Summering: Ofokuserad och spretig historia som då och då underhåller med nattsvart humor. 

På gott och ont så är hela Ready Or Not ett virrvarr av diverse genrer, idéer och inspirationskällor. I sina bästa stunder så underhåller man med morbid humor och absurd komik, men mestadels så känns filmen ofokuserad och slarvigt improviserad. 

När det kommer till att besitta någon som helst originalitet så är Ready Or Not lika förlorad som det politiska samarbetet som hette Alliansen. Man tar bitar och delar från bla Jordan Peeles kultfilm Get Out till tortyrorgien Saw. Om vi bortser från filmens vackra viktorianska hus – som filmen utspelar sig i, så finns det inte mycket att bli hänförd över då vi talar om berättande eller godtagbar regi. Escape Room – som kom ut tidigare i år, har redan visat oss hur det skulle se ut om Big Brother var en – än mer, skrämmande upplevelse, där ett antal karaktärer spärras in på en liten yta och tvingas kämpa för sina liv. 

Denna typ av kammarskräck har visat sig vara potent – även i de mest sparsamma av produktioner. Innan Fede Alvarez tände eld på sin karriär med The Girl In The Spiders Web, så levererade denne den nervkittlande och täta Don’t Breathe. Den oundvikliga klaustrofobin som uppstår i en någotsånär isolerad miljö, är strålande att omvalda till ren och skär terror för både publiken och de drabbade karaktärerna. 

Ready Or Not har ett obefintligt intresse för att leverera någon form av adekvat berättande på film. Att bygga upp någon empati till huvudrollsinnehavaren Samara Weavings karaktär Grace, är helt förlorat. Allt som inte har någon betydelse för skräcken – eller chockmomenten avförs illa kvickt. Detta känns som ett slöseri med Weavings förmåga, som trots det menlösa manuset – med än  torftigare dialog, visar upp en viss karisma samt utstrålning. 

Stereotyp hjältinna 

Inget av detta kommer dock till sin rätt då Weaving snabbt reduceras till ett skrikande våp. Efter 80-talets utsatta och våpiga hjältinnor från filmer som Terror På Elm Street eller Jamie Lee Curtis Laurie Strode i John Carpenters Halloween, så kunde man hoppas på att dagens progressiva och mer anständiga syn på kvinnliga huvudroller inom skräckfilmer, borde smittat av sig på Ready Or Not. Men de få tillfällen som kunde blivit stora stunder för Weaving mynnar ut i absolut ingenting. Jean-Luc Godards klassiska citat om att allt man behöver för att göra en film är en tjej och en pistol, ekar tomt då Ready Or Not försöker sig på detta. 

Som en renodlad skräckfilm – med lätta thrillerinslag, så är Ready Or Not som bäst medelmåttig och i värsta fall menlös. De segment som är menade att chocka med brutalt våld eller smärtsamma kameravinklar på diverse kroppsskador, framstår som ren skåpmat i jämförelse med konkurrensen. Den där livsnödvändiga laddningen och spänningen stannar mils avstånd ifrån biosalongen och dess besökare. 

Oväntat nog så räddas projektet från ett fullkomligt plattfall då regissörsduons Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gilletts beslutit att låta filmen få ändra genre och atmosfär, både en och två gånger. I sina mest bestialiska stunder så kan man utan förvarning göra om allting till en morbid komedi med sann galghumor.

Sporadiska impulser 

Men regin känns ändå som styrd utav tillfälliga impulser. Det finns ingen tanke bakom dessa tvära kast. I mer erfarna och talangfulla händer så hade dessa excentriska kombinationer kunnat fungera och bli till en exotisk mix, men slutresultatet blir överlags grovhugget.

Och mycket mer än så kan man inte att säga om Ready Or Not, det är en spretig och löjlig historia som med nöd och näppe undkommer att slängas ned i kalkonhelvetet genom sina snabba genrebyten och vackra scenografi.    

Betyg 4/10