Star Wars: The Last Jedi Recension

039

All images copyright and courtesy of Lucasfilm and Disney

Hur följer man upp två filmer som slagit alla rekord och återupplivat en serie som borde vara lika död som en Stormtrooper ? Man sätter sig ned och tar i med allt man har och tar bort alla spärrar, The Last Jedi är så stor att jag nästan svimmar vid tanken att behöva få ned i ord hur otrolig den är. 

Cirkeln är inte bara sluten, den är omgjord till perfektion. Inte sedan jag såg Sagan Om Konungens Återkomst på bio för nästan tjugo år sedan har jag varit så energisk, emotionellt tömd, förkrossad och helt knäckt av en film. The Last Jedi ÄR den bästa film i serien och ett action mästerverk som fullkomligt ödelägger konkurrensen.

Star Wars är egentligen en kompott av drömmar – ekonomiska, fantasifulla och ungdomliga. Det må ha blivit en mikroindustri som i sig är en av kommersens mest tydliga varumärken. Om man vill vara riktigt grinig kan man tycka att en filmserie vid den tidpunkten tappat sin artistiska relevans. Och mycket riktigt har Star Wars inte varit immunt mot kommersens värsta virus, de välkänt avskydda prequel-filmerna är en lika stor flaggbärare för Hollywood kommersialism då den är utom all kontroll.

Lucasfilm under Kathleen Kennedy har gjort små mirakel av sina senaste filmer. The Force Awakens är nästan ännu mer omtumlande efter den tionde visning än den var för två år sedan. Rogue One är en superb hyllning till serien. Star Wars har en slags inkubationstid där karaktärerna och händelserna från en enda film växer exponentiellt i fansens hjärtan tills nästa del.

Rey, Finn och Poe är nu lika självklara hörnstenar i serien som ljussablar och wookies. Varken Rogue One eller The Force Awakens är perfekta i någon mening, men de är energiska glädjeexplosioner som helt får mig att kapitulera medan laservapnen skjuts av i rasande takt och antingen Felicity Jones eller Harrison Ford räddar hela galaxen.

Inte ens den monumentala kritiken mot Force Awakens snarlika A New Hope struktur får mig att vilja ändra betyg på filmen. Star Wars under Disney har varit superbt men med The Last Jedi tar man steget in i briljans.

036

Speed Of Light 

Utan att avslöja någonting om filmens handling så kan vi avskriva alla onda aningar om att vi återigen skulle få en slags remake av, i detta fallet av Empire Strikes Back– filmen som anses vara bäst i serien. Regissören Rian Johnson tar karaktärerna vi lärt oss älska med åren och sätter dem i situationer som är vågade och oanade. Ingeting är efter något sorts recept, starten är ett visuellt fyrverkeri där man inte sätter några gränser. Johnson har så mycket energi och framsynthet att han genast kopplar ett järngrepp om tittaren.

Ingeting lämnas åt slumpen, vartenda försiktigt steg till accelerationen i ljushastighet känns ända ned i själen. Spektaklet är givetvis makalöst men det är i karaktärerna och deras personliga resor som de största ögonblicken sker. The Last Jedi är full av vändningar som med klen regi kunde ha spårat ut och blivit förutsägbara, men Johnson navigerar det asteroidfältet lika lätt som Han Solo. Tempot är ohyggligt snabbt, vi kastas mellan inre konflikter, värmande humor och förkrossande starka emotionella stunder. Det är som att se på en proffsförare som navigerar den slingrigaste väg som om det vore än perfekt asfalterad raksträcka. Hur mycket det än kränger och vrider sig stannar fordonet på marken och hastighetsmätaren verkar inte ha något stopp.

The Last Jedi har multipla trådar som man kunde ha strukturerat upp på ett stelt sätt, men även här så bryter man alla tidigare idéer om hur tempo och narrativ skall utföras. Vad som kan tyckas vara stora stunder av respit från det här närmast vansinniga tempot förvandlas till språngbrädor som tar filmen i en helt annan riktning.

Vad som verkar enkelt blir istället otroligt djupt och närmast som ett emotionellt slag i magen. För alla Star Wars frälsta är hela filmen som den skönaste av poesi, det finns en sådan enorm kärlek till varenda aspekt av av allt från filmens rekvisita till små referenser som glatt nickar åt den enorma historiken. Varenda skruv, motor och Stormtrooper hjälm är så detaljerade, man följer George Lucas gamla idé om att man inte skall ägna genial produktionsdesign någon tid, otroliga visuella objekt försvinner bara efter någon sekund. Detta ger filmen en känsla av proffsig perfektion som helt och hållet har koll på läget. Den pliktskyldiga nostalgin från Rogue One och Force Awakens är nästan helt bortkopplad och när den väl kommer så står tiden nästan stilla.

En film som innehåller gudomliga förmågor och farkoster som låter ute i rymden borde inte kunna sätta såhär djupa spår, men faktum är att The Last Jedi vrider om i hela hjärtat. Rian Johnson skapar en intimitet med de här karaktärerna som jag aldrig tror vi sett tidigare. Personer som vi känt i årtionden blir helt plötsligt till mer än bara endimensionella sagohjältar.

037

Star, Star 

Att man nu också har skådespelare – unga som äldre, som är som gjorda för sina roller förstärker bara känslorna. Mark Hamill och Carrie Fisher är både helt utomordentliga som Luke och Leia, att gå in i närmare detalj kring vad som sker med dem är att avslöja för mycket, men ingen kommer nog kunna lämna salongen utan att känna sig djupt rörd över den resan vi fått bevittna från år 1977 till 2017.

Daisy Ridley och John Boyega är i sin tur också närmast geniala, Rey och Finn är mer igenkännbara än för två år sedan. Självklart har det att göra med vi fått den den här tiden till att bli bekanta oss med dem, men både Ridley och Boyega har växt rejält som skådespelare. De är roliga, spontana, mer lösa och lediga.

De nya personerna i detta redan massiva universum är för det mesta väldigt bra. Benicio Del Toro är förmodligen den som drar det kortaste strået i en prestation som känns lite felplacerad. Däremot är Laura Dern och Kelly Marie Tran båda helt suveräna som Amiral Holdo och den unga mekanikern Rose. Dern är i synnerhet helt fantastiskt med en stor närvaro och intensiv blick som befäster Holdo som en stenhård karaktär som likt Peter Cushings Tarkin är precis lika respektingivande som en stor vandrande AT-AT.

Adam Driver fortsätter också att briljera med sin Kylo Ren, den här gången mer bitter, arg och splittrad inför sitt öde. Samtliga aktörer har alla en fantastisk pondus som genast gör samtliga karaktärer till självklara Star Wars klassiker.

033

Livin’ In The Future 

Men hur mycket känslor och hjärtskärande scener vi än har så är Star Wars för en del enbart om buller och bång, och där fullkomligt krossar The Last Jedi sina föregångare. Ingeting är skramligt eller ihåligt bara för att visa upp industrins idag vassaste specialeffekter, scener där det förekommer fältslag eller mer intima strider är oemotståndliga.

Vyerna och händelseförloppen är helt utmattande mäktiga och vackra. När tempot är som högst måste jag nästan skrika efter syrgas, just nu finns det ingeting såhär imponerande på bio år 2017. Lägg sedan till John Williams både subtila men kraftfulla musik så skapar man ett rysningspaket som närmast får mig att studsa ur stolen och hoppa runt som en dåre i extas.

Hela The Last Jedi är en känslostorm, i ena läget en äventyrlig pojkdröm för att sedan bli ett förvånande djupt grubblande över privilegium och ärftlig rätt. Humorn är ibland både barnslig och larvig men samtidigt sprudlande tokig, man behöver inte ta till något dåligt manus eller vidrig Jar Jar Binks-figur för att stimulera skrattmusklerna.

Man skrattar, gråter och skriker – allt i någon sorts galen kompott av total extas. Mot slutet så ger jag upp, då drämmer jag igen anteckningsboken och slutar försöka hitta övergripande fel som en objektiv kritiker bör göra. Rian Jonsson och Kathleen Kennedy har redan dräpt den lilla biten av mig som kan ifrågasätta ett och annat litet misstag. Felstegen finns men de är så meningslösa att poängtera i detta mästerliga smörgåsbord där det inte fattas någonting.

Och den här finalen får till och med den obeskrivliga avslutningen i Rogue One att framstå som en liten ynklig blindgångare.

035

Land Of Hope And Dreams 

Star Wars är självklart inte dramaturgiskt lika fulländat som ett renodlat drama av en regissör som Ingmar Bergman eller Mike Leigh. Det är en storfilm vars primära syfte är att driva Disney aktien upp mot stratosfären.

Men genom att anamma människans drömmar, hopp och fantasi så skapar man något som går förbi tiden, politik och vårt idag mörka samhälle. För i två timmar och trettio minuter får vi precis som Luke Skywalker i A New Hope se till himmelen där två solar väntar, och en plats där våra drömmar, förälskelser och starkaste känslor finns, bara ett litet ljushopp bort.

När Williams musik sprutar ut högtalarna, då Rian Johnson slänger allt som finns att nyttja i nutidens filmproduktion, där drömmar och förhoppningar blandas med tårar av glädje så kan jag bara kapitulera. Jag kreverar i någon sorts löjlig utmattning där jag skriker efter och timeout och slår så hårt jag kan på knappen som delar ut högsta möjliga betyg.

Star Wars: The Last Jedi är bland det största jag någonsin sett på en bio…

Betyg 10/10 

Bäst: Mark Hamill, Carrie Fisher, Daisy Ridley, fotot… Sådär kan det fortsätta ett bra tag till…

Sämst: Goddag yxskaft !

Fråga: Hur kommer man ens kunna toppa detta i del tre ?

Star Wars: The Last Jedi Funderingar 

rey-and-luke-skywalker-in-the-last-jedi

The Last Jedi är årets mest efterlängtade film, en hel värld kommer noggrant se på vartenda fotsteg filmen tar innan och efter premiären. Pensionsfonder och investerare kommer nervöst sitta naglade framför sina skärmar för att veta om filmen har samma kraft med sig ekonomiskt (över 2 miljarder dollar för Episode VII) .  Här följer ett par funderingar på vad filmen eventuellt kan tänkas uträtta med sin berättelse.  

Knappt fyra månader efter att Lucasfilm visat upp de första rörliga bilderna från årets kanske mest efterlängtade film, så har jag gått och funderat kring vad nästa del i Star Wars sagan kan tänkas vara. Att vi har ännu en finansiell rekordsättare på ingång råder det inga tvivel om.

Samtidigt har jag börjat spekulerat kring om inte The Last Jedi kan falla offer för de berättarval Lucasfilm och regissören Rian Johnson valt. Missförstå mig väldigt rätt nu, The Last Jedi kommer med största sannolikhet bli en storslagen upplevelse. Kathleen Kennedys ’’styre’’ och disciplin har gjort Star Wars till något verkligen makalöst – till och med magiskt. Rogue One erbjuder fortfarande en av filmhistoriens häftigaste upplösningar. Och ingen kommer glömma då The Force Awakens slog hela världen med häpnad. Tillsammans med Marvel Studios utgör Lucasfilm en ny standard för storfilmer.

Vad som får mig att undra kring The Last Jedi, är valet att placera filmen precis efter The Force Awakens. Som vi vet så har alla tidigare filmer i serien (bortsett från Rogue One och länken till A New Hope ) utspelat sig med ganska stor tidsmarginal efter sin föregångare.

Detta har tillåtit regissörer som Irvin Kershner att flytta fram historien utan att behöva oroa sig för hur transportsträckor och mellanspel behöver formges. I The Empire Strikes Back (vad många anser vara världens bästa uppföljare och film) har en ganska ansenlig tid passerat sedan sist. Evakueringen av rebellbasen på Yavin 4 har redan skett. Luke Skywalker och Han Solo har fått officiella roller inom rebellernas militäragrader . Imperiet har återfått sitt fotfäste efter förstörelsen av sitt supervapen och skyr nu inga medel för att jaga och tillintetgöra den minimala men beslutsamma skaran upprorsmakare som leds av Prinsessan Leia.

I det här fallet valde George Lucas en lite svårare väg, som skulle visa sig ge stor utdelning både för filmhistorien och hans privatekonomi. Andra uppföljare valde ofta att helt enkelt fortsätta en kort tid (eller precis) efter det att eftertexterna från tidigare film tagit slut. Exempel på detta är Beneath The Planet Of The Apes.

star-wars-episode-v

Genom att flytta sig framåt i tiden, kunde The Empire Strikes Back öppna upp till en filmvärldens mest hyllade romanser. 

En uppföljare till Star Wars (A New Hope) hade säkerligen kunnat snickrats ihop på kortare tid än de tre år som Empire tog att slutföra, om man valt att icke ambitiöst bara svetsa fast en tankspridd följetång. Vi hade i värsta fall kunnat få samma miljöer och karaktärer som inte heller fick växa.

The Last Jedi (av de vi vet) börjar med Rey och hennes möte med Luke Skywalker. Vad som händer därefter vet bara ledningen för Lucasfilm och Disney. Men jag har svårt att se att filmen skulle göra ett större tidshopp efter den oundvikliga introduktionen mellan lärjungen och mästaren. The Force Awakens ställde fler frågor än den gav svar, även om vi har en ytterligare film att vänta i och med Episode IX, så måste vissa mysterium ges någon substans. Vi verkar till och med få en återblick på vad Mark Hamill sysslade med tillsammans med R2-D2 – en scen som vi redan fått se i Episode VII då Rey vidrör ljussabeln.

Av att döma från trailern verkar det som om Daisy Ridley till stor del kommer få gå igenom den långa processen att bli en Jedi.

star-wars-the-last-jedi-poe-rey-and-finn1

Rey tittar rakt in i kameran. Finn och Poe ser åt de andra hållen, en alldeles för dum analys av ett stycke promotion, men kommer Rian Johnson låta karaktärerna vara separerade genom filmen ?

Samtliga av dessa faktorer får mig att undra hur mycket The Last Jedi faktiskt kan uträtta berättarmässigt. Den andra delen av inledningen kommer antagligen gå åt till att visa hur motståndsrörelsen flyr från sin numera blottade bas. Vi har även sett ett Annie Leibovitz bedårande stiliga bilder som verkar visa upp en intergalaktisk lyxmiddag/bjudning med inslag av James Bond.

Informationen kring Benicio Del Toros roll är än så länge omringad av vakter, taggtråd och ett kassaskåp signerat Franz Jäger, vi har enbart fått två bokstäver DJ. Av att döma från kostymen så verkar Del Toro inte vara en del av The First Order, snarare en laglös gangster. Han kan eventuellt fungera som ett informationsombud som ger oss insikt i vem Supreme Leader Snooke faktiskt är.

Finn verkar fortfarande vårdas för sina skador efter sin strid med Kylo Ren och sistnämnda går förmodligen igenom både en och annan intern slitning efter mordet på sin far och den förödmjukande förlusten mot Rey.

I bästa fall kan The Last Jedi ta efter Lord Of The Rings: The Two Towers, en fantastisk film där den övergripande berättelsen och dess momentum faktiskt stannar upp för striden vid Helms Klyfta samt Frodo och Sam’s oundvikliga hinder i både Gollum och Faramir. Filmen är egentligen ett enda långt mellanspel där ingen av schackpjäserna egentligen bara transporteras. The Two Towers tar även den plats ganska nära inpå avslutningen från The Fellowship Of The Ring.

Peter Jacksons ’’tvåa’’ film nyttjar denna ’’paus’’ på bästa sätt genom att låta oss bekanta oss bättre med den stora ensemblen av karaktärer. Humorn blev också en naturligare del berättandet, inte alls olikt The Empire Strikes Back.

dj-vanity-fair.jpg

Den än så länge helt okände karaktären DJ spelad av Benicio Del Toro. Vissa spekulerar att karaktären är Gannis Ducain som var delaktig att stjäla Millenium Falcon från Han Solo.

Episode 8 kan mycket väl vara just det. En paus, som agerar som ett stort andetag innan det stora hoppet ned i ’’avslutningen’’ som kommer om två år.

Irvin Kershner har ju som bekant kallat Empire Strikes Back för ett mellanspel. Skillnaden där var just förflyttningen av filmens tid, som tillät Kershner att fokusera på karaktärerna och sätta dem i något annorlunda situationer. Inga hållhakar fanns i att tvingas visa de mer förutbestämda bitarna. Tex hur Darth Vader körde/flög hem till närmaste bas efter att ha virvlat runt i rymden.

annie-leibovitz-08-sw-06-17-vf

Carrie Fisher och hennes eviga följeslagare Gary, regissören Rian Johnson, Mark Hamill samt hunden Millie och slutligen ”the empress herself” Kathleen Kennedy.

Rian Johnson har ej denna lyxen. Han måste snabbt etablera de nya ansiktena i Del Toro, Laura Dern samt Kelly Marie Tran. Och få dessa – samt tidigare personer, att faktiskt växa och bli än mer cementerade i våra hjärnlober. Man behöver också få oss igenom den – antagligen,  något förutsägbara introduktionen på ett snyggt och medryckande vis.

Sedan kommer det verkliga provet, att göra vad de The Two Towers och The Empire Strikes Back klarade av, att skapa en gastkramande upplevelse utan att använda en alltför explosiv final som berövar den sista delen från all luft.

Det är stora utmaningar, och det förhöjer egentligen bara förväntningarna för världens just nu mest populära och ekonomiskt viktiga filmserie.

Star Wars 1977-2005 

qmbloes

Den är kraftigt försenad. Men bättre sent än aldrig. Här listar vi samtliga Star Wars filmer till och med år 2005, vi räknar inte med den animerade Clone Wars serien eller något i det numera irrelevanta ’’expanded universe’’.

Episode IV A New Hope (1977)

George Lucas bästa film som regissör. Ett vackert och underhållande äventyr som förändrade hela sättet att se och göra film. Den gjorde sin debut i en tid av anti-hjältar,smuts och korruption. Flera av de stora filmbolagen hade börjat köpas upp av större mer ’’kommersiellt’’ drivna bolag som såg filmindustrin som ännu ett sätt att utvinna pengar likt en kolgruva.

Star Wars förändrade allt. Hela världen blev som galna i filmen som tog och lånade fritt från  myter och legender. Trots sina nästan 40 år känns filmen fortfarande lika underhållande,snabb och enastående stilig som när den först sprängde bort konkurrensen 1977. Ralph McQuarries makalösa estetik är så innovativ,vacker och smart att flera av dagens sci-fi influerade publikvältare som Transformers borde placeras i en ännu mer isolerad och ful skamvrå. Alec Guinnees förmedlar en makalös värme och intelligens som Kenobi och Peter Cushing är minst lika bra som den iskalle guvernör Tarkin. Lägg sedan till John Williams legendariska musik så har du ett lyxpaket som får flera business class resor att framstå spartanska.  Filmen må sakna den svärta och fingertoppskänsla som uppföljaren Empire Strikes Back skulle begåvas med. Men hur man än vrider och vänder på projektet så är det här en stor och viktig del inte bara i filmhistorien utan hela mänsklighetens.

Betyg 8/10 

Episode V The Empire Strikes Back (1980)

Förutsägbart och tråkigt svar, men det här är Star Wars i sitt esse. Lucas lämnade över registolen till Irvin Kershner, som i sin tur lade fram tre huvudpelare att gå efter. Ett djupare känsloliv hos Mark Hamills Skywalker, en romans utan slisk, samt humor utan platta skämt. Filmens budget rusade iväg och precis som första gången var flera sekvenser ett rent helvete att spela in. Isplaneten Hoth filmades in i Norge som på beställning fick den värsta vintern sedan flera årtionden. Yodas hemplanet Dagobah var en snusk kuliss med stillastående vatten och förhöjt golv för dockspelaren Frank Oz och hans team.

Men det hårda slitet gav utdelning. Som i de bästa av uppföljare förfinades varenda millimeter av en redan bra film. Karaktärerna blev tillgängligare,större och bättre. Den redan makalösa visuella profilen fick också helt nytt liv i och med Vaders flaggskepp ’’Executor’’ och de tidlösa AT-AT stridsfordonen.

Den numera sönderspelade ’’Imperial March’’ introducerades också samt Boba Fett, den perfekta Darth Vader, vishetsmästaren Yoda och…… Ja, se den, förundras och älska den.

Betyg 8/10  

Episode VI Return Of The Jedi 

Filmen som enligt min personliga åsikt påbörjade fallet för hela serien. Jag tänker inte upprepa mig och hojta om allt jag genuint hatar med den här instansen i serien. Idéerna verkar slut, trams karaktärer som kejsaren och de hemska Ewokerna får detta att snarare framstå som en parodi än den tunga och självsäkra film som det borde vara.

Det börjar förvisso fullt godkänt där vi tas tillbaka till öken planeten Tatooine och gangsterbossen Jabba The Hut. Men sedan spårar allt ur. Dramatiken är så övermättad och svulstig att man rodnar i ansiktet. Hela sekvensen på Endor är patetisk fånig och dum. Bättre blev det inte heller då Lucas kontroversiella modifikationer under sent 90-tal till 2011 års Blu Ray samling, innebar en skrattretande kopia av den människoätande plantan Audrey från Frank Ozs Little Shop Of Horrors som ställföreträdare för monsterhålet Sarlac. Det ökända Vader vrålet är bara en total förnedring av allt vad kvalitet innebär. Förutom de snyggaste rymdstriderna i hela serien finns det absolut inget att se eller hämta här. Eller jo, kanske, Carrie Fishers påstådda kokainnagel.

Betyg 4/10 

Episode I The Phantom Menace

Suck,filmen som genuint dödade all oskyldighet,hoppfullhet och livsvilja på moderjord. Förväntningarna var astronomiska, det här skulle bli filmen som återigen förändrade allt, de skulle vara häftigare och mer relevant än den gången dieselmotorn eller husvärme uppfanns. I en tid utan perfekt internet sprang fans till biograferna bara för att bevittna den första teaser trailern.

Världen var i extas, folk reste från alla världens håll och kanter för att delta på den stora premiären i USA. Och så började filmen, den klassiska Fox loggan visades med sin ackompanjerade jingel och sedan…. domedagen.

Att ens börja summera vad felet i Phantom Menace ligger i skulle ta en mindre livstid. Bara första antydan till Jar Jar Binks får en stor majoritet att börja kaskadspy. Jake Lloyds livlösa och pinsamma porträtt av Darth Vader som snorunge är som naglar mot en griffeltavla. Den nästan perversa romansen mellan den tio år gamla Llyod och den nästan åtta år äldre Natalie Portman -som i sin tur verkar sova sig igenom hela filmen, är rent otäck att bevittna.

Vidare har Ralph McQuarrie kastat in handduken och istället för vackra underverk som Millenium Falcon eller Stormtroopers får vi Kalle Anka robotar som är pinsammare än valfritt avsnitt ur en reality dokusåpa. John Williams är den enda personen som verkat klara sig ur de ondskefulla klorna som är den här filmen, musiken är precis som alltid strålande och framkallar genuina rysningar av välbehag. I övrigt kan bara en stor varningslampa tändas när vi ens antyder något kring den här filmen. Det här skall helst förglömmas som en hemsk influensa eller ett benbrott. Kort och gott vedervärdigt.

Betyg 1/10 

Episode II Attack Of The Clones 

Pust, det gick inte den här gången heller. Lucas fick tre år på sig att rätta till alla de otaliga fel och filmiska lagbrott han begick från förra gången. Resultatet ? En tom fågelholk i en småländsk skog. Manuset fortsätter vara smärtsamt uselt i sin rent vulgärt usla dialog, en story som är mer eller mindre obegriplig – flera trådar och karaktärer som introduceras kommer från vänster och fullkomlig noll kontext ges, kan någon svara på vem mästare Sifo-Dyas är ?.

Självklart skulle också Lucas välja att leka vidare med modern teknik som inte mognat och för det mesta ser det osannolikt plastigt och fult ut. Det digitala fotot är så smetigt och urvattnat att det sticker i ögonen. Samma bombardemang av fula special effekter fortsätter. Designen på klonsoldaterna borde vara straffbart.

Värst är dock, återigen, karaktärerna och den hemska dialogen. Romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman är lika obekväm som en för liten Stormtrooper-rustning. Valet att byta skådespelare gör att kontinuiteten helt tappas bort, Padmés och Anakins relation känns både krystad och helt vansinnig, hur Anakin åldrats med minst tio år medan Portman stannat kvar kring tjugo, förblir ett större mysterium än varför det super tekniska rymdimperiet inte kan finna en grön herre i ett träsk.

Även relationen mellan McGregor och Christensen är totalt misslyckad. Istället för att visa upp en far och son relation, framstår den tidigare varma och intelligente Obi Wan som en grinig surgubbe som mest verkar gnälla och klaga på sin lärling. Anakin framstår fortfarande som en enerverande snorunge. Den ursprungliga tanken mellan att visa den starka relationen som sedan skulle ersättas med hat och bitterhet försvinner snabbare än Boba Fett i Return Of The Jedi.

Filmen skulle också innebära ytterligare massaker av originaltrilogin genom att belasta den med idiotiska story trådar och snedvriden logik. Återigen en katastrof som helst bör begravas i Tatooines ödelagda öken.

Betyg 1/10 

Episode III Revenge Of The Sith 

Flås, det var tredje gången gillt. Förhandssnacket lovade att vi äntligen skulle få något som liknade en godtagbar film, vi skulle äntligen få se hur hela paketet knöts ihop och förhoppningsvis se Darth Vader göra köttfärs av pajasar som Mace Windu och Kit Fisto.

Filmen tog sig till och med till Cannes och kritikerna lovordade den… Till en början. Med åren vill ingen, absolut ingen kännas vid att de satte sina näst högsta betyg och lovordade filmen. Det var återigen en släng av den masspsykos som drabbade flera då det brittiska rockbandet Oasis släppte sin babyloniska undergång Be Here Now. Samma problem som plågat det tidigare två tragedierna fortsätter här. Uselt manus,värdelös dialog och plastiga specialeffekter.

Istället för att ge oss smakbitar från den eran då Star Wars var oslagbart stort och vackert, får vi återigen fula robotar och den idiotiska General Grievous som drabbats av trumpethosta. Berättandet som skall ta Anakin till den mörka sidan är precis lika lamt och spakt som tidigare episoder. Såhär i efterhand är skälet till hans Benedict Arnold svek så urbota idiotiskt och grundlöst att det är lättare att hitta mer visdom i ett nummer av den amerikanska tidningen Playboy.

Den essentiella relationen mellan Skywalker och Kenobi bryr sig inte Lucas om. Det är fortfarande samma bittra,griniga tjurskallar som talar med varandra. När den oundvikliga schismen sker på slutet är den emotionella tyngden helt död och utan någon som helst allvar. När Christensen ligger och kreverar i lava och sina egna kroppsdelar och ger ifrån sig sitt tragiskt loja ’’I hate you !’’ känner jag hur all heder och ork försvinner ur kroppen.     

Den redan kritiserade aspekten av att varenda karaktär skall ha en ljussabel blir ofrivillig komiskt här. Även här saknas tyngd,häfta och finess, Yoda och Kejsaren hoppar runt som överlyckliga och övertända fans på en Justin Bieber konsert, den centrala striden i det eldfängda Mustafar pågår i evigheter och funkar bättre som bedövning än en hel tallrik med sömnpiller.

Att detta kunde ha varit det sista vi någonsin fick se av den där galaxen långt borta, känns lika skrämmande som George Orwells dystopiska framtidsvision 1984. En helt enkelt bedrövlig avslutning som ingen borde närma sig.

Betyg 1/10