Etikettarkiv: Blockers

Aladdin Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte… 

Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River… 

När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas. 

Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword. 

Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två. 

Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva… 

Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja… 

’’Maskeraden från helvetet’’

Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig. 

Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.  

Gräsligt skådespel 

Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet. 

Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble. 

Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner. 

Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera. 

Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.     

Allt mellan himmel och jord

På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen. 

Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor. 

Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.   

Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.  

Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta… 

’’Ta en matta och fly(g) !’’

Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet – Blockers eller ilska – Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.  

Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen… 

Betyg 1/10 

Long Shot Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Ett par roliga referenser och en halvdan Charlize Theron gör Long Shot marginellt bättre än den bedrövliga konkurrensen inom samma genre. 

Att följa upp efter Avengers: Endgame måste vara ett närmast fasansfullt uppdrag. I detta läge så spelar det ingen roll om vad som ställer sig bredvid Marvels massiva mästerverk. Att ha premiär veckan efter en film som i nuläget fortsätter krossa alla tidigare rekord och skriva in sig i historieböckerna, är högst otacksamt – för att uttrycka det milt. 

Long Shot är utöver det en barnförbjuden komedi. Där andra genrer genomgår renässanser – genom online distribution eller kostnadseffektiv teknik – digitalkameror, så har antalet renodlade komedier nästan räknats ut som en betydande aktör på biorepertoaren.

Inte ens affischnamn som Melissa McCarthy fungerar som ytlig garanti för att försäkra biobesökarna om att biljettkostnaden är väl värd sitt allt mer obscena pris. Att likt en insnöad fossil peka på historiska exempel – då genren var som starkast, känns som den värsta sortens bakåtsträvande. Men underskottet på uppfinningsrikedom inom genren är lika tydligt som att Venezuelas stadskassa står tom. 

Bottennivå 

Idag handlar det inte om att skriva fyndig och smattrande dialog – Bröderna Marx, eller ens  godtagbar slapstick – Helan Och Halvan. Komedier är idag snarare ett uttryck för chockvärde. Att närma sig ett antal komedier är idag lika trevlig som att krypa igenom en gyttja som består av gräslig könshumor och konstanta slag under bältet. 

Tag och Blockers är färska – och gräsliga, exempel på hur hela genren sänkt sig till en ny bottennivå. Efter dessa groteska upplevelser, så känner man sig stärkt som efter att ha blivit beordrad att tvätta latrinerna utan gummihandskar. Grovhuggen och krass humor kan vara väldigt effektivt i rätt sammanhang, men när den implementeras utan eftertanke eller kunskap, så faller det lika snabbt som ett korthus. 

Long Shot faller offer för att förlita sig allt för mycket på juvenila pinsamheter som involverar kroppsvätskor och könshumor, men en diskret charm och några pricksäkra popkulturella referenser, gör att man åtminstone kan lämna biosalongen på två ben, istället för att behöva krypa ut på alla fyra, högröd i ansiktet utav skam. Med detta sagt så är vi långt ifrån att uppnå någon kritisk massa, som bäst är Long Shot barnsligt trams.  

Det absolut största problemet med Long Shot är regissören Jonathan Levines luddiga och taffliga personregi. Flera gånger så vill Long Shot framstå som en sorts evolution utav 90-talets romantiska komedier – vilket kräver en någotsånär färgstark duo. 

En klåpare och ett mysterium 

I och med att Seth Rogen utgör femtio procent av denna kombo, så har filmen – snabbt, skadeskjutit sig. Rogens framgångar kan endast beskrivas som obefintliga, och anledning varför blir ganska snart uppenbart, Rogen fortsätter med sina sönderkörda och tarvliga skådespel, där han är burdus, högljudd, osympatisk och irriterande. Dessutom så står Rogen för filmens mest motbjudande skämt, varav ingen av dem är särkilt roliga eller underhållande.

Charlize Theron fortsätter att vara ett av Hollywoods största mysterium. Hur en så – uppenbart, duktig och kapabel skådespelerska, fortfarande stannar kvar i b-filmens vallgrav, förblir en gåta för framtida generationer att lösa. Theron är tillskillnad mot Rogen klart mer kunnig i sitt skådespel, måttlig dramatik och renodlad humor fungerar betydligt bättre då Theron håller taktpinnen. 

Även om Theron kan kategoriseras som solid, så är kemin mellan henne och Rogen omöjlig att hitta. Levines regi är helt utan beslutsamhet eller en tydlig vision, det vilar en övergripande känsla av obekvämhet genom hela filmen. Vare sig det är mer allvarliga moment eller rena rama pajaskonster så lyckats Theron och Rogen aldrig hamla i fas eller kännas samspelta. Ett antal biroller spelas av beprövade proffs som Bob Odenkirk och Andy Serkis, men dessa karaktärer är helt och hållet irrelevanta och materialet då får att jobba med är lika minnesvärt som det senaste avsnittet av Så Ska Det Låta. 

Återupprättelsen för genren förblir en avlägsen dröm

För de som går och hoppas på att komedigenren skall återfå sin relevans eller värdighet, kommer nog behöva vänta längre än Storbritanniens utträde ur EU. Förutom de roliga referenserna till nuvarande populärkultur, så består det mesta av scenerna av trist beroende av snuskiga excesser och riktigt plumpa sexanspelningar. 

Och för att återknyta till Avengers Endgame, för sista gången – i denna recension, så måste speltiden tas upp. Där Marvels epos är över tre timmar långt, och passerar lika snabbt som sportbil på autobahn, så känns Long Shots speltid olidligt utdragen och seg. 

Måhända är Long Shot inte skamligt pinsam, det är en lunkande, obekymrad och ganska klumpig film mest framkallar en axelryckning. Något härligt gapskratt blir det aldrig tal om, något som kanske borde finnas med i en film som beskriver sig själv som en komedi ? 

Betyg 4/10  

Årets Sämsta Filmer 2018

Publicerad den av

Att påstå att det varit ett dåligt år för film vore en lögn, titta bara på vår tidigare lista, men det som har varit i miserabelt har kunnat liknas med mögel i sin egen säng. Vi gör därmed processen kort och listar här de filmer vi – förhoppningsvis, aldrig behöver se igen.

Observera att listan ej är i nummerordning: 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Aquaman 

Toaletthumor, vedervärdiga specialeffekter och en speltid som känns längre än att sitta i en livbåt ute i Antarktis. DC verkar inte kunna göra någonting rätt på filmfronten just nu, detta påminner allt mer om en freakshow där man försöker nå diverse olika grader av uselhet. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018 

Robin Hood 

Detta måste vara en provspelning för en nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Katastrofal action, uselt skådespel och kulisser byggda av plast, det är nästan så dåligt att det är underhållande… Nästan…  

All images courtesy and copyright of UIP 2018 

The Girl In The Spider’s Web 

Det är dags att erkänna, vi satte ett för högt betyg – på det tredje försöket, att göra film av Stieg Larsons böcker, numera skrivna av David Lagercrantz. Om det gick så hade betyget 0/10 varit adekvat, tyvärr så använder vi inte det betyget. 

Claire Foy må ge ett visst mervärde, men inte ens det brittiska stjärnskottet kan rädda detta. Själva berättelsen är dummare än tåget, regin är katastrofal och genomförandet får mig vilja fly från biosalongen och aldrig mer återvända, om något liknande skulle behöva ses igen. Detta är en kalkon som mättar hela Stockholm inför nyår.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald 

Någonstans under 00-talets så lämnade jag fantasy fanatismen bakom mig,  istället slukades jag  av science fiction och serietidningar. Den omvändningen skulle visa sig vara en gåva från ovan, om det yngre jag hade behövt se vad som skulle bli av Lord Of The Rings – i och med The Hobbit, eller nu Harry Potter – med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så hade jag behövt uppsöka professionell hjälp. 

Detta är ett hån mot alla fans. J.K Rowling verkar lika road av detta som Dustin Hoffman då han torteras med hjälp av en tandborr i Maratonmannen. En soppa från början till slut, vetskapen att det väntar ännu mer får mig att vilja knapra Prozac. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

The Nutcracker and the Four Realms

Jag är ledsen Hallström, men du kan inte göra film längre… Disney och PR-teamet må hävda att Captain America: The First Avenger-regissören Joe Johnston, togs in som en sorts konsult och hjälpreda, då Hallström ’’ inte hade tid att slutföra filmen’’. En verklighet där vi sluppit detta horribla monster till film, hade varit till allas fördel. 

Detta är värre än att behöva lyssna till falskspelande dragspelsmusikanter, eller sitta utan kläder i en snöstorm. Keira Knightleys groteska insats är så hemsk att bara det blotta minnet av det ger min en allvarlig panikattack. 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Mile 22 

Peter Berg springer rakt in i väggen med denna odugliga struntfilm. Berg försöker pumpa filmen muskler – bestående av silikon och testosteron. Fullkomligt outhärdlig från början till slut. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Slender Man 

Ingen skall behöva uppleva denna virriga och förvridna smörja. Slutet – då man försöker övertala publiken om att det finns snömän och flygande tefat ovanför närmaste snabbköp, är antingen årets sämsta skämt eller total galenskap, eller varför inte båda ?  

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

The Darkest Minds 

Håglös och hemsk, det blir ren lyteskomik i stunderna då man försöker vrida om tårkanalen hos publiken. Utöver det får vi härligheter, som skådespel som knappt går att bedöma med en normal måttstock, och en berättelse som är en garanti för eventuell hjärnblödning.   

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Hotel Artemis 

Jodie Foster fick för en tid sedan ut och spydde galla över det moderna Hollywood, särskilt dess fascination med superhjältar. Skådespelerskan jämställde det med miljöförstöring – specifikt lerskiffer teknik, något som orsakat allvarliga problem för amerikanska landägare. Ironiskt nog så dricker jag hellre motorolja än att se om Hotel Artemis. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

A Wrinkle In Time

Michael Peña är en djävulsk strandraggare, Zach Galifianakis en intergalaktiskt yogalärare och, och…. Detta är så dåligt att jag knappt kan beskriva det. Undvik detta om ni värnar om er egen hälsa. 

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Mute 

Superpretentiöst skräp som mer än gärna hade fått hålla mun och avlägsna sig från våra Netflix konton.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Tag

Vuxna karlar och kvinnor leker dagisbarn i en omåttligt fånig och irriterande film. 

All images courtesy and copyright of Universal 2018

Blockers

Räcker det med att nämna scenen där, ehm, ja… John Cena har en tratt uppkörd på ett minst sagt pinsamt ställe ? Jag tror vi nöjer oss med det. 

Tag Recension 

Publicerad den av

0032

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: En fruktansvärt juvenil och ensidig skräphög till film.  

Alla filmer förtjänar en ärlig chans. En av världshistoriens mest kända advokater Jacques Vergès,  sade alltid; att vem som än står anklagad så förtjänar denne en advokat. Nu är filmkritik inte ens en tusendels promille så pass relevant eller betydelsefullt som faktiskt juridik där det kan handla om liv och död. Men man kan i alla fall rätta sig efter tanken, att vad som än skall bedömas, så skall det faktiskt få en uppriktig chans. 

010

The Game 

Tag påstår sig vara baserad på verkliga händelser – där ett kompisgäng ifrån Spokane,Washington fortsatte att bedriva en yttest avancerad vision av kull, en lek som pågår än idag. Marginalen för justeringar och överdrifter, som filmskaparna åkallat, är inte precis måttlig, om ens en tiondel av det som sker i filmen är sant, så kan jag med handen på hjärtat påstå att rymdstationen dödsstjärnan från Star Wars snart befinner sig ovanför Göteborg. 

Om Tag enbart hade tummat på verkligheten så hade det i förlängningen inte spelat någon större roll. Filmen marknadsförs som ”en vuxenkomedi” och inte en dokumentär. Att man lyckats hampa sig fram till en så kalls R-Rating – som i USA innebär att ingen under 17 år som ej ackompanjeras utav en myndig tillåts se filmen, måste ses som någon sorts ironi. Tag försöker i början av filmen dra någon filosofisk ramsa att man slutar vara barn då ungdomliga lekar såsom kull upphör. 

0022

Fools On The Hill 

Vad man dock glömmer bort är att skillnaden mellan att vara barnslig och ha barnasinnet kvar är densamma som mellanrummet mellan en bil och en släpvagn. Det beteende som uppvisas utav samtliga av filmens karaktärer är inte bara infantilt, det är rent imbecillt. Om 17 års gränsen applicerades på någon utav filmens diverse karaktärer så skulle de behöva bli tvångsintagna på ett dagiset i minst tjugo år. Att komedier ofta låter sina huvudpersoner agera mot all form av rationalitet är en sak, men hela den här samlingen jubelidioter saknar till och med självbevarelsedrift. 

Efter de fruktansvärda upplevelserna med Game Night och Blockers så hoppades jag på någon sorts nåd inom genren ’’fräck komedi’’, mer tragiskt än de två exemplen tycktes vara en fullkomlig omöjlighet. Men nu har Tag lyckats ta priset som årets minst intelligenta film i nästan alla kategorier. 

0131

’’I’d rather be with an animal’’

Vartenda skämt baseras på ett koncept som innebär att det är hysteriskt roligt se korkskallar – som skall föreställa vuxna människor, göra sig till åtlöje. Att se Ed Helms och Jake Johnson slå ihjäl sina karriärer har jag svårt att höja ögonbrynen över, men hur Jon Hamm har lyckats sjunka ned till denna bottennivå är faktiskt uppseendeväckande. Tidigare en av TV världens bäst betlada skådespelare, så har nu Hamm behövt se sig degraderas till en femte klassens skådespelare – som likt andra TV stjärnor aldrig fick karriären att lyfta efter slutet på sin succéserie. 

Hamm spelar här chef för ett medelstort företag inom läkemedelsindustrin, hur en så uppenbart lågt begåvad person ens skulle kunna få in foten på en konkurs drabbad korvkiosk, är ett mysterium.  

Vem som än presenteras genom filmens plågsamma 100 minuter, så delar alla egenskapen att vara den typ av dårfink som får mig att överväga att bli eremit och isolera mig från omvärlden. Isla Fisher och Jake Johnson är så påfrestande att en allvarlig brasklapp med hälsovarning borde klistras på varenda affisch för filmen. 

0091

Inte ett skratt så långt ögat kan nå

En komedi utan vare sig humor eller skratt borde vara lika illavarslande som en båt med ett par rejäla hål i sig, Tag har tagit sig ned på den absoluta botten då det kommer till minst antal skratt per minut. Precis som Blockers så är själva slutpoängen för skämten alltid vulgära. Det är så snustorrt att det varken går att skratta åt eller med filmen, man kan bara lägga händerna i ansiktet och kvida. 

Antalet gånger man passerar dålig smak eller ens sunt förnuft är så många att man tappar räkningen.  Och mycket mer än så känns onödigt att tillägga, den enda aktör som kommer undan med någon sorts heder i behåll är Jeremy Renner, förvisso är karaktären lika omogen och osympatisk som resten av dessa pajsare, men Renner får i alla fall visa upp sina fysiska förmågor i ett par oväntade actionscener. 

Det enda riktigt positiva med Tag är att den visas i en perfekt tempererad salong, i den nuvarande värmeböljan är det en ren välsignelse, om bara projektorn inte var funktionell så hade det varit en ganska trevlig stund. 

Betyg 1/10     

Blockers Recension 

Publicerad den av

0031

All images courtesy and copyright of Universal 2018

Summering: Det kommer behövas en bikt inför prästen för att kunna leva med den skam jag känner över att ha sett Blockers. En ny mänsklig botten har uppnåtts. 

Det här kommer blir en kort recension, oerhört kort. Jag vill lika gärna ha någon association med Blockers att göra som ett bad i en kloak utan skyddskläder. Efter förra årets vidriga, snuskiga och vanställda Baywatch bad jag en tyst bön om att jag aldrig skulle behöva uppelva något liknande. Filmstudion Universal har inte lyssnat och istället sett till att skapa ännu ett makabert monster som fungerar som en skymf mot hela mänskligheten.

I en sekund – max, så finns det ett litet, ytterst litet, hjärta, förvisso är det inte ens mediokert, men i alla fall lite dråpligt och lagom patetiskt. Det håller i sig lika länge som en blödande kropp i en tank full med hungriga hajar. Bara tanken på vad som sedan utspelar sig i de efterföljande 100 minutrarna får mig att vilja kvida av skräck, obehag och avsky.

Hur tolerant mot chocker och obsceniteter vårt samhälle än är så är det bortom allt sunt förnuft varför Blockers ens existerar. Regissören Kay Cannon säger i en nyligen utgiven intervju att hon genom denna insats som regissör öppnat spelrummet för kvinnor inom industrin. Efter att ha sett den faktiska produkten kan man undra om det citatet är ett väldigt – väldigt, sjukt aprilskämt. Vilket kön man än tillhör så representerar Blockers enbart en sak, total vulgaritet och en intellektuell apokalyps.

Jag har känt mindre genans då jag tvingats passera groteska områden i Paris och Berlin som helt och hållet riktar sig mot diverse sexuella fetischer. Det här är en helvetesorgie i allt som är fel med världen. Inte ens mördaren i David Finchers Seven begick lika många dödssynder som Blockers. Här finns ingen form av genans; tonåringar har som enda mening i livet att supa, knarka och försätta hela vårt kända universum i skam. Intelligensen ökar inte hos de lite ’’ mognare’’ karaktärerna. Det känns som om jag har återvänt till lågstadiet där någon uppstudsig student    vräker ur sig otidigheter och vulgaritet bar för sakens skull.

Egentligen kan kritiken fortsätta i all oändlighet; moralen är bankrutt, skådespelarinsatserna är tragiska, men jag kan i ärlighetens namn inte bemöda mig med det. Skam går på torra land i och med detta vedervärdiga monster.

Betyg 1/10