Geostorm Recension 

014

All Images Copyright Warner Brothers 2017

En katastrofalt usel film som verkar tro att nyckeln till framgång är att idiotförklara hela publiken. 

Det är så patetisk lamt och platt att man nästan känner dåligt samvete att duktiga skådespelare som Ed Harris måste bära det här på sitt CV. Geostorm är genomusel men absolut inte sämre än några av årets riktiga fiaskon som King Arthur: Legend Of The Sword eller Mother. Däremot är den närmast ypperlig att använda som ett bevis på hur otroligt tragiskt Hollywood kan vara då det inte finns några som helst idéer kvar.

Hela Geostorm genomsyras av en känsla av andrahands varor. Hela ensemblen (med Ed Harris som undantag) består av lea och urvattnade skådespelare som aldrig slagit igenom på allvar. Gerard Butler och Jim Sturgess bidrar nog inte till många upphetsade reaktioner ute i stugorna. Men även dessa två surmulna herrar kan stoltsera med att de i alla fall inte heter Abbie Cornish.

Cornish som för ett par år sedan delade omslag med superstjärnor som Emma Stone  och Carey Mulligan står idag som representant för några av de mest döda och färglösa insatser man kan hitta på film. Och hennes insats här är inget undantag, med en sömnig framtoning och uppgiven hållning gör Cornish en av årets sämsta insatser.

Uppgiven

Just sorg är ett genomgående tema, i en scen där Andy Garcia tittar rakt in i kameran kan publiken mer fler mindre se en hjärtskärande tragisk desperation i blicken som skriker – ’’Ta mig härifrån !’’

Bakom kameran har man inte heller anlitat det bästa filmvärlden har att erbjuda. Dean Devlin som stått som producent och manusförfattare till filmiska ’’milstolpar’’ som Godzilla (1998) och Independence Day fortsätter på samma förolämpande manér som i sina tidigare filmer med att förklara hela publiken som ett gäng idioter. Som alltid har logiken åkt på semester.

007

Definitionen av skräp 

Hans tidigare kumpan Roland Emmerich har på de senaste åren tillsammans med Michael Bay blivit symbolen för det sämsta av västerländsk film. Devlin gör inga som helst försök till att skämta med klichéerna eller det urusla manuskriptet, vändningarna och dialogen är så avskyvärt kassa att man måste fråga sig om detta inte är menat som en satir.

I linje med Emmerichs The Day After Tomorrow så försöker man klämma in lite pekpinnar i diskussionen om planetens hälsa, det är ungefär lika lyckade som Staffan Hildebrands filmer om ungdomslivet i Stockholm, den filmiska kvalitén är också i paritet med tex G För Gemenskap.

Inte ens de enorma scenerna med massförstörelse inspirerar till någon som helst underhållande känsla, istället är det som de borttagna scenerna till The Core eller Deep Impact.  Och trots en budget på över 100 miljoner dollar så känns filmen snål på alla sätt och vis, tempot är som den där EM-finalen där allt behövde avgörs på straffar.

004

En bunt idioter  

Hela intrigen tar evigheter att komma igång och karaktärerna som presenteras är  löjliga och erbarmliga, så till den grad att jag faktiskt inte bryr mig om hela persongalleriet fryser till is och vittrar bort.

Precis som Daniel Espinosas Life – som hade premiär i början av året, så är den här samlingen av astronauter och forskare dummare än tåget, det är högljudda, intelligens befriade och totalt inkompetenta. De duktiga männen och kvinnorna på den internationella rymdstationen skriker nog i fasa om de skulle få se hur de porträtteras här.

Så för att sammanfatta, hemska karaktärer, en banal story och massförstörelse som inte ens får oss att reagera, det är som att beställa in det lägsta betyget kryddat med lite extra syrlighet.

Betyg 1/10 

Mother Recension 

005

All Images Copyright Paramount Pictures 2017

NU RÄCKER DET ! Ibland måste man ryta tillbaka, ta i rejält. Darren Aronofsky och Jennifer Lawrence har inte bara gjort årets sämsta film, de har nära på skändat filmmediet och jag kan enbart mana till en totalt bojkott. 

Låt oss då börja relativt lugnt och systematiskt, problemet i Mother är inte bara dess helt menlösa berättelse eller sinnessjuka vändningar. Det finns något djupare och klart mer obehagligt än bara en dålig film.

Jennifer Lawrence har sedan hennes debut i Winter’s Bone varit ett enda stort personligt frågetecken. Prestationen hyllades och skulle även bli nominerad till en Oscar. Av allt som fanns att hämta från Winter’s Bone så var Lawrence det som var absolut minst inreessant. En både tråkig och anonym insats som inte på något sätt motiverar de framtida erbjudande hon skulle få.

När The Hunger Games slog ned som en bomb, gjorde den Lawrence till ’’superstjärna’’ och hon rusade till toppen av förstasidor och trendiga magasin.

Nu kallad ’’JLaw’’ blev tjejen från Kentucky ett sällan skådat fenomen, bara något år efter framgångarna med The Hunger Games så kunde hon ta emot sin första Oscar.

På pappret är det såklart en fantastisk historia, där en mycket ung kvinna från enkla och ganska tuffa förhållanden tar sig till toppen av Hollywood. Att kritisera Jennifer Lawrence är nästan som att be om hatbrev och stämplar som sexist.

0033

Ett hycklande 

I flera av de stora tidningarna har Lawrence gått ut med åsikter som ofta hyllas som progressiva. Tex hennes position kring lika löner för kvinnor inom filmindustrin. På ytan verkar det både legitimt och vettigt. Men det är just en yta, Lawrence går i ren polemik med sina åsikter genom att medverka i Mother och sitt agerande utanför kamerorna

I en nyutgiven intervju med talkshowvärden Seth Meyers så berättar ’’den store’’ Jennifer om ett möte med en berusad man, som efter mindre gräl slutade med att mannen fick öl hällt över sig och se sig öppet förnedrad av Lawrence och hennes sällskap. I vilket annat fall som helst hade  detta blivit skandalnyheter, tänk er Mel Gibson i samma ställning (detta är inte ett försvar av något utav Gibsons motbjudande utspel). Men när det kommet till Jennifer Lawrence speglas detta som något häftigt och hedervärt där ingen vågar ifrågasätta.

Jag vill här också klargöra att jag inte är ute efter något karaktärsmord på Lawrence och använder enbart dessa faktorer som de första byggstenarna i min åsikt kring varför Mother är en grotesk skapelse.

006

En enda bra film 

Nu till regissören Darren Aronofsky, han har vid ett tillfälle bevisat sig vara mycket duktig med att hantera karaktärer som lever på samhällets utkant, Requiem For A Dream är för extrem för min egen del, men The Wrestler är en mycket stark berättelse där Mickey Rourke förmodligen gör sitt livs största insats, och som en bonus stod ingen annan än Bossen själv för filmens fantastiska titelspår. Dock så var detta inget Aronofsky värdesatte särskilt mycket inför nästa film som blev Black Swan med den som alltid stele Natalie Portman, filmen var en överspänd axelryckning.

Sedan kom Noah, en film där Russel Crowe och Jennifer Connelly får göra sig till åtlöje genom att springa runt i kliande säckar och vifta med armarna. Noah är en katastrof som inte ens skulle fått ta rum i svinstian på den riktiga arken.

Aronofsky har ofta kallats pretentiös men med Jennifer Lawrence vid sin sida slår de alla rekord.

Med ’’otroligt kreativa’’ inslag som att alla karaktärer saknar namn och ett händelseförlopp som är lika segt som en lada full med döda zombies. Det är inte bara tilltalsnamn som karaktärerna saknar, även personlighet eller ens relevans är som bortblåsta.

0043

Motorsågsmassakern möter Lilla Huset På Prärien 

Mother marknadsförs som en hipp skräckfilm, men för de som letar efter en ny Annabelle kommer nog sätta sina popcorn och läskedryckssugrör i halsen. Den största delen av Mother får vi följa en närmast bedövad Jennifer Lawrence som verkar tro att hon medverkar i någon bortklippt sekvens från TV4 programmet Bygglov, där hon blandar lite målarfärg och sömnigt går runt i ett hus som närmast kan beskrivas som en arkitektonisk mardröm. De inledande minutrarna får jag för mig att Aronofsky velat blanda Lilla Huset på Prärien med skjulet från Motorsågsmassakern, slutresultatet är dock sämre än att öppna en burk surströmming i en trasig hiss.

Och så fortsätter pinan. Jennifer går runt i det karga huset och bökar med lite tvätt och hemstädning, tillslut börjar jag tro att hon letar efter ett ROT eller RUT-avdrag. Samtidigt får en helt tragiskt tam Javier Bardem se sig förstöra hela sitt rykte som aktör genom sin medverkan. Någon skräck förekommer inte alls, ja, förutom den som är tristessen att bevittna hushållssysslor i över en timme.

Om Mother bara hade varit ett tråkigt isoleringsdrama så hade det räckt för ett lågt betyg, men när väl Ed Harris och Michelle Pfeiffer kommer in i bilden så känner jag hur de tektoniska plattorna rör på sig och slukar hela biografen.

Härifrån börjar ett rent utsagt groteskt predikament som innebär att Jennifer Lawrence visar upp sina enda två förmågor: att skrika och spela livlös. Detta enerverande skådespel har alltid varit närvarande i hennes tidigare roller, men här tas det till nya nivåer av plågor. När det sker för tredje gången är jag beredd att ringa till akuten, be om en ambulans samt en tvångströja för att stilla manin.

Varenda person i filmen är ett psykotiskt nervrak som får mig att överväga att låsas in på isoleringen för resten av mitt liv.

mother3

Ett manus från helvetet 

Darren Aronofsky har bestämt sig för att leka gud. I ett helt virrigt uttalande från Venedigs Filmfestival i augusti 2017 så språkar han om dagens världsläge och hur det motiverat honom att skriva detta ’’unika’’ verk som aldrig kan reproduceras. Sedan drar han en spritmetafor där han förlöjligar sig ytterligare, man kan fråga sig hur många snaps som tagits innan skrivandet av manuset ? Enligt uppgift slutfördes första utkastet på fem dagar, jag tror närmare bestämt att detta är ett falsarium och föreslår att korrekt tid för slutförande legat kring fem minuter, max.

Det finns en helt odräglig dryghet genom Mother, den är som gjord för den mest cyniska nihilist, man drar gärna bibliska referenser och tar till de mest motbjudande medel för att chockera.

Filmen vältrar sig i vulgaritet och smetar på med en falsk yta av intellektualitet.

Grotesk

Mother passerar ofta gränsen för uselt, provokativt eller ens sunt. Man lägger inga band på sig utan staplar skräp på skräp tills man på babyloniskt vis utplånar sig själv. Tyvärr drar man med sig hela sin publik i denna kollaps, jag kan inte påminna senast jag såg en regissör göra narr av hela mänskligheten och filmmediet på ett såhär förödmjukande sätt. Jag är till och med beredd att gå så långt att kunna påstå att det finns en ådra av ondska i all denna cynism och självupptagenhet.

Det är en äcklig, motbjudande, grotesk upplevelse där skaparna bakom filmen står och skriker sig hesa av beundran inför sin egen spegelbild. Det är mer uppblåst än Donald Trump och Jan Guillous egon kombinerat. Till och med Guy Ritchies mardrömslikt usla King Arthur: Legend Of The Sword är mästerlig i jämförelse.

Det värsta av allt i denna lervälling av förnedring, hån och äcklig hybris är faktiskt vad Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky skulle kunnat ha gjort.

En skymf

Båda har makt nog att kunna göra eller representera projekt som skulle kunna ha en positiv inverkan på världen. Men istället tar dem tillfället i akt att likt ett par besatta apor stå och hoppa upp och ned medan de dunkar sig själva i ryggen. Och framförallt för Jennifer Lawrences del är detta en skymf mot alla hennes fans och beundrare, främst då flera av dem är mycket unga och per automatik är redo att se filmen.

Om jag kunde skulle jag låsa in Mother tillsammans med det radioaktiva avfallet från Forsmark. Jag kan inte i tillräckliga ord uttrycka hur vidrig filmen är.

Betyg 1/10