Robin Hood Recension


All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018 

Summering: Lösskägg, plastsvärd och estetik hämtat ur en dödsmetall video, detta är så uselt att det tangerar komik. 

Det bästa som kan sägas om Robin Hood är att det inte är en ny King Arthur: Legend Of The Sword. Men om så hade varit fallet så hade det varit historiskt, Guy Ritchie uppfann en helt ny sorts bottennivå med den monumentala kalkonen. 

Vid det här laget finns det fler versioner av banditen med smak för ekonomisk jämställdhet, än det finns gula taxibilar i New York City. Kevin Costner och Errol Flynn är bara en handfull aktörer som åtagit sig rollen. Det krävs en hel del för att rättfärdiga ännu en filmatisering. Den senaste filmversionen som regisserades av Ridley Scott, hade åtminstone en väl tilltagen budget, det var snyggt och välgjort men som med de flesta av Scotts filmer under 00-talet, så var det en konceptuellt urtråkigfilm utan större inspiration. 

Scott kan – tillskillnad mot den nuvarande regissören Otto Bathurst, stoltsera med att faktiskt ha jobbat inom filmindustrin i över 40 år. Bathursts CV är närmast icke existerande, förutom ett par inhopp som regissör för bla ’’oförglömliga’’ TV-serier som Urban Gothic och Hysteria, så ekar det tomt i erfarenhetsspalten. Vad en regissör med så lite rutin, skulle kunna tillföra något så slitet  som Robin Hood, förblir en fråga som vi aldrig kommer att få svar på. 

Att hitta ett primärt problem med Robin Hood är i det närmsta omöjligt, det är som att gå in i ett fördömt hus och försöka gräva fram något av värde. Scotts film må har varit en trist axelryckning, men det visuella kunde man inte ifrågasätta. Att Bathurst saknar vana att regissera långfilmer blir tydligt från första bildrutan, Robin Hood fullkomligt osar av billig – riktigt billig, TV-film. Detta får nyårsplågan Ivanhoe att framstå som en produktion i världsklass. 

’’It’s only a model…’’

Det skamlöst billiga  samt fula utseendet, tillsammans med en katastrofal berättarröst från huvudrollsinnehavaren Taron Egerton, gör parallellerna med Monty Python And The Holy Grail oundvikliga. Där man i den klassikern skämtade om att Camelot enbart var en modell, så gnisslar Bathurst istället tänder och försöker ilsket övertyga publiken med kulisser och dekor som verkar vara hämtade från Richard Hoberts superfiasko Tre Solar med Lena Endre i huvudrollen. 

Nottingham är – i verkligheten, en pittoresk stad som upplevt industrialisering, men i denna version av Storbritannien har staden förvandlats till något som ser ut som en billigare version av Tolkiens mardrömslika landskap Mordor. I sina bästa stunder ser Robin Hood ut som en vedervärdig musikvideo för något namnlöst dödsmetall band, där man kastar in eld och mörker i kombination med bedrövlig musik. 

Filmens budget sägs ligga runt 100 miljoner dollar, vart de pengarna har tagit vägen kan också läggas till i frågeformuläret kring varför denna film ens existerar ? Ett redan gräsligt utseende förvärras av ett närmast skogstokigt användande av slow motion. 

Flaxande slow motion 

Detta påfund bör användas selektivt och då man har förmåga att faktiskt hantera det. Om någon nu har drömt om att se hur Taron Egerton, LÅNGSAMT, grimaserar då han förbereder sig på att avlossa sin plastiga pilbåge, så har drömmen blivit sann. 

Varenda actionsekvens följer samma mönster – skådepelare springer i cirklar och flaxar med armarna. Koreografin och själva kompositionen är så överarbetad och stel att vartenda slagsmål snarare känns som en steril dans. Om man nu skulle klippa bort de delar som involverade slow motion eller den genomusla koreografin, så skulle speltiden förmodligen kunna reduceras ned till en halvtimme, även då så är det trettio minuter för mycket. 

Engagemanget från någon av de inblandande står inte heller rakryggat, Taron Egerton ser lika bekväm ut som den gången vår egen kungafamilj skulle visa det svenska folket hur man utförde ett klassiskt julbak. 

Ben Mendelsohn är vanligtvis en formidabel aktör, australiensaren har alltid gett sina rolltolkningar närvaro och intensitet. Denna gång har Mendelsohn reducerats till att uppfylla varenda antagonistisk klyscha som finns till hands, antalet ondskefulla skratt och urfåniga monologer är oräkneliga. 

Jamie Foxx medverkar också på ett hörn som Lille John. Efter insatsen som Ray Charles, borde Foxxs karriär tillägnas någon sorts doktorsavhandling i hur man sumpar allt… Med ’’fantastiska’’ karriärsval som The Amazing Spider-Man 2 och Valentine’s Day, så kan man undra om Foxx lyckats ordna någon försäkring i bästa The Producers-anda, där kalkonerna förr eller senare skall ge avkastning via försäkringspengar. Denna gång är Foxx återigen ute på hal is med en insats som pendlar mellan apati och avsmak. Övriga skådespelare bör inte ens analyseras i närmare detalj, detta utav respekt för deras fortsatta karriärer.  

Disaster Artist 

Tafatthet och meningslöshet är själva kontentan av hela Robin Hood, försöket att vara en fräck och modern matiné misslyckas då man saknar all form av nödvändig kompetens. Berättelsen har så dålig puls att man kan dödförklara den omedelbart. Tillråge på det så är flera partier närmast stulna från Ridley Scotts film, varför man berättar en snarlik historia ännu en gång är inget annat än fullkomligt vansinne. 

Det går tillslut så långt att man inte kan undvika att skratta åt hela travestin. Precis som scenen ifrån förra årets The Disaster Artist – då den katastrofala filmen slutligen har premiär, så viker man sig nästan dubbel av skratt utav uselheten som utspelar sig på duken, det går inte att se det här som något annat än ett gigantiskt skämt.

Betyg 1/10         

Ready Player One Recension 

0014

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

Summering: Den perfekta TV-spelsfilmen har anlänt. Sprängfylld av popkulturella referenser och ett fantastisk soundtrack så har Steven Spielberg gjort sin mest underhållande film på nästan trettio år. 

Steven Spielberg har nog inte gjort en såhär underhållande och ungdomlig film sedan Indiana Jones And The Last Crusade. Förvisso har vi ingen mästerlig duo i Harrison Ford och Sean Connery, men det är orimligt att begära.

Spielberg har överlag lyckats bra med sina dramatiska filmer de senaste åren, de tillfällen han gett sig på action och äventyrsgenren så har det fallit framstupa. Försöken har varit flera och nästan alltid misslyckade, War Of The Worlds var välgjord men misslyckades kapitalt med att hitta en bra lösning för slutet, Tintin: Enhörnings Hemlighet blev en digital sandlåda från ett daghem och The BFG vill nog alla inblandade bara glömma bort.

0082

Standing On The Shoulders Of Giants

Hollywood har – trots flera katastrofala försök, aldrig lärt sig läxan eller förstått hur man skall adaptera interaktiva spel. Hur duktiga och drivna personer man än hittat att regissera eller producera så har resultatet alltid slutat med att filmen begravs till sjöss och sedan raderas ur publikens minne. Ready Player One kan vara den första gången som en spelfilm lyckas med att hylla och bejaka spelmediet.

Spielberg fångar tjusningen där man skapar virtuell gemenskap, möter faror med sina digitala vänner och där enbart fantasin sätter gränser Till sin hjälp har man lyckats få med sig flera kända spelvärldar och karaktärer. Ready Player One är fullkomligt överfylld med popkulturella referenser, detaljer, och gästinhopp. Det krävs både en och annan visning för att snappa upp allt. Trots denna flod av hänvisningar och hyllningar, så blir det aldrig överdrivet eller insnöat. Spielberg ägnar knappt någon tid noga peka ut alla popkulturella framträdanden. På så sätt undviker man att göra hela filmen till en monoton lista där man livlöst prickar av punkter.

Även om Ready Player One aldrig förlorar siktet i den här djungeln av popkultur, så består en stor del av behållningen utav att se sammankomsten mellan diverse universum och karaktär. För de som inte ens haft tanken på att närma sig en spelkontroll så förloras lite av den spontana glädjen att upptäcka ett litet påskägg i form av ett föremål eller karaktär från ett omåttligt populärt spel.

024

Be Here Now 

Ready Player One är en dagsfärsk vara som drar nytta av sin aktualitet, men samma sida av det myntet innebär att det är svårt att se hur filmen skall lyckas vara relevant i framtiden. Flertalet av referenserna är från relativt nya filmer och spel. Vi vet att den tidsresande bilen DeLorean från Back To The Future är en tidlös symbol för äventyr, detsamma kan inte sägas om andra referenser som med stor risk inte kommer att verka särskilt fyndiga de kommande åren.

Spielberg verkar vara ute efter att fånga essensen av dagens olika moderna underhållningsmedium, andra regissörer hade nog hittat både ett eller annat sätt att kritisera och förlöjliga de olika subkulturerna som vi får se. Tursamt nog så har Ready Player One en positiv syn till nördkulturen och dess spänningssökande som innebär att dela spelupplevelser med andra.

Vårt nutida behov av att stirra på skärmar har i denna framtid istället blivit till interna burar där man kopplar upp sin syn och kropp till ett nätverk. Det är slående likt dagens udda normer, Spielberg väljer att närma sig detta genom en stor mängd humor.

Filmen riktar sig huvudsakligen åt den generation som växt upp med digitalunderhållning, således hade det varit förödande om regin och energin inte hade varit av samma kavata natur. Spielberg känns ungdomlig och fylld av entusiasm inför projektet. Starten studsar fram som Tiger från Nalle Puh till tonerna av ett helt fantastiskt soundtrack. Det borde räcka med att nämna att Bruce Springsteen också medverkar med ett spår för att verkligen framhålla vilken fantastisk spellista man har framställt.

I diverse trailers och klipp kan man få intycket av att Ready Player One ser ut som en riktigt plastig historia, med uppenbart onaturliga animationer och risiga renderingar av människor. Detta visar sig istället vara ett mindre genialt beslut, de scener som utspelar sig utanför den digitala världen The Oasis är till största del uppbyggda med riktig rekvisita och scenografi. Då vi äntrar den här fantasivärlden är allt tydligt syntetiskt något som skapar ett behagligt avbrott mot den gråa verkligheten.

Detta utseende gör det också lätt att kombinera den excentriska blandningen utav robotar och spelhjältar. Konceptet att slänga ihop allt detta till en enda stor kompott kunde ha slutat i en otäck krasch, så är inte fallet och resultatet är – oftast, lyckat. Jag uppskattar även beslutet att inte göra huvudpersonerna till juvenila dagisbarn, de är sannerligen inte avgrundsdjupa karaktärer, men de är tillräckligt robusta för att bli sympatiska, det här kan vara Spielbergs starkaste personregi på väldigt länge. Man smyger inte heller in någon osmaklig mängd patos eller flummiga funderingar likt syskonen Wachowskis Matrix-serie.

Självfallet kan inte Spielberg hålla sig ifrån att referera till lite av sitt eget arbete under 80-talet genom diskreta likheter i berättelsen. Kompisgänget som leds av Tye Sheridan kunde lika gärna ha varit äldre versioner av Elliot och hans anhang från E.T.
Ungdomlig vänskap är ett tema som verkar tidlöst och odödligt för Spielberg. Sheridan och Olivia Cooke gör båda två starka insatser, deras kemi är bisarrt nog som bäst då de är animerade. Den solida Ben Mendelsohn verkar ha blivit fast i rollen som ständig antagonist, tyvärr så är manuset han arbetar med lövtunt och magert. Filmen är som sämst då den avviker från sin enkla story som i grunden handlar om att finna en MacGuffin.

0042

Champagne Supernova 

Motivationen och intentionerna för Mendelsohn och hans samling av korporativa skurkar är banal och underutvecklad. Detsamma kan sägs om flera element som aldrig förklaras eller presenteras utförligt. Slutet är något för långt och ett flertal sektioner kunde ha kunnat redigerats för att undvika vissa svackor i tempot. Komplexitet är inte filmens starka sidan och det är då den anammar action och äventyr som det verkligen kommer till liv. Den mest imponerande spektaklet sker i ett helt fantastiskt furiöst race i ett virtuellt New York.

Ready Player One är allt som Tron Legacy borde ha varit, snygg, stilistisk och energisk. Aldrig tidigare har en film fångat spelvärldens bästa sidor såhär väl. Det är två timmar och tjugo minuters kvalitativ underhållning och det räcker långt då den är såhär gemytlig.

Betyg 7/10

Rogue One: A Star Wars Story Recension 

026

That’s not a moon, it’s a tour de force… 

Efter alla turer med re-shoots och stort hemlighetsmakeri, känns det lika livsavgörande för Kathleen Kennedys ’’nya’’ Lucasfilm som när The Force Awakens anlände för ett år sedan. Alla inklusive Lucasfilm/Disney känner fortfarande av ängsligheten från den tiden Star Wars var lika kul som ett getingbo över sängen. Rogue One måste bli strålande, till och med genial, visa vart skåpet skall stå en gång för alla. Och för att citera barnboksförfattaren Eva Bexell; så är Rogue One en buffé i ek, stor som dödsstjärnan själv, så stor till och med att dess största svaghet blir skalan som leder till ett marginaliserat utrymme för karaktärerna.

Fördärvande vackert 

Sedan den första stillbilden med samlad ensemble visades upp har en sak stått helt klart…

Rogue One skulle bli en vacker film. Den där otroliga ensemblebilden fick mig att springa cirklar runt kvarteret. Regissören Gareth Edwards som alltid haft en oerhörd känsla för bildkomposition har satt ihop den stiligaste Star Wars berättelsen någonsin.

Enorma landskap blandas upp med vyer och grandiosa rymdskepp. Det framkallar så mycket rysningar att jag känner behovet att greppa en yllefilt och värma mig. Trots att filmen fullkomligt bombarderar med mäktiga bilder så blir det aldrig svulstigt eller klumpigt. Att inte se Rogue One på en rejäl bio är som att behöva beskåda Picassos Guernica i frimärksformat.

Mörk och smutsig 

I en hård och karg introduktion står det klart att detta inte är ännu ett matiné äventyr med rötterna i Buck Rodgers och Flash Gordon. Istället tittar man på Tarantinos Inglorious Basterds och Sergio Leones enorma Once Upon A Time In The West. Edwards ger oss en mörk och hård insyn i ett universum som ofta kallas ensidigt banalt med sin enkla uppdelning i ljust och mörkt.

Rogue One fortsätter i Force Awakens fotspår med fysiska kulisser och platser. Man blir förförd direkt och luras in i ett kaninhål som inte har någon återvändo. Den här världen är smutsig och jordnära. Man hänförs över allting, ljussättningen, kompositionen…

Produktionsdesignen spelar i precis samma liga. Den nya Death Trooper soldaten är en fullkomligt skräckinjagande gestalt.

Det är till och med så mångfacetterat och engagerande att jag bollar med den oförlåtliga tanken om inte Kathleen Kennedy borde godkänna en remake av A New Hope med Rogue One’s sanslösa känslan för estetik och detaljer.

En kärlekshistoria 

Gareth Edwards är precis som J.J Arbrams helt förälskad i den här världen. Edwards tidigare kända brister som regissör – brist på fokus och intresse för berättandet, är som bortblåsta när han vandrar in i ett universum som många kategoriserar som större än livet.

Det finns en sådan värme och entusiasm i samtliga av Rogue One’s scener. Även de gångerna då Edwards tangerar att överdriva med referenser eller vinkningar till tidigare filmer, går det att förlåta i och med den oerhörda passionen som flyter genom filmens celluloidådror. De mer nostalgi prövande stunderna kommer förmodligen splittra publiken, ett läger kommer se dem som överflödiga och för andra blir det total nördextas, för min egen del faller jag i den andra kategorin. Vissa framträdande framkallar andnöd.

God men för marginaliserad ensemble 

Vi får en ensemble – som förutom en katastrofalt överspelande Forest Whitaker, är lätt att tycka om. Felicity Jones ger Jyn Erso en stenhård yta med ett mycket ömtåligt inre som hon balanserar strålande. Diego Luna ger en dubiös och mångfacetterad rebellkapten i Cassian och ger för första gången någonsin i en Star Wars-film en hjältekaraktär med en mer realistisk moral än ont eller gott.

Donnie Yen och Wen Jiang får stereotypa karaktärer men är oerhört sympatiska. Alan Tudyk som K-2SO kan bara beskrivas som genial och är förhoppningsvis en framtida klassiker, K-2SO stjäl varenda scen och får mig att säga ’’jag vill ha en’’.

Nu skall måste det tyvärr sägas att karaktärsgalleriet är filmens stora svaghet. Och då inte porträtten utan mängden tid.

För även om vi får superba aktörer och välskrivna figurer så är Rogue One så enorm i sitt spektakel att karaktärerna får spela andra fiol. Det är egentligen ett gott tecken då man finner sig att önska minst en timme till av en film, men samtidigt känns det synd att såhär starka personer inte får mer utrymme och svängrum.

Ben Mendelsohns skurk inger till en början hopp om något helt extraordinärt men det två mycket snabba timmarna tillåter inte Orson Krennic att växa till en mytomspunnen legend som tex Kylo Ren.

Det är synd då Star Wars nu börjar innebära rejält välgjorda porträtt från både författare och aktörer.  Sedan förekommer såklart de vanliga skutten i logiken. Det är dock inte alls lika långsökta som vissa av The Force Awakens slumpmässiga sammanträffanden.

En helt obeskrivlig final 

Men en Star Wars upplevelse är i slutändan om scener som får publiken att tappa hakan och skrika halsen ur led. Och återigen blir det fullträff för Rogue One.

Jag står mållös inför de otroliga uppvisningarna i rymdkrig och markstrider. Det är full ös från början till slut. Det finns en puls här som slår som ett nyfött hjärta. Finalen är fylld till bredden med grandiosa datoranimationer men känns trots det närvarande och medryckande. Det finns inga ord för den sista tredjedelen. Man måste ta fram alla superlativ bomber och granater i världen för ens närma sig en vettig beskrivning.

Det är på gränsen till glädjetårar. Det saknar motstycke och är utan tvekan en av de mäktigaste stunderna jag upplevt på en bio. Det är som någon galen rockkonsert med Pearl Jam eller Bruce Springsteen där de startar om sitt mest tokiga extranummer igen och igen.

Rogue One är långt ifrån felfri eller perfekt. Jag hade önskat mig än mer djupdykningar i Jyn,Krennic och övrig ensemble, och att filmen var minst trettio till fyrtio minuter längre. Det finns inte många gånger jag haft ett behov av mer av allting i en film.

Flera kommer säkerligen avfärda Rogue One som ihålig och fattig samt sentimental i sin nostalgi. Men en film som får mig att gapa som en fågelholk och vilja dra på mig en Stormtrooper dräkt måste ha gjort något stort känslomässigt.

Jag skrev för en tid sedan en artikel om hur min första Star Wars film – Return Of The Jedi inte gav de bästa förutsättningarna för en livslång Star Wars kärlek. Trots det har originaltrilogin ändå levt med mig, varenda replik är som ett födelsemärke. Men i och med Force Awakens och Rogue One slutar Star Wars vara barnminnen och blir istället något stort som alltid kommer vara med mig…. always….

Betyg 9/10 

Bäst: Den visuella biten som helt fördärvar själar i sin skönhet och finalen,finalen,finalen och återigen finalen.

Sämst: Att hela karaktärsgalleriet får se sig besegrat av filmens enorma skala.

Fråga: Kommer någon kunna undvika glädjetårarna ?