Roma Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Årets mest hyllade produktion griper varken tag eller fascinerar. Det är enbart en fråga om preferens, men denna maträtt kan jag inte äta upp med någon vidare god min. 

Jag hoppas att denna sortens recension aldrig mer behöver återupprepas i framtiden, chanserna på det är nog lika låga som att vi har hittat en lösning på världens energiproblem vid årskiftet… 

Att Roma inte har uppnått den nästintill omöjliga medaljen – att tilldelas ett 100% perfekt betyg på Rotten Tomatoes, är något förvånande. Vart man än tittar så verkar ett maxbetyg vara elementärt. Redan innan sin premiär på årets upplaga av Venedigs filmfestival, så var Roma favorittippad till att bli huvudkandidaten för att vinna en Oscar för 2018 års bästa film. 

Skälet till förvarningen om recensionstypen, är att den åsikt som går i polemik med ett så stort och gemensamt konsensus, ofta kan ses som ett enkelt sätt att provocera och därefter attrahera uppmärksamhet. Man kan också döpa om det till det nya ordlaget troll. Därför kommer denna text förmodligen påminna mer om en bekännelse inför öppen ridå, inte en analys som skall vara något sånär  informativ och underhållande. Detta känns som att sitta och skriva in en ny grundlag, allt måste förklaras och det mycket noggrant.   

Inte kompatibel 

Alfonso Cuarón är den där regissören som förmodligen aldrig kan komma att bli kompatibel med mina egna preferenser. Det handlar inte om att kasta sten i glashus eller att ropa varg, vad Cuarón än har gjort så har jag lämnats oberörd och rentav uttråkad. 

Harry Potter och Fången Från Azkaban blev för många ett uppvaknade då det kom till att acceptera J.K Rowlings trollkarlsvärld som något mer än triviala lekar för barn. Att ens våga påstå att den föregående regissören Chris Coloumbus, gjorde någonting bättre är som att anmäla sig till en frivillig arkebusering. 

Azkaban innebar en klart mer slipad estetik och stilismen gick från gemytlig familjefilm till något mer hårdhudat och hotfullt. Cuarón är utan tvekan tekniskt kunnig, vare sig det gäller 

Children Of Men eller Gravity, så har saker som foto och specialeffekter, alltid hållit högsta klass. Cuaróns filmer kan liknas med att beskåda skyskrapor i Manhattans Midtown område, de ståtliga kolosserna är gjorda av putsat glas och borstat stål, det är höga ståtliga och – ofta, inte särskilt  inbjudande. En promenad i New Yorks kärna må vara en spektakulär upplevelse för ögat, men övertiden, nattjobben och stressen – som sker innanför den mäktiga fasaden, blundar man gärna för. 

Den känslan är identisk för mitt eget omdöme kring Cuaróns hela filmkatalog. Till och med något så tillgängligt som Harry Potter, kändes nu lika kyligt som en kyss från filmens skräckvarelse Dementor. Children Of Men stoltserade med flera tekniska framsteg, som ett fotorealistisk spädbarn, helt bestående av ettor och nollor, men resan som Clive Owen gjorde tillsammans med Clare-Hope Ashitey, greppade aldrig tag i mina hjärtsträngar, istället var det som en vacker isskulptur, vacker att se på men hemsk att beröra med sin bara hand. 

Gravity blev även den bejublad. Återigen så fick jag ställa mig i opposition, där jag verkade vara den enda som inte blev hänförd. Bara tanken på att behöva spendera tid med 

Sandra Bullock i isolerad miljö, gav mig allvarlig huvudbry. Bullocks insats var ännu ett försöka att roffa åt sig oförtjänta branschpriser – som den gången hon medverkade i The Blind Side. Och återigen så drog Cuarón med sig kyla och en lövtunn berättelse som lämnade mig både frustrerad och likgiltig. 

Jakten på upprättelse 

Tillsammans med Guillermo Del Toro och Alejandro González Iñárritu, så sades Cuarón -skämtsamt, ingå i en så kallad treenighet vid namn ’’The Three Amigos’’. Flertalet av Iñárritus tidiga filmer föll på att vara pretentiösa och överdramatiserade. Men så plötsligt så tog sig Iñárritu i kragen och levererade Birdman, en helt fantastisk film som rådde bot på alla problem som tidigare plågat hans filmer. Och därefter följde The Revenant, en tung, dramatisk och synnerligen krävande upplevelse i och med sitt makliga tempo. 

Då Iñárritu lyckades ändra på sig – och faktiskt leva upp till sitt rykte, så fanns det en del av mig som hoppades på att Cuarón skulle göra detsamma med Roma. Det är ett mer personligt projekt för regissören och denna gång handlar det inte om något dystopiskt London eller en rymdstation i kris, bara – ett delvis, självbiografiskt drama om en medelklass familj i Mexico City. 

Kanske var det för mycket att hoppas på, att Roma skulle bli Cuarons motsvarighet till Federico Fellinis Amacord, en hysteriskt rolig skildring av uppväxten. Men Roma fortsätter tyvärr att gå i de fotspår som gjort det mer eller mindre omöjligt för mig att uppskatta Cuaróns arbete. 

Som vanligt så är det visuella av högsta kvalitet. Det svartvita fotot är sylvasst och gör kullerstenar och trånga boenden för tjänstefolk slående. Därefter är själva iscensättningen oklanderlig, Mexico City blir mer än bara trafikstockning och mariachi band, ett minst sagt osmickrande ljus som amerikanska motparter alltid verkar framställa staden i. Detta är en plats i ständig rörelse där det finns utrymme för kärlek, sorg och förlust.   

Vatten, stan är full av vatten 

Att man har ambitioner att hålla det intimt, blir övertydligt när Cuarón – likt Sergio Leone, fascinerar sig för att filma obönhörligt långa scenen med bla rinnande vatten. Där Once Upon A Time In The West i alla fall håller intresset uppe med musik eller distinkta ljud, så är Roma helt knäpptyst, detta skapar en stark provokation, i diverse intervjuer talar Cuarón varmt om sin symbolism, nog för att tanken kan vara god, men själva resultatet är en film som från första bildrutan känns distanserad och totalt obekymrad om att faktiskt ge publiken en väg in i berättelsen. 

Karaktärernas trassliga vardag är filmens emotionella kärna, men de mest tragiska och traumatiska scenerna resonerar aldrig. Personerna som drabbas blir aldrig till något mer än brickor på ett bräde. Helt fasansfulla livsöden blir bara korta små stunder av ångest, som i sin tur har förmedlats bättre och med mer intensitet i en handfull andra filmer, varav några aldrig fåt samma mediala uppmärksamhet. 

Ingen slutkläm eller gastkramande final 

Att Roma inte kör med gaspedalen i bottnen – då det gäller tempo, skulle inte vara ett problem om det fanns något som förtrollade eller fascinerade. Martin Scorsese gjorde en prövande men otäckt effektiv film med Silence, ett stycke film som definitivt inte tog någon hänsyn gentemot sin publik. Däremot var filmens klimax så pass kraftfullt och förkrossande, att hela den plågsamma färden kändes väl värd besväret. 

Cuarón får aldrig till någon sådan slutkläm eller gastkramande final, det slutar istället som det började livlöst och utdraget. Utöver det kastar man in ett ex antal sekvenser som inte kan klassas som något annat än utfyllnad, det är allting ifrån högljudda nyårsfester till kampsports uppvisningar, varav inget skapar variation, insyn eller intresse. 

Den som lämnades kvar.. 

Jag känner mig som den som lämnades kvar i kön, in till nattklubben som alla talade om, eller den enda anställda som inte fick löneförhöjning. Hur jag än vrider och vänder på detta så står jag helt oberörd av Roma, och hur trevligt det än hade varit att sitta på insidan och titta ut, så kan jag åtminstone – med gott samvete, stå kvar i kylan och erkänna att Roma inte var menad för mig eller jag för den. 

Betyg 4/10  

De Bedragna Recension 

003

Copyright UIP 2017

Fram tills sin avslutning är De Bedragna en utdragen, död och provocerande långsam historia som enbart bekräftar faktumet att Sofia Coppola är helt vilse i Hollywood. 

Sofia Coppola, engångsundret som tog filmvärlden med storm efter Lost In Translation och som spåddes bli en urkraft bland moderna filmskapare. Men sagan tog slut då Bill Murray och Scarlett Johansson fick sin sista kyss och de båda vandrade tillbaka till sin osäkra framtid.

Efter den makalösa urladdningen som var fylld med humor, insikt och underfundighet så irrade Sofia Coppola bort sig, inte helt olikt sin far Francis efter hans mardrömslika inspelning av Apocalypse Now.

Marie Antoinette var så upphaussad inför sin premiär att det inte kunde bli något annat än en besvikelse. Allt som gjorde Lost In Translation makalös hade ersatts av en prålig yta som enbart lämnade mig kall inombords.

Och efter det bakslaget var det som att Sofia Coppola gick in i väggen. Hennes senaste film The Bling Ring från 2013 med den som alltid helt erbarmligt usla Emma Watson, är en uppblåst och dryg åktur som inte kunde bestämma sig för om man skulle applådera eller bespotta filmens karaktärer.

001

Seg

De Bedragna är definitivt mer uthärdlig än att se ett gäng bortskämda och odrägliga småtjuvar härja omkring, men problemen som ointressanta karaktärer och alldeles för lågt tempo kvarstår. Coppola gör stillsamma filmer, det greppet har hon nyttjat sedan debuten The Virgin Suicides, där allting har fått ske i ett makligt tempo.

Men här tas denna egenskap till sin spets och resultatet blir närmast provokativt. I någon förvriden version av Sergio Leones värsta stunder i Once Upon A time In America, visar Coppola upp något sjukligt beroende kring att visa upp närbilder på rengöring och urvattnande av en tvättsvamp.

Om Sofia Coppolas tidsbild skulle överföras till verkligheten skulle ett dygn vara minst 70 timmar långt.

004

Gräsligt fult foto 

När vi ändå diskuterar det visuella och i synnerhet fotot, så har man valt ytterligare en väg som skapar stor ilska. 1800-talets Amerika var en emotionellt dämpad plats, där känslorna fick stängas inne. Men för att kunna göra en film där karaktärerna stramar emot och döljer sitt innersta, krävs det en intimitet. Man måste ha de bästa av skådespelare som kan förmedla stora känslor genom små gester.

Tyvärr så är detta omöjligt pga två skäl, det första är ett foto som är så murrigt och fult att det knappt går att urskilja om det är Nicole Kidman eller Kirsten Dunst som står i förgrunden. Allting belyses nästan bara av stearinljus, det är lättare att navigera inne på den Madame Tussauds nedsläckta skräckkabinett.

Just de nämnda skådespelarna är också helt askgrå – på alla fronter. Inte nog med att hela färgpaletten är som en bild av Tjernobyl efter härdsmältan, sminkningen får samtliga aktörer att se ut som något som hör hemma i The Walking Dead.

Ätit spik

Elle Fanning, Kidman och Dunst ser alla ut att ha fått spik serverat till sig av cateringfirman. Till och med de fnissiga skoleleverna verkar ha bevittnat Sundsvall brinna ned. Trots att bakgrunden är det omåttligt brutala inbördeskriget mellan syd och väst, så verkar denna lilla skola vara en oas som inte alls blir påverkade av utsvultna soldater och massmord på slagfälten, trots att hela regementen marscherar förbi.

Så med sitt provocerande låga tempo och skådespelare som enbart inspirerar till sorg, så är De Bedragna en ren ångestbomb, som inte på något sätt får mig att se fram emot att behöva spendera nittio minuter med denna manodepressiva domedag.

När till och med Suffragette med Carey Mulligan i huvudrollen framstår som Die Hard vet man att något är fel.   

sub-buzz-9584-1497641705-2

En tryckande final

Men så helt plötsligt händer något, i en hastig tredje akt så vaknar Coppola till liv och verkar inse att hon faktiskt regisserar en film som allmänheten skall se. Då drar hon fram sin skarpaste dramatik och skapar en tryckande stämning. Då lyser plötsligt Nicole Kidman upp och får mig att intressera mig för hennes blottade elever.

Det ser fortfarande bedrövligt ut och Kristen Dunst verkar ha lika mycket intresse av sin instats   som för sin årsgamla skattedeklaration. Men tillslut så får jag lite mer förståelse för berättelsens styrka. Det tillkommer ett djup som vi inte sett skymten av tidigare.

Genom denna försenade uppryckning räddas filmen från ett totalt bottenbetyg. De negativa faktorerna är dock så stora att det inte kan benämnas som något annat än ett totalt slöseri med tid och energi.

Betyg 4/10 

Rogue One: A Star Wars Story Recension 

026

That’s not a moon, it’s a tour de force… 

Efter alla turer med re-shoots och stort hemlighetsmakeri, känns det lika livsavgörande för Kathleen Kennedys ’’nya’’ Lucasfilm som när The Force Awakens anlände för ett år sedan. Alla inklusive Lucasfilm/Disney känner fortfarande av ängsligheten från den tiden Star Wars var lika kul som ett getingbo över sängen. Rogue One måste bli strålande, till och med genial, visa vart skåpet skall stå en gång för alla. Och för att citera barnboksförfattaren Eva Bexell; så är Rogue One en buffé i ek, stor som dödsstjärnan själv, så stor till och med att dess största svaghet blir skalan som leder till ett marginaliserat utrymme för karaktärerna.

Fördärvande vackert 

Sedan den första stillbilden med samlad ensemble visades upp har en sak stått helt klart…

Rogue One skulle bli en vacker film. Den där otroliga ensemblebilden fick mig att springa cirklar runt kvarteret. Regissören Gareth Edwards som alltid haft en oerhörd känsla för bildkomposition har satt ihop den stiligaste Star Wars berättelsen någonsin.

Enorma landskap blandas upp med vyer och grandiosa rymdskepp. Det framkallar så mycket rysningar att jag känner behovet att greppa en yllefilt och värma mig. Trots att filmen fullkomligt bombarderar med mäktiga bilder så blir det aldrig svulstigt eller klumpigt. Att inte se Rogue One på en rejäl bio är som att behöva beskåda Picassos Guernica i frimärksformat.

Mörk och smutsig 

I en hård och karg introduktion står det klart att detta inte är ännu ett matiné äventyr med rötterna i Buck Rodgers och Flash Gordon. Istället tittar man på Tarantinos Inglorious Basterds och Sergio Leones enorma Once Upon A Time In The West. Edwards ger oss en mörk och hård insyn i ett universum som ofta kallas ensidigt banalt med sin enkla uppdelning i ljust och mörkt.

Rogue One fortsätter i Force Awakens fotspår med fysiska kulisser och platser. Man blir förförd direkt och luras in i ett kaninhål som inte har någon återvändo. Den här världen är smutsig och jordnära. Man hänförs över allting, ljussättningen, kompositionen…

Produktionsdesignen spelar i precis samma liga. Den nya Death Trooper soldaten är en fullkomligt skräckinjagande gestalt.

Det är till och med så mångfacetterat och engagerande att jag bollar med den oförlåtliga tanken om inte Kathleen Kennedy borde godkänna en remake av A New Hope med Rogue One’s sanslösa känslan för estetik och detaljer.

En kärlekshistoria 

Gareth Edwards är precis som J.J Arbrams helt förälskad i den här världen. Edwards tidigare kända brister som regissör – brist på fokus och intresse för berättandet, är som bortblåsta när han vandrar in i ett universum som många kategoriserar som större än livet.

Det finns en sådan värme och entusiasm i samtliga av Rogue One’s scener. Även de gångerna då Edwards tangerar att överdriva med referenser eller vinkningar till tidigare filmer, går det att förlåta i och med den oerhörda passionen som flyter genom filmens celluloidådror. De mer nostalgi prövande stunderna kommer förmodligen splittra publiken, ett läger kommer se dem som överflödiga och för andra blir det total nördextas, för min egen del faller jag i den andra kategorin. Vissa framträdande framkallar andnöd.

God men för marginaliserad ensemble 

Vi får en ensemble – som förutom en katastrofalt överspelande Forest Whitaker, är lätt att tycka om. Felicity Jones ger Jyn Erso en stenhård yta med ett mycket ömtåligt inre som hon balanserar strålande. Diego Luna ger en dubiös och mångfacetterad rebellkapten i Cassian och ger för första gången någonsin i en Star Wars-film en hjältekaraktär med en mer realistisk moral än ont eller gott.

Donnie Yen och Wen Jiang får stereotypa karaktärer men är oerhört sympatiska. Alan Tudyk som K-2SO kan bara beskrivas som genial och är förhoppningsvis en framtida klassiker, K-2SO stjäl varenda scen och får mig att säga ’’jag vill ha en’’.

Nu skall måste det tyvärr sägas att karaktärsgalleriet är filmens stora svaghet. Och då inte porträtten utan mängden tid.

För även om vi får superba aktörer och välskrivna figurer så är Rogue One så enorm i sitt spektakel att karaktärerna får spela andra fiol. Det är egentligen ett gott tecken då man finner sig att önska minst en timme till av en film, men samtidigt känns det synd att såhär starka personer inte får mer utrymme och svängrum.

Ben Mendelsohns skurk inger till en början hopp om något helt extraordinärt men det två mycket snabba timmarna tillåter inte Orson Krennic att växa till en mytomspunnen legend som tex Kylo Ren.

Det är synd då Star Wars nu börjar innebära rejält välgjorda porträtt från både författare och aktörer.  Sedan förekommer såklart de vanliga skutten i logiken. Det är dock inte alls lika långsökta som vissa av The Force Awakens slumpmässiga sammanträffanden.

En helt obeskrivlig final 

Men en Star Wars upplevelse är i slutändan om scener som får publiken att tappa hakan och skrika halsen ur led. Och återigen blir det fullträff för Rogue One.

Jag står mållös inför de otroliga uppvisningarna i rymdkrig och markstrider. Det är full ös från början till slut. Det finns en puls här som slår som ett nyfött hjärta. Finalen är fylld till bredden med grandiosa datoranimationer men känns trots det närvarande och medryckande. Det finns inga ord för den sista tredjedelen. Man måste ta fram alla superlativ bomber och granater i världen för ens närma sig en vettig beskrivning.

Det är på gränsen till glädjetårar. Det saknar motstycke och är utan tvekan en av de mäktigaste stunderna jag upplevt på en bio. Det är som någon galen rockkonsert med Pearl Jam eller Bruce Springsteen där de startar om sitt mest tokiga extranummer igen och igen.

Rogue One är långt ifrån felfri eller perfekt. Jag hade önskat mig än mer djupdykningar i Jyn,Krennic och övrig ensemble, och att filmen var minst trettio till fyrtio minuter längre. Det finns inte många gånger jag haft ett behov av mer av allting i en film.

Flera kommer säkerligen avfärda Rogue One som ihålig och fattig samt sentimental i sin nostalgi. Men en film som får mig att gapa som en fågelholk och vilja dra på mig en Stormtrooper dräkt måste ha gjort något stort känslomässigt.

Jag skrev för en tid sedan en artikel om hur min första Star Wars film – Return Of The Jedi inte gav de bästa förutsättningarna för en livslång Star Wars kärlek. Trots det har originaltrilogin ändå levt med mig, varenda replik är som ett födelsemärke. Men i och med Force Awakens och Rogue One slutar Star Wars vara barnminnen och blir istället något stort som alltid kommer vara med mig…. always….

Betyg 9/10 

Bäst: Den visuella biten som helt fördärvar själar i sin skönhet och finalen,finalen,finalen och återigen finalen.

Sämst: Att hela karaktärsgalleriet får se sig besegrat av filmens enorma skala.

Fråga: Kommer någon kunna undvika glädjetårarna ?