Lejonkungen (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: En ursnygg och energisk nyversion av den animerade superklassikern. 

Det finns en skillnad mellan att renovera och att restaurera… Varav det första alternativet – ibland, innebär att allt kastas och ersätts med vit och kall slentrian, som förtar all form av personlighet eller identitet. En restaurering – kan, innebära att man bevarar det som finns, byggnationen förstärks och förbättras, samt moderniseras med nutida bekvämligheter som luftkonditionering och fräscha toaletter. Slutresultatet kan till och med överträffa sitt original. 

Lejonkungen – årgång 2019, hör till det senare alternativet. Iron Man-regissören, Jon Favreau, tillför sin igenkännbara värme, humor och entusiasm till en nyversion som är fast besluten att bevara så mycket som möjligt, och där de – få och små, förändringarna är infogade med största  försiktighet. 

Disneys moderna adaptioner – utav sina mest klassiska animerade filmer; Skönheten och Odjuret eller Maleficent, har mottagits aningen svalt utav kritiker, men istället blivit stora publiksuccéer. Det går inte att skaka bort olustigheten som uppstår då Emma Watson drar runt i en skrikgul ’’bakelse-klänning’’ medan hon dansar med en lurvigt digitaliserad Dan Stevens. 

Att tecknad film kan vara lika färggrann som den årliga karnevalen i Rio De Janeiro är problemfritt, men då människor av kött och blod, skall iklä sig dessa extravaganta kostymer och vandra runt i lika färgstarka kulisser, med tillhörande – sylvasst digitalt foto, så blir det visuella resultatet oftast skrikigt och platt.     

Därför är en film som Lejonkungen, mer lämpad att förvandlas till ett digitalt trolleritrick. Filmmakarna behöver inte ta någon hänsyn till hur skådespelare kan tänkas se ut i smink eller utstyrslar, det mest mänskliga – formmässigt, som vi stöter på är guruapan Rafiki. 

Precis som i sin nyversion av Djungelboken, så tar Favreau och instiftar en – lite, mörkare och tuffare ton än det animerade originalet. Där historien om Mowgli och Baloo, först förekom i skriven form utav Rudyard Kipling, så är Lejonkungen ett Disney original. Justeringarna och förändringarna i Djungelboken var således mer förståeliga – då man arbetade efter två ursprungskällor – novellen och filmen. Här är denna balansgång inte relevant, från och med första bildrutan så står det klart att detta är en nästan hundraprocentig adaption. 

’’Den (moderna) kung vi behöver !’’ 

Den legendariska öppningsscenen, som ackompanjeras av Hans Zimmers mästerliga musik – tillsammans med sångaren Lebo M ikoniska glädjerop, framkallar osannolika mängder gåshud. Scenen må ha varit vacker i animerad form, men nu har denna klassiska sekvens blivit visuell poesi, detaljnivån och det osannolikt verklighetstrogna renderingarna gör tittaren gråtfärdig. Man är maniskt besatt av att få med identisk komposition och exakta kameraflygningar. 

I värsta fall kunde detta blivit aningen tradigt och blivit till en menlös karbonkopia, men genom sin spektakulära digitalteknik och Favreaus energi, så blir de klassiska scenerna pånyttfödda i detta visuella fyrverkeri.

Scener som både skrämde och exhalterade oss som barn, är precis lika intensiva och kraftfulla som för 25 år sedan. Att speltiden på två timmar knappt märks av, blir ännu ett bevis på hur medryckande och underhållande filmen är.

Även om vi vet hur sagan kommer sluta, så finns det en konstant spänning i att uppelva de mest minnesvärda scenerna med nya och moderna medel, framförallt så smittar Favreaus entusiasm av sig. De få tillägg som gjorts är så pass diskreta att de nästan kunde ha sparats till de bortklippta scenerna för den framtida Blu Ray-skivan. 

’’Tämligen ute med… extravaganser’’  

I den animerade förlagan, så förekommer ett antal surrealistiska inslag – som tangerar att bryta den fjärde väggen, dessa är som mest uppenbara i de olika musiknumren. 
Låtarna och framförandena finns fortfarande kvar, men har tonats ned. 

Därmed så är de slut med Broadway spektakel – med rosa flamingos och animaliska dansnummer. Detta är helt i linjen med Favreaus önskan att framställa en – aningen, mer vuxen version.

Detta mer ’’realistiska’’ handlag är dock inte helt problemfritt. Där ett gäng följsamt animerade – och icke verklighetstrogna, djur, kan uttrycka mänskliga känslor, så är det nästintill omöjligt för ett fotorealistiskt lejon att uttrycka så mycket som skulle behövas för att verkligen gripa tag i publiken på ett emotionellt plan. Efter att ha sett mardrömmen som är Sonic The Hedgehog, så får vi vara glada att Disney och Jon Favreau inte haft det dåliga omdömet att stöpa om sina figurer till skräckinjagande monster. 

För stora känslor för ett lejon 

Problematiken framkommer då man kombinerar skådepelares röster med det som sker på vita duken. Ensemblen är namnkunnig – Donald Glover, Beyoncé och Chiwetel Ejiofor, varav samtliga insatser är starka, men samtidigt är de för nyanserade för att kunna uttryckas hos ett kattdjur, eller för den delen en fågel. John Oliver har det tufft i rollen som den näsvisa Zazu – som för den delen inte har en suck gentemot Rowan Atkinson insats, men över det så Oliver fångad i en näshornsfågels kropp, vars enda sätt att uttrycka något är att öppna och stänga näbben, komiken som många gånger är menad att bli av faller platt.

Humorduon Timon och Pumbaa är däremot lika magiska som sina animerade motsvarigheter. Seth Rogen och Billy Eichner är helt lysande i sina roller som det lättretade svinet och den karismatiska surikaten. Rogen kan mycket väl göra sin bästa roll någonsin i… 

Men självklart så är det James Earl Jones som visar vart skåpet skall stå. 
Jones röst dånar likt en olympisk gud, att den numera 88 år gammal skådespelaren kan leverera ännu en insats som tar järngrepp kring filmen och publiken, är både rörande och mäkta imponerande.  

Lika fantastiskt som för 25 år sedan 

Vi har redan varit inne på filmens osannolikt häftiga tekniska tillgångar. Men steget mot digital fotorealism tar ett nytt steg i flera scener. Ett antal sekvenser känns som hämtade ur National Geographic, från ett tekniskt perspektiv så är detta en genialisk uppvisning i vad som kan åstadkommas med de bästa specialeffekterna som pengar kan införskaffa. 

Och de där tillfällena då bild och musik är i perfekt symbios, och vårt inre barn både gråter och applåderar, så är denna version av Lejonkungen precis lika minnesvärd och fantastisk som för 25 år sedan. 

Betyg 8/10 

Long Shot Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Ett par roliga referenser och en halvdan Charlize Theron gör Long Shot marginellt bättre än den bedrövliga konkurrensen inom samma genre. 

Att följa upp efter Avengers: Endgame måste vara ett närmast fasansfullt uppdrag. I detta läge så spelar det ingen roll om vad som ställer sig bredvid Marvels massiva mästerverk. Att ha premiär veckan efter en film som i nuläget fortsätter krossa alla tidigare rekord och skriva in sig i historieböckerna, är högst otacksamt – för att uttrycka det milt. 

Long Shot är utöver det en barnförbjuden komedi. Där andra genrer genomgår renässanser – genom online distribution eller kostnadseffektiv teknik – digitalkameror, så har antalet renodlade komedier nästan räknats ut som en betydande aktör på biorepertoaren.

Inte ens affischnamn som Melissa McCarthy fungerar som ytlig garanti för att försäkra biobesökarna om att biljettkostnaden är väl värd sitt allt mer obscena pris. Att likt en insnöad fossil peka på historiska exempel – då genren var som starkast, känns som den värsta sortens bakåtsträvande. Men underskottet på uppfinningsrikedom inom genren är lika tydligt som att Venezuelas stadskassa står tom. 

Bottennivå 

Idag handlar det inte om att skriva fyndig och smattrande dialog – Bröderna Marx, eller ens  godtagbar slapstick – Helan Och Halvan. Komedier är idag snarare ett uttryck för chockvärde. Att närma sig ett antal komedier är idag lika trevlig som att krypa igenom en gyttja som består av gräslig könshumor och konstanta slag under bältet. 

Tag och Blockers är färska – och gräsliga, exempel på hur hela genren sänkt sig till en ny bottennivå. Efter dessa groteska upplevelser, så känner man sig stärkt som efter att ha blivit beordrad att tvätta latrinerna utan gummihandskar. Grovhuggen och krass humor kan vara väldigt effektivt i rätt sammanhang, men när den implementeras utan eftertanke eller kunskap, så faller det lika snabbt som ett korthus. 

Long Shot faller offer för att förlita sig allt för mycket på juvenila pinsamheter som involverar kroppsvätskor och könshumor, men en diskret charm och några pricksäkra popkulturella referenser, gör att man åtminstone kan lämna biosalongen på två ben, istället för att behöva krypa ut på alla fyra, högröd i ansiktet utav skam. Med detta sagt så är vi långt ifrån att uppnå någon kritisk massa, som bäst är Long Shot barnsligt trams.  

Det absolut största problemet med Long Shot är regissören Jonathan Levines luddiga och taffliga personregi. Flera gånger så vill Long Shot framstå som en sorts evolution utav 90-talets romantiska komedier – vilket kräver en någotsånär färgstark duo. 

En klåpare och ett mysterium 

I och med att Seth Rogen utgör femtio procent av denna kombo, så har filmen – snabbt, skadeskjutit sig. Rogens framgångar kan endast beskrivas som obefintliga, och anledning varför blir ganska snart uppenbart, Rogen fortsätter med sina sönderkörda och tarvliga skådespel, där han är burdus, högljudd, osympatisk och irriterande. Dessutom så står Rogen för filmens mest motbjudande skämt, varav ingen av dem är särkilt roliga eller underhållande.

Charlize Theron fortsätter att vara ett av Hollywoods största mysterium. Hur en så – uppenbart, duktig och kapabel skådespelerska, fortfarande stannar kvar i b-filmens vallgrav, förblir en gåta för framtida generationer att lösa. Theron är tillskillnad mot Rogen klart mer kunnig i sitt skådespel, måttlig dramatik och renodlad humor fungerar betydligt bättre då Theron håller taktpinnen. 

Även om Theron kan kategoriseras som solid, så är kemin mellan henne och Rogen omöjlig att hitta. Levines regi är helt utan beslutsamhet eller en tydlig vision, det vilar en övergripande känsla av obekvämhet genom hela filmen. Vare sig det är mer allvarliga moment eller rena rama pajaskonster så lyckats Theron och Rogen aldrig hamla i fas eller kännas samspelta. Ett antal biroller spelas av beprövade proffs som Bob Odenkirk och Andy Serkis, men dessa karaktärer är helt och hållet irrelevanta och materialet då får att jobba med är lika minnesvärt som det senaste avsnittet av Så Ska Det Låta. 

Återupprättelsen för genren förblir en avlägsen dröm

För de som går och hoppas på att komedigenren skall återfå sin relevans eller värdighet, kommer nog behöva vänta längre än Storbritanniens utträde ur EU. Förutom de roliga referenserna till nuvarande populärkultur, så består det mesta av scenerna av trist beroende av snuskiga excesser och riktigt plumpa sexanspelningar. 

Och för att återknyta till Avengers Endgame, för sista gången – i denna recension, så måste speltiden tas upp. Där Marvels epos är över tre timmar långt, och passerar lika snabbt som sportbil på autobahn, så känns Long Shots speltid olidligt utdragen och seg. 

Måhända är Long Shot inte skamligt pinsam, det är en lunkande, obekymrad och ganska klumpig film mest framkallar en axelryckning. Något härligt gapskratt blir det aldrig tal om, något som kanske borde finnas med i en film som beskriver sig själv som en komedi ? 

Betyg 4/10