The Children Act Recension 

0041

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En livlös och visuellt anskrämlig film som gång på gång trampar i klaveret. 

Filmatiseringar av Ian McEwans böcker och noveller fullkomligt dräller in för tillfället. Både On Chesil Beach och The Children Act besökte Toronto Film Festival – en utav världens mest väl ansedda filmfestivaler. Mottagandet har varit minst sagt mediokert och ett huvudsakligt skäl till att båda filmerna genomgått en oroväckande seg distributionsprocess. Något som är lätt att förstå efter att ha sett de slutgiltiga resultaten. I fallet med The Children Act så är det svårt för mig att analysera hur adaptionen från bok till film har hanterats då jag inte läst den litterära förlagan. 

Men ännu en gång så har McEwan varit direkt involverad i att skriva filmens manus. Jag hade hoppats att On Chesil Beach enbart var ett felsteg, att McEwan skulle kunna resa sig och faktiskt skapa ett manus som håller för en spelfilm. Tyvärr så är det tydligt att den talangfulle författaren inte klarar av att hantera filmmediet. The Children Act är en steril och poänglös sjusovare som aldrig vill vakna till liv, hela filmen ligger och snarkar som en sömndrucken bulldogg. 

Ett problem – bland oräkneligt många, är filmens brist på någon som helst energi, något som enbart kan bedömas som obefintligt. Vare sig det gäller relationskonflikten mellan Tucci och Thompson, eller alternativ och förvriden kärlek, så hanteras allt med ett sådant ointresse att det inte går att engagera sig på något plan. 

Den här håglösheten hjälps inte av att The Children Act är obeskrivligt ful att se på. Att finrum och  domstolar placerade i Londons centrum är pompöst inredda med sammet och dörrar av ek är givetvis inget stötande i sig, men när allting fotograferas med ett urvattnat foto som får allting att osa utav desinfektionsmedel så blir det outhärdligt att se på. 

0031

Zombie Queen 

Vare sig det är Londons mest klassisk landmärken eller anrika gods ute på landsbygden, så framstår allt som en massgrav från första världskriget, sorgligt och kusligt. Vidare så har alla aktörer sminkats som om de vore på väg att spela in en uppföljare till Universal Studios Dracula från 1931, med Bela Lugosi i huvudrollen. Samtliga skådespelare ser ut som om de är redo att göra ett gästinhopp i The Walking Dead. Trots detta visuella obehag, så lyckas inte regissören Richard Eyre förmedla någon som helst spänning. 

McEwan är i sina böcker genialisk att med små medel, åstadkomma enorm emotionell inverkan. Den finessen eller kunskapen blir här, precis som i On Chesil Beach, klumpig och tillkrånglad. Flera karaktärer är som hämtade ur ett brittiskt humorprogram som Monty Python eller Little Britain. Ingeting går att ta på allvar, samtliga skådespelare – minus Emma Thompson verkar också ha drabbats av någon allvarlig ånger då de insett vad de gett sig in i. Stanley Tucci är inte någon skådespelarkameleont, med sitt korta och korrekta manér, men så här ointresserad och menlös har jag aldrig sett honom. 

Fionn Whitehead som just kommit i land efter Christopher Nolans Dunkrik, får visa upp mer av sitt känslomässiga register än i den skärrade och anonyma rollen som brittisk soldat, men karaktären som Whitehead har givits är så illa realiserad att det är fullkomligt omöjligt att känna någon sorts empati för honom. 

007

Be Quick Or Be Dead  

Någonstans i filmens slutspurt så kollapsar allting och blir till någon sorts omvänd, billigare, samt tråkigare, version av Basic Instinct. Det blir ett av de mest tafatta försök jag sett till flörta med exploateringsfilmen. De misslyckade och nästintill obefintliga spänningsmomenten känns dessutom som stulna ifrån Yorgos Lanthimos förbisedda The Killing Of A Scared Deer. Det blir en sorts filmisk freakshow som bara kan liknas med att titta på de allra mest tragiska  avsnitten från Paradise Hotel.  

Endast Emma Thompson blir den minimala, och jag menar MINIMALA, ljuspunkten. Thompson är en skådespelarmaskin som har så mycket erfarenhet och professionalism att hon skulle kunna läsa upp slumpmässiga sektioner ur gula sidorna och få dem att blu fängslande. Då och då kan man också se spår av McEwans goda förmåga att skriva vass dialog. 

Utan Emma Thompson hade hela The Children Act kunnat skickas rakt ut med soporna, det är en  mördande tråkig historia som är lika blek och död som sitt zombie-liknande utseende. 

Betyg 2/10   

On Chesil Beach Recension

OCB Still 2

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Ett slarvigt och plumpt försök till att adaptera en utav litteraturens mest finkänsliga berättelser. 

Adaptioner är aldrig enkelt, framförallt om förlagan är så stark som Ian McEwans novell On Chesil Beach. Novellen är knappt tvåhundrasidor lång – så pass diskret och lågmäld att man skulle kunna höra hur en dörr stängdes på andra sidan jorden när den är som mest intensiv. Huvudpersonerna Florence Ponting och Edward Mayhew är reserverade, återhållsamma och delvis svårlästa. Författaren Ian McEwan gör ett helt extraordinärt jobb med att bygga upp deras farhågor, ambitioner och ångest. 

Tillsammans med David McCulloughs bok om president Truman, är On Chesil Beach den bok jag kan utnämna som min absoluta favorit. Det har sagts att en film adaption av just denna novell är nästintill omöjlig. Alla stora narrativa skeenden sker i det dolda, i karaktärernas sinne, historiken karaktärerna bär på behöver inte förklaras i närmare detalj, alla pusselbitar och gåtor besvaras mellan raderna. 

OCB Still 1

Hopplöst manus 

När detta nu skall bli film så måste en hel del förändras – något annat alternativ finns inte i det här fallet. Men metoderna och genvägarna som används genom filmens två timmar visar sig inte vara kompromisser utan rena övergrepp på källmaterialet. Mest häpnadsväckande är att Ian McEwan själv har deltagit och skrivit manus, hur resultatet kan vara såhär uselt förblir en gåta åt högre makter. Bokens intelligens och intensitet förvandlas till ett söligt gäspande där man ansträngt forcerar filmen genom plågsamt tillrättalagda tillbakablickar som skall fungera som narrativ ryggrad. Återigen är det tydligt att framgångar och förmågor inom ett medium inte ger garanterad kompetens inom ett annat – i det här fallet litteratur till filmmanus.  

Dialogen är närmast obefintlig i förlagan och då den träder fram så är den lika drabbande som en knytnävsslag i magen. Varenda stavelse är andlöst spännande och fylld med emotion. Här ersätts denna känslomässiga råstyrka av replikskiften som alltid rör sig i gränslandet till såpoperan. Saoirse Ronan är en utav filmvärldens mest hyllade och eftersökta aktriser, McEwan har själv sagt att Ronan var hans ideala val till att spela Ponting. Men inte ens Kathrine Hepburn eller Laurence Olivier hade kunnat hantera det monster till manus som Billy Howle och Saoirse Ronan nu har tilldelats, relationen mellan huvudpersonerna skall vara obekväm men absolut inte steril, skillnaden mellan dessa är monumental och helt avgörande i frågan om filmen fungerar eller inte. 

015

Fuskbygge 

Scenerna som skall vara plågsamt beklämmande blir istället ofrivilligt komiska, något som under inga omständigheter får ske. Novellen ramar in bröllopssviten som en fängelsecell med väggar som bara krymper, denna klaustrofobi blir aldrig närvarande då filmen ständigt slänger in andrum i form av återblickarna. 

Den stelbenta presentationen drar ned hela filmen, den största oförrätten är gentemot Pontings nyblivna make Edward. För att förenkla berättelsen så förvandlar man en mångbottnad karaktär till en grovhuggen knöl som aldrig går att sympatisera med. Billy Howles porträttering är i sin tur onyanserad och slätstruken. Ronan gör vad hon kan men verkar oinspirerad och uttråkad – något som hon delar med publiken. 

006

En förödande bulldozer 

Uppgörelserna som sker i boken är bland det mest tragiska och plågsamma jag någonsin upplevt. Här får den stora sorgen och desperationen aldrig sluka tittaren eller karaktärerna, allt blir bara en klumpig soppa som kör över allting med en bulldozer. Dominic Cooke gör sin regidebut som långfilmsregissör och känslan att det sakans någon form av rutin är uppenbar, bokens försiktiga tassande blir här till stampande fötter försedda med blyskor. 

Det enda tillfället då lite av McEwans subtila berättarteknik förekommer är i ett par scener helt utan dialog, där återskapar man i alla fall någon sorts fantombild av bokens bästa sidor. Men sedan så forsar dialogen in som från en trasig damm, den drar med sig allting och ödelägger en av tidernas vackraste berättelser. 

Även om man inte ens hört talas om McEwans novell så är On Chesil Beach en bedrövlig upplevelse som slarvar med det mest essentiella ingredienserna i ett effektivt drama. Och då det retuscherade och justerade slutet slår sönder det sista hoppet för någon sorts upprättelse så är jag beredd att gråta, fast av helt fel anledning… 

Betyg 2/10