Amazing Grace Recension

Summering: Dåligt ljud och kornig bild stoppar inte det makalösa uppträdandet som fångats på film. 

Den numerabortgångnaregissören Sydney Pollack, kämpade i årtionden med att framställa en godtagbar version av sitt filmade material från liveinspelningen av albumet Amazing Grace med Aretha Franklin. Tekniska komplikationer har lett till att filmmaterialet – på över tjugo timmar, aldrig kunnat presenterats som den konsertfilm som Warner Brothers initialt hoppades släppa samtidigt som albumet. 

Utöver de många tekniska problemen, så hamlade filmen i en juridisk-rävsax. Av oklara skäl så förbjöd Aretha Franklin producenten Alan Elliot att släppa filmen. Det kan nästan ses som en aningen smaklöst att filmen släpps – bara, efter ett par månader efter Franklins död. På ytan kan det tyckas vara ett gräsligt fall av motbjudande opportunism på en nyligen bortgången musikikon. Men tillskillnad mot desperat skräp som This Is It – dokumentären om Michael Jacksons sista repetitioner inför spelningarna i London som aldrig blev av, så är hela Amazing Grace en varm och passionerad hyllning till Aretha Franklins legendariska artistskap. 

Dåligt skick 

Visuellt är det verkligen inte mycket att höja ögonbrynen för. Det korniga fotot och den platta ljudmixen leder inledningsvis till oroliga föraningar om vad som komma skall. Det är också på sin plats att klargöra är att jag inte heller är någon expert då det kommer till Franklins musik eller långa karriär. Men så fort inspelningen och musiken sätter igång så transporteras vi till ett musikaliskt Shangri-La. Det spelar ingen som helst roll att ljudkvalitén är undermålig och att det finns både smuts och repor på negativen, Sydney Pollack har fångat något rent magiskt på film. 

Inspelningsplatsen – New Temple Missionary Baptist Church, kan mycket väl vara den gräsligaste församlingsplats jag sett – arkitektoniskt. Lokalen är sjaskig, sliten och långt ifrån något religiöst lugn. Men då Franklin, pastorn James Cleveland och den eminenta kören Southern California Community Choir inleder, så glömmer man snabbt bort alla tillkortakommanden. 

Studioinspelningar brukar leda till perfekta arrangemang, där man kan redigera och justera vartenda instrument. En liveinspelning innebär – för många artister, en större intensitet och spelglädje. Och entusiasmen för musiken är fångad med en sådan briljans att man kan luras att tro att vi befinner oss mitt i församlingen för fyrtio år sedan. 

Svett, soul och passion

Närbilderna visar musiker som svettas lika mycket som olympiska sprinters, Franklins starka röst når ett så högt register att kyrkans fönster vibrerar. Samspelet mellan bandet och Aretha är inget annat än gastkramande. Mängderna av svett, soul och känslor fullkomligt välter publiken – i församlingen och i biografen. Vid flera tillfällen zoomar kameran in på publikmedlemmar som dansar loss för kung och fosterland, och när bandet improviserar och skapar ett groove utan dess like, så dyker en ung Mick Jagger upp i publiken som ser helt tagen ut av masspsykosen. Och dessa euforiska stunder kommer titt som tätt, religösa superlativ är därmed helt acceptabla att använda sig av.

Versionen av Amazing Grace är knappast en låt, det är snarare ett animaliskt rop som orsakar tårar, rysningar och slaganfall. Franklin tar i så mycket att kören bakom henne bara gapar, publiken gråter och bandet vet knappt vart de skall ta vägen. Detta är ett så storslaget ögonblick att dödsmetall älskare kommer att kasta sig ned på golvet och blir religösa på någon sekund.  

Tillsammans med pastor Clevelands storslagna låtintroduktioner och en publik som visar upp en sådan monumental vördnad inför Franklin, så är Amazing Grace en helt otrolig upplevelse i hur kraftfull och medryckande musik kan vara.     

Betyg 7/10 

Whitney Recension 

001

Image courtesy and copyright of Nonstop Entertainment  2018

Summering: Simpel men effektiv skildring av ett alltför ofta förkommande öde i det vansinne som är kändisskap och rikedom. 

Om man skall vara kortfattad kring Kevin Macdonald’s dokumentärfilm om sångerskan Whitney Houston, så kan man utan större problem kalla den för traditionell, i huvudsak fungerar den som en omfattande biografi, vi får följa med från barndomen till den tragiska döden år 2012. Till en början känns det hela något för standardiserat, Macdonald använder inte några läckra tricks som i den nervpirrande Touching The Void – där han blandade intensiva intervjuer med hisnande spänning i form av dramatiserade bilder, då bergsbestigarna Joe Simpson och Simon Yates såg döden i vitögat, här utspelas allt rättframt och enkelt. 

Fördelen med den här simpla presentationen är uppbyggnaden som sakta men säkert banar väg för ett väldigt objektivt porträtt av Houston som person och hennes predikament. Andra dokumentärer som rör sig inom celebra kretsat får sällan en genuin inblick i händelseförloppet eller människan då så få av personerna som verkligen varit där, inte väljer att delta. Macdonald har lyckats samla ihop de flesta som stod allra närmast Houston, såsom familj, nära vänner, till och med hennes kontroversiella exmake Bobby Brown.  

Tillsammans med ytterst privata och avslöjande filmer från Houstons privata liv bortom rampljuset, så skapar man en medryckande upplevelse där man nästan kan känna sig delaktig i sångerskans tragiska historia. 

Uppgång och fall 

Iden med att skildra ett uppgång och fall är knappast något nytt under solen, men då vi återges alla händelser och skandaler från detta nakna perspektiv, så blir det betydligt mer plågsamt att bevittna då Houston gradvis bryts ned som människa och sakta men säkert går mot sin tragiska död. 

Det är ett liv som kantas av ambition, osäkerhet och opportunister som enbart ser guldgruvan som Houston just slagit upp dörrarna till då hon inleder sin framgångsrika karriär. Att vi både får se bilder och höra historier om Michael Jackson och Elvis Presley gör det hela än mer upprörande och svårsmält. 

Kevin Macdonald vågar dock leka lite med formatet på sina ställen, vid ett par tillfällen slänger han in bilder och scener från upploppen i Houstons hemstat New Jersey, han tar även upp USA’s intolerans mot homosexualitet och etniciteter under 80-talet. Musiken får då en helt annan kontext, de smäktande och överdrivet emotionella sångerna känns relevanta då Macdonald visar upp dess inspirationskraft för en hel generation som enbart blivit delegerade till att förföljas och nedvärderas. 

Perilous fight

Absolut starkast är då vi får se den legendariska tolkningen av den kontroversiella nationalsången Star Spangled Banner från 1991 års upplaga av Super Bowl. Star Spangled Banner är ett stycke musik som både upprört och tröstat sedan den skrevs för 200 år sedan. Då framförandet visas upp så blandar man in ett par våldsamma bilder från upploppen i New Jersey. I det tillfället förstår man Houstons verkliga inverkan på samhället och varför folk var beredda att betala stora summor för att se henne uppträda live i ett helt katastrofalt comeback försök år 2010.   

Filmen må vara enkel och det tangerar återigen den där eviga frågan om detta bör visas på en bio i tider då streamingtjänster är så utbredda. Man blir också lite undrande till ett par beslut som tagits, mot slutet av filmen slänger man in ett par oerhört laddade och mörka avslöjanden kring sångerskans barndom där hon sägs ha antastats av en nära släkting. Detta känns felplacerat så pass sent i filmen och det hade varit effektivare att visa detta tidigare. Vi skulle då fått en mer omedelbar förståelse kring varför Houston valde att dränka sin många sorger i droger och en destruktiv hedonism. 

A Whole Lot Of Dope

Slutspurten drabbar också hårt. Man brukar säga att historien inte upprepar sig utan rimmar, men i fallet med skådespelare och sångare som går ur tiden (för tidigt) vekar det som att vi aldrig flyr undan detta hemska stigma. Med Tim Berglings bortgång färskt i minnet blir det smärtsamt att se de bitar då Whitney Houston – mer eller mindre, sitter ensam i sin arkitektoniska mardröm till hus och är så påverkad av diverse substanser att hon knappt vet vart hon befinner sig.

Som hastigast får vi även se den mardrömslika miljö hennes dotter Bobbi Kristina Brown fick växa upp i, just då ställer man sig frågan hur det kan sluta så illa för människor som till ytan verkar ha allt… En fråga som både skrämmer och fascinerar. 

Whitney må inte vara extraordinär som dokumentärfilm, men den är solid och mycket medryckande, till och med för en som aldrig ägt en enda skiva. Enbart det borde räcka som en en stor pluspoäng. 

Betyg 7/10   

Dumma Mej 3 Recension

007

Copyright Universal Pictures 2017

Fotnot: Recensionen avser den svenska versionen.

Det känner mer och mer som en fabrik vid det här laget än ett faktiskt originellt projekt. Dumma Mej 3 har fortfarande kvar sin charm, med oskyldig humor och ett klassikt patos. Men något måste ske om serien skall kunna hålla sig över vattenytan. 

Jag står mellan två läger i fallet med de gula miniorerna och deras excentriske herre Gru. Toleransen har säkerligen gått ned till noll för en stor del av allmänheten. Serien har egentligen inte gjort något nytt eller vågat sig utöver sin först iteration för sju år sedan. Humorn grundar sig i oskyldig slapstick och ett visuellt vansinne. För de som kritiserar serien för att vara alltför enkelspårig och i brist av djup, så vill jag i all vänlighet bara påpeka att det finns ett skäl att serien kategoriseras som barn och familjefilm. För de som letar efter dramatisk dysterhet finns det definitivt alternativ.

Grymma fordon 

De fantastiska fordonen och apparaterna drar tankarna åt Aardman Animations häpnadsväckande kort- och långfilmer med Wallace och Grommit. Fartfyllt är det också, det finns knappt andrum mellan all action och barnsliga påfund från de alltid lika busiga gula hantlangarna. Presentationen är av högkvalitet, och animation drar just tankarna åt mer klassisk fysisk dockanimation, som till exempel Leika visat upp i Coraline, eller Kubo Och De Två Strängarna.

Humorn är sannerligen inte lika elegant som den som återfinns i konkurrenten Pixars alternativ. Dumma Mej dras tyvärr med känslan att den är mer kommersiell än artistisk. Det är ett löpande band som producerar fullt acceptabla varor, men som knappast skiljer sig från den enorma mängd datoranimerade filmer som nu blivit en norm i bioreportoaren.

Oinspirerat 

Illumination Entertainment kommer undan med denna något oinspirerade känsla, då de fortfarande har kvar gott om charm och värme. Dumma Mej 3 är också klart mer energisk än sin föregångare, om än inte så tokig som Minioner från 2015.

I spin-offen bröt man mot reglerna genom att reducera Steve Carell roll till nästan ingenting, och att förlägga filmen i London på 60-talet. Här återgår man till formulan, enbart Kristen Wiigs Lucy återvänder från nummer två, resten är förhållandevis fristående.

Just charmen är den största tillgången. Sockersött och närmast klibbigt på sina ställen, så har Illumination kvar en viss oskyldig barnslighet som är svår att se ned på. Det tangerar rätt ofta att bli monotont, då skämten vägrar att anta en ny form. I kommande episoder måste det injiceras något slags variation; man är nu mycket nära att bli monoton.

Något skeptisk är jag dock till de referenser som riktar så åt den äldre skaran i publiken. Dessa små vinkningar känns något malplacerade och förvirringen från de mindre på den visningen vi deltog på var påtaglig.

Enastående val av musik 

Sing från förra året kändes som en klart mer helgjuten och genomtänkt historia, där man snärjde in både stora som små genom att nyttja Idol-formatet samt musikindustrins olika extravaganser. Och på tal om musik så är det som vanligt första klass, med låtar av både Michael Jackson, Dire Straits och till och med ett litet Van Halen-inhopp.

Något som tyvärr gör det svårare med bedömningen är att vi i nuläget endast har filmen med svensk dubbning. En inte på något sätt dålig adaption, men nog saknar man Carell och Wiig. Även ljudmixen är problematisk, då dialogen ofta försvinner i olika ljudeffekter.

Dumma Mej 3 är fullt godkänd, mycket tack vare sitt varma hjärta, men om denna saga skall fortsätta måste Illumination våga ta ett nytt steg. Sjungande gula galenpannor har en gräns, och den är nu nådd.

Betyg 6/10 

Bäst: Att Illumination har kvar sin charm efter sju år

Sämst: Repetitivt, och börjar närma sig slentrian.