All Images Copyright Of Scanbox Entertainment 2017

Från att ha gjort en mörk komedi byter den grekiska regissören Yorgos Lanthimos genre som närmast kan liknas med en skräckfilm. Och bortsett från det något för tafatta avslutet så är det en nagelbitare som visar vart skåpet skall stå för genren. 

Yorgos Lanthimos är nog det närmaste man kommer en kontrollerad och skärpt galenpanna. Detta är inte något form av personlig kränkning Lanthimos, men för de som såg hans förgående film The Lobster vet vad jag refererar till då jag använder ordet galen. Från den första scenen där Colin Farrell checkar in på en anstalt – som agerar som en form av sadistisk dating service, med sin bror som nu är i formen av en hund, så inser man snart att detta är en ny definition av begreppet Kafka-inspirerad.

The Lobster är och förblir så pass tokig att den faktiskt passerar in gränslandet för att vara fascinerande. Att återge synopsis är i sig en form av storartad underhållning. I de flesta fall då tyglarna släpps och vansinnet får stå i centrum kan det ofta bli en plåga att titta på som åskådare. Filmer som Frank av Lenny Abrahamson går för långt, det är som att behöva bevittna någon stackars hycklare på Västerlånggatan i Gamla Stan stå och göra sig till åtlöje med misslyckade cirkustrick.

Lanthimos lyckades komma över denna svåra tröskel och göra en film som lyckades få fram bra substans i sin kompletta hysteri.

Hitchcock och Kubrick 

Nu byter man genre till thriller som tar stor inspiration från Alfred Hitchcocks mest nerviga stunder men även Stanley Kubricks iskallaste filmer såsom Eyes Wide Shut. Men en hel del av Lanthimos unika handlag finns kvar, fotot har en udda och lite speciell komposition som innebär att mer emotionella scener – som vanligtvis brukar använda närbilder och stark belysning, fotograferas i vidvinkel eller ovanifrån. Även den avskalade och kyliga scenografin följer med, inte ens den fantastiska bostaden som Farrell och Kidman innehar känns någonsin särskilt inbjudande.

Trots avsaknaden av stora dramatiska skeenden så är filmen levande och tryckande. Det känns olustigt och påträngande att bevittna flera händelser. De gånger vi får se känslor porträtteras är det som om att de begravs av  en barriär som ingen av filmens karaktärer kan tränga igenom.

Filmens sätt att använda ljud är i absolut toppklass. Flera sekvenser blir helt frenetiska då man låter separata ljud och vassa läten dominera. När en närbild på något så harmlöst som en tallrik pasta kan jämställas med samma obehag som att bevittna en förstörd kropp så vet man att något djävulskt är på lur.

En mörker under ytan 

Stämningen och den där obeskrivliga känslan av att domedagen är nära slår de flesta moderna skräckfilmer på fingrarna. Precis som Jordan Peeles Get Out så lyckas man skapa obehag och stress genom att på väldigt effektivt vis vrida om vardagliga händelser och situationer. Flera likheter återfinns också i den samhällskritik där man gömmer hyckleri och mörka hemligheter under en polerad och fin yta som kan tyckas vara perfekt utifrån.

En annan stor inspirationskälla är den tyska regissörens Michael Hanekes två mörkaste filmer – Funny Games och Dolda, två filmer där man invaderar vardagen hos den övre medelklassen och slår sönder deras liv och föreställningar. The Killing Of A Sacred Deer kan utan tvekan kategoriseras som ’’udda’’. Det vilar något surrealistiskt över allting, inte helt frånskilt en optisk villa eller något postmodernt konstverk som man måste titta på minst två gånger för att se hela sammanhanget.

Trots detta så är det långtifrån så skruvat som The Lobster, förutom ett par mycket märkvärdiga och konstiga ögonblick så förblir detta en betydligt bättre inkörsport till Lanthimos arbete som filmskapare.

Men tillskillnad från Hanekes extrema cynism och mörker så är karaktärerna i The Killing Of A Sacred Deer överlag sympatiska och lätta att känna empati med.

Starka insatser 

Colin Farrell tenderar att upprepa sig en aning från sin rolltolkning i The Lobster, men om man bortser från känslan av repris så gör den tidigare skandalomsusade aktören ett både djupt och kraftfullt porträtt av en man som helt och hållet börjar förlora greppet kring sitt liv.

Nicole Kidman är nedtonad och närmast bräcklig i rollen som en anonym och färglös trofé hustru. Raffey Cassidy och Dunkirk aktören Barry Keoghan skall även de ha beröm för sina insatser. Framförallt är det fascinerande att se Cassidys porträtt av en skolflicka som helt går emot normen av en rebellisk tonåring. Keoghan gör en karaktär som är chockerande obehaglig, detta utan några som helst konstlade sekvenser med monologer eller helvetesreferenser.

Spänningen når fantastiska höjder mellan varven, det är så tätt, polerat och skarpt att man undrar varför produktioner med ofantligt starkare ekonomiska resurser inte kan leverera på en såhär hög nivå ?

Ett splittrat slut 

Det enda som håller tillbaka filmen från ett ännu starkare betyg är upplösningen. Även om Lanthimos aldrig tappar bort sig i några besynnerliga pretentioner så tenderar slutet att kännas lite för exploaterande. De stora frågorna och svaren får vi grunna i själva, det hade behövts någonting lite extra för att verkligen cementera filmen.

Trots denna brist så kan man inte undgå att vara imponerad och väldigt tagen av upplevelsen. Jag är omåttligt nyfiken på vad Lanthimos och Emma Stones kommande film The Favourite kan vara för något. I en så pass stagnerad genre som kostymdrama kan två så pass energiska krafter behövas. Fram tills dess har vi dock en – för det mesta, förstklassig thriller.

Betyg 7/10