All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En initialt intressant start mynnar ut i en medelmåttig axelryckning som signalerar att slasher-filmen sjunger på sista versen.   

Jodå, visst är årets upplaga och nytolkning av John Carpenters klassiska slasher rysare den bästa filmen i serien sedan originalfilmen 1978. Inte för att det säger särskilt mycket, trots att Halloween II tar vid precis efter den första filmens slut, så har ingen av uppföljarna eller Rob Zombies remake ens kommit nära att fånga den skräckinjagande upplevelsen som då massmördaren Michael Myers återvänder hem till staden Haddonfield, för att avlägga sin egen version av bus eller godis – ondo och död. 

Mitt liv som seriemördare 

John Carpenters original är en av de mest obehagliga och rysliga skräckfilmer jag någonsin sett. Carpenter förstod att en skräckfilms största tillgång är det okända, Michael Myers rör sig i gränslandet mellan trovärdig seriemördare och mytomspunnet monster. Balansen mellan det realistiska och fantastiska i Myers karaktär gjorde att det nästan verkade som att han kunde stå på lur utanför ens egen dörr. Mystiken kring karaktären gör honom till den kanske mest effektiva slasher-ikonen. 

Halloween (1978) står sig ännu som ett extrakt av det bästa skräckfilmen har att erbjuda. I år fyller filmen 40 år, det firas genom ännu en uppföljare/remake, finansiären bakom projektet är det numera välkända filmbolaget Blumhouse, som har specialiserat sig på skräckfilmer med liten budget som i sin tur ger gigantisk avkastning. Årets version av Halloween är en sorts hybrid mellan remake och uppföljare, man ignorerar samtliga uppföljare och rättar sig endast efter den första filmen. 

Jamie Lee Curtis återvänder i rollen som Laurie Strode och viss nostalgi uppstår. Flera scener är rena hyllningar till originalfilmen. Men viljan att referera och påminna publiken om originalets största stunder orsakar också problem, stora sådana. De nya Star Wars-filmerna har lyckats med att både förvalta nostalgin men samtidigt vända upp och ned på förväntningarna. Här är referenserna mest substanslösa då de saknar kraft, energi eller inspiration.

Homecoming 

Till en början verkar Halloween vara en ganska vuxen och återhållsam film som inte har några större problem att INTE visa upp blodbad och avrättningar. Jamie Lee Curtis är inte längre en oskyldig och blåögd barnvakt som skriker halsen ur led då faran närmar sig. Istället är hon nu en disciplinerad enstöring som ägnat hela sitt liv åt att vara kapabel nog att oskadliggöra Myers vid en eventuell konfrontation. Vibbarna av Linda Hamiltons Sarah Connor från Terminator 2: Judgement Day är oundvikliga. Då vi besöker ett mentalsjukhus så kan man luras till att tro att Hamilton skall dyka upp i bild, i full gång med armhävningarna. 

Curtis ger oss förvisso inte en lika rå och känsloladdad insats som Hamilton, men hennes porträttering av en människa i allvarlig kris är oväntat seriös och trovärdig. Särskilt trovärdigt kan man dock inte kalla resten av filmens skådespelare, även om det finns en och annan karaktär som faktiskt är mer än ett lamm som väntar på slakt, så är skådespelet oprofessionellt och i värsta fall anskrämligt. 

Rhian Rees och Jefferson Hall – som spelar två så kallade ’’journalister’’, gör en välgjord öppningsscen till en uppvisning i det sämsta filmmediet kan erbjuda skådespelarmässigt. 

A Knife In The Dark 

Själva skräcken är också tudelad, vissa sekvenser är nervpirrande och påminner om en era där man inte försökte få publiken att hoppa ur stolen genom starka ljud eller skrikig musik. Ett och annat tillfälle klargör – 40 år senare, varför Carpenters original orsakade sömnlöshet i flera dagar. Upptakten lovar en koncentrerad och stilig film, men potentialen försvinner lika snabbt som Michael Myers blir ett med skuggorna. De lite mer djupsinniga inslagen – såsom den posttraumatiska stress som Curtis går igenom, ignoreras och den elegans som skymtas i filmen inledande fas, försvinner och ersätts av repetition som mest involverar en bunt meningslösa mordsekvenser som varken är otäcka eller chockerande. 

Sedan kastar man in en vändning som får själva filmen att blöda mer än någon utav Myers offer. Tredje akten är helt och hållet meningslös, då man tillintetgjort det mest intressanta innehållet.  

När filmen når sitt slut så är det svårt att bry sig om något annat än när det skall ta slut. Michael Myers må fortfarande vara den o-bestrida kungen av slasher filmen, men hans glansdagar är över, nu börjar den likbleka masken och den vassa kniven kännas som ett lastgammalt rockband som turnerar med sin enda hitlåt och som ingen vill se eller höra ifrån. 

Betyg 4/10