine, indikerar en viss motvilja hos 20th Century Fox att anamma serietidningarnas mer vilda aspekter.

Fox har visat sin starkaste hand i Deadpool och nu senast i Logan. Detta är ”små” koncentrerade filmer som – delvis, har sin åldersgräns att nyttja som en murbräcka mot konkurrensen. Men under dessa filmer vilar stark regi och ett fokus. Jag är fortfarande förvånad över hur enkelspårig James Mangold gjorde Logan. En film mer eller mindre befriad från efterkrav att bygga uppföljare och spin-offs.  Men huvudserien känns fjättrad till korporativa viljor som mer än något annat vill imitera Marvel Studios. Där man öser på med hinkvis av karaktärer som varken är smart adapterade eller intressanta.

Sophie Turners ytterst frånstötande insats som Grey ger mig inte heller någon varm känsla i kroppen.

Om nördens dröm skulle gå i uppfyllelse i och med Dark Phoenix, vore det såklart sagolikt. Jean Grey är fortfarande en evig personlig favorit, och de visuella utsvävningar som kommer kunna utnyttjas får det att vattnas i munnen. Men tyvärr är det ytterst lite som får mig att känna mig trygg med något i detta projekt, när byggstenarna ser precis lika skröpliga ut som förra gången.

Logan Recension 

007

En virvlande tornado som drar med sig blodbad, känslor och enorm respekt. Efter så många år i ett träsk av medelmåttighet får Wolverine tillslut upprättelse. Logan kan flera gånger kategoriseras som det bästa X-Men serien har att ge.    

I sin suggestiva inledningen blir det tydligt vad Logan vill vara…

Mörk, våldsam och återhållet. Så pass återhållet att det till en viss mån kan kallas avslaget.

Men med ett pulserande tempo, suveräna porträtt från sina tre huvudrollsinnehavare, samt hänsynslöst våldsam action, placerar sig Logan som den bästa X-Men filmen sedan den eminenta X-Men 2.

Regissören James Mangolds bästa egenskap är förmågan att skapa rustika filmer. Den där riktiga finessen kanske saknas, men med mycket vilja och framförallt värme, har Mangolds bästa filmer blivit oemotståndliga – Walk The Line är fortfarande en förstklassig upplevelse.

Denna rustika och gedigna känsla fick aldrig ta sin plats i föregångaren The Wolverine. Men i och med att 20th Century Fox tillåtit Logan få passera in i samma barnförbjudna område som förra årets Deadpool, känns Mangold och hans visioner slutligen helt fria.

Ingen gimmick 

Från att tidigare ha varit delegerad till de lägre åldersgränserna och således mindre brutalt våld, har nu Wolverine bokstavligen talat släppts ur sin bur. Det är så pass våldsamt att de mest morbida delen av sinnena hånler. Och mot alla odds, lyckas det här mer ’’mogna’’ tillvägagångssättet, kännas helt naturligt och inte artificiellt påklistrat som någon dålig gimmick.

Förutom ett något forcerad användande av grovt språk i sin inledning, så känns det som om denna icke rumsrena version, har ett genuint syfte utanför falsk PR.

När Mangold drar i högsta växeln så är det med otroliga resultat. Vi får fantastiska jakter och närgångna slagsmål som är det bästa serien någonsin visat upp.

Alla insatserna ligger verkligen på bordet denna gång. Och istället för att darrigt lägga fram sina kort, så fullkomligt drämmer Logan ned näven i bordet, och får övriga spelare att skrika av förvåning.

Tre fantastiska porträtt 

Logan har blivit utlovad som finalen för Jackmans Wolverine – en karaktär som delvis inte går att föreställa sig med en annan aktör. Finaler brukar oftast innebära en svulstighet och därefter en viss känsla av klumpighet. Så blir inte fallet i Logan.

Istället för att expandera väljer Mangold att fokusera. Berättandet får cirkulera kring Hugh Jackman, en sylvass Patrick Stewart och så en mycket bra debut från Dafne Keen.

Jackman och Stewart får genast personkemin att koka. Efter åratal tillsammans, får vi en relation som delvis är tragisk, andra gånger humoristisk. Stewart skänker sin sedvanliga erfarenhet och scennärvaro, som en emotionellt förstörd Charles Xavier. Jackman fyller sin prestation med ilska. Unga Keen får helt förlita sig på mimik, och det fungerar fenomenalt.

Konstant reserverad och återhållen 

Det är faktiskt beundransvärt hur reserverad James Mangold är genom hela filmen. När tyglarna släpps så är det i koncentrerad och otroligt intensiv action, som trollbinder publiken i sin ohämmade massaker.

Visuellt hittar man hem snabbt. Den överdrivna mängden dåliga digitala specialeffekter från X-Men Apocalypse och The Wolverine (2013), får se sig dumpat till fördel för torra ökenmiljöer som producerar fram en brinnande törst. George Millers Mad Max: Fury Road står som stor inspiration för flera av de mest häpnadsväckande stunderna. Sedan svänger det om och tar istället en form som liknar börderna Cohens No Country For Old Men visuellt, med svarta ödelandskap där enbart annalkande och hotfulla bilar delger ljus.

Men till största delen är Logan ett drama, med karaktärer som bittert och nedslaget ser tillbaka på sina glansdagar med ett mindre förakt. Dramatiken får alltid leda istället för att vänligt följa med i dödsdansen.

Ett kvidande…… 

Inte en enda gång låter filmen sig distraheras av nostalgi eller trött tillbakablickande. Precis som filmens primära protagonister så vilar det en bitterhet över filmen – en positiv sådan. Man väljer helt att gå på T.S Elliot-linjen om ett kvidande istället för en explosion som avslut. Tempot har också dragits ned för att bättre gå i linje med denna mer tillbakadragna historia.

Olyckligtvis medför detta att Logan vid vissa tillfällen känns något för stapplande. För även om det ständigt pulserar, så blir filmens vilja att hålla det koncentrerat något problematisk, då det sällan innebär ett tillfredställande klimax.

Det blir ett stabilt tuffande – kontra en bränsleraket som går uppåt skyarna.

Ett visst mått av besvikelse inträffar också då filmen inte helt orkar fram till mållinjen.

Filmens avslutning påminner mer om slutet på en andra akt. Förvisso lämnas publiken med rejäl eftersmak för mer, men jag hade önskat att vi kunde fått ett något mer tillfredställande avslut, det kommer helt enkelt för plötsligt.

Logan är en gripande, extravagant våldsam och en X-Men film som utan problem kan kategoriseras som en kultklassiker. Cirkeln är nu sluten och det på bästa sätt.

Betyg 8/10

Spider-Man Homecoming Teorier 

0011

Varning för spoilers kring X-Men: Apocalypse och diverse detaljer från Spider-Mans serietidningshistorik 

Det här är var en av de få gånger jag brutit mot mina egna regler och sett en trailer, nästa synd lär begås i och med den kommande trailern till Star Wars: The Last Jedi. Men vi skall inte gå in på det eviga tjatet om trailer-policy.

Istället blir denna text en spekulation om diverse saker i Spider-Mans återkomst till Marvel Studios.

Först och främst måste man – då man diskuterar Marvel, Star Wars, eller annan nördkultur, ställa sig ödmjuk. Ytterst ödmjuk…

Jag konsumerar en skälig mängd serietidningar, men skulle aldrig våga definiera mig som mer än en intresserad novis i ämnet serietidningsvetenskap.

Men ett par detaljer i trailern och övrig PR-information, har fått mig att reflektera och spekulera. Och som något egoistiskt monument i högmod, väljer jag att skriva ned två teorier/frågor.

spider-man-vulture

Vulture – Falcon ? 

Två högteknologiska herrar med vingar. Sambandet är uppenbart. I serietidningen är Adrian Toomes, en uppfinnare som manövreras ur sitt eget bolag och således bestämmer sig för att tiden för våldsam hämnd är inne. I den omtvistade animerade TV-serien från 1994, var Toomes fortfarande VD i sitt bolag Toomes Aerodynamics, ett bolag som var under korporativ attack från Norman Osborn och hans Oscorp, som hade intentionen att absorbera bolaget. Adrian Toomes hade där uppfunnit tekniken som tillät bäraren av en specifik rigg att kunna flyga likt en fågel.

Denna berättelse valde även The Spectacular Spider-Man från 2008 att använda sig av.

Vi vet nästan ingeting om Toomes bakgrund eller intentioner för Spider-Man: Homecoming. Regissören Jon Watts talar svävande om Toomes som en vanlig Svensson som ramlat in på brottets bana. I den internationella trailern (som jag klantigt nog trodde var identisk med den redan visade amerikanska ) framstår Michael Keatons porträtt något för grovhugget för att vara en förmögen företagsledare.

coghjzvvmaash8u

falcon_new_wings

Finns det måhända ett samband här ?

Jag har en längre tid gått i tankarna kring att Toomes faktiskt är uppfinnaren till den teknik som Sam Wilson alias Falcon använder. Om vi ser till det visuella är de vingar som Vulture använder klart mer osofistikerade, med sina enorma propellrar/turbiner. Frågan är om dessa är en äldre prototyp som Toomes nyttjar ? Likheterna är slående.

2850286-secret_invasion__8___page_22

Fantasi eller verklighet ?

Oscorp

Att implementera Spider-Man i Civil War var en relativt lätt sak. Logiken samt bagaget var minimalt, men när nu Marvel fått ärva all historik i och med det nästan historiska samarbetet med Sony, uppstår en hel del problem – i relation till de saker som borde nämnts eller närvarat i tidigare filmer. Vi har redan fått små ledtrådar i TV-serierna Daredevil och Jessica Jones om Roxxon Corporation. Men en stor elefant står nu i rummet. Oscorp…

Serievärldens Oscorp är ett enormt imperium som för det mesta styrts av Norman Osborn/Green Goblin. I Sonys både taffliga och misslyckade The Amazing Spider-Man-filmer, etablerades Oscorp som fiende nummer ett. Som en slags ond vattenpöl där samtliga av seriens skurkar härstammade ifrån.

Detta blir det kanske mest intressanta problemet för Marvel att lösa. Hur implementeras detta på bästa vis ? Att försöka vandra på en linje som eventuellt skulle innebära att Oscorp varit ständigt aktivt men inte setts till förrän nu, är i min mening inte bra nog.

Förvisso gjorde Marvel en liknande fuling i och med Pym Technologies i Att-Man, men där talar vi om ett bolag som haft klart mindre fotavtryck kontra Oscorp. Tänk också på att Oscorp är en direkt konkurrent mot Stark Industries i sin tillverkning av vapen, något som Stark nu inte är aktiva inom.

ss101

En lösning skulle kunna vara att försöka göra det Batman V Superman misslyckades med totalt. Att introducera Norman Osborn som en ung företagsledare som i och med Spider-Man Homecoming inleder sina planer på total dominans.

Men att Norman Osborn ens skulle medverka ser jag som högst osannolikt.

En sådan rollbesättning skulle utan tvekan ha behövt klargöras. Se bara på hur Ant-Man valde att slingra sig ifrån att visa oss Janet Van Dyne som Wasp.

Istället funderar jag i banorna om inte Oscorp kan dyka upp i den numera självklara extrascenen. Inte alls olikt hur X-Men: Apocalypse (förhoppningsvis inga likheter i övrigt) valde att ge oss en minimal introduktion till Essex Corp.

Scenen skulle kunna vara något så simpelt som ett uppköp av Toomes Aerodynamics, eller en upphämtning av tekniken bakom vingarna – första steget till den ikoniska Goblin-glidaren ?

Om vi känner Marvel Studios rätt kommer russinen och referenserna vara otaliga. Det är nu mindre än ett halvår kvar tills vi får svaret om Spider-Man är redo att stanna kvar en lång, lång tid.