The Children Act Recension 

0041

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En livlös och visuellt anskrämlig film som gång på gång trampar i klaveret. 

Filmatiseringar av Ian McEwans böcker och noveller fullkomligt dräller in för tillfället. Både On Chesil Beach och The Children Act besökte Toronto Film Festival – en utav världens mest väl ansedda filmfestivaler. Mottagandet har varit minst sagt mediokert och ett huvudsakligt skäl till att båda filmerna genomgått en oroväckande seg distributionsprocess. Något som är lätt att förstå efter att ha sett de slutgiltiga resultaten. I fallet med The Children Act så är det svårt för mig att analysera hur adaptionen från bok till film har hanterats då jag inte läst den litterära förlagan. 

Men ännu en gång så har McEwan varit direkt involverad i att skriva filmens manus. Jag hade hoppats att On Chesil Beach enbart var ett felsteg, att McEwan skulle kunna resa sig och faktiskt skapa ett manus som håller för en spelfilm. Tyvärr så är det tydligt att den talangfulle författaren inte klarar av att hantera filmmediet. The Children Act är en steril och poänglös sjusovare som aldrig vill vakna till liv, hela filmen ligger och snarkar som en sömndrucken bulldogg. 

Ett problem – bland oräkneligt många, är filmens brist på någon som helst energi, något som enbart kan bedömas som obefintligt. Vare sig det gäller relationskonflikten mellan Tucci och Thompson, eller alternativ och förvriden kärlek, så hanteras allt med ett sådant ointresse att det inte går att engagera sig på något plan. 

Den här håglösheten hjälps inte av att The Children Act är obeskrivligt ful att se på. Att finrum och  domstolar placerade i Londons centrum är pompöst inredda med sammet och dörrar av ek är givetvis inget stötande i sig, men när allting fotograferas med ett urvattnat foto som får allting att osa utav desinfektionsmedel så blir det outhärdligt att se på. 

0031

Zombie Queen 

Vare sig det är Londons mest klassisk landmärken eller anrika gods ute på landsbygden, så framstår allt som en massgrav från första världskriget, sorgligt och kusligt. Vidare så har alla aktörer sminkats som om de vore på väg att spela in en uppföljare till Universal Studios Dracula från 1931, med Bela Lugosi i huvudrollen. Samtliga skådespelare ser ut som om de är redo att göra ett gästinhopp i The Walking Dead. Trots detta visuella obehag, så lyckas inte regissören Richard Eyre förmedla någon som helst spänning. 

McEwan är i sina böcker genialisk att med små medel, åstadkomma enorm emotionell inverkan. Den finessen eller kunskapen blir här, precis som i On Chesil Beach, klumpig och tillkrånglad. Flera karaktärer är som hämtade ur ett brittiskt humorprogram som Monty Python eller Little Britain. Ingeting går att ta på allvar, samtliga skådespelare – minus Emma Thompson verkar också ha drabbats av någon allvarlig ånger då de insett vad de gett sig in i. Stanley Tucci är inte någon skådespelarkameleont, med sitt korta och korrekta manér, men så här ointresserad och menlös har jag aldrig sett honom. 

Fionn Whitehead som just kommit i land efter Christopher Nolans Dunkrik, får visa upp mer av sitt känslomässiga register än i den skärrade och anonyma rollen som brittisk soldat, men karaktären som Whitehead har givits är så illa realiserad att det är fullkomligt omöjligt att känna någon sorts empati för honom. 

007

Be Quick Or Be Dead  

Någonstans i filmens slutspurt så kollapsar allting och blir till någon sorts omvänd, billigare, samt tråkigare, version av Basic Instinct. Det blir ett av de mest tafatta försök jag sett till flörta med exploateringsfilmen. De misslyckade och nästintill obefintliga spänningsmomenten känns dessutom som stulna ifrån Yorgos Lanthimos förbisedda The Killing Of A Scared Deer. Det blir en sorts filmisk freakshow som bara kan liknas med att titta på de allra mest tragiska  avsnitten från Paradise Hotel.  

Endast Emma Thompson blir den minimala, och jag menar MINIMALA, ljuspunkten. Thompson är en skådespelarmaskin som har så mycket erfarenhet och professionalism att hon skulle kunna läsa upp slumpmässiga sektioner ur gula sidorna och få dem att blu fängslande. Då och då kan man också se spår av McEwans goda förmåga att skriva vass dialog. 

Utan Emma Thompson hade hela The Children Act kunnat skickas rakt ut med soporna, det är en  mördande tråkig historia som är lika blek och död som sitt zombie-liknande utseende. 

Betyg 2/10   

De Bedragna Recension 

003

Copyright UIP 2017

Fram tills sin avslutning är De Bedragna en utdragen, död och provocerande långsam historia som enbart bekräftar faktumet att Sofia Coppola är helt vilse i Hollywood. 

Sofia Coppola, engångsundret som tog filmvärlden med storm efter Lost In Translation och som spåddes bli en urkraft bland moderna filmskapare. Men sagan tog slut då Bill Murray och Scarlett Johansson fick sin sista kyss och de båda vandrade tillbaka till sin osäkra framtid.

Efter den makalösa urladdningen som var fylld med humor, insikt och underfundighet så irrade Sofia Coppola bort sig, inte helt olikt sin far Francis efter hans mardrömslika inspelning av Apocalypse Now.

Marie Antoinette var så upphaussad inför sin premiär att det inte kunde bli något annat än en besvikelse. Allt som gjorde Lost In Translation makalös hade ersatts av en prålig yta som enbart lämnade mig kall inombords.

Och efter det bakslaget var det som att Sofia Coppola gick in i väggen. Hennes senaste film The Bling Ring från 2013 med den som alltid helt erbarmligt usla Emma Watson, är en uppblåst och dryg åktur som inte kunde bestämma sig för om man skulle applådera eller bespotta filmens karaktärer.

001

Seg

De Bedragna är definitivt mer uthärdlig än att se ett gäng bortskämda och odrägliga småtjuvar härja omkring, men problemen som ointressanta karaktärer och alldeles för lågt tempo kvarstår. Coppola gör stillsamma filmer, det greppet har hon nyttjat sedan debuten The Virgin Suicides, där allting har fått ske i ett makligt tempo.

Men här tas denna egenskap till sin spets och resultatet blir närmast provokativt. I någon förvriden version av Sergio Leones värsta stunder i Once Upon A time In America, visar Coppola upp något sjukligt beroende kring att visa upp närbilder på rengöring och urvattnande av en tvättsvamp.

Om Sofia Coppolas tidsbild skulle överföras till verkligheten skulle ett dygn vara minst 70 timmar långt.

004

Gräsligt fult foto 

När vi ändå diskuterar det visuella och i synnerhet fotot, så har man valt ytterligare en väg som skapar stor ilska. 1800-talets Amerika var en emotionellt dämpad plats, där känslorna fick stängas inne. Men för att kunna göra en film där karaktärerna stramar emot och döljer sitt innersta, krävs det en intimitet. Man måste ha de bästa av skådespelare som kan förmedla stora känslor genom små gester.

Tyvärr så är detta omöjligt pga två skäl, det första är ett foto som är så murrigt och fult att det knappt går att urskilja om det är Nicole Kidman eller Kirsten Dunst som står i förgrunden. Allting belyses nästan bara av stearinljus, det är lättare att navigera inne på den Madame Tussauds nedsläckta skräckkabinett.

Just de nämnda skådespelarna är också helt askgrå – på alla fronter. Inte nog med att hela färgpaletten är som en bild av Tjernobyl efter härdsmältan, sminkningen får samtliga aktörer att se ut som något som hör hemma i The Walking Dead.

Ätit spik

Elle Fanning, Kidman och Dunst ser alla ut att ha fått spik serverat till sig av cateringfirman. Till och med de fnissiga skoleleverna verkar ha bevittnat Sundsvall brinna ned. Trots att bakgrunden är det omåttligt brutala inbördeskriget mellan syd och väst, så verkar denna lilla skola vara en oas som inte alls blir påverkade av utsvultna soldater och massmord på slagfälten, trots att hela regementen marscherar förbi.

Så med sitt provocerande låga tempo och skådespelare som enbart inspirerar till sorg, så är De Bedragna en ren ångestbomb, som inte på något sätt får mig att se fram emot att behöva spendera nittio minuter med denna manodepressiva domedag.

När till och med Suffragette med Carey Mulligan i huvudrollen framstår som Die Hard vet man att något är fel.   

sub-buzz-9584-1497641705-2

En tryckande final

Men så helt plötsligt händer något, i en hastig tredje akt så vaknar Coppola till liv och verkar inse att hon faktiskt regisserar en film som allmänheten skall se. Då drar hon fram sin skarpaste dramatik och skapar en tryckande stämning. Då lyser plötsligt Nicole Kidman upp och får mig att intressera mig för hennes blottade elever.

Det ser fortfarande bedrövligt ut och Kristen Dunst verkar ha lika mycket intresse av sin instats   som för sin årsgamla skattedeklaration. Men tillslut så får jag lite mer förståelse för berättelsens styrka. Det tillkommer ett djup som vi inte sett skymten av tidigare.

Genom denna försenade uppryckning räddas filmen från ett totalt bottenbetyg. De negativa faktorerna är dock så stora att det inte kan benämnas som något annat än ett totalt slöseri med tid och energi.

Betyg 4/10