American Made Recension

002

Copyright Universal Pictures 2017

Doug Liman har gjort sin bästa film sedan The Bourne Identity. American Made är en skröna som inte har några som helst problem att anamma sin roll som en ren popcornfilm. Om vi bara hade sluppit den onödiga förhärligandet av livsstilen som knarkkung och den ganska stora mängden rasism, så hade vi haft en stund riktigt bra underhållning.  

Att heta Doug Liman har inte varit lätt det senaste decenniet. Efter att ha dragit igång en av den moderna actionfilmens viktigaste hörnpelare i The Bourne Identity har Liman legat på en pinsam bottennivå och kämpat. Liman gjorde under mitten 00-talet några av decenniets största kalkoner.

Mr. & Mrs. Smith drog igång en historisk period för skvallerpressen i och med det som skulle resultera i äktenskapet och sedan skilsmässan mellan Brad Pitt och Angelina Jolie, den faktiska filmen var allt annat än sensationell…

Jumper blev spiken i kistan för Liman, utrustat med ett av tidernas dummaste manus skulle vi också behöva stå ut med Hayden Christensens bedrövliga skådespel. Efter Jumper lade Christensen mer eller mindre av med att göra större filmer och började istället designa kläder, något som verkar gått ”sådär”.

Efter dessa två filmiska hädelser, blev Liman satt i en sits där han inte fick tillgång till samma typer av budget som tidigare. man hade kanske kunnat hoppats på att det skulle vara ett uppvaknande men inte ens det gjorde susen, ingen minns nog Fair Game med Naomi Watts i huvudrollen.

Och efter den apatiska reaktionen till Edge Of Tomorrow var mina personliga förväntningar inte särkilt höga på American Made. Med den ständigt kontroversielle och polariserande Tom ”Tompa” Cruise i huvudrollen är det med stor förvåning jag  konstaterar att American Made är en bitvis underhållande film.

016

Copyright Universal Pictures 2017

Enkla ingredienser 

Liman verkar har satt sig ned och tittat på diverse filmingredienser som fungerar tillsammans. Pablo Escobar, gangsters med tonvis av kokain och en våghals spelad av Cruise. Det låter en smula stelt och försenat. Pablo Escobar fascinationen kändes redan trött då TV-serien Entourage gjorde sin ”fusk-version”  i ett avsnitt av en av seriens många säsonger.

American Made fokuserar tack och lov inte i huvudsak på den ökände kartelledaren. Istället är det Barry Seal som agerade som smugglare åt Escobar som filmen cirkulerar kring.

Överlag är American Made en grabbig film där man håller ett stadigt tempo och förenklar det man kan för att låta skutan tuffa vidare. För den som såg Lord Of War med Nicolas Cage som vapenförsäljare kommer känna igen både stilen och attityden.

Låg trovärdighet 

Autenticiteten i filmen är sannerligen inte hög. I sina värsta lägen visas det upp ett oroväckande glamoröst sken över de excesser som Seal vältrar sig i. Den överdrivna smaklösheten i materialismen påminner om den som Martin Scorsese visade upp i The Wolf Of Wall Street, detta är i jämförelse en klart diskretare film, utan de mest extrema scenerna med sex och vidrig hedonism, även om det skymtar förbi.

Bilderna på verklighetens Barry Seal visar upp en tunnhårig och överviktig herre som inte bär någon som helst likhet med den glammiga Tom Cruise som med en perfekt stylad frisyr och vältränad Hollywoodkropp kör på med sitt enorma patenterade leeende.

Vi får aldrig bevittna något riktigt bakslag för Seal där han tex reflekterar över vad hans handlingar faktiskt gjort med samhället i både USA och de länder som producerar drogerna i Sydamerika. Mängden knark som Seal smugglade in är tillräckligt för att ödelägga hela delstater med beroende människor, fast i en ond spiral där de varken fick vård eller omsorg i president Ronald Reagans nyliberala USA. Och det mycket slapphänta porträttet av diktatorn Manuel Noriega skapar ett genuint obehag. Som kronan på verket kan man i olika bakom kulisserna material se både Cruise och Liman diskutera Seal som en riktig ’’ball’’ äventyrare som bryter sig loss från det ’’vanliga’’ samhällets normer.

Seal framställs inte heller på något sätt lika vulgär som Leonardo DiCaprios Jordan Belfort, istället är han en familjefar som inte ens inleder en verbal konflikt med familjen, trots att han både utsätter dem för lögner och extrem fara.

Att detta är en Hollywoodproduktion råder det såldes inget tvivel om. Det mesta är speglat och vinklat för att kunna skapa en upplevelse som inte skall uppröra allt för mycket. Och förutom en och annan svordom så är American Made en ganska städad film för att behandla så pass smutsiga och obehagliga ämnen.

014

Copyright Universal Pictures 2017

Enbart rum for Cruise 

Tom Cruise får – som alltid, störst utrymme, detta hör definitivt till en av hans bättre filmer och prestationer på senare år. Cruise verkar ha riktigt roligt i den här lite tuffare pojkfilmen. Cruise har hittat ett sätt att få leva ut alla sin galna samt riskfyllda manifestationer, och även om han inte klättrar på flygplan eller husfasader så får han definitivt se mer action än hans jämnåriga och kanske lite mognare kollegor.

Duktiga skådespelare som Domhnall Gleason får däremot inte en syl i vädret då Cruise tar allt utrymme. Sarah Wright följer i samma fotspår som Annabelle Wallis i årets hiskeligt usla upplaga av The Mummy (även den med Cruise) som ett blont bombnedslag som saknar både utstrålning och förmåga att agera. Samspelet kommer inte heller skrivas in i någon historiebok.

0121

Copyright Universal Pictures 2017

Ren rasism 

Och hela samlingen av latinska aktörer som skall porträttera Pablo Escobar och hans anhang, är närmast rasistisk i sin otroligt onyanserade bild av latinamerikaner. Det är enbart svettiga och överviktiga slemproppar, förståeligt att massmördare kan falla för dessa schabloner, men varför till och med lokalbefolkningen porträtteras med denna slappa generalisering och Barry Seal får carte blanche är ytterst bekymrande.

Men trots alla invändningar kan jag bitvis uppskatta idén med en historisk popcornfilm, där man låter underhållningen stå i centrum. Man tummar såklart på verkligheten men när till och med Ben Affleck gjorde samma sak i den Oscarsbelönade Argos flykt från flygplatsen, är det snarare ett tecken på att detta problem inte är endemiskt för American Made.

Tom Cruise har de senaste åren kämpat med att behålla sin roll som uppslagsverkets definition av en Hollywoodstjärna. Mission Impossible-serien är det enda Cruise just nu medverkar i som fungerar kommersiellt. Men med American Made visar ’’Tompa’’ upp en förmåga att göra en lite vuxnare men fortfarande fartfylld och underhållande film. Kanske har han till och med hittat hem ?

Betyg 6/10 

Bäst: Underhållningsvärdet och det stadiga tempot

Sämst: Den förfärliga porträtteringen av latinamerikaner som är så nära ren rasism man kan komma.

 

Silence Recension 

001

En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta. 

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen.  Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet 

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus  The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10 

Tillbaka till dåtiden

Hur länge skall vi fortsätta leva i dåtiden ? I ett klimat där allt blir mer tillgängligt och globalt, är årslistorna för föregående års bästa filmer eller spel fortfarande kvar i stenåldern. 

Creed,Steve Jobs,The Heightful Eight och usla Suffragette, har alla biopremiär i nästa års två mest sorgliga och tråkiga månader. Termen slaskmånader signalerar både filmklimatet och vårt sedvanliga svenska väder. Perioden januari till och med början av april innebär ofta bara en förlängning på föregående år. Det har varit likadant år efter år – de filmer som blir injicerade med reklamsteroider för att klara sig till Oscarsgalan ramlar in som berusade sjömän från 1800-talet, de är sena högljudda och ofta låter de mer än att göra något vettigt. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt skall behöva ondgöra mig över Oscarsgalan och hur den förvränger hela filmåret.

Anledningen till ännu ett ilsket vrål från min sida är de årliga listor som också börjar närma sig. FOTY (Film of the year) och GOTY (Game of the yrar) är förkortningar vi kommer se mer av än svensk julskinka och dåliga julkalendrar. Listor har blivit en självklar del av media, allt skall kategoriseras och jämföras mot årets slut.

Även vi kommer gå i detta ledband – om något mindre. Något som dock alltid återkommer min förvåning studerar diverse listors första plats och finner filmer från över ett år tillbaka som vinnare. Jag vet inte hur många som satte Scorseses The Wolf Of Wall Street som 2014 års absolut bästa film. Denna trend är inte hälsosam. Jag respekterar att det som är bra skall framhållas, men kan vi inte bara revidera förra årets lista när dessa försenade klossar faller ned ?

Prisceremonierna har tydliga riktlinjer – ofta idiotiska, men den som klargör att en film som skall vara gångbar för årets priser måste ha gått upp i Los Angeles före slutet av december, vore en standard som jag skulle betala dyrt för att få implementerad globalt.

Om en bildtidning utdelade årets bästa bil till 2013 års modell skulle kritkem var svidande och hatisk. Eller som dan vansinnes debatt som bedrevs en kort period för att nysläpp av gamla spel såsom The Last Of Us och Grand Theft Auto V skulle få ha en chans på 2014 års bästa spel.

Kan vi liva i nutiden och faktiskt bara inse att tåget gick för vissa filmer ?  Saker på nätet må vara skrivet i bläck, men ändringar och modifieringar kan ske snabbare än ljuset dessa dagar. Så min julönskning blir – inför en datum standard,riktlinjer eller bara allmän artighet genom att sluta titta tillbaka. Kan vi slippa ett 2017 där Steve Jobs och The Heightful Eight inte är i närheten av topplistorna ? De hör hemma nu, år 2015.   022

Stay calm, stay cool, stay in 2015.