Long Shot Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Ett par roliga referenser och en halvdan Charlize Theron gör Long Shot marginellt bättre än den bedrövliga konkurrensen inom samma genre. 

Att följa upp efter Avengers: Endgame måste vara ett närmast fasansfullt uppdrag. I detta läge så spelar det ingen roll om vad som ställer sig bredvid Marvels massiva mästerverk. Att ha premiär veckan efter en film som i nuläget fortsätter krossa alla tidigare rekord och skriva in sig i historieböckerna, är högst otacksamt – för att uttrycka det milt. 

Long Shot är utöver det en barnförbjuden komedi. Där andra genrer genomgår renässanser – genom online distribution eller kostnadseffektiv teknik – digitalkameror, så har antalet renodlade komedier nästan räknats ut som en betydande aktör på biorepertoaren.

Inte ens affischnamn som Melissa McCarthy fungerar som ytlig garanti för att försäkra biobesökarna om att biljettkostnaden är väl värd sitt allt mer obscena pris. Att likt en insnöad fossil peka på historiska exempel – då genren var som starkast, känns som den värsta sortens bakåtsträvande. Men underskottet på uppfinningsrikedom inom genren är lika tydligt som att Venezuelas stadskassa står tom. 

Bottennivå 

Idag handlar det inte om att skriva fyndig och smattrande dialog – Bröderna Marx, eller ens  godtagbar slapstick – Helan Och Halvan. Komedier är idag snarare ett uttryck för chockvärde. Att närma sig ett antal komedier är idag lika trevlig som att krypa igenom en gyttja som består av gräslig könshumor och konstanta slag under bältet. 

Tag och Blockers är färska – och gräsliga, exempel på hur hela genren sänkt sig till en ny bottennivå. Efter dessa groteska upplevelser, så känner man sig stärkt som efter att ha blivit beordrad att tvätta latrinerna utan gummihandskar. Grovhuggen och krass humor kan vara väldigt effektivt i rätt sammanhang, men när den implementeras utan eftertanke eller kunskap, så faller det lika snabbt som ett korthus. 

Long Shot faller offer för att förlita sig allt för mycket på juvenila pinsamheter som involverar kroppsvätskor och könshumor, men en diskret charm och några pricksäkra popkulturella referenser, gör att man åtminstone kan lämna biosalongen på två ben, istället för att behöva krypa ut på alla fyra, högröd i ansiktet utav skam. Med detta sagt så är vi långt ifrån att uppnå någon kritisk massa, som bäst är Long Shot barnsligt trams.  

Det absolut största problemet med Long Shot är regissören Jonathan Levines luddiga och taffliga personregi. Flera gånger så vill Long Shot framstå som en sorts evolution utav 90-talets romantiska komedier – vilket kräver en någotsånär färgstark duo. 

En klåpare och ett mysterium 

I och med att Seth Rogen utgör femtio procent av denna kombo, så har filmen – snabbt, skadeskjutit sig. Rogens framgångar kan endast beskrivas som obefintliga, och anledning varför blir ganska snart uppenbart, Rogen fortsätter med sina sönderkörda och tarvliga skådespel, där han är burdus, högljudd, osympatisk och irriterande. Dessutom så står Rogen för filmens mest motbjudande skämt, varav ingen av dem är särkilt roliga eller underhållande.

Charlize Theron fortsätter att vara ett av Hollywoods största mysterium. Hur en så – uppenbart, duktig och kapabel skådespelerska, fortfarande stannar kvar i b-filmens vallgrav, förblir en gåta för framtida generationer att lösa. Theron är tillskillnad mot Rogen klart mer kunnig i sitt skådespel, måttlig dramatik och renodlad humor fungerar betydligt bättre då Theron håller taktpinnen. 

Även om Theron kan kategoriseras som solid, så är kemin mellan henne och Rogen omöjlig att hitta. Levines regi är helt utan beslutsamhet eller en tydlig vision, det vilar en övergripande känsla av obekvämhet genom hela filmen. Vare sig det är mer allvarliga moment eller rena rama pajaskonster så lyckats Theron och Rogen aldrig hamla i fas eller kännas samspelta. Ett antal biroller spelas av beprövade proffs som Bob Odenkirk och Andy Serkis, men dessa karaktärer är helt och hållet irrelevanta och materialet då får att jobba med är lika minnesvärt som det senaste avsnittet av Så Ska Det Låta. 

Återupprättelsen för genren förblir en avlägsen dröm

För de som går och hoppas på att komedigenren skall återfå sin relevans eller värdighet, kommer nog behöva vänta längre än Storbritanniens utträde ur EU. Förutom de roliga referenserna till nuvarande populärkultur, så består det mesta av scenerna av trist beroende av snuskiga excesser och riktigt plumpa sexanspelningar. 

Och för att återknyta till Avengers Endgame, för sista gången – i denna recension, så måste speltiden tas upp. Där Marvels epos är över tre timmar långt, och passerar lika snabbt som sportbil på autobahn, så känns Long Shots speltid olidligt utdragen och seg. 

Måhända är Long Shot inte skamligt pinsam, det är en lunkande, obekymrad och ganska klumpig film mest framkallar en axelryckning. Något härligt gapskratt blir det aldrig tal om, något som kanske borde finnas med i en film som beskriver sig själv som en komedi ? 

Betyg 4/10  

War For The Planet Of The Apes Recension

015

Copyright 20th Century Fox

Det är en smula fel dimensionerat. Regissören Matt Reeves skapar en viss övervikt av något för platt dramatik och utdragna sekvenser. Och jag tror bestämt att lite av den bombastiska naturen som återfinns i början istället borde ha placerats mot filmens slut. Men med världens vassaste specialeffekter och en som alltid enastående Andy Serkis i rollen som Caesar, så är det svårt att mellan varven bli mycket imponerad. 

Nyversionen av Apornas Planet har varit en intressant saga som började för sex år sedan. Rise Of The Planet Of The Apes såg på förhand ut att enbart landa i det oinspirerade remaketräsket. Men filmen blev en framgång hos både besökare och kritiker. Uppföljaren fortsatte att bygga upp ett nyare och mer aktuellt scenario, där man nu vågade låta Serkis och hans följeslagare av gorillor och orangutanger spela en större roll än Jason Clarkes mänskliga diplomatiske medlare.

Dawn Of The Planet Of The Apes var en klart bättre film med en stadigare grund som Reeves tillförde i och med sin regi. I min mening har filmerna varit bra men aldrig fantastiska. Denna ”förmodade” finalen är dock den bästa i serien, och ett skinande exempel på varför Andy Serkis är värd att tituleras som en av filmhistoriens viktigaste personer.

Matt Reeves har tittat på vad som fungerar – aporna. Denna gång har effektmakarna på Weta Digital återigen skapat karaktärer som är skrämmande fulla av liv och uttryck. Detta är mer eller mindre en perfekt fotorealistisk representation av våra evolutionära släktingar. Hur Weta animerar hår och texturer är inte av denna världen. Självklart har studion tagit vissa anatomiska friheter, men det enbart för att förhöja publikens emotionella koppling.

All hail Caesar

Och mitt i dessa tekniska under står som alltid den fantastiska Andy Serkis. Jag tar tillfället i akt och predikar – att vi alla nu kan enas om att förnekare av Serkis talang, kan gå och hitta en annan strid att utkämpa. En sådan batalj är lika förlorad som Napoleons invasion av Ryssland. Serkis är förutom att vara en talangfull aktör, också en av de mest ödmjuka och sympatiska människor jag har haft nöjet att träffa. Jag är medveten om att detta uttalande kan ses som jävigt och alltför subjektivt. Men i bransch där vidriga människor går över kroppar för att nå skrattretande exhibitionistiska framgångar, så är det väl värt att framhålla att ’’good guys’’ faktiskt kan vinna.

Utan Serkis hade filmmediets tekniska utveckling inte sett ut som den gör idag. Serkis tas idag in för att konsultera och assistera i mycket av det motion capture arbete som görs på gigantiska produktioner som Marvels The Avengers och Star Wars.

Caesar har nog aldrig haft en sådan närvaro som den här gången, han är äldre och mer bevandrad i svek och fördomar. Ansiktsmimiken Serkis utför är inget annat än genialt. Att helt och hållet lyckas sälja denna illusion genom så subtila och enkla medel, är bara det värt pengarna.

Matt Reeves vågar också låta mycket av filmen vara helt utan dialog, ett mycket djärvt val. Faktum är att när vi väl får mänsklig dialog, känns den något stel och krystad.

Monkey business 

Den största mödan läggs på filmens karaktärer och de strapatser de tvingas gå igenom. Detta är i grunden fortfarande en äventyrsfilm med klyftiga apor. Men med sitt förtrollande hantverk blir även de mer lågmälda scenerna spännande och intressanta. Fotot måste framhålls som helt eminent, ibland förs jag tillbaka i samma trans som då Leonardo DiCaprio rullade runt i snön i The Revenant.

Från start fram till filmens mitt utför man en god balansgång mellan adrenalin och personer/apor som vi lärt känna väl genom de föregående filmerna. Reeves lyckas till och med injicera lite välbehövlig humor via Steve Zahns virriga men sympatiska apa.

Trött mot slutet 

Men när filmen väl börjar närma sig slutet, så börjar ganska allvarliga problem framträda. Tempot sänks till en alldeles för låg nivå, där mycket enbart känns utdraget och tomt. Längden på 140 minuter är också alldeles för mycket. Det är som att Reeves fått instruktioner om att fylla ut en väldigt specifik speltid. En ganska stor dos av instabil sentimentalitet serveras också minst en gång för mycket.

Det är synd att orken tar slut precis innan finalen, man tar ett stort andetag men det kulminerar inte i något speciellt. Slutet saknar tillräckligt med hästkrafter för att verkligen dra hem hela lasten över mållinjen.

Woody Harrelsons despotiske befälhavare får inte heller tillräckligt med utrymme. Det mesta av tiden ägans åt Caesar och hans följe. Harrelsons karaktär är bitvis intressant i sin mani och tvångsföreställningar, men den allt känns för skissartat.

Matt Reeves har skurit bort mycket av barlasten från tidigare filmer. Att se Andy Serkis styra hela skutan genom både grunt vatten och klippor, är en upplevelse som aldrig känns förlegad. Allt är också paketerat i ett mycket snyggt paket. Om bara slutet hade justerats hade vi utan problem kunnat kröna detta till den bästa filmen i serien samt en av 2017 års bästa filmer.

Betyg 7/10 

Bäst: Andy Serkis, specialeffekterna och den första halvan.

Sämst: Den klena finalen, något mer kraftfullt hade vi väl kunnat få ?

Kong Skull Island Recension

037

En både innehållslös och flera gånger frustrerande tråkig historia, som inte ens underhåller i sina mest högljudda stunder. 

Efter tjugo minuter in i filmen ställer säkerligen många i publiken frågan; vad är poängen ?

På samtliga fronter misslyckas Kong Skull Island med de mest grundläggande ingredienserna för en film i genren actionäventyr.

För den actionhungrande bjuds det i bästa fall på ett segt knäckebröd med lite margarin som pålägg. För de yngsta och mindre luttrade, är filmens våld för obehagligt för att kunna avnjutas som en vass äventyrsfilm för familjen.

Genomgående känns det lika ogenomtänkt som då världens mest välkända apa, klättrade upp på tvillingtornen istället för Empire State Building, i den utskällda nyversionen från 1976.

Tappar bort hjärtat 

När Peter Jackson för över tio år sedan visade upp sin nyversion av King Kong, var åsikterna blandade. Kritiker pekade på att filmen var minst en timme för lång, och att Jackson gjort en höna av en fjäder.

Men för all syrlig kritik, så lyckades i alla fall Jackson med ett par essentiella grunder. Minnesvärda och empatiska karaktärer, med starka aktörer i Naomi Watts, Jack Black och en helt skogstokig Andy Serkis som köksmästare.

Hjärtat som Jackson visade upp gjorde de tre timmarna otroligt smärtfria. Allt detta har ignorerats för Kong Skull Island.

Ett evigt dunkande 

Vad som återstår är ett oändligt dunkande och mullrande, som inte lyckas registrera på någon mätare, speciellt inte emotionellt – en grundsten som alltid drivit filmer med karaktären King Kong ända sedan den första filmen från 1933.

Nu skall man givetvis inte jämföra Skull Island med någon av de tidigare versionerna. Intentionen är inte att skapa ännu en nytolkning. Men Jordan Vogt Roberts som står för regin, verkar också ha bortsett från faktumet, att en solid film bör ha något som kan beskrivas som puls eller struktur.

Många av scenerna som är menade att få oss att tappa hakan, faller framstupa rakt ned i rännstenen – som en överförfriskad b-kändis i skvallertidningarna. Mycket till följd av  platta av specialeffekter. Trots att filmens introduktion visar upp en plastig men fysisk produktion, slängs detta ut genom fönstret i och med entrén till den exotiska terrorn som utgör Skull Island.

Men innan vi ens når dit, så måste en helt bottenlöst tråkig introduktion pröva tittaren. Där en måttligt road John Goodman får stå för enormt lång och menlös exposition.

Infantil estetik 

Inte en enda gång förmedlas genuin spänning eller skräck. Med sina kraftigt mättade färger och maniska beroende av dåliga visuella trix, är det sannerligen ingen resa i första klass.

Det påminner i värsta fall om då Zack Snyder går loss med sin visuella nervgas i filmer som 300 eller Watchmen, och det inte menat som något positivt. I sina absolut sämsta stunder får jag känslan av att jag tittar på Jurassic Park 3, ett omdöme som säger det mesta.

Trots att Kong är större än någonsin, så förmedlar filmen inget handfast perspektiv som får oss att hisna åt skalan.

Roberts verkar också ha stora aspirationer som tar sig ut i scener som vill frammana Apocalypse Now, Predator och Avatar. Men goda intentioner hjälper inte när framförandet blir lika falskt som Meryl Streeps sång i Florence Foster Jenkins.

Och om man nu skall likna filmen vid något slags rovdjur som ståtligt jagar sitt byte, eller något som helst animaliskt – så är Kong Skull Island bäst jämförd med en fet duva på Sergels Torg som ointresserat tuggar i sig smulor.

Slentrian och åter slentrian 

För det mesta är det sömnig slentrian på alla fronter. Designen för monster och miljö känns lika spännande som en kanelbulle med svart kaffe på det lokala caféet. Det hjälps inte heller av en berättarstruktur som ofta är förvirrande och helt omöjlig att följa, med ett stressat hoppande mellan karaktärer som i sin tur inte går att särskilja från varandra.

Trots starka karaktärsskådespelare i Tom Hiddleston och Samuel L. Jackson, så är personerna de ombedes porträttera så intetsägande och platta att de lika gärna kunde stått som en anspråkslös kuliss. Den hyllade Brie Larson – gör ingenting för att lyfta min stora skepsis mot hennes minst sagt bristande skådespel. Larson verkar enbart kunna stirra förvirrat in i kameran för att sedan öppna eller stänga munnen. Förglöm allt vad personkemi heter, den aspekten är komplett stelopererad.

Samtliga porträtt är lika attraktiva som snö på midsommarafton.

Kong Skull Island är intetsägande och berövad från någon som helst personlighet. Något som inte har en chans mot en konkurrens som erbjuder samtliga beståndsdelar i lyxförpackning.

Betyg: 2/10 

Fråga: Kommer Larson verkligen kunna göra en bra Captain Marvel ?