Ad Astra Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Regissören James Gray fortsätter att sätta sitt namn på de projekt han tar sig an – bokstavligen, för bortsett från en kraftfull Brad Pitt och fåtal intressanta funderingar kring människans destruktiva konsumtionsbeteende, så är Ad Astra precis så färglös som sin regissörs efternamn. 

James Gray har sedan We Own The Night kört fast i ett mönster där han aldrig lyckas göra någonting av berättelser med potential. Den nämnda kriminal-thrillern såg på utsidan ut som en energifylld och emotionell gangstersaga, men James Gray uppvisade en klåfingrighet, där han desperat försöker ge sina filmer ett djup som varken finns eller som han ens har kompetens för. Det ägnas massvis med tid åt nonsens och utfyllnad som känns helt överflödig och ihålig. 

Suverän Brad Pitt 

Ad Astra är utan tvekan Gray mest ambitiösa produktion, ur ett tekniskt perspektiv. Med sina Tarkovsky och Kubrick-influenser, så är det inget fel på de visuella ambitionerna. Och tillskillnad mot Grays tidigare arbete så kommer man en bra bit på vägen med hjälp av en strålande Brad Pitt i huvudrollen. Pitt har sedan länge brutit sig loss ut det otacksamma ”anställd för sitt utseende”-facket. Och med sin färska och minnesvärda insats i Quentin Tarantinos Once Upon A Time In Hollywood, så borde alla tvivel om Pitts talang som skådespelare vara eliminerade. 

Här så tillåts Pitt agera i det tysta, astronauten Roy McBride är stoisk, tystlåten och grubblande, karaktärsdrag som kunde gjort karaktären outhärdlig. Men Pitt skapar en gåtfullhet som fascinerar. 

Därför är det närmast tragiskt att James Gray väljer att överrumpla denna solida insats med en bunt inslag som demolerar publikens möjlighet för personlig reflektion. En bra insats behöver inte understrykas med fruktansvärd dramatik eller en påträngande berättarröst, men båda dessa styggelser sticker upp huvudet tidigt och vägrar försvinna. 

Horribel berättarröst 

Där Pitts skådespel är utmärkt, så är dennes berättarröst så livlös att man kan fråga sig om man spelat in detta segment då superstjärnan just vakant upp efter en sen afton. Visserligen så är det förståeligt att denne visar ett sådant måttligt intresse för detta tragiska inslag. Scener som Pitt  agerar med strålande ansiktsmimik förmedlar stora känslor utan att kännas svulstig, men detta förtas av den inre monologen som blir till en pekpinne rakt in i tittarens öga. 

Och när vi rör oss ifrån ankaret – som är Brad Pitt, så finns det nästan ingenting höja ögonbrynen för. I en sekvens görs en mikroskopisk observation över mänsklighetens konstanta vilja att förvandla det exotiska till det familjära, en punkt som både känns intressant och drabbande, men detta överges för malande sekvenser där Gray krystar sin berättelse, allt för att få det hela att verka mer märkvärdigt än den enkla popcornfilm som Ad Astra faktiskt är. Att kalla det ytterst pretentiöst vore allt för generöst. 

Djupdykning vid strandkanten 

Gray försöker skapa ett artificiellt djup som leder till att man fokuserar på helt fel områden, det blir mängder av sekvenser där fasansfull dialog pågår i evigheter. Alla försök till dramatik och  grubblande funderingar blir som ett djupdyk vid en strandkant, resultatet orsakar både smärtor i kropp och huvud. Man kanske borde känna sig lyckligt lottad att man inte kan höra biopubliken skrika av tristess ute i rymden…  

Visuellt är det inte heller någon dans på rosor, den fantastiska fotografen Hoyte van hoytema står förvisso för filmens foto, men här så leder dennes förkärlek för analogt foto till ett platt fall. Då majoriteten av filmen består av klaustrofobiska närbilder så blir den – överdrivet, analoga kornigheten inte anakronistiskt snygg utan rentav gräsligt ful. Ad Astra har flera vackra bilder som kunde vara som hämtade ur valfri film från Cosmonova, men med en platt färgpalett och sin otäckt närgångna kamera så blir hela filmen syrefattig och ytterst svår att betrakta ur en visuell ståndpunkt. 

Platt fall

Även om Brad Pitt glänser så faller Ad Astra på klumpig regi, ett fult utseende och en lövtunn story. Varför en rak och enkelspårig underhållningsfilm skall vara såhär glåmig är lika svårförståeligt som vårt universums egen storlek. 

Betyg 4/10 

Quick Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Den största svenska rättsskandalen i modern tid har blivit till en filmbluff utan dess like. 

Sagan om Sture Bergwall är så ofattbar och provocerande att den knappt går att greppa. Det handlar om giriga bluffmakare, karriärister och lögnare, som alla spelat hat ett finger med i en rättsskandal utan dess like. 

Varför man då gett Mikael Håfström privilegiet att göra film av denna juridiska soppa är nästan lika galet som att Christer van Der Kwast fortfarande har sitt jobb kvar som åklagare. Efter succén med filmatiseringen av Jan Guillous Ondskan, så begav sig Håfström över atlanten för att regissera ett gäng gräsliga b-filmer. 

Likt sin landsman Lasse Hallström – då denne gjorde Hypnotisören, så vänder Håfström nu skutan hem efter en – minst sagt, misslyckad karriär utomlands. Men tyvärr verkar tulltjänsten ha missat att konfiskera alla kalkontendenser som Håfström injicerade ’’mästerverk’’ som Derailed med. Hela skandalen kring  Thomas Quick är paradoxal, den är både dramatisk men ändå ytterst tam. Eftersom samtliga av Quicks/Sture Bergwalls morderkännanden är falska, så finns det egentligen väldigt lite att utforska då det kommer till makabra och blodiga mord. 

En thriller i det tysta 

Själva spänningsmomenten borde ligga närmare Alla Presidentens Män, där undersökandet och jakten på sanningen är det som driver filmen framåt. Filmen baseras på journalisten Hannes Råstams arbete kring fallet samt den bok som utgavs postumt efter hans död – Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare. Det behövs inga tillkrånglade tillbakablickar eller bisarra stilistiska grepp för att göra denna berättelse intressant, korruptionen och lögnerna är minst lika chockerande som blod och mord. 

Men Mikael Håfström är inte intresserad av att göra en thriller som utspelar sig i arkiv och bakom datorskärmar. Likt ett litet barn – som har svårt att tygla sig på en tråkig skollektion, så tar Håfström första tillfället i akt och leker David Fincher, hela starten, samt flertalet flygbilder över tex Stockholm, är ren och skär intellektuell stöld från Finchers Zodiac eller hans Millenium filmatisering. Finchers Zodiac hade kunnat vara en fantastisk inspirationskälla för Quick, då även den handlar om journalistiskt arbete som stöter på både fram – och motgång. Men Håfström vill snarare göra en svensk version av Seven, de hårda och snabba klippen är bara ett fåtal exempel på det mest patetiska av Fincher-komplex. 

Håfström verkar inte lita på att det finns mer än tillräckligt med substans i det enkla för att få publiken intresserad och fastspikad i sina biofåtöljer. Filmen understryker konstant hur farligt och oförlåtligt hyckleri och lögnaktighet kan vara, därför känns det helt schizofrent att Håfström gång på gång iscensätter ett gäng sekvenser där man visar upp våldsamma mord – som Quick påstods ha genomfört. 

Varför detta tar upp dyrbar tid är fullkomligt barockt, Håfström tar ingen hänsyn till att denna rättsskandal är lika känd i svensk historia som sagan om Stig Bergling. Att man försöker instifta något sorts tvivel kring Bergwalls delaktighet känns som ren och skär idioti. 

När Håfström tystnar 

Sättet flera saker och ting presenteras framkallar ofrivilliga skrattsalvor, då Jonas Karlsson – i rollen som Råstam, först möter Bergwall så iscensätter Håfström det hela som då Jodie Foster först mötte Anthony Hopkins Hannibal Lecter i När Lammen Tystnar. Till detta har man klistrat på ett soundtrack som låter som en exakt kopia av John Williams tema till Steven Spielbergs Hajen

Och i någon sekvens senare så får Håfström för sig att leka Quentin Tarantino, med dånande popmusik och lustig klippning… Förvirringen är lika total som efter det svenska riksdagsvalet 2018. 

Dessa patetiska beslut berövar filmen på någon om helst trovärdighet eller auktoritet, detta til trots att man försöker tillskriva sig legitimitet med hjälp av text som stoltserar med datum och namn för alla inblandade karaktärer. Här görs också ett svidande misstag då filmen helt och hållet glömmer bort att kritisera – eller ens inkludera Göran Lambertz, som spelade en avgörande roll då det kom till att ställa Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Sven Åke Christianson till rätta för sitt förkastliga arbete. 

Det rent dramatiska innehållet är inte heller något att hänga i julgrannen. Kemin mellan Jonas Karlsson och Alba August finns inte så långt ögat kan nå, denna duo känns avslagen och nästan uttråkade.  

En fantastisk David Dencik

Vad som räddar Quick från total undergång är David Dencik i rollen som Bergwall. Dencik lyckas visa upp galenskapen, passiviteten och Bergwalls enigmatiska kvalitéer. Dencik bygger upp en empati som inte känns förhärligande. Dessutom så är Dencik skrämmande lik Bergwall i utseendet med hjälp av ypperligt smink.        

För att vara en film om en av de största svenska bluffarna genom tiderna, så är ironin total då Mikael Håfström lyckats knåpa ihop en ren och skär filmbluff med obegripliga inslag och kass dramatik. Ett rättsövergrepp är inte en lekstuga utan en tragedi, synd då att Håfström inte begriper skillnaden mellan de två. 

Betyg 2/10 

Bad Times At The El Royale Recension

009

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Drew Goddard är full av självgodhet och pretentioner, detta leder till en film som aldrig får nog av sig själv, men en som publiken känner sig illamående av bara några få minuter in.  

Titeln säger allt… den svåra eller dåliga tiden, spenderad på motellet i regissören Drew Goddards senaste film, är lika roligt som då lantbrukare upptäcker att hela årets skörd just blivit förtärd utav gräshoppor eller andra skadedjur. 

Att Drew Goddard känns både frustrerad och ofokuserad är kanske inte så konstigt efter allt han behövt genomlida. Efter The Cabin In The Woods verkade den universella Hollywood-drömmen vara en verklighet. Goddards lilla skräckfilm hade både identitet och humor, att Joss Whedon hade ett finger med i spelet var uppenbart då allt kulminerade i någon sorts våtdröm för skräckfantasterna och nördarna. 

Goddard var efter detta påtänkt att regissera och även skriva manus till Sinister Six – en grupp som innehåller några av Spider-Mans värsta fiender. Sony var i full gång med att försöka gå vidare efter den bedrövligt dåliga The Amazing Spider-Man 2. Drew Goddard sades ha en tydlig vision för filmen, men allt förarbete med manus etc, blev till sand i händerna när Sony valde att inleda ett samarbete med Marvel Studios och således ”överge” Spider-Man. Hårt arbete som går till spillo är sällan en trevlig upplevelse, Goddard har i flera intervjuer talat om sitt skrotade manus och hur han gärna hade velat se det bli till en färdig film. 

Nu senast var Goddard förknippad med ett annat serietidnings projekt – X-Force, där Deadpool, Cable och resten av de rekryterade bråkstakarna från den andra filmen, fortsätter sina galna upptåg. Men även här kom Marvel Studios/Disney in i bilden och ”förstörde allt’’ med sitt uppköp av 20th Century Fox. X-Force och eventuella Deadpool uppföljare är just nu i limbo då de båda företagen bara inväntar den stundande sammansvetsningen. 

Goddard har inte varit aktiv som långfilmsregissör sedan 2012. Och efter att ha sett Bad Times At The El Royale, önskar jag att Goddard hade fortsatt sin tjänstledighet från regissörsjobbet om det inneburit att vi sluppit detta. 

0031

En lek med klicheer

The Cabin In The Woods hade en budget som – i jämförelse mot andra Hollywood produktioner, var lika liten som ett knappnålshuvud. Utvärtes såg det ut vara ännu en dussinproduktion som lutade sig mot fossila slasherfilmer som Fredagen den 13’e. Men Joss Whedon – som stod som manusförfattare, är minst sagt bevandrad i nördkulturen och dess många klyschor. 

Alla fördomar och numera välkända skräckfilmsklichéer användes på ett humoristiskt och ironiskt sätt. Publiken fick skratta ganska gott åt diverse fåniga inslag – som att karaktärer givetvis separerar ifrån gruppen och på egen hand går ned i den mörka källaren. Upplösningen var nästintill perverst fånig och specialeffekterna lika trovärdiga som ett uttalande från Donald Trump, men The Cabin In The Woods står sig som en hyfsat underhållande upplevelse. 

När Goddard nu återvänder efter sex års vila och tar sig an uppgiften att göra en thriller, så räknar nog publiken med att han gör det med samma självdistans och charm… Goddard gör dock raka motsatsen och ger oss en tråkig, rörig och förvirrad film som nästan spricker av sin egen självgodhet. 

0071

En soppa  

Efter att ha förlorat sina två hjärtprojekt så tar Goddard ut ilskan och frustrationen på biopubliken. Bad Times At The El Royale är från första sekunden impulsiv och obestämd, öppningen ser ut som ett experiment från den danska filmens dogma-period, scenen upplevs vara

filmad i en tagning och kameran står lika stilla som en marmorstaty. Detta verkar lovande men Goddard överger denna presentation.  

Filmen börjar istället presentera sina huvudkaraktärer, en besynnerlig och ojämn skara aktörer får ”nöjet” att försöka ge liv åt en samling människor som är lika originella som julmust på julafton. Om Goddard hade kunnat fasa in någon form humor eller sitt lekfulla bus från The Cabin In The Woods, så hade karaktärer – som inte ens skulle vara godkända i gamla videovåldsfilmer, varit ett mer godtagbart inslag. Goddard verkar inte riktigt förstå att ingen i publiken varken bryr sig eller gillar karaktärerna han skrivit. Denna totala brist på självinsikt leder till en scen som tycks vara i tio sekel, där Goddard försöker leka Quentin Tarantino – med popmusik och flummig dialog, att säga att han misslyckas kapitalt vore en underdrift.  

0102

Sabotage 

Efter denna nästan komiskt dåliga öppning så fortsätter man att sabotera sina chanser. Det är nästan så att man kan höra hur någon spelar Beastie Boys sången ’’Sabotage’’ på högsta volym medan man aggressivt slår sönder filmen med en slägga. Vad filmen vill vara är aldrig särskilt tydligt; en komedi, en mörk thriller eller vara rena rama cirkusen ? Ingen har svaret…

Filmens högmod och egoism saknar nästan motstycke, vi får leta upp hemska reality program för att hitta något bra att jämföra med. Varenda scen tar evigheter på sig att faktiskt komma någonstans, utfyllnaden blir kass dialog och en bunt med konstigheter som aldrig borde fått klara sig förbi en anständig redigering. Bad Times At The El Royale har också en uppbruten narrativ struktur – där varje karaktär skall presenteras i närmare detalj, men vem det än handlar om så är upplevelsen densamma – dödstrist. 

Jon Hamm kan i och med detta förmodligen kassera alla förhoppningar på att få en bra karriär utanför supersuccén med Mad Men, till och med insatsen i Tag är riktigt bra när man jämför med det han gör här. 

0021

Dakota Johnson gör det igen… 

Hamm må spela över och ta detta på lika stort allvar som Ulf Kristerssons löfte om vuxna i rummet. Men den värsta förbrytaren mot skådespeleriets rättigheter är Dakota Johnson och Caille Spaeny, båda två har medverkat i två av årets största kalkoner – Johnson med Fifty Shades Freed och Spaeny med Pacific Rim: Uprising, förutom en uppenbar brist på förmågan att faktiskt kunna agera någotsånär trovärdigt, så är karaktärerna de skall porträttera än värre. Till och med den enorma jättehajen Megalodon från actionfilmen The Meg är mer karismatisk och inbjudande än dessa två vedervärdiga personer. Om de var filmens huvudsakliga antagonister hade detta kunnat vara ursäktat, men när Goddard försöker framställa dem som empatiska offer är det svårt att inte bli allvarligt provocerad.    

Jeff Bridges och Cynthia Erivo är de enda aktörerna som skänker filmen någon sorts värme, resten är cyniskt, grymt och själviskt. De delar som kunde ha lett till en godkänd slutprodukt prioriteras bort för ett multum utav schizofrena sekvenser som bara förstärker intrycket av att Goddard inte har någon som helst aning kring vilken sorts film han gör.   

Bad Times At The El Royale är bland det mest meningslösa man kan se på bio för tillfället, speltiden på nästan två timmar och trettio minuter är rent vansinne. Vad som kunde blivit ett underhållande mysterium förvandlas till en fåfäng spegel som inte kan få nog av sig själv.  

Betyg 2/10 

Annihilation Recension  

008

Images copyright and courtesy of Paramount Pictures 2018

Summering: Det var dåraktigt att tro att Alex Garland – efter den unisont hyllade Ex Machina, skulle rätta till sina flagranta fel som regissör. Första akten av Annihilation är en krampaktigt pinsam uppvisning i dålig kemi mellan skådepelare och slutet är en fars. Som grädde på moset får vi en helt hopplös Natalie Portman.  

Och i den sista skälvande minuten anländer Netflix som riddaren i skinande rustning och tar sig an ett projekt som har det kämpigt på amerikanska biografer. Ex Machina regisserad av Alex Garland och med vår svenska ’’superstjärna’’ Alicia Vikander, blev en oväntad triumf hos kritiker och avslutade med att vinna en – oförtjänt, Oscar för bästa specialeffekter. Personligen var jag inte lika imponerad av en som alltid tråkig Vikander och ett mediokert manus.

Ex Machina hade trots sina kalla och distanserade karaktär, ett grundläggande konceptuellt skelett som i alla fall skänkte den en någotsånär identifierbar profil. Denna gången kvarstår kyligheten men resten är ett uselt potpurri av Denis Villeneuves Arrival och Netflix egen succéserie Stranger Things. 

006

Känslokall och dödstråkig 

Att det råder brist på uppfinningsrikedom i Annihilation råder det inget tvivel om, hälften av filmen är närmast identisk med Andrej Tarkovskij Stalker. Det svåra och drömlika ryska existensdramat är dock överlägsen den här söliga och energilösa säcken med potatis. Garland har under hela sina karriär dragits med en kreativ högdragenhet som ständigt sänkt alla sorters material. Hans adaption av Kazuo Ishiguros Never Let Me Go var torftig och lämnade inget som helst bestående intryck. Novellen är tystlåten men inte känslomässigt steril och Sunshine vill jag inte ens gå in på med risk för överdriven negativitet.

Från början tillslut så är Annihilation stötande reserverad och iskall. Tillslut handlar det inte om försiktighet utan rena rama utfrysningen. I en produktion som värderar känslomässigt engagemang lika mycket som diktaturer värderar allas lika värde, så är det – minst sagt, konstigt att man valt Natalie Portman i huvudrollen. Portman är och förblir ett obegripligt fenomen, hennes begränsade och förutsägbara skådespel var uttjatat redan i henens prisbelönta roll i Black Swan. 

0011

Krokodiltårar 

Den här gången så är Portman inte bara ointressant, hon är lika tjatig och förutsägbar som när Rolling Stones drar fram Satisfaction på sina konserter och Mick Jagger försöker få det att verka som att det fortfarande är 60-tal. Här får vi hela Portman-paketet med all inclusive, där sömnighet, tristess och krokodiltårar slängs in på köpet – gratulerar… Portman är uttömd, uttråkad och närmast nonchalant.

Jag hade starka invändningar mot Vikanders agerande i Ex Machina. Det uddlösa skådespelet som halvt-mänsklig robot är ljusår bättre än att behöva se Portman göra narr av både sig själv och betydligt mer begåvade aktörer som Tessa Thompson och Oscar Isaac. Just dessa namn gör situationen bara värre, vilken annan aktör som helst i denna ensemble hade gjort sig bättre som huvudrollsinnehavare. Just nu rasar en mindre debatt kring varför Portman ens är rollbesatt då den litterära förlagan är av helt annan etnicitet. Och inte ens med den rasistiska uppförsbacken kan Portman leverera. Jennifer Jason Leigh, som alltid varit lite av en undangömd juvel, har efter sin Oscarsnominerade insats i Quentin Tarantinos The Hateful Eight lyckats med konststycket att fördärva sin egen skådespelarförmåga.

0022

Sloooooooooow

Jag har aldrig sett en aktör leverera repliker så långsamt som Jason Leigh gör här, när hon och Portman skall agera mot varandra tror jag till en början att Netflix applikationen har hakat upp sig och buffrar, vid den tiden att dialogutbytet är klart så har hela publiken hunnit fira multipla födelsedagar. Behöver att nämna att kemin mellan skådespelarna är obefintlig ?

Av alla personer filmen har till sitt förfogande har man alltså beslutat att välja de absolut sämst lämpade för jobbet. Garland säger själv att han inte läst boken mer än en gång, utan har gjort det hela med frihand. Hela den slapphänta inställningen genomsyrar filmen.

Det som skall framstå intellektuellt djupt blir till ett påtänt svamlande som aldrig vill ta slut. Specialeffekterna är under all kritik och slutet är en travesti.

Netflix kan inte fortsätta med filosofin att mer är bättre. Ett varumärke måste skötas, hela streamingjätten blir för varje misslyckad distribution till ett avlopp där man tömmer skräp ingen annan vill röra vid. När reality-shower som Nailed It och Mary Portas Secret Shopper är bättre alternativ än en fullspäckad Hollywood produktion vet man att något måste förändras och det snart….

Betyg 2/10  

 

Wonder Woman Recension

007

Copyright Warner Brothers 2017

Du store Hera ! Trots bedrövliga odds och förgående skräpfilmer i Batman V Superman och Suicide Squad, är Patty Jenkins första biofilm sedan Monster år 2003, den bästa DC Extended Universe filmen hittills. Det är sannerligen inte en särskilt mjuk färd, men jag erkänner mig slagen i min skepsis mot filmen. Wonder Woman får mig att våga närma mig en DC tidning igen. 

Det är med viss stumhet och förvirring jag måste erkänna mig besegrad i att tidigt ha dömt ut Wonder Woman som ännu en pina. DC satsningen från Warner Brothers har varit en fullkomlig katastrof. Förra årets två mardrömseskapader i Batman V Superman: Dawn Of Justice och Suicide Squad, får nog den störste optimist och serietidningskonnässör, att vilja skänka bort sin samling med allt som bär den blåa Detective Comics loggan.

Wonder Woman har på förhand sett gräslig ut. Med fult foto, platt design samt ett Themyscira (paradisön) som närmast liknar en övning i dåligt cosplay. Och visst infinner sig flera av dessa allvarliga problem i slutprodukten.

Introduktionen och Gal Gadot är värdelösa 

Den första tredjedelen är en precis så dålig som jag befarade. Paradisön och dess Amazon invånare, är anskrämliga på alla sätt och vis. Med usel ljussättning och green screen bakgrunder som var förlegade redan ett decennium sedan. Det är lika plastigt som bollhavet på IKEA och Wolfgang Petersens enorma fiasko med sin film om Troja där Brad Pitt gjorde sig till åtlöje som halvguden Achilles.

Gal Gadot gör ingeting för att ändra min åsikt, kring det faktum att hon är helt fel i rollen som denna serietidningslegend. Gadot saknar pondus, tyngd och karisma. Prestationen är onaturlig, vriden och ansträngd. Hon lyckas inte heller förmedla den oerhörda inre styrka som är ett av karaktärens starkaste signum.

Det är helt enkelt ett totalt misslyckat porträtt. För mig blir det som den nuvarande versionen av rockbandet Queen, som idag turnerar runt med olika ställföreträdare för Freddie Mercury, riffen och låtarna är där – i det här fallet kostymen och rekvisitan, men framförandet hör hemma på firmafesten med slipsarna som pannband.

Ryska bondskurkar 

Missödena fortsätter i Connie Nielsen och Robin Wright som Dianas mor Hippolyta och krigaren Antiope. Två duktiga aktörer som får dras med ett helt håglöst manus, där de också tvingas till att låta som ryska bondskurkar. Här tar också Patty Jenkins samma struliga rutt som Zack Snyder, i att använda lypsyl med citronsyra, som ger filmen en grinig framtoning med sur min, där enorma mängder tröttsam och tillknäppt exposition sker, dock mot ett snyggt montage.

Inledningen innehåller också en av de mest överdrivna dödsscenerna på länge, där alla klichéer tas fram i ett svulstigt fiasko, som jag trodde hade låsts in i parodins fängelsecell.

Interaktionen mellan Gadot och Chris Pines Steve Trevor, är till en början också ensidig, Jenkins drar fram gamla schabloner som enbart anspelar på billiga sexuella referenser. Det finns varken kemi eller laddning. Romansen som skall ta sin plats mellan de två huvudrollerna, är lika artificiellt som de gånger man artigt ber sitt operativsystem återge en text.

Gammalt hantverk som inte fungerar  

Specialeffekterna är inte heller er något som man med stolthet kan visa upp för gudarna. Ofta dras man helt ur adrenalinruschen då det helt enkelt inte ser godtagbart ut. Det gyllene lassot liknar julgransljuset jag packade ned i januari. Och vissa miljöer ser ut att vara rivna rätt ur Kerry Conrans Sky Captain And The World Of Tomorrow, en film där man för första gången – helt uteslutande, filmade allt i tomma studiolokaler för att sedan digitalt lägga till miljöer och kulisser. Att en storbudget film tretton år senare, inte ser bättre ut, är oerhört pinsamt.

Tyvärr finns det också en överhängande trötthet i flera sekvenser, som dröjer kvar alltför länge och i värsta fall känns malande. Filmen hade mått bra av lite subtila vinkningar, istället för den konstanta fumligheten där allting måste skrivas ut i stora bokstäver och helst understrykas med ett opassande tal från en av filmens karaktärer.

0051

Copyright Warner Brothers 2017

Något händer…

Med andra ord ser det mörkt ut. Men så byts det fula Themyscira ut mot ett domedags London, där första världskriget sugit ut både färg och liv. Och då händer det…

Wonder Woman bryter sig loss från sina föregångares surmulna och gnälliga attityd. Visserligen spelas Dianas naivitet ut för mycket, och hon framstår mer fånig än idealistisk. Men äventyret får äntligen lite puls och framförallt fokus.

Där Batman V Superman vilset sprang omkring och predikade idiotiska koncept, så låter man här är allt spelas ut som en ren äventyrsfilm. Liknelserna med Captain America: The First Avenger är oundvikliga. Båda två är actionfilmer med historisk bakgrund. Men Wonder Woman känns faktiskt mer helgjuten och har fler ögonblick där jag faktiskt förlorar mig i filmen.

”Look It’s…..”

I den första riktiga stora actionscenen, där Amazon prinsessan drar fram som en dödsmaskin över ett slagfält, inser jag att det är första gången jag fått lätta rysningar under en DC film, sedan Christopher Nolan knöt ihop säcken med The Dark Knight Rises 2012.

Att försätta filmen i en krigsmiljö ger en mer påtaglig närvaro. Där tidigare DC filmer plågats av murrigt och suddigt hantverk – där man knappt kan urskilja vad som händer då det bådas action, är Wonder Woman tydlig och rak. Visst, jag hade kunnat leva utan denna fascination för oändlig slowmotion, men i perspektiv mot sina obegripliga syskon, är det en god uppgradering.

”Du kan gå din egen (simpla) väg”

Vid ett par punkter blir Wonder Woman till och med intressant på ett något djupare plan, då den reflekterar om ondska och människans grymhet, man ställer frågan om vad roten till problemet faktiskt är ? Men filmen orkar inte hålla igång dessa tankegångar särskilt länge, och allt drar in på ett simpelt spår, där man tar genvägar och offrar sina bästa egenskaper. Allt för att forcera in en final som enbart nyttjar explosioner och ytterligare kavalkader i dåliga specialeffekter.

För en film som ofta reflekterar kring att ondska och altruistisk godhet, inte alltid är svart eller vitt, så saknas det nyanser när det verkligen gäller. Det förvandlas bara till en tunn fernissa.

elena-anaya-in-wonder-woman-2017

Copyright Warner Brothers 2017

Urusla skurkar och skrattretande lingvistik 

På skurkkontot står det olyckligtvis också helt tomt. Danny Huston och Elena Anya jämförs bäst med Tommy Lee Jones och Jim Carrey från Joel Schumachers Batman Forever. Taskigt skådespel och ännu sämre underlag, gör de gånger vi enbart skall spendera tid med dessa figurer närmast outhärdligt. Och Lucy Davis energiska Etta Candy får inget utrymme överhuvudtaget.

Jag kan inte eller komma ifrån problemet och den ofrivilliga komiken i att Patty Jenkins inte verkar kunna bestämma sig för vilka språk som bör talas. Varför spanska och franska delvis talas flytande, men inte tyska, är helt obegripligt. Det för tankarna åt den gången Brad Pitt och Eli Roth skall posera som italienska filmarbetare i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

Norweigan Air boarding at gate…

Precis som Norweigan Air är ingeting av första klass, det finns inga bekväma stolar och den dåliga maten kostar multum, men det är tillräckligt bra för att nå målet utan att ådra sig allvarliga åkommor. Och vad som helst är en uppgradering från Ryanair resan i Suicide Squad.

Wonder Woman når aldrig olympiska höjder, men håller huvudet över vattenytan. De enorma skadorna och såren från tidigare stormar går inte att sudda ut, och den dumhet Snyder och Ayer påtvingat följetongen samt kontinuiteten, går inte att reda ut på något sätt. Men när det där makalösa Hans Zimmer temat spelas upp, och jag tillslut inser att en evig favoritkaraktär, faktiskt klarat sig undan komplett förödelse, så är det svårt att inte bli en smula upprymd.

Betyg 6/10 

Bäst: Då filmen drar till London och resan därefter genom skyttegravar och död. Och Hans Zimmers och Junkie XL temat med Tina Guo på elektrisk cello.

Sämst: Gal Gadot, den hiskeliga första tredjedelen och det taffliga hantverket.

Fråga: Årets största överraskning ?

Rogue One: A Star Wars Story Recension 

026

That’s not a moon, it’s a tour de force… 

Efter alla turer med re-shoots och stort hemlighetsmakeri, känns det lika livsavgörande för Kathleen Kennedys ’’nya’’ Lucasfilm som när The Force Awakens anlände för ett år sedan. Alla inklusive Lucasfilm/Disney känner fortfarande av ängsligheten från den tiden Star Wars var lika kul som ett getingbo över sängen. Rogue One måste bli strålande, till och med genial, visa vart skåpet skall stå en gång för alla. Och för att citera barnboksförfattaren Eva Bexell; så är Rogue One en buffé i ek, stor som dödsstjärnan själv, så stor till och med att dess största svaghet blir skalan som leder till ett marginaliserat utrymme för karaktärerna.

Fördärvande vackert 

Sedan den första stillbilden med samlad ensemble visades upp har en sak stått helt klart…

Rogue One skulle bli en vacker film. Den där otroliga ensemblebilden fick mig att springa cirklar runt kvarteret. Regissören Gareth Edwards som alltid haft en oerhörd känsla för bildkomposition har satt ihop den stiligaste Star Wars berättelsen någonsin.

Enorma landskap blandas upp med vyer och grandiosa rymdskepp. Det framkallar så mycket rysningar att jag känner behovet att greppa en yllefilt och värma mig. Trots att filmen fullkomligt bombarderar med mäktiga bilder så blir det aldrig svulstigt eller klumpigt. Att inte se Rogue One på en rejäl bio är som att behöva beskåda Picassos Guernica i frimärksformat.

Mörk och smutsig 

I en hård och karg introduktion står det klart att detta inte är ännu ett matiné äventyr med rötterna i Buck Rodgers och Flash Gordon. Istället tittar man på Tarantinos Inglorious Basterds och Sergio Leones enorma Once Upon A Time In The West. Edwards ger oss en mörk och hård insyn i ett universum som ofta kallas ensidigt banalt med sin enkla uppdelning i ljust och mörkt.

Rogue One fortsätter i Force Awakens fotspår med fysiska kulisser och platser. Man blir förförd direkt och luras in i ett kaninhål som inte har någon återvändo. Den här världen är smutsig och jordnära. Man hänförs över allting, ljussättningen, kompositionen…

Produktionsdesignen spelar i precis samma liga. Den nya Death Trooper soldaten är en fullkomligt skräckinjagande gestalt.

Det är till och med så mångfacetterat och engagerande att jag bollar med den oförlåtliga tanken om inte Kathleen Kennedy borde godkänna en remake av A New Hope med Rogue One’s sanslösa känslan för estetik och detaljer.

En kärlekshistoria 

Gareth Edwards är precis som J.J Arbrams helt förälskad i den här världen. Edwards tidigare kända brister som regissör – brist på fokus och intresse för berättandet, är som bortblåsta när han vandrar in i ett universum som många kategoriserar som större än livet.

Det finns en sådan värme och entusiasm i samtliga av Rogue One’s scener. Även de gångerna då Edwards tangerar att överdriva med referenser eller vinkningar till tidigare filmer, går det att förlåta i och med den oerhörda passionen som flyter genom filmens celluloidådror. De mer nostalgi prövande stunderna kommer förmodligen splittra publiken, ett läger kommer se dem som överflödiga och för andra blir det total nördextas, för min egen del faller jag i den andra kategorin. Vissa framträdande framkallar andnöd.

God men för marginaliserad ensemble 

Vi får en ensemble – som förutom en katastrofalt överspelande Forest Whitaker, är lätt att tycka om. Felicity Jones ger Jyn Erso en stenhård yta med ett mycket ömtåligt inre som hon balanserar strålande. Diego Luna ger en dubiös och mångfacetterad rebellkapten i Cassian och ger för första gången någonsin i en Star Wars-film en hjältekaraktär med en mer realistisk moral än ont eller gott.

Donnie Yen och Wen Jiang får stereotypa karaktärer men är oerhört sympatiska. Alan Tudyk som K-2SO kan bara beskrivas som genial och är förhoppningsvis en framtida klassiker, K-2SO stjäl varenda scen och får mig att säga ’’jag vill ha en’’.

Nu skall måste det tyvärr sägas att karaktärsgalleriet är filmens stora svaghet. Och då inte porträtten utan mängden tid.

För även om vi får superba aktörer och välskrivna figurer så är Rogue One så enorm i sitt spektakel att karaktärerna får spela andra fiol. Det är egentligen ett gott tecken då man finner sig att önska minst en timme till av en film, men samtidigt känns det synd att såhär starka personer inte får mer utrymme och svängrum.

Ben Mendelsohns skurk inger till en början hopp om något helt extraordinärt men det två mycket snabba timmarna tillåter inte Orson Krennic att växa till en mytomspunnen legend som tex Kylo Ren.

Det är synd då Star Wars nu börjar innebära rejält välgjorda porträtt från både författare och aktörer.  Sedan förekommer såklart de vanliga skutten i logiken. Det är dock inte alls lika långsökta som vissa av The Force Awakens slumpmässiga sammanträffanden.

En helt obeskrivlig final 

Men en Star Wars upplevelse är i slutändan om scener som får publiken att tappa hakan och skrika halsen ur led. Och återigen blir det fullträff för Rogue One.

Jag står mållös inför de otroliga uppvisningarna i rymdkrig och markstrider. Det är full ös från början till slut. Det finns en puls här som slår som ett nyfött hjärta. Finalen är fylld till bredden med grandiosa datoranimationer men känns trots det närvarande och medryckande. Det finns inga ord för den sista tredjedelen. Man måste ta fram alla superlativ bomber och granater i världen för ens närma sig en vettig beskrivning.

Det är på gränsen till glädjetårar. Det saknar motstycke och är utan tvekan en av de mäktigaste stunderna jag upplevt på en bio. Det är som någon galen rockkonsert med Pearl Jam eller Bruce Springsteen där de startar om sitt mest tokiga extranummer igen och igen.

Rogue One är långt ifrån felfri eller perfekt. Jag hade önskat mig än mer djupdykningar i Jyn,Krennic och övrig ensemble, och att filmen var minst trettio till fyrtio minuter längre. Det finns inte många gånger jag haft ett behov av mer av allting i en film.

Flera kommer säkerligen avfärda Rogue One som ihålig och fattig samt sentimental i sin nostalgi. Men en film som får mig att gapa som en fågelholk och vilja dra på mig en Stormtrooper dräkt måste ha gjort något stort känslomässigt.

Jag skrev för en tid sedan en artikel om hur min första Star Wars film – Return Of The Jedi inte gav de bästa förutsättningarna för en livslång Star Wars kärlek. Trots det har originaltrilogin ändå levt med mig, varenda replik är som ett födelsemärke. Men i och med Force Awakens och Rogue One slutar Star Wars vara barnminnen och blir istället något stort som alltid kommer vara med mig…. always….

Betyg 9/10 

Bäst: Den visuella biten som helt fördärvar själar i sin skönhet och finalen,finalen,finalen och återigen finalen.

Sämst: Att hela karaktärsgalleriet får se sig besegrat av filmens enorma skala.

Fråga: Kommer någon kunna undvika glädjetårarna ?