Årets Skiva 2015 

image3

Iron Maiden lovade inte gott innan de släppte sitt senaste album The Book Of Souls. Singelspåret Speed Of Light var och förblir kasst, sångaren Bruce Dickinson kämpade fortfarande mot en eländig cancer i munnen, de såg ut som om den sträckan av briljans med A Matter Of Life And Death och Dance Of Death skulle få sitt slut. Men skivan de här gamla rockrävarna skulle presentera lade sig i samma fålla som deras tidigare grandiosa uppvisningar i otroliga melodier och episka kompositioner.

Den makalösa öppningen med If Eternity Should Fail påminner om filmregissören David Leans största ögonblick. Andra spår är makalösa med stora orkestrar,stråkar och spellängder på över tio minuter.

Mycket känns såklart igen, den aggressiva galoppen är en del av Iron Maidens ryggrad samt de lugna och suggestiva öppningarna. De största ögonblicket sker dock i mästerverket The Red And The Black där bandet närmar sig sina största stunder från 80-talet och överträffar dem. Mellanpartiet där Smith,Murray och Gers slaktar sina gitarrer är så grandios att jag måste sätta spåret på upprepa för den närmsta framtiden. Tears Of A Clown är bandets vackraste och sorgligaste text och en stor uppvisning lyrik.

2015 känns som ett bedrifternas år, J.J Abrams återupplivade Star Wars, Fallout 4 kom ut i tid och slutligen så visade Iron Maiden att de fortfarande är värdiga att kallas världsbäst.

Årets Spel 2015 

the_witcher_3_wild_hunt_the_ashen_haired_girl_ciri_1418728895-copy

Det var ett starkt spelår på papper denna gång; Metal Gear Solid 5: The Plantom Pain,Fallout 4, Batman Arkham Knight,Halo 5 Guardians och Star Wars: Battlefront för att nämna några. Vissa presterade, andra föll. Men starkast och vackrast var utan tvekan CD Projekt Reds epos The Witcher 3: Wild Hunt.

En makalös kraftuppvisning med sin makalösa grafik,outtömliga innehåll och en känsla för detaljer som lämnar resten av konkurrensen i dammet.

Serien växte från en obetydlig aktör, till en kritikerfavorit till ett superspel. Varenda beståndsdel är så enkel i sin ödmjukhet att passa in i spelets helhet, de så nästan iskallt enkla och fokuserade sidouppdragen blomstrar ut i en explosion av perfekt story,underbara karaktärer och starkt,STARKT spelberoende.

Från det ögonblicket att vi får blicka ut mot det sönderslitna vildmarkerna till den brutala finalen, dirigerar hela CD Projekt Red som mästare. Att en minimal studio utan stöd från en större utgivare klarar av att prestera på en nivå som når trollkarlarna på Grand Theft Auto –studion Rockstar är en bedrift i sig.

Getalt,Ciri,Yennefer,Trish,Roche och alla andra makalösa karaktärer bidrog till den pulserande och medryckande storyn som drev huvuddelen av spelet. Att CDPR också hade den goda smaken att inkludera syrligt torr och vass humor gjorde det hela oförskämt underhållande.

Att bara ta sina första steg ut i den massiva spelvärlden och bara hänge sig till konstverket som The Withcer 3 är – var ett av årets absolut största och bästa moment. Ett spel helt utan dess like och en självklar vinnare av årets spel.

Tröstpris till Arkham Knight som hade varit lysande om den snygga Batmobilen bara hade fungerat till 1 %.

Fallout 4 Recension 

image

Det tog sin tid, men nu är vi äntligen redo att sätta betyg på Bethesdas enorma rollspel.

Att recensera Fallout 4 har varit en konstig upplevelse. Ytterst få gånger har jag tvingats delegera bort arbete för att hinna med att bedöma en produkt. Tiger Film har fått stå stilla på tok för ofta i och med denna recension, och för det ber vi om ursäkt.

På förhand visste vi om spelets monumentala storlek, den inbyggda ångestframkallande klockan som loggar totala antal spelade timmar är nu över trettio timmar. Trots det finns det mer att se och göra i det förfallna Boston.

Gigantiska världar 

Vi vet redan att Bethesda gör spel i gigantisk skala. De satte ribban för de flesta när de 2006 släppte lös The Eldar Scrolls IV: Oblivion. En vacker värld med oändliga möjligheter. Det spelet har fått ligga grund till så mycket i den nutida spelvärlden.

Vid sidan av flaggskeppet Eldar Scrolls har deras fortsättning på den gamla Fallout-serien varit klart mer polariserande och splittrande. Fallout 3 var splittrat,fult och i många gånger riktigt skräpigt. Det konstanta irrandet i jämngrå ödemark tog ut sitt välkomnande alldeles för snabbt.

Kritiken om att Fallout enbart är ett Eldar Scrolls med annorlunda färgschema känns helt berättigat.  Men Betheda har alltid lärt sig av sina misstag, när den unisont älskade Skyrim släpptes återtog de återigen en hög position bland västerländska rollspel, de rättade till de flesta fel, förenklade det alldeles för spretiga nivåsystemet och skapade en slankare och effektivare produkt. Jag hoppades verkligen att Fallout 4 skulle få samma behandling. Att alla skavanker skulle rätts ut och att vi efter så länge kunde få den ultimata domedagssimulatorn.

Det vi dock har fått är ett spel som i stunder briljerar,underhåller men också frustrerar och irriterar.

Katastrofal teknik 

För alla som har drömt om en revolution i spelsystemet eller motorn får se sig slagna redan i spelets standardiserade öppning. Det är samma procedur som alltid när Bethesda öppnar dörrarna till sitt verk – karaktären sätts ihop,du väljer utseende och förmågor. Men redan här syns skadorna och hålen. Grafiskt är Fallout 4 inget annat än förfärligt, visserligen är den futuristiska femtio-tals designen både underhållande och fyndig, men vad hjälper det när allt ser ut som ett spel som minst är 10 år gammalt. Det är så chockerande låg nivå på texturer,karaktärsmodeller och ljussättning att man nästan undrar om det är något genuint fel i spelets motor.

Med denna usla visuella presentation kunde vi åtminstone hoppats på bra prestanda och en spelupplevelse utan hinder. Men även här faller det, Fallout 4 har kraschat minst 10 gånger under vår samlade speltid,sparfiler har gått sönder,flera skript som skall aktiveras gör ej det – en gång resulterade detta i att vi knappt kunde fortsätta i spelet. Bethesda har inte ens lyckats låsa bilduppdateringen till 30-rutor och flera gånger sjunker spelet under 15-rutor.

Det har nästan aldrig hänt att jag blivit så upprörd och irriterad på ett spels bristfälliga teknik. Det är helt enkelt bedrövligt.

Mer hemskheter skall ske när det kommer till spelets faktiska gameplay. Precis som i del tre kan du dra med en följeslagare som hjälper dig i strid och mellan varven fäller någon syrlig kommentar under de stela dialogerna – mer om det senare, där de usla karaktärsmodellerna rövar bort stora delar av mitt engagemang. Tyvärr så är dessa A.I styrda kumpaner lika användbara som en hög med gamla disketter år 2015. De fastnar ofta i miljön, lyckas inte förstå de kommandon som man utfärdar och är en allmän plåga att ta hand om då de lyckas slå ut sig själva gång på gång.

Usla menyer och brutna löften 

Även den mycket haussade funktionen att bygga bostäder och fristäder är en mindre terror att försöka sig på. Interfacet är genomuselt, det saknas fågelperspektiv för att snabbare kunna bygga och få en överblick, och be mig inte ens börja beskriva den pers som är att bygga ett elnät.

Det är rent provokativt att Bethesda inte lyckats skapa något som ens liknar en färdig produkt. Med tanke på spelets undermåliga teknik är det bara än mer frustrerande att inte ens spelets rudimentära gameplay fungerar smärtfritt.

Ett annat ytterst tveksamma beslut är att gömma flera av spelets nya funktioner bakom en vägg där oerhört höga nivåer och färdigheter krävs för att ens kunna låsa upp saker som handelsrutter och modifiering av vapen.

Den primära storyn är både intressant och fyndig fram tills sin mitt, då känns det återigen som om nått inte står helt rätt till och spelets klimax känns som en örfil, där säcken knyts ihop slarvigt och utan någon som helst tyngd. Sidouppdragen bjuder inte heller på någon magnifik storhet när det kommer till berättelser, efter CD Projekt Reds helt besinningslösa arbete med sidouppdrag i The Witcher 3, känns Fallout 4 stelt och dött.

Risiga vapen och transportsträckor 

Problemet med dötid i transportsträckor återstår också från tidigare Bethesda spel. Kartan och samtliga av spelets menyer är gräsliga, otydliga,diffusa och tandgnisslande sega. De där bedrövliga sektionerna där jag enbart vandrar genom fula miljöer och irrar bort mig då kartan eller pekpinnen inte lyckas guida ordentligt förekommer minst en gång för mycket. Att spelet har mage att kräva en spenderad erfarenhetspoäng för att förbättra lokaliseringen får blodet att koka i mina ådror.

Striderna i spelet är också en mycket mixad påse av bra och dåligt. Vi får en definitiv uppdatering från det rent anskrämliga systemet från Fallout 3, du kan äntligen sikta ordentligt och vapnen känns tyngre och mer effektiva. VATS-systemet har som vi alla sett blivit försvagat och saktar nu enbart ned tiden. VATS känns fortfarande oerhört viktigt då Bethesda inte helt och hållet fått till ordentlig feedback eller hit-detection. Flera gånger har jag skjutit rakt på fiender som bara befinner sig någon meter ifrån mig och trots det missat. Det är långt ifrån mer polerade action-rollspel som Mass Effect eller The Witcher 3.

Fantastiska höjdpunkter 

Men så finns de där höjdpunkterna som får mig att bita ihop och bara vilja njuta. De nya systemet för att uppgradera vapen och annan utrustning blir för mig spelets stora dragplåster. Jag letar runt överallt efter skruvar,limm och fiberoptik och jag fångas helt av suget efter att konstant förbättra min karaktär. Valet att ge huvudkaraktären en röst är också något jag ser oerhört positivt på, det bryter av den väldigt stela känslan Bethesdas tidigare spel har dragits med, måhända är systemet för dialogval både för platt och ibland otydligt, men det är en klar förbättring i vilket fall som helst.

Sedan återfinns den där makalösa känslan av oändliga timmar av uppdrag och uppgifter. Det går knappt att röra sig ett par meter innan hela din uppdragslogg är fylld till bristningsgränsen.

Här uppstår förvisso ett problem då Bethesda beslutat att inte göra spelet progressivt, vissa uppdrag resulterar direkt i massaker och det enda valet är att komma tillbaka senare med en mer formidabel karaktär. Detta dödar tempot och flytet, det blir tillslut så att jag bara håller mig till spelets primära story för att spara allt annat tills efteråt.

Men trots dessa invändningar kan jag inte slita mig, jag skall bara ha den där förmågan att dyrka upp vartenda lås, jag vill ha min laserpistol kraftfullare än någonsin. I dessa stunder är Fallout 4 så genialt som det utlovades.

Splittrat och illa sammanhållet 

Fallout 4 är en splittrad upplevelse, där det briljerar väntar ett minus. Jag hade verkligen hoppats att Bethesda skulle täppa till samtliga hål och leverera samma polerade praktverk som den gången de släppte lös Skyrim. Men vad vi har är istället ett spel som bitvis är fantastiskt i sin storhet där jag kämpar för varje nivå och nästa perk, frustrerande i sina tekniska begränsningar och en helhet som lämnar så mycket att önska.

Betyg 6/10      

Testad version: Xbox One 

Bäst: Storleken,mängden innehåll och det fantastiska uppgraderingssystemet.

Sämst: Den genomsula tekniken, slappheten i att inte få bort gamla vårtor och finnar samt det extremt otillfredsställande slutet.

Fråga: När skall den mardröm som är tekniska problem faktiskt sluta ? Och skall inte två uppdateringar på sammanlagt en gigabyte lösa de värsta problemen ?

Uppmaning: Vänta med ett inköp så länge ni kan och låt spelet repareras till ett spelbart skick.

Into the wasteland

please_stand_by_by_angelenesdreams-d86y98u-e1433273373996

Det kommer bli tyst ett tag framåt. Vi har kämpat och försökt med att få ihop vårt schema och producera artiklar av högsta klass, men Bethesdas monsterspel Fallout 4 måste få ta sin tid. Imorgon sätter vi igång vad som sägs vara en 100-timmars resa.

Vi lovar att återkomma med ännu mer recensioner och artiklar, och ständigt förbättra oss. Men just nu väntar ödelandskapet i Boston.