Godzilla II: King Of The Monsters Recension

Publicerad den 28 maj, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Kungen av monster saknar både sin kungakrona och pondus för att bli något annat än ett massivt antiklimax.

Att heta – eller vara, jätteödlan Godzilla kan inte vara lätt… Där det japanska originalet från 50-talet innehöll subliminal samhällskritik – som gick hårt åt den livsfarliga kapprustningen mellan öst och väst i kampen om att rusta upp sin arsenal med kärnvapen, så har efterföljare, remakes etc, enbart koncentrerat sig på inslagen där gigantiska monster massakrerar storstäder och dess lokalbefolkning. I Japan är Godzilla en nationalklenod – såsom vår egen Bamse, men i västvärlden är de högljudda monstret enbart associerat med kaos och förstörelse.

Därmed så är förväntningarna inte onödigt uppskruvade eller ens särskilt hoppfulla för en uppföljare till en film som mest kan beskrivas som ett mähä. Godzilla – årgång 2014, regisserades av Gareth Edwards – som senare skulle ge oss Rogue One: A Star Wars Story. Edwards hade blivit en snackis i filmvärlden efter att ha färdigställt filmen Monsters, detta med minimala resurser. I bästa Robert Rodriguez-anda så jonglerade Edwards ett antal olika arbetsroller. Oavsett hur imponerande Edwards ihärdighet var, så gick det inte att bortse från att Monsters – som slutprodukt, var en segdragen och identitetslös historia.

Och när Edwards tilldelades uppgiften att omhänderta det största monstret av alla – Godzilla, så var ovanan att göra storfilm uppenbar. Godzilla (2014) spretar åt alla möjliga håll, den känns förvirrad och bortkommen då den introducerar onödigt många karaktärer som är lika intressanta som gulnande löv på marken en regnig höstdag. Inte ens de riktigt stora och destruktiva scenerna – med förstörda storstäder och brutala strider mellan monster, gav något större utslag på den euforiska mätaren.

Konceptuellt borde en monsterfilm – som Godzilla, vara en relativt lätt sak att konstruera – iaf ur en berättarmässig synpunkt, allt är en transportsträcka till de stora ögonblicken där vi får action och öronbedövande monstervrål.

Och i det inledande skedet så känns King Of The Monsters som en mer raffinerad och trimmad version än sin föregångare. Återigen har man lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble, där ett antal aktörer återvänder från föregångaren. Kyle Chandler, Sally Hawkins och David Strathairn är bara ett axplock av sylvassa skådepelare som sammanstrålar.

Toppaktörer på sparlåga

Även om Hawkins och Strathairn hör till filmvärldens absoluta grädda och – givetvis, bidrar till en hög lägsta nivå, så har regissören Michael Doughtry ingen förmåga att lyfta någon av aktörerna. Detta gör att alla medverkande verkar gå på energisparläge. I synnerhet så ser Ken Watanabe ut att vara redo för akutvård för att behandla tristessen som han visar upp i varenda scen.

Kyle Chandlers charmiga och varma utstrålning går i viss mån i polemik mot den något trubbiga och buttra karaktären som han spelar här. Samtidigt är det också Chandler personliga kvalitéer som gör hans karaktär mer empatisk än den förtjänar att vara.

Vad beträffar de två kvinnliga huvudrollerna, så blir det genast mörkt på horisonten.
Millie Bobby Brown har blivit en popkulturs ikon efter sin roll i Netflix-serien Stranger Things, den unga aktrisen besitter en oerhörd intensitet och är en hejare på att porträttera inre mörker.

Därför är det märkligt att King Of The Monsters delegerar Brown till en enda tjatig uppgift… Att skrika för allt hon är värd… När Brown intervjuades på förra årets San Diego Comic Con, så besvarade hon flertalet frågor med ett nervöst fnissande och hänvisade till att filmens innehåll skulle förbli hemligt. Och efter att ha sett materialet Brown har att jobba med så är total tystnad nog det bästa för att undvika potentiella otrevligheter i skriven form.

Men där Brown misslyckas pga oinspirerad regi och än sämre manuskript, så finns det inga som helst ursäkter för hur uselt Vera Farmiga presterar. Ojämn och opålitlig beskriver hela Farmigas karriär.

I filmer som The Conjuring så tillför hon både stabilitet och auktoritet genom sitt skådespel. Men så har vi hennes andra läge… Dött, stentrist, grått och helt intetsägande. Alternativ två är också det som Farmiga ställts in på här. Om Brown fått obefintligt substantiellt material, så har Farmiga tilldelats skamligt slarvigt och sjukligt dumt innehåll. Förutom att karaktären är frustrerande osympatisk och självgod, så blir också hennes – så kallade, vetenskapliga läggning ett skämt av jättelika proportioner, detta då karaktären verkar besitta rekordlågt IQ.

Så fort Brown och Farmiga håller i taktpinnen så är upplevelsen lika underhållande som att fastna på tunnelbanan i rusningstrafik, där vi trängs tillsammans med två människor per kvadratmeter.

Fritt Fall

Men vem bryr sig om skådespel eller berättelse egentligen ? Godzilla är en monster – och actionfilm. Dess syfte på denna jord är inte att fungera som någon spirituell uppföljare till Ingmar Bergmans Tystnaden. Så länge det finns ett underhållningsvärde så är uppdraget slutfört.

Och det börjar – som sagt, lovande. Den något murriga och bitska tonen från Gareth Edwards film finns inte så långt ögat kan nå. Det känns mer lättsamt, strömlinjeformat och framförallt snabbare. King Of The Monsters har en grabbig men charmig jargong – vilket innebär att det finns gott om hurtiga scener innehållandes hårdhudade män med vapen, men tack och lov inte ett spår av sexism.

Dougherty regisserar allt med en liten glimt i ögat, enkelt uttryckt så verkar det inte vara allt för pjåkigt. Men likt ’’Fritt Fall’’ på Gröna Lund så är King Of The Monsters resa mot toppen relativt lugn, medan returresan nedåt är obehagligt snabb och plötslig.

Efter den lättsamma starten så trasslar filmen in sig i ett snår av trista actionscener och gräsligt sega sekvenser där karaktärer flockas runt datorskärmar och hålögt stirrar in i dem.

Ovanpå detta så dränks vi i ett överflöd av exposition, där man förklarar precis allt – intressant som meningslöst, i långa och mördande tråkiga sessioner som gör om biosalongen till ett klassrum där alla elever fått kvarsittning. När det väl blir dags för genrens mest självklara inslag – förstörelse av byggnationer och landskap, så blir det endast ett hemskt antiklimax.

’’Where Is You Crown King Nothing ?’’

De magnifika odjuren är så stora att de får skyskrapor och sportarenor att se ut som tändsticksaskar, de mullrar, tjuter och vrålar likt trimmade motorer. En explosiv actionfest borde därmed äga rum, men detta party blir aldrig av då varken gäster, catering eller livebandet dyker upp i tid. Filmens kolsvarta foto maskerar varenda scen, och på det mest snikna vis så är allting inspelat i totalt mörker – med massvis av regn och damm, som ytterligare kamouflerar alla bestialiska varelser som befolkar denna värld.

Och då det blir dags för ’’episka’’ sammandrabbningar för Godzilla och hans antagonister, så liknar det en sömndrucken och oinspirerad fight mellan två berusade sjömän som har så mycket alkohol i blodet att de knappt kan stå upp. Det blir bokstavligt talat ett slag i luften som får allt bök och stök att kännas som ett massivt slöseri med tid och resurser. Inte en enda gång så försätts publiken i trans utav någonting som sker på duken… Allt blir utfyllnad samt ett hinder för att nå filmens slut – som inte kan komma snabbt nog.

Så utan vettig action, intressanta eller ens marginellt underhållande huvudpersoner och hemska insatser från Vera Farmiga och Millie Bobby Brown så är Godzilla inte monstrens konung, snarare kungen av ingenting…

Betyg 2/10

On The Basis Of Sex Recension

Publicerad den 24 februari, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vågskålen är helt i balans, på gott och ont, bra underhållningsvärde samt starka insatser möter trista klyschor och stora mängder förutsägbar struktur.

Två starka krafter möts och kolliderar. On The Basis Of Sex uppnår i alla fall jämnvikt, det negativa förtar det positiva, samtidigt är det olyckligt att en både relevant och aktuell film inte lyfter sig över betyget godkänt.

Ruth Bader Ginsburg är inte ett hushållsnamn här i Europa – och definitivt inte Sverige. Den mest aktuella nyheten om Ginsburg – för oss utanför USA, har tragiskt nog handlat om hennes allt mer sviktande hälsa, 85 år gammal kämpar Ginsburg nu med brutna revben samt en aggressiv form av cancer. Trots detta fortsätter Ginsburg sitt arbete inom Högsta Domstolen i USA, vilket säger en hel del om hennes oerhörda beslutsamhet och interna styrka.

Vad Ginsburg åstadkommit inom juridik är historiskt, de många fall hon åtog sig som advokat har ändrat flertalet lagar och bestämmelser, alla grundade i könsdiskriminering.

’’Girls leaving this town ‘cause you don’t treat ‘em right.’’

Och något av det mest effektiva i On The Basis Of Sex är uppvisningen av den mycket skrämmande sexismen gentemot kvinnor, något som inte var exklusivt för USA under 50-talet. Orättvisan och maktmissbruket är motbjudande och de artificiella begränsningarna som påtvingades en hel generation av kvinnor, känns skrämmande relevanta, även idag.

De manliga stofiler som Ginsburg stöter på, är både obehagliga och trångsynta. Tyvärr så spär filmen på lite för mycket, Felicity Jones medverkan i Rogue One: A Star Wars Story gör det hela något ironiskt, flera av filmens antagonister är lika moraliskt otvetydiga som Darth Vader och hans anhang.

Chimes Of Freedom

Filmer som berör viktiga historiska händelser tex. medborgarrättsrörelsen, tenderar att överdriva och generalisera dessa avgörande ögonblick i mänsklighetens historia. On The Basis Of Sex trampar olyckligtvis i detta kvar, i introduktionen görs ett försök att visa den absurda situation som Ginsburg fann sig i då hon påbörjar sina studier vid Harvard Law School. Omgiven av en arme av strikta och kostymklädda gossar, så vandrar Ginsburg i ljusblå dräkt och klackskor, denna visuella inramning – samt ett pompöst soundtrack, gör det nästan komiskt.

Berättelsen drivs av väldigt åldrade klyschor, de mest vardagliga ting blir till en uppenbarelse som slutligen skall visa sig vara den sista pusselbiten i den juridiska strid som Ginsburg utkämpar. Då #MeToo-rörelsen fortfarande rör om och tvingar till avgångar och bekännelser från maktmissbrukare, så hade det varit välkommet om On The Basis Of Sex hade valt ett lite mer sofistikerat och subtilt sätt att framställa sin historia.

Mimi Leder som regisserar, målar med breda och bekanta penseldrag, således skapar man en film som är underhållande och tillgänglig, men flera gånger så känns det som att man abdikerar från att gräva djupare, på så sätt undviker man scenarion som inte är svartvita.

Under sin tid som student genomlevde Ginsburg en helvetisk period då hon som småbarnsmamma och student, tvingades jonglera med både barnskötsel och sin cancersjuka make Martin utöver studierna.

’’I’m not giving up on a miracle drug’’

Att Ginsburg lyckades slutföra sina studier – samt bli klassetta, är en bedrift som drar tankarna åt den dövblinda Helen Keller, som trots sina handikapp avlade examensarbete. Men denna oerhörda bedrift berörs knappt, Mimi Leder väljer att göra enorma tidshopp – i ett fall på över ett årtionden, mycket av prövningarna och de slutgiltiga segrarna, förtas då de bara reduceras till korthuggna summeringar. Med tanke på att Ginsburgs fortsatta karriär har varit minst lika innehållsrik och fascinerande som hennes tidiga strapatser, så är det synd att filmen avslutas på ett mycket abrupt vis.

Rent tekniskt är On The Basis Of Sex inget att höja ögonbrynen för, de påminner om den tragiska TV-film om president Truman – baserad på David McCulloughs mästerliga bok. I tider där TV genomgått en guldålder, så kan man fråga sig om detta inte hade varit bättre som en mini-serie för TV eller valfri streamingtjänst, där hade möjligheterna funnits att utforska Ginsburgs karriär fullt ut, och således hade tidspressen kunnat kringgås.

She’s The One

Då det kommer till filmens aktörer finns det inte mycket att klaga på. Felicity Jones gör ett helt förträffligt jobb, Jones kombinerar karisma, målmedvetenhet och pondus i en insats som osar av krut. Armie Hammer gör sitt kanske mest sympatiska porträtt – någonsin, i rollen som Ginsburgs make, även han en framgångsrik jurist som behandlar Ruth Ginsburg med repsekt och uppskattning, tillskillnad mot de flesta av filmens manliga karaktärer. Kathy Bates får en minimal men fantastiskt kraftfull roll som förbittrad och luggsliten jämlikhetskämpe.

Med tanke på de tunga ämnena som filmen tar upp, så är det en oväntat underhållande film. Även om slutet gärna hade fått vara längre och mer ingående, så är själva finalen medryckande och narrativt effektiv.

On The Basis Of Sex må lämna vågskålen i perfekt balans. Där bristen på djup och nyansering hindrar filmen från att få genuin genomslagskraft, så uppvägs det av Felicity Jones starka skådespel och ett oväntat stort underhållningsvärde. Att ett multum av scener med juridisk formalia, faktiskt blir spännande, måste klassas som en en liten bedrift.

Betyg 6/10

Solo: A Star Wars Story Recension

Publicerad den 22 maj, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2018

Summering: Det kämpas och ansträngs för att hålla ihop en film som plågats av en osedvanligt krånglig produktion. Resultatet är godkänt men knappast så lysande som de senaste filmerna i denna legendariska filmserie.

För första gången sedan Lucasfilm – under ledning av Disney och Kathleen Kennedy, återupplivade – en då, urdöd och kantstött filmserie, så känns det som att man kopplat på autopiloten och styr skutan utan riktigt hjärta eller färdväg.

Star Wars är kontroversiellt, nästan i nivå med politiska ämnen såsom datalagar och miljonbrott. Varenda liten filmisk fiber är som ett par nya kapitel i bibeln och åsikterna haglar oftast ned som kometer från publik och inbitna fans.

The Last Jedi kan vara den mest kontroversiella och hatade filmen jag någonsin haft att göra med under min tid som recensent Att jag fick se den innan den absurda mängden avsky och elakhet flödade ut på internet är jag i dag tacksam för. Den upplevelsen är fortfarande oförglömlig och jag står fast vid vårt maxbetyg.

Samtliga ’’nutida’’ Star Wars-filmer har dragits men en och annan kontrovers innan premiären. The Force Awakens bytte manusförfattare och Rogue One sades ha genomgått flera ändringar. Nu senast så bytte man ut Episode IX regissören Colin Trevorrow mot veteranen J.J Abrams.

Solo: A Star Wars Story är utan tvekan den film som kan kategoriseras som mest problematisk. Mitt i produktionen avskedades regissörerna Christopher Miller och Phil Lord, Ron Howard fick snabbt kliva in. De tidigare tre filmerna under producenten Kathleen Kennedy, har alla levererat stordåd och stridigheterna bakom scen har nästan aldrig varit märkbara.

Lägsta nivån är förvisso hög även denna gång, men det går inte att maskera att vi har att göra med en mycket splittrad och vilsen film. Rogue One sades av många befinna sig i riskzonen för att blir förutsägbar, få i salongen var nog omedvetna kring vad som skulle ske med de där konstruktionsplanerna för rymdstationen Dödstjärnan.

’’Tell me the odds…’’

Vad som gjorde Rogue One till en så makalös upplevelse var dess förmåga att bygga upp nya situationer och scenarion, detta genom en grupp karaktärer som alla bar på ett mer nedsotat förflutet än Luke Skywalker och Leia Organa. Vi fick också ett par fantastiska överraskningar och en final som har så många höjdpunkter att det inte ens går att summera två år efteråt.

Till sin hjälp hade man också en makalöst snygg film som var lika stilmedveten som en moderedaktör på Vogue. Det finns inte ens sekund i Rogue One som stagnerar eller känns utdragen. Berättelsen hade en relevans och baktanke.

Att utforska Han Solos tidigaste eskapader kändes redan på förhand ointressant, karaktären får först genuin relevans då han slängs in i Skywalker sagan, hans brokiga skumraskaffärer och avtal med gangsters och prisjägare är bara en tunn fernissa som aldrig riktigt avhandlas korrekt i originaltrilogin. Alden Ehrenreich i huvudrollen har också verkat stel och anonym, inte alls den charmerande buse som Harrison Ford gav ikonstatus för fyrtio år sedan.

Ehrenreich visar sig snabbt inte vara en utav filmens svagare delar. Förvisso lyckas han kanske inte alltid med att emulera karisman och den kaxiga arrogansen som Ford har, men då och då skiner han till och får faktiskt fram beslutsamheten som gjort Han Solo till en så omtyckt karaktär.

Donald Glover som den elegante Lando Calrissian befäster en helt annan närvaro då han gör entre. Han både efterliknar och förnyar den dubiösa skojaren som vi först såg i Empire Strikes Back. Glover har en helt annan självsäkerhet än Ehrenreich och ger också filmens mest minnesvärda insats.

Phoebe Waller-Bridge ger oss ännu en fantastisk robot i form av en helt bångstyrig och hämningslös karaktär som – delvis, är precis lika underhållande som Alan Tudyks K-2SO. Men de här två starka rollerna får förvånansvärt lite spelutrymme, att karaktärer med sådan potens slösas bort är ganska magstarkt då de kunnat bidra till en klart bättre film. Till och med den vandrande mattan Chewbacca är närmast anonym här.

Birollerna utgörs också av en hel del mycket karismatiska aktörer såsom Thandie Newton och Paul Bettany, men även här så sätts de i ett hörn och berövas på all form av relevans. Flertalet är av den åsikten att ingen av Rogue Ones karaktärer går att komma ihåg namnet på, i Solo är det en plågsamt uppenbar sanning. Förutom de redan kända personerna så är det omöjligt att komma ihåg, beskriva eller minnas någon utöver huvudpersonerna. Alla de scener som skall bidra till någon sorts karaktärsuppbyggnad samt skapa ett djup åt filmen, blir väldigt långtråkiga och nästan meningslösa. Ron Howard verkar bara slussa personerna vidare till ett par ögonblick som tydligt skall fylla i luckorna – såsom mötet mellan Chewbacca eller då Solo först sätter sin fot i världens vackraste rymdskepp Millenium Falcon.

Gareth Edwards, J.J Abrams och Rian Johnson fick alla små hänvisningar och gästinhopp att kännas självklara. Här är de bara hållpunkter på ett långt protokoll där man enbart prickar av olika sekvenser utan större intresse.

Att Ron Howard kämpar med att hålla ihop filmen råder det inget tvivel om, vissa narrativa problem löses på ganska grovhuggna sätt och man kan nästan höra hur produktionsteamet slår med piskor och skriker av ansträngning för att få ihop filmen.

’’This is where the fun should begin…’’

De stora och oerhörda sekvenserna med rymdskepp, laserstrålar och oförglömlig instrumental musik utav det musikaliska geniet John Williams är inte heller fullt så närvarande, ändå har Williams medverkat på ett hörn. Trots långa och komplicerade scener som går i äventyrsfilmens spår, så är ingen av dem särskilt minnesvärda eller häpnadsväckande. Det återfinns inget som får publiken att tappa hakan som då de störtar in AT-ACT på paradisplaneten Scarif eller när Rey tänder den legendariska blåa ljussabeln för första gången.

Den utan tvekan största svagheten är filmens oförmåga att verkligen engagera, spänningen och extasen står redo att springa ut på fältet men får istället sitta kvar på avbytarbänken.

Och det är nog första gången sedan The Force Awakens som jag inte hittat en sekvens som orsakat gåshud och andnöd.

Sedan har vi de punkterna som inte bara är alldagliga utan rent bedrövliga. Emilia Clarke har efter sju år som tronarvingen Daenerys Targaryen i supersuccén Game Of Thrones, inte lärt sig att agera. Clarke är stel, tråkig och uttryckslös, efter helt fantastiska skådespelerskor som Daisy Ridley och Felicity Jones så är det en uppenbar nedgradering. Fotot är också lynnigt, flera gånger är det så mörkt och grynigt att man tangerar Zack Snyders DC Comics filmer, där man inte kan se eller förstå vad som sker. Starten verkar också behöva en startbana som sträcker sig runt halva galaxen.

’’That is why you fail…’’

Det är hårda ord och nog låter det värre än vad det många gånger är, hantverket är – för det mesta, helt utomordentligt och ibland så skymtar vi anledningarna till varför denna rymdsaga är så speciell. Ron Howard visar också upp ett par miljöer och situationer som ger den här familjevänliga filmserien en helt annan brutalitet och realism. Nostalgin kommer också infinna sig och då måste man dra på smilbanden.

Det är synd att de mer outforskade aspekterna inte används på ett bättre sätt. Scenografin och designen tar inspiration från både Blade Runner och Mad Max, det är ofta lovande men löftena uppfylls aldrig, allt blir bara till en ytlig tillfällighet.

Även de bästa sportlag har dåliga säsonger eller mindre minnesvärda prestationer på fältet. Det är långt ifrån den pinsamma katastrof som de förskräckliga prequel-filmerna för ett årtionde sedan.

Solo: A Star Wars Story är en parentes, en fullt acceptabel film som förhoppningsvis ledsagar Lucasfilm till bättre och mer intressanta berättelser och sagor än denna. För en film i en annan galax, på en annan planet, så hade betyget okej varit godtagbart, då vi har att göra med en av världshistoriens mest igenkännbara varumärken och en serie som på senare år åstadkommit stordåd så är det inte lika lätt att svälja.

Betyg 6/10

Filmspekulationer för 2018 Del 1

Publicerad den 30 januari, 2018 av bosstime55

Istället för att ägna flera artiklar åt flertalet mindre spekulationer, så tar vi nu och sammanställer ett flertal tidigt på året. Det är alltid lika underhållande att se resultatet av alla teorier och funderingar – framstå som komplett tokiga i slutet av december då vi sitter med facit i hand. Här följer en lista kring ett antal olika filmer de kommande året, vi kommer också att spekulera kring deras ekonomi och mediala mottagande.

Vi vill också klargöra att skälet till att Rotten Tomatoes används som måttstock denna gång, enbart är då det är lättare att sammanställa en allmän bild av den mediala kritiken. Systemet är inte på något sätt perfekt, men gör teorier mindre abstrakta i diskussioner som dessa. Artikeln kommer bli uppdelad i ett flertal delar.

Image copyright and courtesy of Disney/Lucasfilm 2018

Solo: A Star Wars Story

The Last Jedi var en fantastisk film, efter tre besök till bion och flera personliga rannsakningar så står jag helt fast vid att regissören Rian Johnson och Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har gjort den bästa Star Wars-filmen… Någonsin…

Berättartekniken är fantastisk, Mark Hamill ger oss en helt fantastik insats i sitt livsroll och John Williams musik får mig att rysa.

Historien om den unge Han Solo och hans tidiga äventyr har däremot lämnat mig ganska kall, detta långt innan det kaotiska regissörsbytet. Jag har svårt att se vad filmen egentligen kan tillföra, Rogue One må ha en förutbestämd historia som måste följas, men vägen dit var mer eller mindre helt okänd.

Den här gången känner vi till det mesta. En och annan ny karaktär kommer självfallet introduceras, som Woody Harrelson och Emilia Clarke, detaljer kring själva berättelsen är fortfarande helt obefintliga. Säkerligen har flera justeringar inträffat sedan Ron Howard tog över regissörsstolen från Phil Lord och Christopher Miller. Manuset har med all säkerhet också förändrats och justerats, enligt uppgift lär Kathleen Kennedy inte ha samtyckt med den liberala form av regi Lord och Miller stod för.

Solo: A Star Wars Story måste innebära en lika kraftfull visuell upplevelse som Rogue One om den skall ha någon chans att kännas relevant. Gareth Edwards må ha sina problem med att hantera personregi, men hans sinne för visuella under kan redan ses i hans debut Monsters. Kan Ron Howard fortsätta i de fotspåren ? I nuläget vet vi inte ens vad Solo kommer vara för sorts film, en buddy-film, intergalaktisk racing i Fast & Furious anda ?

Det bästa vore kanske att förbereda sig på en lättsmält historia med varm humor och ganska obefintliga konsekvenser för övriga filmer i serien ? Att försöka göra något större avstamp verkar inte vara möjligt den här gången.

Varje ny Star Wars-film måste inte förändra världen, det räcker med en gemytlig matiné med fantastiska produktionsvärden.

Ekonomin

Som vanligt så förväntas det monetära stordåd ifrån Disneys aktieägare. Att slå The Force Awakens är dock uteslutet. De 2 miljarder dollar som den filmen lyckades dra in är ytterst unikt och bör inte ses som normalt, inte ens för en filmserie som trotsar alla naturens lagar.

Viktigt att tänka på är att hela tio år hade passerat sedan den sista filmen i serien hade haft premiär, och hela tre decennium – om vi ser till att filmen faktiskt var den första Star Wars-filmen sedan Return Of The Jedi, som innehöll de mest omtyckta karaktärerna från originaltrilogin.

Om vi ser till historiken borde Solo: A Star Wars Story kunna nå upp till samma siffror som Rogue One – ca 1 miljard dollar. Denna gång så har filmen en betydligt mer välkänd huvudperson, vilket kan innebära medvind – även om Harrison Ford inte är involverad, så vitt vi vet. Om filmen landar under den där magiska miljarden kommer vi nog behöva utstå ännu fler artiklar som förutspår död och domedag för Star Wars. Om kritikerna ställer sig positiva till filmen så bör resultatet vara snarlikt med Rogue One.

Gissning: Solo: A Star Wars Story spelar totalt in 1,1 miljarder dollar

Kritiken

Gissning: Solo: A Star Wars Story landar på 80-85 % hos Rotten Tomatoes

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Black Panther

OBS ! Vid tiden denna artikel skrevs så hade ingen information om eventuellt kritisk mottagande florerat. Den 30 Januari utkom ett flertal korta åsikter genom Twitter, artikeln har ej förändrats för att representera den informationen.

Det känns närmast bisarrt att kalla en Marvel-film för en ’’undangömd juvel’’. Det är ett riktigt superteam av skådespelare som samlas denna gång och Creed-regissören Ryan Coogler leder truppen rakt in i den afrikanska djungeln. Chanserna är därför stora för att Marvel återigen slår till som en blixt från klar himmel. Här i Skandinavien och Sverige är Black Panther fortfarande bara en parentes för de flesta, därav kategoriseringen som lite av en underdog. I USA och i synnerhet bland deras serietidningsläsare, så är kungen av Wakanda närmast en fiktiv ikon. I en tid då det svarta Amerika förtrycktes och kämpade för sin rätt i samhället, så anlände denna monark och härskare av det fiktiva afrikanska riket Wakanda. Tidigare hade Afrika fått utstå förnedrande fiktiva skildringar – den ökända nidbilden i Tintin I Kongo. Black Panther var motsatsen till dessa fördomar och stereotyper, en stark och intelligent karaktär som styrde ett land i Afrika som var högteknologiskt och långt före västvärlden.

Detta har gjort karaktären till en symbol för mångfald, han fungerar än idag som en käftsmäll mot intolerans och rasfördomar. Filmatiseringen verkar följa i spåren med att helt och hållet köra över alla förutfattade meningar kring både serietidningsfilmer och stereotypa bilder av Afrika. Den otroliga ensemblen där proffs som Lupita Nyong’o och Forest Whitaker befolkar detta rike, kan mycket väl skapa några av de mest mångfacetterade och relevanta karaktärerna i dagens actiongenre.

Av det vi har sett så verkar filmen bli en koncentrerad och allvarsam historia, där klaner och stammar slåss om sin rätt. Detta är som hämtat ur de mer moderna berättelserna om T’Challa, det blir politiska intriger och frågor om födelserätt och utanförskap i ett land som styrs av en mäktig monarki. Visuellt ser det ut att återigen bli full fest då man blandar science fiction och Game Of Thrones.

Ekonomin

I USA står ingeting i vägen för att det ännu en gång blir en gigantisk succé för Marvel Studios. Redan nu pratas det om en öppning på över 100 miljoner dollar enbart i USA, den största öppningen någonsin för en Marvel-film som kan kategoriseras som en solo-film. Med den enorma goodwill som skapats från 2017 års framgångar med Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol. 2, så krävs det inte mycket för att Black Panther skall tas emot med öppna armar. I Europa och Asien kan det bli lite något svårare i och med att karaktären inte har samma kulturella fotavtryck. Vi ser redan bevis på detta, SF Bio/Filmstaden har valt att inte visa filmen i sina största salonger på premiärdagen, istället får den ’’makalösa’’ Fifty Shades-serien gå före. Men med sin Marvel-stämpel så borde succén inte utebli här heller.

Gissning: Black Panther spelar totalt in 850 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Black Panther landar på 90 % hos Rotten Tomatoes

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

The Predator

Om det här inte fungerar så är det gamla rovdjuret redo för slakten. Sedan serien entrade in i 90-talet så har den ikoniska utomjordiska jägaren varit delegerad till en karantän för komplett skräp. Robert Rodriguez och Nimród Antal försökte sig på att återuppliva seren för åtta år sedan, det blev en katastrof.

Vi har inte sett mer än en intetsägande affisch och en slogan som tittar åt Ben Kingsleys citat från Iron Man 3 – ”You’ll never see him coming”. Att Shane Black står som regissör är egentligen den enda anledningen till att hoppas på något mer än ett totalt bottennapp. Olivia Munns medverkan fungerar enbart som en stor varningsskylt för personlig räkning. Om Black tillför sin sedvanliga charm och humor, gör en film – som likt originalet av John Mctiernan, inte har några spärrar då det kommer till otäckheter, så kanske serien återigen kan återvända till ett någotsånär godkänt skick. The Predator kan få stor utdelning genom att ta sin plats på det barnförbjudna tåget, något som gett filmer som IT makalösa framgångar.

Ekonomin

Allt kommer bero på marknadsföringen. Om filmen får igång intresset på sociala media och trailern inspirerar till bara en femtedel så stort intresse som för IT, så kan det nog gå vägen. Framgångarna blir däremot långt ifrån så stora som då Bill Skarsgård slängde på sig mask och smink.

Gissning: The Predator spelar totalt in 330 miljoner dollar

Kritiken

Blacks tidigare filmer har mottagits väl då han stått som regissör. Predator-serien har ett betydligt generösare snittbetyg på Rotten Tomatoes än man kan ana – med tanke på de usla filmerna som serien behövt utstå sedan tjugo år tillbaka. Predators ligger för närvarande kring betyget godkänt, därför borde det inte vara helt utom rimlighet att The Predator kan klara sig hyfsat.

Gissning: The Predator landar på 60 % hos Rotten Tomatoes

Fortsättning följer i del 2…

Årskrönikan 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles

Helena Stenhammar på UMG

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment

Linn Stjernlöf på MI5 Communications

Alla på Playstation Press service

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År !

Alla på Tiger Film Blog

Årets Bästa Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

10. The Disaster Artist

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

9. Thor: Ragnarok

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

8. Battle Of The Sexes

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

5. City Of Ghosts

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket, samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

2. Spider-Man Homecoming

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

1. Star Wars: The Last Jedi

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film

Star Wars: The Last Jedi Recension

Publicerad den 12 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Lucasfilm and Disney

Hur följer man upp två filmer som slagit alla rekord och återupplivat en serie som borde vara lika död som en Stormtrooper ? Man sätter sig ned och tar i med allt man har och tar bort alla spärrar, The Last Jedi är så stor att jag nästan svimmar vid tanken att behöva få ned i ord hur otrolig den är.

Cirkeln är inte bara sluten, den är omgjord till perfektion. Inte sedan jag såg Sagan Om Konungens Återkomst på bio för nästan tjugo år sedan har jag varit så energisk, emotionellt tömd, förkrossad och helt knäckt av en film. The Last Jedi ÄR den bästa film i serien och ett action mästerverk som fullkomligt ödelägger konkurrensen.

Star Wars är egentligen en kompott av drömmar – ekonomiska, fantasifulla och ungdomliga. Det må ha blivit en mikroindustri som i sig är en av kommersens mest tydliga varumärken. Om man vill vara riktigt grinig kan man tycka att en filmserie vid den tidpunkten tappat sin artistiska relevans. Och mycket riktigt har Star Wars inte varit immunt mot kommersens värsta virus, de välkänt avskydda prequel-filmerna är en lika stor flaggbärare för Hollywood kommersialism då den är utom all kontroll.

Lucasfilm under Kathleen Kennedy har gjort små mirakel av sina senaste filmer. The Force Awakens är nästan ännu mer omtumlande efter den tionde visning än den var för två år sedan. Rogue One är en superb hyllning till serien. Star Wars har en slags inkubationstid där karaktärerna och händelserna från en enda film växer exponentiellt i fansens hjärtan tills nästa del.

Rey, Finn och Poe är nu lika självklara hörnstenar i serien som ljussablar och wookies. Varken Rogue One eller The Force Awakens är perfekta i någon mening, men de är energiska glädjeexplosioner som helt får mig att kapitulera medan laservapnen skjuts av i rasande takt och antingen Felicity Jones eller Harrison Ford räddar hela galaxen.

Inte ens den monumentala kritiken mot Force Awakens snarlika A New Hope struktur får mig att vilja ändra betyg på filmen. Star Wars under Disney har varit superbt men med The Last Jedi tar man steget in i briljans.

Speed Of Light

Utan att avslöja någonting om filmens handling så kan vi avskriva alla onda aningar om att vi återigen skulle få en slags remake av, i detta fallet av Empire Strikes Back– filmen som anses vara bäst i serien. Regissören Rian Johnson tar karaktärerna vi lärt oss älska med åren och sätter dem i situationer som är vågade och oanade. Ingeting är efter något sorts recept, starten är ett visuellt fyrverkeri där man inte sätter några gränser. Johnson har så mycket energi och framsynthet att han genast kopplar ett järngrepp om tittaren.

Ingeting lämnas åt slumpen, vartenda försiktigt steg till accelerationen i ljushastighet känns ända ned i själen. Spektaklet är givetvis makalöst men det är i karaktärerna och deras personliga resor som de största ögonblicken sker. The Last Jedi är full av vändningar som med klen regi kunde ha spårat ut och blivit förutsägbara, men Johnson navigerar det asteroidfältet lika lätt som Han Solo. Tempot är ohyggligt snabbt, vi kastas mellan inre konflikter, värmande humor och förkrossande starka emotionella stunder. Det är som att se på en proffsförare som navigerar den slingrigaste väg som om det vore än perfekt asfalterad raksträcka. Hur mycket det än kränger och vrider sig stannar fordonet på marken och hastighetsmätaren verkar inte ha något stopp.

The Last Jedi har multipla trådar som man kunde ha strukturerat upp på ett stelt sätt, men även här så bryter man alla tidigare idéer om hur tempo och narrativ skall utföras. Vad som kan tyckas vara stora stunder av respit från det här närmast vansinniga tempot förvandlas till språngbrädor som tar filmen i en helt annan riktning.

Vad som verkar enkelt blir istället otroligt djupt och närmast som ett emotionellt slag i magen. För alla Star Wars frälsta är hela filmen som den skönaste av poesi, det finns en sådan enorm kärlek till varenda aspekt av av allt från filmens rekvisita till små referenser som glatt nickar åt den enorma historiken. Varenda skruv, motor och Stormtrooper hjälm är så detaljerade, man följer George Lucas gamla idé om att man inte skall ägna genial produktionsdesign någon tid, otroliga visuella objekt försvinner bara efter någon sekund. Detta ger filmen en känsla av proffsig perfektion som helt och hållet har koll på läget. Den pliktskyldiga nostalgin från Rogue One och Force Awakens är nästan helt bortkopplad och när den väl kommer så står tiden nästan stilla.

En film som innehåller gudomliga förmågor och farkoster som låter ute i rymden borde inte kunna sätta såhär djupa spår, men faktum är att The Last Jedi vrider om i hela hjärtat. Rian Johnson skapar en intimitet med de här karaktärerna som jag aldrig tror vi sett tidigare. Personer som vi känt i årtionden blir helt plötsligt till mer än bara endimensionella sagohjältar.

Star, Star

Att man nu också har skådespelare – unga som äldre, som är som gjorda för sina roller förstärker bara känslorna. Mark Hamill och Carrie Fisher är både helt utomordentliga som Luke och Leia, att gå in i närmare detalj kring vad som sker med dem är att avslöja för mycket, men ingen kommer nog kunna lämna salongen utan att känna sig djupt rörd över den resan vi fått bevittna från år 1977 till 2017.

Daisy Ridley och John Boyega är i sin tur också närmast geniala, Rey och Finn är mer igenkännbara än för två år sedan. Självklart har det att göra med vi fått den den här tiden till att bli bekanta oss med dem, men både Ridley och Boyega har växt rejält som skådespelare. De är roliga, spontana, mer lösa och lediga.

De nya personerna i detta redan massiva universum är för det mesta väldigt bra. Benicio Del Toro är förmodligen den som drar det kortaste strået i en prestation som känns lite felplacerad. Däremot är Laura Dern och Kelly Marie Tran båda helt suveräna som Amiral Holdo och den unga mekanikern Rose. Dern är i synnerhet helt fantastiskt med en stor närvaro och intensiv blick som befäster Holdo som en stenhård karaktär som likt Peter Cushings Tarkin är precis lika respektingivande som en stor vandrande AT-AT.

Adam Driver fortsätter också att briljera med sin Kylo Ren, den här gången mer bitter, arg och splittrad inför sitt öde. Samtliga aktörer har alla en fantastisk pondus som genast gör samtliga karaktärer till självklara Star Wars klassiker.

Livin’ In The Future

Men hur mycket känslor och hjärtskärande scener vi än har så är Star Wars för en del enbart om buller och bång, och där fullkomligt krossar The Last Jedi sina föregångare. Ingeting är skramligt eller ihåligt bara för att visa upp industrins idag vassaste specialeffekter, scener där det förekommer fältslag eller mer intima strider är oemotståndliga.

Vyerna och händelseförloppen är helt utmattande mäktiga och vackra. När tempot är som högst måste jag nästan skrika efter syrgas, just nu finns det ingeting såhär imponerande på bio år 2017. Lägg sedan till John Williams både subtila men kraftfulla musik så skapar man ett rysningspaket som närmast får mig att studsa ur stolen och hoppa runt som en dåre i extas.

Hela The Last Jedi är en känslostorm, i ena läget en äventyrlig pojkdröm för att sedan bli ett förvånande djupt grubblande över privilegium och ärftlig rätt. Humorn är ibland både barnslig och larvig men samtidigt sprudlande tokig, man behöver inte ta till något dåligt manus eller vidrig Jar Jar Binks-figur för att stimulera skrattmusklerna.

Man skrattar, gråter och skriker – allt i någon sorts galen kompott av total extas. Mot slutet så ger jag upp, då drämmer jag igen anteckningsboken och slutar försöka hitta övergripande fel som en objektiv kritiker bör göra. Rian Jonsson och Kathleen Kennedy har redan dräpt den lilla biten av mig som kan ifrågasätta ett och annat litet misstag. Felstegen finns men de är så meningslösa att poängtera i detta mästerliga smörgåsbord där det inte fattas någonting.

Och den här finalen får till och med den obeskrivliga avslutningen i Rogue One att framstå som en liten ynklig blindgångare.

Land Of Hope And Dreams

Star Wars är självklart inte dramaturgiskt lika fulländat som ett renodlat drama av en regissör som Ingmar Bergman eller Mike Leigh. Det är en storfilm vars primära syfte är att driva Disney aktien upp mot stratosfären.

Men genom att anamma människans drömmar, hopp och fantasi så skapar man något som går förbi tiden, politik och vårt idag mörka samhälle. För i två timmar och trettio minuter får vi precis som Luke Skywalker i A New Hope se till himmelen där två solar väntar, och en plats där våra drömmar, förälskelser och starkaste känslor finns, bara ett litet ljushopp bort.

När Williams musik sprutar ut högtalarna, då Rian Johnson slänger allt som finns att nyttja i nutidens filmproduktion, där drömmar och förhoppningar blandas med tårar av glädje så kan jag bara kapitulera. Jag kreverar i någon sorts löjlig utmattning där jag skriker efter och timeout och slår så hårt jag kan på knappen som delar ut högsta möjliga betyg.

Star Wars: The Last Jedi är bland det största jag någonsin sett på en bio…

Betyg 10/10

Bäst: Mark Hamill, Carrie Fisher, Daisy Ridley, fotot… Sådär kan det fortsätta ett bra tag till…

Sämst: Goddag yxskaft !

Fråga: Hur kommer man ens kunna toppa detta i del tre ?

Star Wars: The Last Jedi Funderingar

Publicerad den 26 juli, 2017 av bosstime55

The Last Jedi är årets mest efterlängtade film, en hel värld kommer noggrant se på vartenda fotsteg filmen tar innan och efter premiären. Pensionsfonder och investerare kommer nervöst sitta naglade framför sina skärmar för att veta om filmen har samma kraft med sig ekonomiskt (över 2 miljarder dollar för Episode VII) . Här följer ett par funderingar på vad filmen eventuellt kan tänkas uträtta med sin berättelse.

Knappt fyra månader efter att Lucasfilm visat upp de första rörliga bilderna från årets kanske mest efterlängtade film, så har jag gått och funderat kring vad nästa del i Star Wars sagan kan tänkas vara. Att vi har ännu en finansiell rekordsättare på ingång råder det inga tvivel om.

Samtidigt har jag börjat spekulerat kring om inte The Last Jedi kan falla offer för de berättarval Lucasfilm och regissören Rian Johnson valt. Missförstå mig väldigt rätt nu, The Last Jedi kommer med största sannolikhet bli en storslagen upplevelse. Kathleen Kennedys ’’styre’’ och disciplin har gjort Star Wars till något verkligen makalöst – till och med magiskt. Rogue One erbjuder fortfarande en av filmhistoriens häftigaste upplösningar. Och ingen kommer glömma då The Force Awakens slog hela världen med häpnad. Tillsammans med Marvel Studios utgör Lucasfilm en ny standard för storfilmer.

Vad som får mig att undra kring The Last Jedi, är valet att placera filmen precis efter The Force Awakens. Som vi vet så har alla tidigare filmer i serien (bortsett från Rogue One och länken till A New Hope ) utspelat sig med ganska stor tidsmarginal efter sin föregångare.

Detta har tillåtit regissörer som Irvin Kershner att flytta fram historien utan att behöva oroa sig för hur transportsträckor och mellanspel behöver formges. I The Empire Strikes Back (vad många anser vara världens bästa uppföljare och film) har en ganska ansenlig tid passerat sedan sist. Evakueringen av rebellbasen på Yavin 4 har redan skett. Luke Skywalker och Han Solo har fått officiella roller inom rebellernas militäragrader . Imperiet har återfått sitt fotfäste efter förstörelsen av sitt supervapen och skyr nu inga medel för att jaga och tillintetgöra den minimala men beslutsamma skaran upprorsmakare som leds av Prinsessan Leia.

I det här fallet valde George Lucas en lite svårare väg, som skulle visa sig ge stor utdelning både för filmhistorien och hans privatekonomi. Andra uppföljare valde ofta att helt enkelt fortsätta en kort tid (eller precis) efter det att eftertexterna från tidigare film tagit slut. Exempel på detta är Beneath The Planet Of The Apes.

Genom att flytta sig framåt i tiden, kunde The Empire Strikes Back öppna upp till en filmvärldens mest hyllade romanser.

En uppföljare till Star Wars (A New Hope) hade säkerligen kunnat snickrats ihop på kortare tid än de tre år som Empire tog att slutföra, om man valt att icke ambitiöst bara svetsa fast en tankspridd följetång. Vi hade i värsta fall kunnat få samma miljöer och karaktärer som inte heller fick växa.

The Last Jedi (av de vi vet) börjar med Rey och hennes möte med Luke Skywalker. Vad som händer därefter vet bara ledningen för Lucasfilm och Disney. Men jag har svårt att se att filmen skulle göra ett större tidshopp efter den oundvikliga introduktionen mellan lärjungen och mästaren. The Force Awakens ställde fler frågor än den gav svar, även om vi har en ytterligare film att vänta i och med Episode IX, så måste vissa mysterium ges någon substans. Vi verkar till och med få en återblick på vad Mark Hamill sysslade med tillsammans med R2-D2 – en scen som vi redan fått se i Episode VII då Rey vidrör ljussabeln.

Av att döma från trailern verkar det som om Daisy Ridley till stor del kommer få gå igenom den långa processen att bli en Jedi.

star-wars-the-last-jedi-poe-rey-and-finn1

Rey tittar rakt in i kameran. Finn och Poe ser åt de andra hållen, en alldeles för dum analys av ett stycke promotion, men kommer Rian Johnson låta karaktärerna vara separerade genom filmen ?

Samtliga av dessa faktorer får mig att undra hur mycket The Last Jedi faktiskt kan uträtta berättarmässigt. Den andra delen av inledningen kommer antagligen gå åt till att visa hur motståndsrörelsen flyr från sin numera blottade bas. Vi har även sett ett Annie Leibovitz bedårande stiliga bilder som verkar visa upp en intergalaktisk lyxmiddag/bjudning med inslag av James Bond.

Informationen kring Benicio Del Toros roll är än så länge omringad av vakter, taggtråd och ett kassaskåp signerat Franz Jäger, vi har enbart fått två bokstäver DJ. Av att döma från kostymen så verkar Del Toro inte vara en del av The First Order, snarare en laglös gangster. Han kan eventuellt fungera som ett informationsombud som ger oss insikt i vem Supreme Leader Snooke faktiskt är.

Finn verkar fortfarande vårdas för sina skador efter sin strid med Kylo Ren och sistnämnda går förmodligen igenom både en och annan intern slitning efter mordet på sin far och den förödmjukande förlusten mot Rey.

I bästa fall kan The Last Jedi ta efter Lord Of The Rings: The Two Towers, en fantastisk film där den övergripande berättelsen och dess momentum faktiskt stannar upp för striden vid Helms Klyfta samt Frodo och Sam’s oundvikliga hinder i både Gollum och Faramir. Filmen är egentligen ett enda långt mellanspel där ingen av schackpjäserna egentligen bara transporteras. The Two Towers tar även den plats ganska nära inpå avslutningen från The Fellowship Of The Ring.

Peter Jacksons ’’tvåa’’ film nyttjar denna ’’paus’’ på bästa sätt genom att låta oss bekanta oss bättre med den stora ensemblen av karaktärer. Humorn blev också en naturligare del berättandet, inte alls olikt The Empire Strikes Back.

Den än så länge helt okände karaktären DJ spelad av Benicio Del Toro. Vissa spekulerar att karaktären är Gannis Ducain som var delaktig att stjäla Millenium Falcon från Han Solo.

Episode 8 kan mycket väl vara just det. En paus, som agerar som ett stort andetag innan det stora hoppet ned i ’’avslutningen’’ som kommer om två år.

Irvin Kershner har ju som bekant kallat Empire Strikes Back för ett mellanspel. Skillnaden där var just förflyttningen av filmens tid, som tillät Kershner att fokusera på karaktärerna och sätta dem i något annorlunda situationer. Inga hållhakar fanns i att tvingas visa de mer förutbestämda bitarna. Tex hur Darth Vader körde/flög hem till närmaste bas efter att ha virvlat runt i rymden.

Carrie Fisher och hennes eviga följeslagare Gary, regissören Rian Johnson, Mark Hamill samt hunden Millie och slutligen ”the empress herself” Kathleen Kennedy.

Rian Johnson har ej denna lyxen. Han måste snabbt etablera de nya ansiktena i Del Toro, Laura Dern samt Kelly Marie Tran. Och få dessa – samt tidigare personer, att faktiskt växa och bli än mer cementerade i våra hjärnlober. Man behöver också få oss igenom den – antagligen, något förutsägbara introduktionen på ett snyggt och medryckande vis.

Sedan kommer det verkliga provet, att göra vad de The Two Towers och The Empire Strikes Back klarade av, att skapa en gastkramande upplevelse utan att använda en alltför explosiv final som berövar den sista delen från all luft.

Det är stora utmaningar, och det förhöjer egentligen bara förväntningarna för världens just nu mest populära och ekonomiskt viktiga filmserie.

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

Publicerad den 13 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Denna film mottog vi av Disney Sverige för recension.

Och så fortsätter vår artikelserie om Marvels Doctor Strange. Vi går nu raskt in i fjolårets filmatisering. Denna text integrerar även en recension av Blu Ray-utgåvan. Samtliga läsare varnas då denna text kommer innehålla stora avslöjanden och spoilers från filmen.

I oktober 2016 släppte Marvel Studios tillsist den efterlängtade filmatiseringen av den nästan femtio år gamla serietidningen Doctor Strange; historien om en ihålig och självgod kirurg som får se sin värld av lyx och privilegium krossad efter en allvarlig bilolycka. Resultatet fick blandad kritik; hyllningskören var inte lika unison som för den föregående Marvel-eskapaden Captain America: Civil War.

Flera retade sig på filmens bekanta struktur och traditionella ursprungshistoria, en grund som Marvel utnyttjat sedan den första Iron Man-filmen för snart tio år sedan. Filmens otroliga estetik blev däremot omfamnad av de flesta i publiken. I en galen mix av Christopher Nolans mästerverk Inception och J.K Rowlings Harry Potter chockades jag personligen av hur självsäkra och avslappnade Marvel var i sitt genomförande. Med allt visuellt vansinne som pågår hade man väldigt lätt kunnat tappa greppet om både publik och sin berättelse, men Doctor Strange är ständigt självmedveten, humoristisk, och lagom.

Vårt höga betyg skiljer sig också ganska rejält från medelbetyget. Det står sig möjligtvis lite udda och en smula utpekat. Men över ett halvår senare (juni 2017), står jag helt fast vid mina hyllningar. Detta efter två omgångar på bio och flertalet sessioner med filmen på Blu Ray.

Scott Derrickson briljerar

Regissören Scott Derrickson har gjort en film som visar upp Marvel Studios när de är som allra starkast. Vi får makalös underhållning med ett starkt fundament, en tydlig berättelse, och skådespelare som känns som skräddarsydda för sina roller.

Swinton och Cumberbatch har en helt strålande kemi, och trots kritiken om den idag utbredda Hollywood-rasismen (i det här fallet då det kom till att välja Tilda Swinton som den tibetanska gurun The Ancient One) kan ingenting ta ifrån henne det faktum att porträttet är kraftfullt och överraskande. Swinton tar en anonym karaktär från serietidningen och ger denna inkarnation stora mått av humor och karisma. Detsamma gäller för Benedict Wong som förvandlar en kuvad figur i serietidningen till en auktoritär och nödvändig hjälp till Cumberbatch.

Bra kommentarer från Scott Derrickson

I det informativa och ärliga kommentarspåret från Scott Derrickson får vi ett par mycket intressanta funderingar från regissören, bland annat kring de uppmärksammade besluten. Det är överlag befriande att höra Derrickson på ett smart och rättframt sätt reflektera över dessa frågor. Han ger goda förklaringar, slingrar sig aldrig ifrån att bemöta kritiken, och han gör det med stil och eftertanke. Extra intressant blir det också då Derrickson påpekar att flera av filmens mer återhållsamma scener är hans favoriter.

En av dessa scener är Mads Mikkelsens fantastiska monolog där antagonisten Kaecilius lägger fram sitt vansinniga (men filosofiskt intressanta) manifest om livet och dess oundvikliga slut. Denna sekvens skiljer sig också på så sätt att en Marvel-skurk äntligen får lite fler dimensioner än de underutvecklade karaktärerna som Ronan The Accuser från Guardians Of The Galaxy eller Malekeith från Thor: The Dark World.

Mer intressant fakta avslöjas av Derrickson, som att han i utvecklingsstadiet gärna hade sett skurken Nightmare istället för den självklare tyrannen Dormammu. Beslutet att följa den ursprungliga historien togs då Nightmares bakgrund helt enkelt skulle tagit för lång tid att presentera i en relativt kort film. Nightmare är precis som det låter: ett väsen som infiltrerar drömmar och ställer till en väldig oreda, som ofta leder till världsomvälvande situationer som Strange måste lösa.

De otroliga visuella spektrumen är lika förtrollande och fascinerande hemma som på bio. Ett exempel är då Strange och Baron Mordo jagas av Kaecilius genom ett New York som bokstavligt talat böjer och kränger sig kring alla tänkbara dimensioner. Derrickson delger att filmen gjordes under ett relativt tight schema, då produktionen flyttades fram för att Benedict Cumberbatch skulle kunna få avsluta sina sista framträdanden som Hamlet på Barbican Theatre i London, och på så vis också kunna medverka i Doctor Strange. Detta faktum gör de digitala effekterna än mer storartade. Oscarsnomineringen för bästa visuella effekter kunde inte vara mer välförtjänt.

Men som alltid är det porträtteringen av karaktärerna som sticker ut mest. Man kan säga vad man vill om Marvel Studios och deras filmatiseringar, men då det kommer till sina karaktären är instrumenten stämda till perfektion. Förutom det polariserade beslutet kring The Mandarin i Shane Blacks Iron Man 3, så vet Marvel Studios hur man bäst bevarar dessa klenoder.

McAdams är fortfarande filmens svaga kort

Enbart Rachel McAdams känns en smula felplacerad. Hennes Christine Palmer får så lite utrymme att jag faktiskt vågar påstå att karaktären kunde tagit bort helt och hållet. Om nörden inom mig fick leka manusförfattare hade kanske Rosario Dawsons Claire Temple från Netflix-serierna varit ett bättre substitut. Det hade på så sätt kunnat binda ihop TV-serierna med filmerna (något jag själv inte känner ett behov för), men sannerligen hade detta gett en större kraft till berättelsen istället för att behöva se McAdams bli livrädd för en fallande skurmopp.

Derrickson integrerar små detaljer i filmen som hyllar serietidningen på både stora och små sätt. Strange slår faktiskt ett omöjligt hot i den gudalika Dormammu, genom en kombination av list och magiska kunskaper, något som är som taget ur de första mötena med den interdimensionella skurken. Och alla små vinkningar, från The Living Tribunal (en av Marvel Comics starkaste karaktärer) till den femte evighetsstenen, hanteras så stilfullt att jag fortfarande minns tillbaka på min ursprungliga extas då dessa karameller delades ut på bioduken.

Dormammus avslöjande är fortfarande en obeskrivligt häftig stund för mig som lekt lobbyist för karaktären i flera år. Även om designen kanske inte helt uppfyller önskemålen så är faktumet att denna både fåniga och imponerande skurk nu är en del av filmvärldens mest framgångsrika franchise snudd på magiskt.

Och så har vi musiken av Michael Giacchino som är en otrolig mix av orientalisk mystik och Hans Zimmer-bombasm. Särskilt bör nämnas det minnesvärda temat som drar tankarna åt Star Trek, och spåret Stranges Days Ahead som spelas då Stephen Strange tillsist accepterar sin nyfunna roll som väktare över jorden, och där han sedan vandrar upp för trappan till sin ikoniska bostad i Greenwhich Village. Dessa är bara en av många anledningar till varför Marvel nått sådana historiska framgångar.

Knapert extramaterial

Då går vi vidare till vad vi faktiskt får i Blu Ray-utgåvan. Extramaterialets höjdpunkt är som ni nog redan förstått Scott Derricksons kommentarspår. Måhända är det lite enkelspårigt, och saknar de där riktigt djupa insikterna kring det praktiska filmarbetet, någon som tex regissören David Fincher alltid lyckas stuva in i sina egensinniga observationer.

Tyvärr så faller “behind the scenes”-materialet ganska platt, då det som erbjuds bara ytligt ger oss en knapp inblick i filmskapandet genom sina featurettes. De är på tok för tunt och gör inte de djupdykningar som en film av den här kalibern förtjänar. Om jag tillåts drömma skulle en “History Of Doctor Strange” med flera medverkande serietidningsförfattare och konstnärer stå högt på önskelistan. Vad som erbjuds kan tyvärr bara kategoriseras som mediokert. Att vissa sektioner av intervjuer också repeteras bidrar bara till den otillfredsställande känslan.

Andra småsaker är ett par helt irrelevanta borttagna scener, som ger goda skäl till varför de inte står kvar i filmen. Och sedan det självklara gag-reel klippet, där Cumberbatch och medspelare tramsar framför kamerorna.

Referensljud

Den tekniska kvaliteten däremot är av en helt annan sort. Disney har alltid varit kända för sina Blu Ray-skivor som ständigt används i referenssyfte, och det har bara blivit bättre. Ljudet i Doctor Strange är av sådan klass att det borde skrivas in i bestämmelser att en biorigg måste testas med hjälp av denna disk.

Det ligger ett stort fokus på baskanalen, och subwoofern får jobba hårt. Basnoterna får hela vårt testrum att mullra, och vi misstänker att en polisbil snart kan komma att undersöka fastigheten för att avgöra om det faktiskt pågår en mindre eldstrid.

Ljudet är genomgående starkt och kraftfullt. Den mest imponerade sekvensen sett ur en ljudsynpunkt är den fantastiska jakten i Stranges Greenwhich Village sanctum, där han förpassar Kaecilius apostlar till öknar och regnskogar genom portaler. Här kan man urskilja varenda litet ljud. Akustiken och närvaron som skapas är inget annat än strålande. Glas krossas och varenda krasande skärva kan urskiljas samtidigt som en kaosartad kakafoni pågår runtom. Ljudet är en perfekt mix av detaljer och styrka.

En smula grynig bild

På den visuella biten är det också mycket bra. Fotografen Ben Davis använder digitala Arri Allexa-kameror som ger filmen en enorm skärpa samt fina texturer. Kostymdesignen av Alexandra Byrne får verkligen komma till sin rätt, där sömmar och chockerande bra hantverk visas upp ur sin bästa sida. Färgerna är åt det mer matta hållet, även i de kosmiska och psykedeliska scenerna som vänder ut och in på sinnena. Den något matta paletten i kombination med lite för mycket gryn, gör att Doctor Strange inte riktigt kan mäta sig bildmässigt mot till exempel Star Wars: The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story.

Avslutande tankar

Nästan ett år senare är Doctor Strange precis lika unik och fantastisk som tidigare. Det är ett smart, fartfyllt och mycket underhållande stycke film signerat av Marvel som bekvämt ställer sig bland det bästa studion gjort.

“I summon the powers of the Vishanti!”

Film: 9/10

Bild: 9/10

Ljud: 10/10

Extramaterial: 6/10

Alien Covenant Recension

Publicerad den 15 maj, 2017 av bosstime55

Gamer over man, game over ! Ridley Scott lyckas inte vända på den bedrövliga riktningen som sattes efter Prometheus. Istället blir Alien Covenant ett praktexempel på att serien som en gång skrev om regelboken, är redo för nedmontering och begravning djupt ute i den kalla rymden.

Om man är riktigt fräck, så kan man enkelt rekommendera att ignorera allt som hör till Alien-serien efter 1986. James Camerons mästerverk Aliens: Återkomsten slutar ytterst ambivalent. Och om något som helst engagemang hade delgetts seriens efterkommande episoder, hade serien kanske kunnat bli relevant bortom en nu över trettio år gammal film i Aliens. Glansdagarna är sedan länge borta. Det bästa har redan visats upp. Den goodwill som finns gentemot tex. Star Wars är inte densamma då man diskuterar Alien.

När inte ens David Fincher, fick arbeta efter eget huvud, under den tredje delens svåra produktion, är det svårt att ha några ljusa förhoppningar. Det skulle få ett kraschlandnings ’’avslut” när den fyndige franska regissören Jean-Pierre Jeunet, trampade i klaveret med basketbollar och snormonster (eller vad det nu var) i Alien Resurrection från 1997.

Sedan skedde avrättningen i Alien Vs. Predator från 2004. Efter mycket om och men, återvände Ridley Scott till serien, i vad många trodde skulle bli en grandios återkomst. Själv stod jag skeptisk då Scotts historik som regissör under 2000-talet minst sagt varit skakig. Vem vill egentligen minnas A Good Year med Russell Crowe som förvirrat ränner runt på en fransk vingård, eller för den delen sömnpillret American Gangster ?

Flera satte Prometheus som filmen alla borde se år 2012. Förväntningarna var gigantiska. Den gick till och med före The Avengers och The Dark Knight Rises. Med facit i hand är Prometheus enklast beskrivet som en nitlott. Ungefär som att välja Leif GW. Persson över Stefan Holm i höjdhopp.

Prometheus visade sig vara en uppblåst, tråkig och helt håglös historia, som jag helst inte vill tänka tillbaka på. Den som väntade på ett stort återtåg, fick istället en kallsup. Ekonomiskt presterade den dugligt, men serien fick återigen skickas ut till hundkojan. Och så började en lika förvirrande ström av information komma – kring vad nästa steg skulle bli.

Alien 5 låg på bordet lika länge som en flaska Ramlösa i öknen. Men efter att District 9 regissören Neil Blomkamp fått avslag för sin potentiella uppföljaren, skulle Ridley Scott återigen få förtroendet att göra ännu ett försök. Och nu höll man inte inne med vad som skulle vänta. Titeln blev Alien Covenant och allting såg ut att vara en karbonkopia av filmen från 1979 – i det promotionmaterial som visades upp i form av bilder och trailers – varav det sistnämnda jag undvikit helt i vanlig ordning.

Det var minst sagt oroväckande….

Alien Covenant är tack och lov inte en ruta för ruta adaption av sin klassiska förlaga, men samtidigt saknar den all form av spänning, mysterium eller engagemang.

Håglös och meningslös

Det vilar en trött och uppgiven stämning över allt, inte bara för filmens karaktärer utan från Ridley Scott själv. Intrigen går på autopilot, de nya huvudpersonerna i form av bland andra Katherine Waterston och Billy Crudup är platta som pannkakor. En akut energibrist råder genom dessa två sömniga timmar. Scott regisserar med handen i fickan. Momenten som borde ge nostalgiska rysningar blir bara erbarmliga. Inte ens Jerry Goldsmiths musik framkallar någon energi.

Mañana

Och i andra akten tror jag bestämt att berättelsen tar en siesta. Där får vi utstå ännu mer av det filosofiska trams som Prometheus piskade tittaren med. När det gått två minuter är det odrägligt. Efter ytterligare två, behöver publiken bäras ut på bår från salongen för att få blodet att cirkulera.

När väl H.R. Gigers klassiska monster visar upp sig, är det med samma sterila och slappa handlag. Precis som i fallet med kalkonstunden i Alien Vs. Predator, ser de digitala effekterna sämre ut, än den obeskrivligt otäcka gestalt som såg dagens ljus för snart fyrtio år sedan, monstret rör sig med onaturliga rörelser och mycket tveksam rendering.

Skräcken är också helt borta, eller snarare förstörd. Scotts första Alien byggde till stor del på det okända. Ett hot som designmässigt kunde kamouflera sig i rymdskeppet Nostromos skrala och mörkt färgade inredning. Inledningen är långsam men laddad. Pulsen gick i topp då Tom Skerritts Kapten Dallas krälade runt i ventilationssystemet, svettig, smutsig och livrädd.

Men efter alla uppföljare samt seriens – per automatik mer kommersiella framtoning, är den så kallade Xenomorph-figuren, allt annat än obekant. Vi vet vad som väntar runt hörnet. Scott skall ha en viss eloge för att han inte nyttjar rena ’’hoppa ur stolen’’- effekter, men det här är en Alien-film helt utan obehag, vilket bara kan klassas som ett kapitalt misslyckande.

Ingen glad entusiasm

Istället satte jag hoppet till att Scott skulle gå samma väg som J.J Abrams gjorde med The Force Awakens. Där man med stor glädje och entusiasm hyllar och expanderar de karaktärer och händelser som blivit förevigade sedan långt tillbaka. Men Ridley Scott verkar snarare mest förvirrat och bittert trampa vatten. Hans eget engagemang finns inte att bevittna en enda gång. Karaktärerna känns mer som kugghjul som krampaktigt forcerar den ointressanta berättelsen framåt.

I och med att insistera på att placera sig före Alien (1979) skapas också svårigheter, då man inte tillåts expandera eller ändra riktning. Man kan absolut ge samma känga till Rogue One: A Star Wars Story, men där nyttjar Gareth Edwards formatet så väl och navigerar det med finess. I Alien Covenant blir det snarare instängt och icke flexibelt.

Ett kyligt antiklimax

Samtliga skådespelare, vissa av dem mycket kompetenta – Michael Fassbender, är alla reserverade och utan djup. Där Ellen Ripley blev en galjonsfigur för den kvinnliga actionhjälten, som inte behövde räddas eller reduceras till ett våp i nöd, är det helt makabert, att filmen tar beslutet att reducera alla sina kvinnliga karaktärer till skrikande nervvrak. Och när det i ett fall blir slapstick komedi – av en av de mer obekväma scenerna, känns det obehagligt, fast då på helt fel sätt.

Där ett riktigt starkt avslut borde ta vid, är själva upplösningen och dess avslöjanden, så slarviga och nonchalanta, att Covenant blir till ett av de värsta antiklimaxen jag sett på länge. Vi får ingen adrenalin fylld stund som i Aliens eller spänning som gör nerverna till pianotrådar. Nej, Scott slår snarare publiken huvudet med en gummi klubba, och låter oss ligga kvar med ont i huvudet. Så befriat från finess är det.

Emotionellt försöker man engagera, men eftersom filmen är iskall och distanserad är det svårt att få någon som helst empati för någonting. Och de filosofiska funderingarna som får ta över andra akten, är lika dåliga som den kontroversiella avslutningen till remaken av TV-serien Battlestar Galactica.

Hyfsat snyggt

Det enda positiva är att hantverket är av bästa sort. Med digitala Alexa-kameror och rakbladsvass skärpa, är Covenant en mycket kompetent film visuellt. Skogsmiljön hjälper också till att bryta av mot de uttjatade kål täckta ödelandskapen. Men även här finns det brister, vid ett tillfälle ser det ut som om medeltidsveckan i Visby råkat springa in på en Paintball-bana.

Så; en Alien film utan – skräck, action eller ens pulshöjning. Det förtjänar inte ens en begravning i rymden, där jag slipper höra mig själv skrika av tristessen.

Betyg 2/10

Bäst: Det är delvis snyggt

Sämst: Att Scott regisserar filmen med sådant ointresse för allting.

Fråga: Vill någon se mer av detta ?

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Rogue One A Star Wars Story

Godzilla II: King Of The Monsters Recension

On The Basis Of Sex Recension

Solo: A Star Wars Story Recension

Filmspekulationer för 2018 Del 1

Årskrönikan 2017

Årets Bästa Filmer 2017

Star Wars: The Last Jedi Recension

Star Wars: The Last Jedi Funderingar

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

Alien Covenant Recension