Copyright Universal Pictures 2017

Fotnot: Recensionen avser den svenska versionen.

Det känner mer och mer som en fabrik vid det här laget än ett faktiskt originellt projekt. Dumma Mej 3 har fortfarande kvar sin charm, med oskyldig humor och ett klassikt patos. Men något måste ske om serien skall kunna hålla sig över vattenytan. 

Jag står mellan två läger i fallet med de gula miniorerna och deras excentriske herre Gru. Toleransen har säkerligen gått ned till noll för en stor del av allmänheten. Serien har egentligen inte gjort något nytt eller vågat sig utöver sin först iteration för sju år sedan. Humorn grundar sig i oskyldig slapstick och ett visuellt vansinne. För de som kritiserar serien för att vara alltför enkelspårig och i brist av djup, så vill jag i all vänlighet bara påpeka att det finns ett skäl att serien kategoriseras som barn och familjefilm. För de som letar efter dramatisk dysterhet finns det definitivt alternativ.

Grymma fordon 

De fantastiska fordonen och apparaterna drar tankarna åt Aardman Animations häpnadsväckande kort- och långfilmer med Wallace och Grommit. Fartfyllt är det också, det finns knappt andrum mellan all action och barnsliga påfund från de alltid lika busiga gula hantlangarna. Presentationen är av högkvalitet, och animation drar just tankarna åt mer klassisk fysisk dockanimation, som till exempel Leika visat upp i Coraline, eller Kubo Och De Två Strängarna.

Humorn är sannerligen inte lika elegant som den som återfinns i konkurrenten Pixars alternativ. Dumma Mej dras tyvärr med känslan att den är mer kommersiell än artistisk. Det är ett löpande band som producerar fullt acceptabla varor, men som knappast skiljer sig från den enorma mängd datoranimerade filmer som nu blivit en norm i bioreportoaren.

Oinspirerat 

Illumination Entertainment kommer undan med denna något oinspirerade känsla, då de fortfarande har kvar gott om charm och värme. Dumma Mej 3 är också klart mer energisk än sin föregångare, om än inte så tokig som Minioner från 2015.

I spin-offen bröt man mot reglerna genom att reducera Steve Carell roll till nästan ingenting, och att förlägga filmen i London på 60-talet. Här återgår man till formulan, enbart Kristen Wiigs Lucy återvänder från nummer två, resten är förhållandevis fristående.

Just charmen är den största tillgången. Sockersött och närmast klibbigt på sina ställen, så har Illumination kvar en viss oskyldig barnslighet som är svår att se ned på. Det tangerar rätt ofta att bli monotont, då skämten vägrar att anta en ny form. I kommande episoder måste det injiceras något slags variation; man är nu mycket nära att bli monoton.

Något skeptisk är jag dock till de referenser som riktar så åt den äldre skaran i publiken. Dessa små vinkningar känns något malplacerade och förvirringen från de mindre på den visningen vi deltog på var påtaglig.

Enastående val av musik 

Sing från förra året kändes som en klart mer helgjuten och genomtänkt historia, där man snärjde in både stora som små genom att nyttja Idol-formatet samt musikindustrins olika extravaganser. Och på tal om musik så är det som vanligt första klass, med låtar av både Michael Jackson, Dire Straits och till och med ett litet Van Halen-inhopp.

Något som tyvärr gör det svårare med bedömningen är att vi i nuläget endast har filmen med svensk dubbning. En inte på något sätt dålig adaption, men nog saknar man Carell och Wiig. Även ljudmixen är problematisk, då dialogen ofta försvinner i olika ljudeffekter.

Dumma Mej 3 är fullt godkänd, mycket tack vare sitt varma hjärta, men om denna saga skall fortsätta måste Illumination våga ta ett nytt steg. Sjungande gula galenpannor har en gräns, och den är nu nådd.

Betyg 6/10 

Bäst: Att Illumination har kvar sin charm efter sju år

Sämst: Repetitivt, och börjar närma sig slentrian.