Summering: Ett par roliga referenser och en halvdan Charlize Theron gör Long Shot marginellt bättre än den bedrövliga konkurrensen inom samma genre. 

Att följa upp efter Avengers: Endgame måste vara ett närmast fasansfullt uppdrag. I detta läge så spelar det ingen roll om vad som ställer sig bredvid Marvels massiva mästerverk. Att ha premiär veckan efter en film som i nuläget fortsätter krossa alla tidigare rekord och skriva in sig i historieböckerna, är högst otacksamt – för att uttrycka det milt. 

Long Shot är utöver det en barnförbjuden komedi. Där andra genrer genomgår renässanser – genom online distribution eller kostnadseffektiv teknik – digitalkameror, så har antalet renodlade komedier nästan räknats ut som en betydande aktör på biorepertoaren.

Inte ens affischnamn som Melissa McCarthy fungerar som ytlig garanti för att försäkra biobesökarna om att biljettkostnaden är väl värd sitt allt mer obscena pris. Att likt en insnöad fossil peka på historiska exempel – då genren var som starkast, känns som den värsta sortens bakåtsträvande. Men underskottet på uppfinningsrikedom inom genren är lika tydligt som att Venezuelas stadskassa står tom. 

Bottennivå 

Idag handlar det inte om att skriva fyndig och smattrande dialog – Bröderna Marx, eller ens  godtagbar slapstick – Helan Och Halvan. Komedier är idag snarare ett uttryck för chockvärde. Att närma sig ett antal komedier är idag lika trevlig som att krypa igenom en gyttja som består av gräslig könshumor och konstanta slag under bältet. 

Tag och Blockers är färska – och gräsliga, exempel på hur hela genren sänkt sig till en ny bottennivå. Efter dessa groteska upplevelser, så känner man sig stärkt som efter att ha blivit beordrad att tvätta latrinerna utan gummihandskar. Grovhuggen och krass humor kan vara väldigt effektivt i rätt sammanhang, men när den implementeras utan eftertanke eller kunskap, så faller det lika snabbt som ett korthus. 

Long Shot faller offer för att förlita sig allt för mycket på juvenila pinsamheter som involverar kroppsvätskor och könshumor, men en diskret charm och några pricksäkra popkulturella referenser, gör att man åtminstone kan lämna biosalongen på två ben, istället för att behöva krypa ut på alla fyra, högröd i ansiktet utav skam. Med detta sagt så är vi långt ifrån att uppnå någon kritisk massa, som bäst är Long Shot barnsligt trams.  

Det absolut största problemet med Long Shot är regissören Jonathan Levines luddiga och taffliga personregi. Flera gånger så vill Long Shot framstå som en sorts evolution utav 90-talets romantiska komedier – vilket kräver en någotsånär färgstark duo. 

En klåpare och ett mysterium 

I och med att Seth Rogen utgör femtio procent av denna kombo, så har filmen – snabbt, skadeskjutit sig. Rogens framgångar kan endast beskrivas som obefintliga, och anledning varför blir ganska snart uppenbart, Rogen fortsätter med sina sönderkörda och tarvliga skådespel, där han är burdus, högljudd, osympatisk och irriterande. Dessutom så står Rogen för filmens mest motbjudande skämt, varav ingen av dem är särkilt roliga eller underhållande.

Charlize Theron fortsätter att vara ett av Hollywoods största mysterium. Hur en så – uppenbart, duktig och kapabel skådespelerska, fortfarande stannar kvar i b-filmens vallgrav, förblir en gåta för framtida generationer att lösa. Theron är tillskillnad mot Rogen klart mer kunnig i sitt skådespel, måttlig dramatik och renodlad humor fungerar betydligt bättre då Theron håller taktpinnen. 

Även om Theron kan kategoriseras som solid, så är kemin mellan henne och Rogen omöjlig att hitta. Levines regi är helt utan beslutsamhet eller en tydlig vision, det vilar en övergripande känsla av obekvämhet genom hela filmen. Vare sig det är mer allvarliga moment eller rena rama pajaskonster så lyckats Theron och Rogen aldrig hamla i fas eller kännas samspelta. Ett antal biroller spelas av beprövade proffs som Bob Odenkirk och Andy Serkis, men dessa karaktärer är helt och hållet irrelevanta och materialet då får att jobba med är lika minnesvärt som det senaste avsnittet av Så Ska Det Låta. 

Återupprättelsen för genren förblir en avlägsen dröm

För de som går och hoppas på att komedigenren skall återfå sin relevans eller värdighet, kommer nog behöva vänta längre än Storbritanniens utträde ur EU. Förutom de roliga referenserna till nuvarande populärkultur, så består det mesta av scenerna av trist beroende av snuskiga excesser och riktigt plumpa sexanspelningar. 

Och för att återknyta till Avengers Endgame, för sista gången – i denna recension, så måste speltiden tas upp. Där Marvels epos är över tre timmar långt, och passerar lika snabbt som sportbil på autobahn, så känns Long Shots speltid olidligt utdragen och seg. 

Måhända är Long Shot inte skamligt pinsam, det är en lunkande, obekymrad och ganska klumpig film mest framkallar en axelryckning. Något härligt gapskratt blir det aldrig tal om, något som kanske borde finnas med i en film som beskriver sig själv som en komedi ? 

Betyg 4/10