Rage 2 Recension

All Images Copyright of Bethesda Softworks/Avalanche Studios/ id Software 2019

Summering: Makalösa vapen och otroliga superkrafter väger inte upp en repetitiv spelstruktur och en chockerande kort berättelse. 

Full disclosure: Vi mottog detta spelet av Bethesda i recensionssyfte och allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro)

’’Rage 2, vad i all sin dar ?…..’’ Ja, ungefär så lät det då en amerikansk butikskedja – som förblir namnlös, råkade avslöja spelets existens genom ett ’’något’’ för tidigt annonserande i deras onlinesortiment. I spelvärlden är uppföljare nästan alltid något positivt, detta är ett intressant koncept då det i filmvärlden – oftast, är raka motsatsen. Sedan den bortgångne demonkritikern Roger Ebert, gick ut med sitt påstående att spel aldrig kan vara konst, så har en aggressiv debatt pågått kring detta uttalande. 

Ebert tog tillslut och backade, istället så kategoriserade han det som att spel – i dagsläget, inte är konst. Spel är – än så länge, i starkt behov av teknik och dess utveckling, inom filmmediet eller musikbranschen, så kan man skapa skivor eller mindre filmproduktionen med väldigt enkla medel. Att idag spela in en singel som sedan släpps på internet är lekande lätt. Ett spel å andra sidan kräver djupa förkunskaper i programmering och andra – invecklade tekniska färdigheter. 

I och med att hårdvara och kretskort blivit mindre, snabbare och mer effektiva, så har spelmediet ständigt kunnat röra sig framåt. Ny teknik har inneburit möjligheter som för ett antal år sedan ansågs som omöjliga. Därför välkomnas uppföljare, detta då då en teknisk uppgradering kan innebära att att man kan fullfölja föregående spela ursprungliga vision. 

Mad Mac 

När Rage kom ut år 2011 så hyllades utvecklaren id Software för sin innovativa spelmotor id Tech 5. Studions överhuvud John Carmack – som senare skulle ta fram VR headsetet Oculus Rift, har alltid varit djupt fascinerad av den bakomliggande tekniken för spel. id Software blev en koloss inom spelindustrin efter succéspelen Doom och Wolfenstein, och förutom oerhört imponerande teknik, är ett av id Softwares mest igenkännbara signum deras vapen. 

Få utvecklare lyckas skapa digitala skjutvapen som känns så kraftfulla och tillfredsställande att använda. Rage uppfyllde de som vi kan kalla för ytliga krav; det såg strålande ut, flöt på imponerade 60-rutor i sekunden och innehöll hagelgevär och automatkarbiner i absolut världsklass, utöver detta så fanns också ett antal snabba bilar som gjorde det möjligt för spelaren att ta sig fram igenom de kilometervis av oändlig öken.   

Mad Max-influenserna var tydliga i detta laglösa ökenlandskap. 
George Millers post-apokalyptiska estetik har numera blivit en kliché inom film och spel. De trasiga höghusen, de psykotiska banditerna och bensinslukande fordon är lika självklara ingredienser för genren som flirtande i en romantisk komedi. 

Då man placerar sig i en sådan igenkännbar miljö, så krävs det något som rättfärdigar bristen på originalitet. Mad Max: Fury Road blev tex en hisnande åktur med oförglömligt intensiv action, Bethesdas (som står som utgivare för Rage 1 – och 2) Fallout-spel var packade med sidouppdrag och möjligheter att bygga upp sin egen gestalt med generösa rollspelsinslag.    

’’Who answers ?’’

Men Rage klargjorde aldrig vad det tillförde genren. Bortsett från den brutala arsenalen och sin imponerande spelmotor, så var det som kvarstod endast ett tomt skal. Berättelsen var en enda lång ursäkt för att flytta spelaren till snarlika scenarion; där det strömmade in fiender som sakande någon som helst självbevarelsedrift eller identitet. 

Flera miljöer och platser tycktes lova ett spel med djup, möjligheter och framförallt flexibilitet. Ett så tekniskt kompetent spel hade varit ett nöje att utforska, detta om det funnits något bakom den flådiga ytan. Istället för att kännas ambitiöst eller djupt, så blev allting till en teknik demo som dessutom var löjeväckande kort. 

Att allmänheten reagerade med förvåning och förvirring i och med annonseringen av Rage 2 var därmed förståeligt. Det finns en trave med spel som mycket väl skulle kunna bli fantastiska med hjälp av dagens tekniska moderniteter, varför just Rage skall få en värdefull andra chans, framstod mycket märkligt. Det har också gått åtta år sedan originalet, det är en ansenlig tid. 

Det finns därmed inga ursäkter… Rage 2 måste briljera, lösa alla tidigare problem, ta åt sig av kritiken och återvända med dunder och brak. Något annat vore nästan absurt… 

Vår egna svenska stolthet – Avalanche Studios, har tagit över rollen som primär utvecklare, id Software bistår vid sidan om. Avalanche som för en tid sedan utvecklade ett renodlat Mad Max-spel känns som ett ganska självklart val att förvalta en uppföljare till ett spel som inte hade existerat utan Max Rockatansky. 

Keep on rockin’ in the free world

Avalanche är starka nog att motstå frestelsen att bara finjustera Mad Max och slänga på ett nytt lager färg. Ett par element – som möjligheten att låta sitt fordon kränga som en avklippt stålvajer för att undvika inkommande projektiler, återfinns, men Mad Maxs enformiga och slöa moment – då spelaren befann sig utanför sitt fordon, har nu ersatts av id Softwares patenterade eldstrider. 

Det totalt hysteriska tempot från Doom (2016) har överförts med bravur till Rage 2. Hastigheten, flexibiliteten och responsen är inget annat än fantastisk, även om fienderna man möter är som stöpta ur de mest igenkännbara gjutformar, så blir vartenda moment – då spelaren få dra fram vapen, en ren fröjd. 

Arsenalen må vara måttlig – till antalet vapen som finns, men här finns inte ett enda skjutdon som inte är effektivt, kraftfullt och väldigt tillfredställande. Det är minst sagt en morbid upplevelse, men få spel lyckas med att få ett evigt skjutande att vara så konstant underhållande. Och förutom eminenta maskin – och raketgevär, så får spelaren tillgång till ett antal extraordinära förmågor som gör om huvudkaraktären – vid namn Walker, till något som tycks vara hämtat från Marvels X-Men. 

Exempel som Crackdown eller Destiny blir rena amatöruppvisningar då man jämför med upplevelse att hoppa flera meter upp i luften och avsluta med ett slag i marken som verkar orsaka mindre jordbävningar.   

Då spelaren tillåts experimentera med denna verktygslåda så blir Rage 2 rentav fantastiskt, känslan att – elegant och brutalt, kunna rensa ut en hel fästning av galna bovar och banditer överträffar – i min mening, blodbadet i Doom (2016), detta då spelaren – här, får större och mer öppna ytor att leka i. 

Phoenix – Siri 

De terränggående bilarna återvänder också. Bilkörningen i Rage 2 är fungerade men långt ifrån lika intensiv som i Mad Max. Där det spelet var som bäst då man mosade fiendefordon och avfyrade provisoriska projektiler, så är Rage 2’s – få, bataljer på fyra hjul ytterst medelmåttiga. 

Spelarens primära färdmedel – en enorm jeep med namnet Phoenix, inkluderar ett AI system som drar tankarna åt Tony Starks digitala betjänt Jarvis, detta får mig att hoppas på att vi kommer bygga någon märklig relation till fordonet – en slag osannolik vän genom detta fientliga landskap, likt BT-7274 från Titanfall 2. Men tyvärr så visar sig Phoenix älta samma repliker om och om igen, tillslut är AI’n mer livlös och stel än den inbyggda Apple assistenten SIRI. Dessutom så kan Phoenix inte att modifieras till utseendet. Och efter att vi låst upp ett fåtal offensiva uppgraderingar, så blir biljakter till långa och repetitiva konfrontationer som aldrig höjer pulsen.  

Bethesda är i sina pressutskick noga med att poängtera att spelaren skall ha roligt i
Rage 2. Och om de sanslösa eldstriderna till fots hade sträckt sig till resten av spelet diverse aspekter, så hade Avalanche och id Software kunnat stoltsera med ett skojfriskt och lättsamt underhållningspaket som hade kunnat kategoriseras som förstklassig och rak action. 

Tyvärr så kan ett spel inte bara bestå av ett och samma moment. Och så fort vi inte befinner oss i en frustande våldsam actionfilm så blir det uppenbart att nästan ingen av klagomålen från åtta år tillbaka har åtgärdats. 

’’There’s a warnin’ sign on the road ahead’’

Rage 1 sakande djup, substans och mening, det krävs inte någon djupgående eller emotionell story för att ge ett spel något mervärde. Men Avalanche verkar totalt ointresserad av att förmedla narrativ motivation till spelaren, även om Rage 2 i grund och botten är en rätt tandlös hämndhistoria, så stöter spelarna ibland på intressanta scenarion som borde kunna blomma ut och leda till ett par mäktiga sekvenser, där vi får spännande konfrontationer och mer möjligheter att interagera med spelvärlden. 

Men de inledande timmarna i Rage 2 visar sig också vara spelets totala utbud, vi får inga överraskningar, vändningar eller ens försök till att ge spelet mer kött på benen än det vi initialt upplever. De förfallna städerna – som blir oaser, där spelaren kan fylla på ammunition och köpa utrustning, befolkas av identiska karaktärsmodeller som är stela i sin animation och fastfrusna på sina givna platser. 

Flera gånger kan vi interagera med utvalda delar av invånarna – som resulterar i ett antal sidouppdrag, detta kunde ha gett spelet det där välbehövliga djupet, men dessa sidoaktiviteter visar sig bestå i sjukligt oinspirerade uppgifter som att köra långväga för att tömma en fiendebas  och sedan åka tillbaka. 

Usla frisyrer och sand 

Rage 2 behöver inte vara Fallout eller The Witcher 3: The Wild Hunt – med en dynamisk värld och multum av välskrivna och varierade berättelser, som kan uppelvas genom hela spelet, men varför man inte besvärat sig med att ge något sorts mervärde till dessa multum av monotona uppdrag  känns oerhört snålt. Om Avalanche hade lagt in unika och varierade fiendetyper i de många fiendenästen så hade det kunnat gett ett incitament att utforska, men allt vi får är mer av samma vara – dvs skrikande gaphalsar med gräsliga frisyrer och usel hygien. 

Om den primära berättelsen hade bjudit på något minnesvärt eller spännande, så hade dessa platta sidouppdrag kunnat vara förlåtet, men precis som i Rage 1 är berättelsen ett anorektiskt skelett som dessutom måste vara bland det kortaste sedan Håkan Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna. För en spelare som inte väljer att utforska ödelandskapet och ignorerar allt som inte är huvuduppdragen etc, så kan huvudspåret klaras av inom ett fåtal repetitiva timmar… 

För att en uppföljare skall ha något existensberättigande så kan man tycka att tidigare fel och misslyckanden skall vara som bortblåsta, i bästa fall så expanderas koncept, och den icke uppfyllda potentialen förverkligas. Men Rage 2 väljer snarare att efterapa sitt äldre syskon till punkt och pricka, fel inkluderat. 

Med tanke på den löjeväckande korta längden på berättelsen, så hjälps detta inte av att flera miljöer och platser som besöks under resans gång är identiska… Som om inte detta är plågsamt nog så visar sig finalen vara katastrofal, där unken speldesign – som borde ha dött ut för flera årtionden sedan, hämmar. Den livsviktiga moroten för att orka fortsätta blir snart möglig och illaluktande. 

Punkt efter punkt…

Även RPG inslagen är knapphändiga, måhända kan vapnen och specialförmågor uppgraderas, men de kosmetiska möjligheterna är minimala, enbart ett par ganska gräsliga skins erbjuds. Dessutom är antalet uppgraderingar för få till antalet, iaf för att fylla ut en spelsession där man satsar på att dammsuga spelet till 100 %. Anledningen till att fortsätta spela blir tillslut obefintligt, alla outforskade platser på kartan blir till en trist ’’måste göra lista’’ där man mekaniskt bockar av punkt efter punkt. 

Rage var för sin tid ett tekniskt under, Rage 2 är däremot endast godkänt rent visuellt och tekniskt. Tyvärr blir de ordinära utgåvorna av Playstation 4 och Xbox One utan möjligheten att köra spelet i 60-rutor i sekunden, något som Carmack och id Software satte som högsta prioritet för det första spelet. Utseendemässigt är det en mycket ojämn historia, de gigantiska landskapen är slående med sina klara färger och orangea solstrålar, medan karaktärsmodeller och vissa texturer nästan ser sämre ut än de gjorde för åtta år sedan. 

Spelets meny – som besöks frekvent för uppgraderingar etc, är också segare än Brexit, att skrolla igenom de diverse flikarna tar så lång tid att man kan undra om spelet kraschat. Utöver det så stötte vi – vid ett tillfälle, på en mycket besynnerlig bugg som fick vår spelkaraktär att skjutas igenom väggar och arkitektur baklänges – likt speedrun genomgångar av Super Mario 64. 

’’Got fuel to burn, got roads to drive (to nowhere…)’’

Det måste också sägas att spelvärlden som Rage 2 målar upp är livlös, ja, det är en post-apokalyps, men det är ingen ursäkt för att alla transportsträckor är helt utan innehåll – förutom att trycka gasen i botten tills destinationen är nådd. De där magiska stunderna från Rockstars diverse sandlådor, då man skapar sin egen historia genom små unika interaktioner, kan snabbt avföras här. 

Om Rage var en platt skiss, så är Rage 2 bara en marginellt förfinad version där man enbart adderat ett fåtal detaljer. Det känns rentav hemskt att fastslå att en strålande arsenal och ett lysande stridssystem, helt försvinner i ett spel som snarare liknar en uråldrig och klen expansion från årtionden tillbaka. Det är inte Rage 2, snarare Waste 2. 

Betyg 6/10 

God Of War (2018) Recension 

wunlbofh23trw0u67gms

All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Santa Monica Studio 2018

Summering: Santa Monica Studio utmanar sig själva och spelarna, de har skapat ett mästerverk som faktiskt saknar motstycke i genren. Man kan egentligen bara gapa…  

Full Disclosure: Vi mottog detta spelet av Sony Playstation Sverige i recensionssyfte och allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro) 

Gode gud, hur gick det här egentligen till ? Hur kan en spelserie – som tidigare bara omfattat snedvridna pojkdrömmar, förvandlas till ett fullfjädrat mästerverk ? God Of War är ett rafflande, genialiskt och överraskande paket som helt och hållet dominerar från första knapptrycket till sitt häpnadsväckande slut.

Min personliga relation till God Of War-serien är ojämn, jag spelade bitar ur det första spelet från 2005, rörde inte PSP exkursionerna och införskaffade den tredje och (då) sista delen. Santa Monica studio tog inspiration från ett antal actionspel och använde sig av ett Apple Computer liknande koncept, man behöll dynamiken och intensiteten från tex Devil May Cry, alla onödigheter och löjligt avancerade kombinationssystem försvann, flera likartade spel kräver samma hängivenhet som att memorera fem olika doktorsavhandlingar för att kunna utföra något mer avancerat än att hoppa och slå. 

Vad som kanske var mest utmärkande var spelets enorma tekniska kvalitéer, horisonten var alltid inramad av byggnader och fiender som skulle kunna ses från andra sidan galaxen. Med tanke på den begränsade tekniken Santa Monica hade att arbeta med – PS2, så är det förståeligt att spartanen Kratos första äventyr blev en klassiker. 

Del tre var avsedd att sätta punkt för denna brutala och grymma historia, det startade med ett makalöst scenario där man slogs ovanpå titaner och sedan förvandlade havets gud Poseidon till en oigenkännlig pöl utav blod. Introt lovade något spektakulärt. Vad som sedan följde blev nästan ett antiklimax, berättelsen saktade in och stagnerade vid flera punkter, spelet kändes upphugget och ingen av de följande konfrontationerna eller scenerna kom ens nära den höga ribba som starten satte upp. 

Santa Monica och Sony kände sig dock inte helt färdiga med serien och släppte en prequel i form av God Of War Ascension, vid denna tid var min PS3 konsol redan såld så det blev enbart till att läsa recensioner och intryck kring spelet. Konsensus verkade vara att serien började få slut på ammunition, Santa Monica slängde in ett multiplayer läge som ingen idag verkar – eller vill, minnas någonting utav. Ascension präglades också av två stora skandaler, en spelmässig och den andra moralisk, där man verkade bejaka våld mot kvinnor. Att det behövdes en paus var tydligt. 

God Of War-serien är så framgångsrik att det hade varit tillräckligt med ett par års slumrande för att sedan göra en comeback med ett ganska identiskt spel. Det var inte ett alternativ för Santa Monica som insåg att det var dags att ändra om spelreglerna. 

o4mg2wvhlcikaogvvzqe

Hammer Of The Gods 

Allt som tidigare identifierade serien är nu renoverat och i vissa lägen eliminerat. Kameran har sänkts ned och sitter nu bakom Kratos axel, inte helt olikt Gears Of War eller Resident Evil 4. I ett spel där man primärt använder skjutvapen så är detta ett närmast perfekt kameraläge, då man däremot skall nyttja ett föremål som en yxa, så kan detta perspektiv vara både klaustrofobiskt och svårhanterat. Santa Monica löser detta problem genom att sänka tempot på striderna utan att minska intensiteten, istället för att möta tresiffriga mängder av fiender, så ställs man mot ett tiotal som alla är betydligt tuffare och svårare att besegra. Det diaboliskt svåra Dark Souls står som  förebild, det krävs precision och tålamod för att klara sig levande ur striderna. 

Dark Souls har en spelkontroll som simulerar känslan av att bära en obönhörligt tung rustning samt ett svärd, Kratos är snabbare och varje litet knapptryck blir till enorma slag och attacker som känns i hela kroppen. Feedbacken är nästan utan dess like, animationerna bidrar till en sällsynt upplevelse där varje konfrontation och strid blir till en vitt papper där man tillåts gå loss på helt egna villkor. Rollspelsinslagen gör att man kan bestycka Kratos efter sin egen spelstil, om man föredrar distansattacker så finns det ett stort utbud av olika modifikationer, min skräddarsydda stridsgud är specialiserad på att minska avstånden mellan fiender och kan utan problem röra sig snabbt över hela stridsfältet. 

Serien har alltid varit känd för sin brutalitet, tidigare har dessa inslag enbart varit närvarande för ett chockvärde, alla former av avrättningar och slutliga attacker är sannerligen inte rumsrena, men de känns mer i linje med en mytologisk saga som Beowulf än testosteron exhibitionism i våld och blod. 

Få spel lyckas bibehålla spänningen och glädjen på samma sätt som God Of War, från början till slut så är de omöjligt att inte gapa av förvåning över hur ungdomlig och underhållande alla spelmoment är. Variationen är makalös, då man tror sig ha sett allt så vänder man på hela skutan och introducerar nya synvinklar. 

qseegzssgetrybgbplrv

Land Of Ice And Snow 

Linjära spel som Uncharted kan i sina värsta stunder kännas trasiga då spelaren inte uppfyller kraven. Ofta är alla sekvenser noga regisserade, och om spelaren inte kan sin roll så brister illusionen vid minsta lilla avvikelse. God Of War har en öppen struktur om än inte helt vidöppet som Grand Theft Auto. Föregående spel har nästan varit högdragna på så sätt att Santa Monica tydligt markerat riktigt episka syner i omgivningen, kameran zoomade gärna ut och ibland kändes det som att enbart bevittna vackra bilder utan någon som helst relevans. 

Den här gången så går man åt helt motsatt håll, vyerna och synerna är större än någonsin, men Santa Monica verkar inte vara i något större behov att tydligt peka på vad vi skall gapa åt. Hur gigantiskt och storslaget det än blir, så introduceras allt organiskt. Scenografin är också betydligt bättre integrerad denna gång, där olympen och Grekland bara kändes som en maffig kuliss, så är det här en levande och betydligt mer interaktiv värld. 

Mest slående är hängivenheten till detaljerna som egentligen bara kan beskådas i The Witcher 3 och Rockstars Grand Theft Auto-spel. Transportsträckor som i andra fall kan vara en plåga, är här ett rent nöje då Santa Monica tagit efter Rockstar med att ha spelat in en absurd mängd dialog som genast initieras på långa sträckor. Och det är inte bara utfyllnad utan meningsfull story som delges på färdvägen. 

nee23o7rtpaqbu8g7byx

A Song Of Ice And Fire

Och kanske är berättelsen det som chockerar och överraskar mest. Hämndsagan som Kratos utförde i sina tidigare eskapader blir här konsekvenser i en genuin karaktär som kämpar med sitt förflutna samtidigt som han försöker förstå och relatera till sin son Atreus. Givetvis är denna dynamik mellan en ung och äldre som tagen ur The Last Of Us, här är den dock inte lika sentimental eller gråtmild. Istället för att hantera berättelsen med sorg så fokuserar man på mognad och förståelse. Berättelsen är intim, storslagen och hela tiden spännande. Man vågar till och med tillföra lite välbehövlig humor mellan varven. Nästan alla personer är empatiska och har flera nyanser vilket gör dem levande och komplexa. 

Spel brukar ofta innehålla skarvar, de sker mellan filmsekvenser eller då man ombedes lösa interaktiva pussel, det kan leda till en viss känsla av splittring. Här finns det inte en enda liten skavank, allting sker med imponerande flyt. På samma sätt som filmen Birdman av Alejandro González Iñárritu, så klipper aldrig God Of War, det ser ut som att allting är fångat i en enda tagning. Detta gör att det är närmast omöjligt att sluta spela, det är som att bryta mitt i filmen. 

Helheten är fullkomligt överväldigande och berättelsen kan utan problem klassas som stark även utanför spelmediet. Vare sig man besegrar monster eller utforskar kryptor så är tempot ständigt jämnt. Utmattning sker aldrig och briljansen mellan intensiteten och pauserna måste upplevas. Santa Monica Studio verkar ha hittat något futuristiskt bränsle som inte går att tömma ut. Flera spel inom actiongenren tenderar att nå en topp och sedan drabbas av mjölksyra, något som aldrig sker här. Enbart en sektion känns onödigt utdragen och bryter mot det annars fläckfria tempot. 

Trots att det finns ett flertal sidospår att följa, så sätter jag personligen punkt då berättelsen nått sitt slut, en specifik uppgift grundar sig i ganska seg repetition. God Of War är en upplevelse som skall upplevas genom sin huvudstory. Att det erbjuds utfyllnad utöver den generösa storyn är en trevlig bonus men definitivt inget som kan mäta sig med den huvudsakliga resan.  

Givetvis måste tekniken nämnas, som alltid så är grafiken i absolut toppklass, animationerna och designen är helt gränslöst vacker. Den enda anmärkningen skulle vara att en och annan textur som inte alltid når upp till samma höga nivå. Även en helt traditionell Playstation 4 levererar en visuell fest. Och för den som har privilegiet att spela God Of War i ett bra ljudsystem så väntar en helt makalös upplevelse för öronen där man närmast känner vartenda slag och skakning i magen. 

gpt3d0gpue5mat4kkso6

Rent guld 

Det är helt enkelt för mycket att berätta om, som den helt utomordentliga sättet man integrerar nordisk mytologi, eller hur spelet med subtila medel visar karaktärernas utveckling i mer än bara filmsekvenserna, att avslöja något mer borde vara ett allvarligt brott. 

Med sina enorma hängivenhet, omsorg och skarpsinnighet har Santa Monica Studios skapat ett mästerverk som hör till det bästa jag någonsin spelat. Inte sedan min resa med The Witcher 3 avslutades för tre år sedan har jag känt en lika stor tillfredsställelse. Detta är ett fullkomligt genialt paket av action, medryckande story och himmelskt hantverk. Att utdela högsta betyg är därför väldigt, väldigt enkelt. 

Betyg 10/10 

The Witcher Netflix

witcher_3_new_game_plus_details-0

Copyright CD Projekt Red

När nyheten nådde oss – om att Witcher skulle filmatiseras och att producenten Sean Daniel – involverad i bland annat Mumien (1999) och Scorpion King (2002), var det lätt att förutspå att en apokalyps stod och väntade runt hörnet. Detta var två år sedan, ungefär samtidigt som The Witcher 3: Wild Hunt hade släppts loss.

Andrzej Sapkowski åtta böcker om monsterjägaren Geralt och hans följe, är komplexa, mångfacetterade historier, som inte lämpar sig i ett komprimerat två eller tre timmars format.

De tre spelen av polska CD Projekt Red, tog ut svängarna rejält på, alla sätt och vis, med enorma karaktärsgallerier och en makalös känsla för detaljer. The Witcher 3: Wild Hunt – i synnerhet,  innehåller allt från buskishumor till geniala filmreferenser, vid sidan av det, förekommer politiska intriger och mysterium som slår de flesta kriminalserier på fingrarna. Det kännas aldrig överbelastat eller uppblåst. The Witcher 3 är tillsammans med Rockstars gangsterepos Grand Theft Auto V, den bästa interaktiva upplevelsen jag någonsin upplevt.

The Witcher blir inte en lätt historia att adaptera. Beslutet att använda sig av ett längre format som i Netflix-modellen, kommer förhoppningsvis innebära att få kompromisser och nedskärningar måste ske. Tomas Baginski som varit involverad i att regissera introduktionssekvenser, till samtliga tre spel och trailern till CD Projekt Reds kommande Cyberpunk 2077, skall få uppdraget att regissera ett avsnitt per säsong. Om Baginski klarar av att ta steget från digitalt till film, lika lekande lätt som Blur Studios grundaren Tim Miller – regissör till Deadpool, återstår att se.

Av den minimala informationen vi mottagit, verkar det också som att vi talar om en adaption av böckerna. Ett beslut som jag tolkar som sunt. Spelens mer yviga och öppna struktur vore omöjligt att överföra.

Men orosmolnen blir större då vi faktiskt börjar titta närmare på saker och ting. Sean Daniel har under de senaste åren stått bakom filmiska bilolyckor, exempel på detta är The Wolfman från 2010 och den helt anskrämliga Rat Race. Och med den astronomiskt stora floppen i och med Ben-Hur remaken i bagaget, är det väldigt svårt att lugnt luta sig tillbaka i och med Daniels involvering.

Att författaren Andrzej Sapkowski själv är delaktig i processen, är inte heller ett automatiskt vunnet lopp. Se bara på hur J.K Rowling kämpade med att manusarbetet till Fantastic Beasts And Where To Find Them. Det är också ironiskt då Sapkowski total sågat idén på att ett medium kan gifta sig med ett annat.

De fantastiska porträtt vi fått av Yennefer Of Vengerberg, Cirilla Fiona Elen Riannon, Triss Merigold och såklart Geralt Of Rivia – i spelformat, känns som de definitiva versionerna av dessa karaktärer. Att föreställas sig Geralts raspiga röst, göras av någon annan än röstskådespelaren Doug Cockle, är nästintill omöjligt.

The Witcher är inte heller en serie böcker, där man kan hålla tillbaka på utgifterna. Det kommer krävas stora resurser för att kunna visa upp alla de monster och varelser, som befolkar denna mörka fantasivärld. Netflix har lyckats bäst i sina temporära serier, som House Of Cards och Orange Is The New Black. När de börjar närma sig de mer surrealistiska, har resultaten inte varit särskilt smickrande. Marco Polo som marknadsfördes som en kolossal händelse, klarade sig inte ens förbi två säsonger, och sägs ha varit orsaken till en förlust på 200 miljoner dollar.

Och som vi tidigare diskuterat, inte ens Netflix Marvel satsningar har fungerat felfritt. De flesta är eniga om att varken Luke Cage eller Iron Fist ens passerar gränsen för mediokert. De framgångsrika serierna som Daredevil och Jessica Jones, dras med att kännas fattiga och billiga.

Därför är det inte med någon varm känsliga i magen, som jag mottar nyheten. Sedan kvarstår det där otäcka faktumet att vi har att göra med något som kan associeras med dödsdomen – TV-spelsadaption, en term som har varit lika med döden.

Formatet känna bra, produktionen synnerligen tveksam. Nu återstår det att vänta och se. Och även om det är böckerna vi talar om, så vore det naivt att inte tro att Netflix vill – och kommer, luta sig mot spelen, beslutet att ta med Baginski är ett tidigt tecken på detta.

Men precis – som till mycket annat, är jag allt annat än positiv. När man har blivit bränd så många gånger, av allt från Uwe Boll till förra årets pina Assassin’s Creed, måste – tragiskt nog, cynismen få vinna.

Årets Spel 2015 

the_witcher_3_wild_hunt_the_ashen_haired_girl_ciri_1418728895-copy

Det var ett starkt spelår på papper denna gång; Metal Gear Solid 5: The Plantom Pain,Fallout 4, Batman Arkham Knight,Halo 5 Guardians och Star Wars: Battlefront för att nämna några. Vissa presterade, andra föll. Men starkast och vackrast var utan tvekan CD Projekt Reds epos The Witcher 3: Wild Hunt.

En makalös kraftuppvisning med sin makalösa grafik,outtömliga innehåll och en känsla för detaljer som lämnar resten av konkurrensen i dammet.

Serien växte från en obetydlig aktör, till en kritikerfavorit till ett superspel. Varenda beståndsdel är så enkel i sin ödmjukhet att passa in i spelets helhet, de så nästan iskallt enkla och fokuserade sidouppdragen blomstrar ut i en explosion av perfekt story,underbara karaktärer och starkt,STARKT spelberoende.

Från det ögonblicket att vi får blicka ut mot det sönderslitna vildmarkerna till den brutala finalen, dirigerar hela CD Projekt Red som mästare. Att en minimal studio utan stöd från en större utgivare klarar av att prestera på en nivå som når trollkarlarna på Grand Theft Auto –studion Rockstar är en bedrift i sig.

Getalt,Ciri,Yennefer,Trish,Roche och alla andra makalösa karaktärer bidrog till den pulserande och medryckande storyn som drev huvuddelen av spelet. Att CDPR också hade den goda smaken att inkludera syrligt torr och vass humor gjorde det hela oförskämt underhållande.

Att bara ta sina första steg ut i den massiva spelvärlden och bara hänge sig till konstverket som The Withcer 3 är – var ett av årets absolut största och bästa moment. Ett spel helt utan dess like och en självklar vinnare av årets spel.

Tröstpris till Arkham Knight som hade varit lysande om den snygga Batmobilen bara hade fungerat till 1 %.