Etikettarkiv: Lord Of The Rings

Avengers: Endgame Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019

Summering: En helt euforisk avslutning som dräper allt motstånd…  

Gode gud… Skall man skrika och fullkomligt kapitulera ? Erkänna sig helt besegrad, överkörd, mållös och knäckt ? Känslan efter att ha sett Avengers: Endgame, går knappt att fånga i ord, den är för stor för recensioner eller allmän analys.  

Tidigare recensioner – som berört Marvel Studios filmer, har blivit till försvarstal, detta är fortfarande en av de mest utsatta genrerna då det kommer till elitistisk mobbning som jämställer Marvels filmer en sorts allmän lobotomi för samhället. 

Det är tidsödande, irriterande och rent av bedrövligt att denna typ av artiklar och krönikör fortfarande florerar ute i mediala kretsar. Det handlar inte längre om den faktiska filmen är bra eller inte, det är sorts otäckt förtids där man dömmer ut filmerna långt innan de ens har setts, dess genre räcker för att stämpla det som skräp. 

Men i och med denna recension så är det slut med att försöka förklara meriterna och det fantastiska som Marvel Studios gett oss. Elva år har gått sedan Iron Man hade premiär. För den som vill peka ut det idiotiska i hjältefigurer och deras berättelser, befinner sig på fel film – om de löst biljett till Endgame. Det är lika galet som att ställa sig längst fram på en Metallica konsert och klaga på att ljudet är för högt. För att citera Brie Larson från Captain Marvel ’’ I have nothing to prove to you…’’ 

Under de få år som Tiger Film har funnits, så har vi delat ut ett fåtal tvåsiffriga betyg.
Ett högsta betyg skall innebära något alldeles extra, en upplevelse som skakar om, berör och förblir oförglömlig. Än idag så ångrar jag inget av de maxbetyg vi satt – och det inkluderar även Star Wars: The Last Jedi.

’’Paid the cost to be the boss’’

Jag refererar alldeles för ofta till Bruce Springsteen och hans artistskap. Det må vara tjatigt, men må så vara fallet. Ingen annan artist har påverkat mig på samma sätt… Konserterna mannen från New Jersey har gjort – och gör, saknar motstycke. Och efter de mest fantastiska omgångarna så är känslorna svåra att beskriva. 

Även om Springsteens konserter bygger på total eufori, frigörelse och tröst, så kan de lämna ett massivt hål. Topparna som nås under spelningarna är en konstig alkemi som aldrig går att återskapa då man lämnar sportarenans plan. 

Efter den andra spelningen på Ullevi 2012, så berättade ett antal konsertbesökare om en slags sorg – veckorna efter spelningen. Topparna var många, men då paradnumret Jungleland – tillslut, gjorde debut – första gången efter saxofonisten Clarence Clemons död, så stod det klart att detta inte bara var en emotionell brytpunkt för publiken. 

Hela E Street Band var i upplösningstillstånd, med en tårögd Springsteen och en Jake Clemons – brorson till Clarence, som grät floder efter att ha spelat det tidlösa saxofon solot. 

Känslan efteråt kan var en av de mest besynnerliga och smärtsamma någonsin. Tomrummet, saknaden och förvirringen vägrade att släppa. Jag har ingen psykiatrisk kompetens, och inte ens de bästa forskarna – inom mänsklig psykologi, kan ännu förklara varför vi kan bli så berörda av konst, poesi, musik och film. 

High Hopes 

Men när känslostormen enbart eskalerar inom oss så sker obeskrivliga saker och ting. Jag kallade Infinity War för en fysisk påfrestning, upplevelsen var så intensiv, laddad och mäktig att den lämnade mig fysiskt utmattad. Minnet – att efteråt, ligga och flåsa på kökssoffan kommer aldrig att försvinna. 

Förväntningarna för Endgame är stora, kanske för stora… Om bröderna Russo inte levererar ännu en jordbävning – som får publiken att lyckligt stappla ut ur biosalongen, så kommer Endgame ses som en besvikelse. Vad vi faktiskt får är en film som är svår att beskriva, ett jättelikt sagoväsen, en ny standard för alla filmer som vågar kategorisera sig som en actionfilm. Vi har inte bara mottagit en jättelik final – som summerar över tio års heroiska berättelser, en filmupplevelse som jag själv aldrig kommer kunna att släppa. Detta är ett vägstopp i filmhistorien, ett ögonblick där en studio var störst i Hollywood, och där hela världen såg på och höll andan. Det är kort och gott filmhistoria som äger rum. 

Den största kritiken gentemot Infinity War var dess brist på emotionell intimitet – tydligen räckte inte fantastiska stunder mellan Elizabeth Olsen och Paul Bettany, eller för den delen Zoë Saldaña och Josh Brolin. Bröderna Russo utformade Infinity War som en tredje akt, där allting kulminerar,  och där publiken förväntas vara väl insatta i tidigare händelser. 

Anthony och Joe Russo är inte bara duktiga på att ge sina filmer ett perfekt tempo – som aldrig saktar ned eller känns för hetsigt. De har också en förmåga att förstå filmkonstens diverse byggstenar. 

Struktur och händelseförlopp är för mig tydliga indikationer på om en film är gjord med finess eller inte. Filmer vars struktur följer en alltför uppenbar mall – då man inte tar risker eller vågar leka med förväntningarna, kan aldrig mätas med dem som faktiskt vänder upp och ned på regelverket. 

Endgame borde enligt lagarna vara en ännu större explosion som river biografer och får biopubliken att springa ut med leende – lika stora som fotbollsplaner. Men efter att ha genomgått en makalös actionkavalkad i föregångaren, så antar Endgame en annan – och mer oväntad form… 

Story – Nothing Else Matters 

Berättelsen blir än mer central, den största choken och anstormningen är över. Detta är en epilog som lever upp till namnet. Den låter oss komma ännu närmare de kvarstående hjältarna, den ofta förkommande tystnaden och stillheten är poetiskt vacker. 

Dramatiken har aldrig varit såhär drabbande i en film från Marvel Studios, skådespelet är nästintill fläckfritt ifrån alla inblandade. Bröderna Russo har lyckats inspirera och tända sin ensemble, detta gör att reserverade och tysta stunder blir rena njutningar att beskåda. Laddningen och intensiteten är inte längre i stora strider, istället blir de brustna och spruckna relationerna till filmens bränsle. Endgame känns som en evolution som respekterar sin publik, ingenting får stå i vägen för karaktärsarbetet eller berättelsens framfart.   

Att Marvel vågar göra en film som bryter så kraftigt mot sin föregångare, är ett oerhört våghalsigt drag. Redan nu kan jag se ilskna konversationer ta form, argumentet att Endgame är för långsam – kommer säkerligen tapetsera internetforum de kommande månaderna. Genom att låta pulsen gå ned så tillåts filmen samla kraft, man tillfredställer själen istället för längtan efter adrenalinrusher och ren extas. 

Believe In Miracles 

Elva år och tjugo långfilmer har gett oss enorma berättelser, samt önskningar och förhoppningar från fansen, i praktiken borde det vara omöjligt att ge svar på allt och tillfredsställa. Det finns en tydlig känsla av reflektion hos både filmen och dess karaktärer. Alla uppoffringar, gångna strider och permanenta ärr, kommer äntligen fram i detta öppna forum.  

Avengers: Endgame fullkomligt slaktar de kritiska röster som menar att Marvels produktioner är ihåliga sedelpressar. Den allvarliga och mörka dramatiken som Ryan Coogler visade upp i 

Black Panther, är närvarande genom hela Endgame. Att dialog och interaktion mellan de många karaktärerna är minst lika gastkramande som den gång vi beskådade Thanos horder av rymdvarelser invadera Wakanda, är inget annat än sinnesjukt. De mest oväntade interaktioner visar upp nya sidor hos dessa väletablerade hjältar. Ingen av personerna känns som endimensionella karikatyrer som enbart målas i svart eller vitt. 

Infinity War bars fram på en hoppfullhet och gladlynt attityd, det var som en hemkomst för stadens eget sportlag som just vunnit världsmästerskapet. Insatserna var höga, men ändå inte astronomiska. Endgame är sotigt svart, sorglig och tung, alla ljuskällor har slocknat och hoppet är nästintill uträknat. Marvel-filmer har alltid varit kända för sin varma humor, men i Endgame så blir det klart och tydligt att fingerfärdigheten för att skapa dramatisk friktion är lika briljant som konsten att göra actionscener. Marvel Studios visar även upp skillnaden i genren äventyr kontra action. Endgame mer gemensamt med svepande äventyr än renodlade actionfilmer.  

Balansgången mellan det mörka och humoristiska är även den bortom all sans. Publikens hjärtan slits och skakas om – som om de befann sig i ett beskjutet stridsflygplan, samtidigt så återfinns det mer humor här än i något som komedigenren gett oss de senaste decenniet. Självsäkerheten i att kunna skratta åt sig själv – i det absurda som är en serietidningsfilm, är en unik egenskap hos Marvel Studios som visat sig svår att efterapa. Genom att blotta sina fel och logiska brister, så försäkras publiken om filmskaparnas totala kontroll och kunskap om denna fantastiska värld. 

Allt vi har sett under de gångna åren spelar en avsevärd roll här, små emotionella sidospår blir till fullfjädrade berättelser som lämnar ett stort avtryck. Där berättelsens olika sektioner kan vara enkla till ytan, så fylls varenda scen med en sådan övertygelse och passion att vad vi än stöter på blir trollbindande. 

Då rockband spelar utan förstärkare och stora scenbyggen så återstår bara musiken och artisternas talang. Genom att inte förlita sig på klyschor eller gammal skåpmat, så visar bröderna Russo upp Endgames jättelika hjärta som i sin tur slår hårdare än Muhammed Ali i toppform. 

Time flies 

Speltiden på hela tre timmar har varit hett omdiskuterad, men det handlar inte om tid utan om filmen faktiskt utnyttjar den väl. Och inte sedan Lord Of The Rings: The Return Of The King, har så mycket tid framstått så kort, i flera tillfällen önskar man att filmen aldrig skall ta slut. Från första rutan så är publiken fast i en trans som knappt släpper då biosalongens belysning slås på. 

Visuellt är Endgame fulländad. Än mer detaljrik och färggrann än sin föregångare, varenda scen är färgsprakande konst som får tittaren att sucka av beundran. Användandet av närbilder är påtagligt, Endgame filmas – likt Infinity War, helt och hållet med IMAX kameror. Med detta så uppnår man en detaljrik intimitet som visar upp det fantastiska skådespelet. Jeremy Renner och Scarlett Johansson har något aldrig varit så här bra, empatiska och kraftfulla. Men det är 

Robert Downey Jr. som helt och hållet briljerar, Tony Stark är bräckligare, mognare och framförallt mer härdad. Downey ger ett otroligt emotionellt porträtt av den tidigare skrytmånsen, numera ödmjuk och rädd. 

Ordet kraftfullt borde vara slogan för Avengers: Endgame. Filmen är ett enda långt känsloanfall, varav allt känns som ett slag i solarplexus, längden och de konstanta intrycken kunde lett till att denna motor snabbt kunde ha lagt av, men genomslagskraften kvarstår, där allting förblir ett jättelikt äventyr som bara fortsätter att ge.

’’You made ‘em laugh, you made ‘em cry
You made us feel like we could fly’’

Och som alltid så väntar en final… Att säga ett knyst om den borde vara kriminellt. Men där så börjar sinnet krackelera, alla former av hämningar slängs ut genom fönstret. Filmkonsten pressas till sin yttersta gräns. Anstormningen av glädje, hysteri och förälskelse är olikt något annat jag upplevt i en film. Mitt i denna furiösa galenskap så rinner tårarna och viljan att utbrista i ett vårskrik är nästan ofrånkomlig. 

Den enda kritiken som går att rikta mot Endgame är att man i ett tillfälle är nära på att fastna i en narrativ struktur som inte är lika innovativ och vågad som resten av filmen. Detta rättas till med hjälp av den tredje akten som med nöd och näppe styr undan berättelsen från fallgropen som är förutsägbarhet. Logiska luckor finns det också, men i en film med talande tvättbjörnar och flygande farbröder med gigantiska hammare, så är detta lika befängt att påpeka som att friterat smör har en hög kolesterolhalt. Och för den som inte har sett och minns de tidigare äventyren, har en potentiellt väldigt svår film att förstå i alla dess detaljer. 

’’En film som aldrig kommer igen…’’

Där Infinity War lämnade mig matt, så är känslan då jag lämnar salongen denna gången inte ens möjlig att beskriva i ord. Urladdningen och den ostoppbara kraften som är Avengers: Endgame antar en gudalik form som inte kan – eller bör, beskrivas i hyllningsord eller skyhöga betyg. 

Vad som händer härnäst vet jag inte… Kanske visar det sig att Endgame är en ny The Last Jedi – en film som slukas av hat och ilska. Men det är inte mitt jobb att förutse eventuella reaktioner. Efter tre timmar av oförglömliga scener, perfekt humor och en final som är större än allt annat vi sett, så finns det inget annat att säga än att jag är för knäckt och förstörd för att att ens inse att jag mycket väl kan ha bevittnat något historiskt. 

Jag får någon otäck känsla att Marvel Studios kanske aldrig kan göra något liknande igen. Konsten att summera tio års berättelser, med sagor utan dess like, som dessutom vuxit och nu blivit fulländade, går inte att göra om. Avengers: Endgame saknar motstycke inom sin genre och står som herren på täppan över allt annat. 

Betyg 10/10   

Årets Sämsta Filmer 2018

Publicerad den av

Att påstå att det varit ett dåligt år för film vore en lögn, titta bara på vår tidigare lista, men det som har varit i miserabelt har kunnat liknas med mögel i sin egen säng. Vi gör därmed processen kort och listar här de filmer vi – förhoppningsvis, aldrig behöver se igen.

Observera att listan ej är i nummerordning: 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Aquaman 

Toaletthumor, vedervärdiga specialeffekter och en speltid som känns längre än att sitta i en livbåt ute i Antarktis. DC verkar inte kunna göra någonting rätt på filmfronten just nu, detta påminner allt mer om en freakshow där man försöker nå diverse olika grader av uselhet. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018 

Robin Hood 

Detta måste vara en provspelning för en nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Katastrofal action, uselt skådespel och kulisser byggda av plast, det är nästan så dåligt att det är underhållande… Nästan…  

All images courtesy and copyright of UIP 2018 

The Girl In The Spider’s Web 

Det är dags att erkänna, vi satte ett för högt betyg – på det tredje försöket, att göra film av Stieg Larsons böcker, numera skrivna av David Lagercrantz. Om det gick så hade betyget 0/10 varit adekvat, tyvärr så använder vi inte det betyget. 

Claire Foy må ge ett visst mervärde, men inte ens det brittiska stjärnskottet kan rädda detta. Själva berättelsen är dummare än tåget, regin är katastrofal och genomförandet får mig vilja fly från biosalongen och aldrig mer återvända, om något liknande skulle behöva ses igen. Detta är en kalkon som mättar hela Stockholm inför nyår.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald 

Någonstans under 00-talets så lämnade jag fantasy fanatismen bakom mig,  istället slukades jag  av science fiction och serietidningar. Den omvändningen skulle visa sig vara en gåva från ovan, om det yngre jag hade behövt se vad som skulle bli av Lord Of The Rings – i och med The Hobbit, eller nu Harry Potter – med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så hade jag behövt uppsöka professionell hjälp. 

Detta är ett hån mot alla fans. J.K Rowling verkar lika road av detta som Dustin Hoffman då han torteras med hjälp av en tandborr i Maratonmannen. En soppa från början till slut, vetskapen att det väntar ännu mer får mig att vilja knapra Prozac. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

The Nutcracker and the Four Realms

Jag är ledsen Hallström, men du kan inte göra film längre… Disney och PR-teamet må hävda att Captain America: The First Avenger-regissören Joe Johnston, togs in som en sorts konsult och hjälpreda, då Hallström ’’ inte hade tid att slutföra filmen’’. En verklighet där vi sluppit detta horribla monster till film, hade varit till allas fördel. 

Detta är värre än att behöva lyssna till falskspelande dragspelsmusikanter, eller sitta utan kläder i en snöstorm. Keira Knightleys groteska insats är så hemsk att bara det blotta minnet av det ger min en allvarlig panikattack. 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Mile 22 

Peter Berg springer rakt in i väggen med denna odugliga struntfilm. Berg försöker pumpa filmen muskler – bestående av silikon och testosteron. Fullkomligt outhärdlig från början till slut. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Slender Man 

Ingen skall behöva uppleva denna virriga och förvridna smörja. Slutet – då man försöker övertala publiken om att det finns snömän och flygande tefat ovanför närmaste snabbköp, är antingen årets sämsta skämt eller total galenskap, eller varför inte båda ?  

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

The Darkest Minds 

Håglös och hemsk, det blir ren lyteskomik i stunderna då man försöker vrida om tårkanalen hos publiken. Utöver det får vi härligheter, som skådespel som knappt går att bedöma med en normal måttstock, och en berättelse som är en garanti för eventuell hjärnblödning.   

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Hotel Artemis 

Jodie Foster fick för en tid sedan ut och spydde galla över det moderna Hollywood, särskilt dess fascination med superhjältar. Skådespelerskan jämställde det med miljöförstöring – specifikt lerskiffer teknik, något som orsakat allvarliga problem för amerikanska landägare. Ironiskt nog så dricker jag hellre motorolja än att se om Hotel Artemis. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

A Wrinkle In Time

Michael Peña är en djävulsk strandraggare, Zach Galifianakis en intergalaktiskt yogalärare och, och…. Detta är så dåligt att jag knappt kan beskriva det. Undvik detta om ni värnar om er egen hälsa. 

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Mute 

Superpretentiöst skräp som mer än gärna hade fått hålla mun och avlägsna sig från våra Netflix konton.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Tag

Vuxna karlar och kvinnor leker dagisbarn i en omåttligt fånig och irriterande film. 

All images courtesy and copyright of Universal 2018

Blockers

Räcker det med att nämna scenen där, ehm, ja… John Cena har en tratt uppkörd på ett minst sagt pinsamt ställe ? Jag tror vi nöjer oss med det. 

Mortal Engines Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Juvenilt och uselt genomförande fullkomligt ödelägger den lilla potential som kan skymtas i filmens inledande fem minuter. 

Att den här recensionen börjar med att diskutera Peter Jacksons roll som producent – inte några andra av filmens många aspekter, är egentligen ganska talande. Men då man valt att marknadsföra Mortal Engines med en tagline som stolt visar upp att filmskaparna bakom Sagan Om Ringen nu presenterar sin nästa film, gör att en sådan här typ av granskning är helt oundviklig, för att inte säga behövlig. 

Filmindustrin har sedan länge försökt sälja oss på idén att producenter är detsamma som regissörer. Steven Spielberg, J.J Abrams och James Cameron är bara ett fåtal exempel på Hollywood giganter som använder sitt välkända renommé som ett varumärke för produktioner de inte har någon som helst aktiv roll i. Både Spielberg och Abrams må fortfarande göra kvalitetsfilm när de intar chefsrollen, men när deras namn enbart figurerar som exekutiva producenter så garanterar det nästintill inget. 

Bluffprodukt 

Numera kan Peter Jackson också kategoriseras som ett påklistrat varumärke, precis som Leif Mannerströms – påstådda, färdiga ’’supersåser’’, så har produkten inte mycket att göra med namnet på etiketten. Mortal Engines har förvisso tillgång till samma infrastruktur och teknik som Jacksons produktioner, med under den tunna fernissan så är det klart och tydligt att man aldrig kan sminka en b&#”skorv. 

Man inleder med en rejäl explosion där man vräker på med bombastiska specialeffekter och Hans Zimmer liknande musik, komponerad av den tyska regissörens kollega – Junkie XL. Och nog förbluffas man över hur makalöst övertygande de digitala specialeffekterna faktiskt är, Hayao Miyazaki må ha varit först ut med att förverkliga visionen om en vandrade bostad – Det Levande Slottet, men nu har man tagit den fantastiska kreationen och satt på hjul som tillhör en förvuxen monstertruck, att se en ångande storstad  – i detta fall den brittiska huvudstaden London, rulla fram över ett stort öppet landskap är en rätt så häpnadsväckande syn. 

Skrotnisse 

Men så fort denna korta inledning är över, så beger sig filmen raka vägen ned i helvetet, där den även stannar. Där det ångande och monstruösa mobila London är ståtligt och barockt på utsidan, så är dess insida helt och hållet tom. Den grandiosa designen förvandlas till någon sorts sjaskig tolkning av Guillermo Del Toros patenterade estetik. Denna post-apokalyps gör ingenting för att differentiera sig från genrens mest inflytelserika inlägg – Mad Max, man försöker bryta av denna slentrian genom överdesignade och fånigt färgglada kostymer, detta skär sig något enormt mot de smutsiga och oljiga motorerna, det känns främst ogenomtänkt, då en mycket av rekvisitan också är skinande ren så ser allt tillslut lika bisarrt ut som ett avsnitt av Skrotnisse. 

Detta skulle man kunnat ha överseende med, att själva presentationen inte når hela vägen fram kan kompenseras med bra narrativ eller intressanta karaktärer. Tyvärr så har Mortal Engines lyckats samla ihop en skådespelartrupp med några av de mest intetsägande och okarismatiska aktörerna jag sett. Hera Hilmar och Robert Sheehan – som skall stå för både romans och spänning, lyckas snarare bedöva både publiken och filmen. Agerandet är iskallt, ingen av aktörerna verkar kunna röra en muskel, och då det skall hetta till i relationen så är det lika pinsamt som det är plågsamt att beskåda.  

Underkänt karaktärsarbete 

Utan att ha läst Philip Reeves bok, så är själva karaktärsarbetet fullkomligt underkänt, Hugo Weaving är den enda medverkande som överhuvudtaget verkar bry sig om att inte framstå som en ren amatör. Den verkliga nitlotten har dock getts till stackars Stephen Lang, som fått den otacksamma rollen att behöva läsa upp några av de mest högtravande och fåniga replikerna sedan Troll 2. 

Där skådespelet kapsejsar, så går det inte mycket bättre för berättelsen. Hela Mortal Engines är överfylld med tafatta karaktärer, konstiga begrepp och ytlig mytbildning. Christian Rivers – som knappt har någon erfarenhet som regissör, för ett såhär stort projekt, tappar bort sig och bokstavligt tvångsmatar publiken med menlös information och exposition som får hela berättelsen att säcka ihop. Detta är den filmiska motsvarigheten till konsten att göra foie gras, handlaget är ungefär lika varsamt. 

För en film som så till den grad tänjer på verklighetens ramar, så måste filmskaparna själv vara helt säker på sin sak, det måste finnas en total övertygelse kring visionen. Peter Jackson var själv införstådd med detta då han förverkligade sin Sagan Om Ringen-trilogi. Rivers är däremot raka motsatsen mot självsäker, hela filmen fullkomligt darrar av skräck, de sekvenser som skall bidra med något sorts emotionellt tuggmotstånd blir så juvenila och rentav löjeväckande att man skäms å alla inblandades vägnar. 

Ett enda långt plagiat 

Utöver det så är Mortal Engines som ett enda långt plagiat. Trots att de rörliga städerna – till en början känns inspirerande och originella, så slutar allt med att likna någon sorts tafatt Star Wars-kopia, hela filmen punkteras som en ballong och intellektuell stöld blir det ’’bästa’’ tillvägagångssättet efter det. 

Filmens kanske mest talande scen är då skådespelerskan Jihae träder fram, klädd i solglasögon -som Hugo Weaving måste tagit med sig från The Matrix, en tuperad frisyr samt en illröd tomtekostym, det ser inte klokt ut… Skådespelet, inramningen och skådespelarnas reaktion säger  just då – ’’Vad &%€ är det här !?’’   

Betyg 2/10 

The Favourite Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: En spektakulär, färggrann och skamligt underhållande film som har allt. 2018 års – hittills, bästa film kröns här och nu… 

Bohemian Rhapsody – som går på biograferna när denna recension skrivs, må handla om rockbandet Queen, Freddie Mercury må vara ett av rockmusikens tämligen sällsynta helgon. Men vilken den riktiga kungligheten på bio är råder det inget tvivel om nu… 

Yorgos Lanthimos har regisserat sin bästa film hittills och lyfter sin lysande ensemble till himmelen, detta är inget annat än genialiskt. 

Ni som har sett Lanthimos tidigare filmer kan nog ana om vad som väntar. Den grekiske regissören gör ingenting efter rutin eller ’’struntsaker’’ som normer. Vilken genre regissören än åtagit sig så har han vridit och skruvat på all dess parametrar. Att därefter försöka kategorisera The Killing Of A Sacred Deer eller The Lobster är ganska svårt, de blandar bisarr humor med nattsvart drama, det är allvarligt, fånigt och förunderligt. Lanthimos rykte om att göra svårtillgängliga produktioner är därför inte obefogat, antingen gillar man denna eklektiska stil eller inte. 

Paul Thomas Anderson må vara aktad som en filmisk guru, men den amerikanska regissörens säregna stil har nästan aldrig förtrollat mig. Bara en enda gång så har Andersons arbete verkligen skakat om mig – There Will Be Blood. Där släppte Anderson mycket av sina gamla knep, det var en rustik och lite mer lättillgänglig historia som också hade en elektrisk Daniel Day Lewis i huvudrollen. Anderson har sedan dess aldrig gjort en så bra film, det var som att han satte upp garden och vägrade tona ned sina mer pretentiösa tendenser. 

The Favourite är Yorgos Lanthimos There Will Be Blood, en förhållandevis tillgänglig film som ger oss en destillerad och slipad version av regissörens tidigare visioner, en slags Apple Computer lösning där man samlar flera idéer och presenterar dem i ett raffinerat och tillgängligt paket.  

’’Is this the real life? Is this just fantasy ?’’

Ett kostymdrama – för egen räkning, inspirerar sällan till några större euforiska föraningar innan premiär. Det är en genre som har gjorts i årtionden och aldrig lyckats förnya sig. Det är filmvärldens motsvarighet till Shake ’N Bake, man blandar vatten med pulvret och så har man sin film redo och klar för visning. Det är så oinspirerat som man kan föreställa sig. 

Lanthimos är dock inte redo att bege sig till snabbköpet och servera någon smaklös historia. 

The Favourite är i sin inledande fas aningen obekväm, både dialogen och skådespelet är ansträngt och stelt. Humorn som kommer att användas genom resten av filmen känns som en kalldusch bland de perfekt sydda kostymerna. Till ytan så är The Favourite lika korrekt och uppklädd som gastronomen Carl Jan Granqvist. Varenda extravagant klänning och kuliss är strålande vackra. Tillsammans med ett helt genialiskt foto så ser detta ut som ett samlat besök från alla världens kungafamiljer – stort och majestätiskt.  

Därför är de snabba och fräcka replikerna nästan chockartade, de går i polemik med det vi har lärt  oss att förvänta av genren. Men för att fortsätta dra paralleller med det kungliga rockbandet (Queen), vem hade någonsin kunnat ana att en låt som börjar som en sentimental ballad, som senare förvandlas till opera och slutligen hårdrock, skulle kunna bli en odödlig klassiker ? Bohemian Rhapsody (låten) är den där bisarra kombinationen av allt som inte borde fungera ihop, det är lika bisarrt som att blanda ihop alkoholhaltiga drinkar med läsk. Det vansinniga i detta är att det funkar, rättelse… Det är rentav fantastiskt ihop. 

’’Sends shivers down my spine…’’

The Favourite må se ut som något mer allvarsamt och tråkigt, introduktionen fungerar som en försmak för vad som skall komma. Och så fort Emma Stones karaktär Abigail sätter ned sin fot i det leriga England så är loppet igång. Där genren brukar diktera sävligt tempo, strama karaktärer och berättelser som vägrar att röra på sig, så har Lanthimos vänt upp och ned på allting. 

Allting börjar med dialogen som visar sig vara giftig och dräpande slagfärdig. Den ursprungliga  rivaliteten mellan Stone och Rachel Weisz, börjar som ett litet käbbel, sedan förvandlas den till en strid som kan utmana det största fältslaget i Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi. 

Detta kungliga hov är inte en samling propra damer eller herrar, alla är blodtörstiga, manipulativa och makthungriga. Oliva Colmans drottning Anne är en –  till hälsan sett, sjuk och skröplig gestalt. Drottning Anne har förlorat förmågan att se klart på händelserna runt om henne. Manipulationen och dolda agendor är en del av vardagen, och Anne har svårt att genomskåda dem. 

Det hade varit lätt att dra paralleller med dagens politiska klimat i både Sverige och USA – där politiker agerar som förvuxna dagisbarn, men Lanthimos undviker att göra filmen ’tidstypisk’’, istället blir det en universell överblick kring maktspel och viljan att ständigt vara uppvaktad av maktens inre. Intrigerna och motiven är så många att det snabbt blir ett spindelnät, minsta felsteg kommer leda till att odjuret vaknar och sväljer de som fastnat. 

Like A Rolling Stone 

Lanthimos använder ofta ett grodperspektiv då han ramar in sina skådespelare, det känns som att vi bevittnar konfrontationer mellan titaner när vi blygsamt tittar upp emot dem. Ett annat trick är ett användande av en ’’fish eye lens’’, detta förvränger flera scener, en sorts visuell indikation på att allting är på väg att förändras.   

House Of Cards må självgott se sig själv som någon sorts mästare då det kommer till intrig och politiskt rävspel. Men The Favourite får den numera övergödda och trötta Netflix serien att framstå som en dammig fossil. De många illvilliga planerna blir än mer diaboliska och effektiva då ges till en mästare som Emma Stone. 

Stone lyckas återigen hitta ett ny sida av sig själv, Abigail må vara främmande inför mycket av hovets strukturer, men hennes förmåga att ta sig fram i maktens korridor är exceptionella. Att Stone är amerikan bland en uppsjö av brittiska skådespelare visar sig vara ett snillrikt drag, även om den brittiska accenten är trovärdig, så bär Stone med sig en sorts exotisk kvalitet som förstärker illusionen att hennes karaktär verkligen är en utomstående som hanterar spelet på ett helt nytt sätt. Lägg sedan till den sedvanliga genialiska mimiken och timingen som Stone besitter, så har man ännu en klassiker från en aktör som egentligen bara kan jämföras med sig själv. 

Killer Queen 

Tack och lov så är resten av skådespelarna inga sekundavaror heller. Olivia Colman är fullkomligt strålande som Drottning Anne. Det är ett skört men samtidigt bombastiskt porträtt, slitaget är uppenbart, men med tiden så luckras enfalden och blindheten upp. Drottning Anne börjar som en distraktion och blir tillslut en vital komponent för berättelsen. 

Rachel Weisz utgör den sista pusselbiten, det finns en anledning till varför Weisz närmast försvunnit från det allmänna vetandet sedan hennes Oscarsbelönade insats i The Constant Gardner. Hennes karriärsval tillsammans med ett stelt och kyligt skådespel har inte fått många att dansa av glädje. 

Kylan och stramheten finns fortfarande kvar, men här är dessa egenheter passande. Sarah Churchill är en stenhård och iskall cyniker som inte har några problem att säkra sin plats i hovet med våld och förnedring som huvudsaklig metod. Weisz gör karaktären till en hemsk och horribel själ – positivt menat, det är helt omöjligt att känna någon som helst sympati för denna självgoda och giriga människa. 

Men på konststycket så lyckas Lanthimos ändå injicera lite empati i denna iskub. Det är en otrolig bedrift att plötsligt införa ombytta roller då Abigail börjar få övertaget. Styrkan i berättelsen och personregin är så kraftfull att man kunde ha låtit hela filmen göra volter och vurpor utan att de hade skadat slutresultatet. 

’’Are you ready, hey, are you ready for this? Are you hanging on the edge of your seat?’’

Intensiteten och spänning når olidliga proportioner ju längre filmer fortsätter, det behövs inga explosioner, bomber eller granater för att få publiken att sitta på nålar. En liten udda blick räcker för att få hela världen av skälva. Lanthimos låter varenda sekund vara av största betydelse, respekten gentemot tittaren är monumental, inte en enda scen känns irrelevant eller överflödig. Samtidigt är det en film som är fylld med humor och skratt. Vilken sorts film vi än har att göra men, så är balansen mellan allvar och humor en av grundpelarna för att skapa en upplevelse som känns varierad och mänsklig. 

Illusionen är så stark att slutet blir som ett grymt uppvaknande. Man vaknar genast och hastigt från denna underbara dröm, om det gick skulle jag vilja somna om igen och aldrig vakna från denna trans. 

Obrytbar trans 

För att avsluta det hela med en sista Queen referens, Bohemian Rhapsody startar udda, vaggar sedan in lyssnaren i en mörk berättelse om döden, sedan exploderar det i bombastisk opera. Vad som sedan följer är partiet då publiken tappar förståndet och börjar hoppa jämfota. Slutligen lugnas allting ned men en melankolisk slutkläm. Allt det där stämmer för The Favourite, det är en exotisk kombination av perfekt dramatik, vass humor och fullständigt briljanta skådespelarinsatser. Allting slutar i tillstånd av totalt utmattad extas där man bara sitter och stammar i biostolen då eftertexterna rullar. 

Betyg 10/10   

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

Publicerad den av

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

XM Studios Catwoman Samurai Line 

Publicerad den av

Detta bildspel kräver JavaScript.

Full Disclosure: Denna produkt är införskaffad på Tiger Films egen bekostnad. 

Vi har varit alltför dåliga kring att följa och skriva om den fantastiska hobbyn som är 

statysamlande  och vill med detta inlägg ändra på det. 

För ett över ett decennium sedan var det lika svårt att vara samlare som det är för britssiak premiärministern Theresa May att höja sin opinionssiffror. Då internet inte var en självklarhet så var det närmast ett mysterium vart man kunde köpa objekt som ljussablar från Star Wars – som inte var renodlade leksaker. Om man hade turen att finna tillverkare som Icons Authentic Replicas – som tillverkade Star Wars produkter, så var uppgiften bara halvfärdig. I en tidsperiod då PayPal och effektiv logistik för frakt, fortfarande inte var fullt etablerade, var själva köpet och leveransen närmast mardrömslik. 

Den initiala storhetstiden för ’’filmpryls samlandet’’ kom lite olägligt, hur paradoxalt det än nu må låta. Star Wars sjöng på sista versen och Lord Of The Rings hade just avslutats med Return Of The King, Marvel Studios hade inte ens etablerats… 

Detta gjorde att samlandet inte kändes aktuellt eller ’’levande’’, det fanns ingen övergripande drivkraft, det blev helt enkelt en smula  stelt då alla objekt som gick att införskaffa – för det mesta, tillhörde filmserier som inte längre var aktuella, det blev som att befinna sig i ett ständigt vakuum. Idag låter det otroligt, men en storfilm som The Dark Knight var nästan helt utan kvalitativ merchandise då den hade premiär 2008, något som idag skulle vara en omöjlighet. 

Det tog amerikanska Sideshow Collectibles – en av de största aktörerna på marknaden, nästan ett årtionde att tillverka en Batman och Joker baserades på Christian Bale och Heath Ledger versioner.   

Idag är tillverkare som Hong Kong baserade Hot Toys blixtsnabba med presentation och produktion, produkter kan visas upp flera veckor innan filmens premiär. Numera samarbetar tillverkarna direkt med filmbolagen, de får därefter access till flera digitala tillgångar som har använts under inspelningen.  

När Marvel Studios påbörjade sin dominans och Star Wars blev återupplivat i och med Disney upphandlingen, så brast äntligen de hämmande fördämningarna. Idag fullkomligt överöses vi med fantastiska statyer och filmrelaterade produkter, det är en renässans som delvis möjliggjorts av digitalteknik.     

Det digitala skulpteringsverktyget ZBrush gör det möjligt att nu uppnå en detaljrikedom som överstiger allt vi tidigare sett. Branschen förlitade sig urpsrungligen helt och hållet på traditionell  handskulptur, mycket kunde göras men begränsningarna fanns, speciellt för figurer som inte var i skalan 1:1. Numera kan texturer och ansikten vara precis lika detaljerade som sina fullstora motparter. 

Dessa möjligheter har också inneburit att ’’budget’’ produkterna förbättrats avsevärt. 

Hot Toys dominerar idag marknaden för statyer i skalan 1/6, att de lyckas återskapa kusligt porträttlika ansikten – till ett relativt rimligt pris, är en bragd.  

XM Studios – som har sin bas i Singapore, har på knappt fyra år vuxit till en koloss inom samlarkretsarna, de kom från ingenstans och är numera sedda som en av de främsta tillverkarna av statyer i skalan 1/4. XM saknar än så länge världstäckande licenser för flera av sina produkter vilket gör dem något knepiga att få tag i här i västvärlden.   

En traditionell licens för att tillverka tex. Batman relaterade produkter, kan uppgå till miljontals kronor. Ofta har större aktörer som leksakstillverkaren Hasbro, redan slutit avtal som gör det omöjligt får en annan producent att ta sig in på marknaden, även om produkterna skiljer sig åt avsevärt.  

XM lyckades dock förhandla fram en smart kompromiss för sin Batman licens; de har full tillgång till samtliga karaktärer som associeras med den mörka riddaren – skurkar, följeslagare etc, men allt produceras i japanska tolkningar. Batman är porträtterad som en grubblade samuraj med svärd båda sina händer, Poison Ivy en förförisk Geisha och slutligen legosoldaten Deathstroke, här presenterad som en Ronin – en herrelös samuraj.  

XM Studios har otroligt rigorösa kvalitetskontroller av sina produkter, varje staty dubbelkollas – först i Kina, sedan i Singapore. Flera tillverkare dras idag med kvalitetsproblem, såsom missfärgningar och i värsta fall skador då de enbart kontrolleras hos en instans och sedan skickas vidare, flera produkter produceras inte heller i en och samma fabrik, vilket gör att kontrollerna kan variera. 

XM har en kundsupport i världsklass, eventuella problem löses snabbt och kommunikation med  både snabb och vänlig. 

Vi mottog nyligen XM:s Catwoman, här porträtteras Selina Kyle sittandes på en motorcykel – starkt influerad av The Dark Knights Batpod, med sig har hon också sin trogna katt Isis (döpt efter den egyptiska guden). 

Detta är en ofattbart mäktig pjäs som närmar sig 20 kilos sträcket. Med sin enorma bas påminner detta snarare om ett diorama. Vi kan inte vänta på att få visa upp henne på någon av våra framtida utställningar. 

Tills dess mycket nöje med bilderna !  

Avengers: Infinity War Blu Ray (2K) Recension 

Publicerad den av

AvengersInfinityWar1_BD_3D_scandi

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Avengers: Infinity War från Disney Sverige.  

Film

Vi visste på förhand att den tredje filmen i Avengers-serien – och den nittonde Marvel Studios produktionen, skulle bli en framgång, de flesta Marvel filmer har lyckats placera sig i ett helt unikt område där både kritiker och publik samtycker. Jag skrev tidigare i år att Infinity War skulle spela in 1,7 miljarder dollar – en hisnande summa, det skulle göra den till den mest framgångsrika Marvel-filmen någonsin, den teorin var fel… Avengers: Infinity War har nu dragit in över 2 miljarder dollar, enbart Star Wars: The Force Awakens, Titanic och Avatar ligger före. 

Marvel var inte exakt blyga – då de redan ett år innan premiären, lovade att detta skulle bli en händelse vi sent skulle glömma. Och med slutresultatet i handen så vet vi att ingeting är sig likt, Marvel har nu positionerat sig i samma kategori som Lord Of The Rings och Star Wars, och med tanke på att dessa två har haft årtionden att bygga upp en så kallad installerad bas -serietidningarna må ha funnits men aldrig nått samma status som Tolkiens böcker eller Lucas filmer, så är Infinity Wars framgångar än mer otroliga. På tio år har Marvel Studios byggt ett filmimperium som ingen kunde ha föreställt sig för några år sedan. 

Infinity War är så mycket mer än en rekordsättare, det är en makalös helhet där vartenda element fungerar. Joe och Anthony Russo stod inför ett monumentalt arbete då de skulle fasa ihop tio år av berättande och älskade karaktärer. Kontinuitet är ett alltför överanvänt ord, men att de lyckats göra en film som respekterar dessa karaktärers långa resor är en filmisk bragd. 

Guardians Of The Galaxy och Black Panther kunde inte stå längre ifrån varandra, den ena är en  allegori över nuvarande politik och samhällsproblem, det är allvarligt och mycket målmedvetet. Guardians är en färgglad, humoristisk och skruvad historia som innehåller ett talande träd och en skjutglad tvättbjörn. 

Det skall inte fungera att svetsa ihop dessa två. Efter otaliga mängder tittar och inspektioner så är Infinity War nästan vattentät, ett par narrativa problem finns, men strukturen och hanteringen av alla sidospår, karaktärer och händelser är så finkänsligt, självmedvetet och proffesionellt. Filmens alla lager blir än tydligare då man ser den med lite andra ögon, Zoe Saldana i synnerhet briljerar i rollen som Gamora, hennes subtila reaktioner och mimik är enastående, framförallt då vi vet om  om den livsviktiga information som hon bär på. 

En hel del diskussioner har uppstått om Infinity War bara är en enda lång action kavalkad utan substans. Det är visserligen sant att en stor del åt filmen ägnas åt storslagen action, men det är tydligt att allting är förankrat i grunderna för bra berättande -bra karaktärer, starkt skådespel och trovärdiga relationer. Bröderna Russo har destillerat det typiska dramat och går rakt på sak. Scenen mellan Chris Hemsworths Thor och Bradley Coopers Rocket Raccoon är ett utmärkt exempel på detta, där levererar man hela spektrat av emotionellt bagage och nyvunnen vänskap.             

Dramatiken är där men går i överljudshastighet, och varje återbesök känns lika givande, där små dramatiska nyanser alltid är med i spelet. 

Man kan egentligen skriva hela böcker om Infinity Wars styrkor och framgångar, men det skulle snarare bli till en lista där man enbart rabblar upp höjdpunkt efter höjdpunkt. Detta är actionfilmens finaste stund, jag står fortfarande och bara gapar över att något så enkelt som en serietidning – om en lila utomjording som söker efter kosmiska stenar, kan förvandlas till ett obeskrivligt fenomen som detta. 

Betyg 10/10 

AvengersInfinityWar1_screen2

Bild 

När man ändå var igång med att skriva in sig i filmhistorien så kunde man lika gärna passa på att ta ett par ytterligare rekord. Infinity War är från början till slut filmad med IMAX kameror, detta ansågs nästan vara omöjligt för ett årtionde sedan, kamerahusens storlek gör dem svåra att hantera och den enorma upplösningen ställer helt andra krav på effektarbetet – även om det i slutändan har skalas ned till en mer hanterlig upplösning. 

Trots att man inte presenterar slutprodukten i sina fulla upplösning på 8K, så är bildkvalitén nästan perfekt. Texturer är detaljrika och naturliga, framförallt är mörka scener precis lika detaljrika,  ansikten och klädtexturer är rakblads vassa. 

De enorma arbetet med Thanos och hans generaler kommer till sin rätt, varenda ansiktspor går att urskilja, Proxima Midnight och Ebony Maw är så realistiska att det går att missta dem för superbt smink och inte digitala specialeffekter.  

Marvel produktioner använder sig dessa dagar av en ganska stark färgpalett – Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol.2 är de bästa exemplen på detta, riktigt så färggrann är inte Infinity War, men börderna Russo låter de olika platserna har distinkta visuella egenskaper. Det fiktiva afrikanska drömlandet Wakanda är soldränkt med hjälp av ett subtilt gult färgfilter, rymdstationen Knowhere är kylig. Vad det än gäller så ser det spektakulärt ut. Återigen är det en superb referenskopia som vi fått. 

Betyg 10/10   

AvengersInfinityWar1_screen3.jpg

Ljud 

Tyvärr så fortsätter den lite alarmerande trenden i att Disney inte verkar vara villiga att ge oss en fullgod ljudmix. Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy är mullrande monster som innehåller både detaljer och precision. Men någon gång under 2017 var det slut med dessa öronbedövande presentationer. 

Utan att fördöma eller förnedra användare som inte har möjlighet till ett surrondsystem, så verkar det som att Disney nu mixar ljudet efter soundbars och mer allmänna lösningar. 

För att överhuvudtaget få fram någon som helst volym eller bas, så tvingas vi skruva upp volymen till det dubbla mot vad vi brukar använda i vårt testsystem. Och vid denna absurda volym så kommer basen fram, men den är utan dynamik eller riktigt liv, framförallt så känns ljudet komprimerat. Alan Silvestris har komponerat ett musikaliskt tema som kan ställa sig bredvid de riktiga klassikerna, det bombastiska orkestrala soundtracket är det område där ljudet är som svagast, då temat spelas i samband med att titeln visas, så känns stråkarna och blåsinstrumenten helt instängda, det finns ingen luft eller detaljrikedom. 

Basen är något mer aggressiv och aktiv än i Black Panther – fortfarande en förvånande svag presentation soniskt. 

Varför man inte valt att ge ss två olika ljudspår – ett för surround och en för stereo anläggningar, är nästan obegripligt. Tyvärr så får vi inte en ljudmix som matchar den makalösa bildkvalitén. 

Betyg 6/10 

AvengersInfinityWar1_screen8.jpg

Extramaterial 

Återigen så är det snålt tilltaget med extramaterial och riktigt intressanta inblickar bakom kameran. De få inslag vi får –  i form av ett par korthuggna featurettes, består nästan bara av filmklipp från tidigare filmer och Infinity War. Enligt Elizabeth Olsen som spelar Wanda Maximoff/Scarlet Witch, så arbetar bröderna Russo på ett sätt som innebär att de kan filma två vitt skilda sekvenser samma dag, då den än namnlösa Avengers 4, spelades in i göra anslutning till Infinity War, så kan bakom kulisserna material fortfarande vara för känsligt att visa upp. 

De borttagna scenerna är inte heller mycket att bli upphetsad över. Enbart en sekvens som involverar Thanos och Gamora ger en något annorlunda inblick i deras knepiga relation.    

Russo brödernas kommentarspår tillsammans med manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely är tack och lov helt fantastiskt. Samtliga är väldigt benägna om att ingående tala om berättarmässiga beslut och storyns struktur. Och då man verkligen bryter ned alla detaljer och även besvarar flera moment som publiken ställt sig kritiska till, så är det trollbindande att lyssna på. Detta kommentarspår är så pass fascinerande att det väger upp resten av det medelmåttiga bonusmaterialet. 

Betyg 6/10    

Jurassic World: Fallen Kingdom Recension 

Publicerad den av

003

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Genomusel men underhållande uppföljare som lyckas leverera betydligt mer valuta för pengarna än någon utav seriens många uppföljare. 

Som alltid har all form av logik har övergetts, de flesta hållpunkterna är uppenbara på långt håll, första halvan är olustigt lik The Lost World… 

Det mesta är egentligen fel, men trots det så lyckats den femte delen i filmserien som startade med Steven Spielbergs publiksuccé från 1993, vara den mest underhållande av de många uppföljarna, den må inte rätta till den medföljande problematiken som serien bär med sig, men tråkigt blir det aldrig. 

Det skall väl sägas att jag inte har någon större entusiasm gentemot Jurassic Park, den första filmen brukar ofta nämnas som skälet till att många idag älskar filmmediet. Som många andra popkulturella klassiker så bör den upplevs kring en specifik ålder, gärna då den – nästan alltid förekommande ungdomliga fascinationen, för de numera utdöda varelserna, är som starkast. Tyvärr upplevde jag nog Jurassic Park lite för sent, den försvann helt enkelt i mängden i en tid då Lord Of The Rings var det mest populära på denna jord. 

Uppföljarna höll jag mig ifrån så länge som det gick – ryktet de dras med var inte någonting som bidrog till någon större entusiasm. The Lost World var redan vid sin premiär sedd som en besvikelse och såhär nästan tjugo år senare har filmen inte blivit mycket bättre. Det är ett ihopkock av det mest ointressanta bitarna från de gånger Spielberg har gjort actionmatiné. Jurassic Park III går inte – under några som helst omständigheter, att minnas, inte ens om man som Guy Pearce från Christopher Nolans Memento tatuerade in synopsis på hela sin kropp. Den största ironin är att Sam Neill’s karaktär Alan Grant – som grymtar sig igenom filmen, enbart går med på expeditionen pga ekonomisk vinning, ibland imiterar verkligheten livet eller vice versa.  

0021

God Forgotten Place 

 Att Jurassic World från 2015 blev en sådan monumental succé förvånande mig. Mottagandet var övervägande positivt och hur mycket jag än vrider och vänder på filmen så kan jag inte hitta någonting att tycka om. Colin Trevorrow gjorde allt det som Star Wars: The Force Awakens fick utstå hårda kritik för – att vara en mer eller mindre regelrätt nyversion av den första filmen. Skillnaden var att Trevorrow regisserade hela filmen utan den energi och glädjen som J.J Abrams bakade in i sin film. Lägg sedan till ett par retliga karaktärer i Bryce Dallas Howard, Ty Simpkins och Nick Robinson, så blev det hela en sommarplåga som jag försökte förtränga tillsammans med myggbet och solsting. 

I Fallen Kingdom så råder man inte bot på några av seriens många problem – överlag ointressanta karaktärer, förutsägbara scenarion och ett manus som är skrattretande löjligt. Och första halvan ger otäcka föraningar om att vi har att göra med ännu en The Lost World, hela intrigen känns seg och utdragen. Man försöker klämma in lite vansinnig samhällskritik som på alla sätt uppfyller myten om att alla aktivister är rabiata eller fega. 

004

Neandertalare ? 

Genom att helt och hållet avföra Simpkins och Robinsons karaktärer så hade jag hoppats på att man kanske, kanske, skulle kunna få slippa outhärdliga karaktärer den här omgången. Tyvärr så har man bytt ut två plågor mot två nya ’’ljushuvuden’’ som här spelas av Daniella Pineda och Justice Smith, dessa två hade gärna fått förtäras av valfri köttätande reptil redan på manusstadiet. Återigen utvecklas dessa till flåsande klåpare som inte bidrar med någonting annat än att skapa irritation. 

Bryce Dallas Howard – som återvänder, gör inte heller särskilt mycket för att rätta till en tråkig och blek karaktär. Howard fortsätter med att flaxa med ögonen och agera fullständigt hysteriskt. Inte ens veteranerna som utgörs av de brittiska skådespelarklipporna Toby Jones och James Cromwell får komma till tals. Den mycket omtalade återkomsten i form av Jeff Goldblum blir det inte heller mycket av. 

Den som räddar ensemblen från att möta samma öde som hela dinosauriearten då meteoren slog ned, är Chris Pratt. Efter sina enorma framgångar i Guardians Of The Galaxy så har Pratt etablerat en kvalitetsnärvaro som alltid lyckas underhålla och charmera. Precis som Dwayne Johnson så har Pratt en naturlig karisma och utstrålning som inte går att värja sig för. Pratts karaktär Owen Grady må vara lika tunn som smörpapper, men Pratt är det som ger Fallen Kingdom någon sorts substans bland en hel drös av menlösa karaktärer. 

012

’’It’s Evolution Baby ! ’’

Jurassic Park är tillsammans med Star Wars en av de produktioner som för alltid förändrande hur filmbranschen använde specialeffekter. Legenderna Phil Tippet och Stan Winston hjälpte till att ge dockor och modeller liv och allt fick extra krydda av – då, revolutionerade digitalteknik. Serien har successivt övergett praktiska element såsom radiostyrda dockor/robotar och istället omfamnat ett monsunregn av digitala specialeffekter. Filmens första hälft dras med att kännas plastig och syntetisk. Ingen av de scener som skall förmedla nervpirrande stämning lyckas med att höja pulsen då spänningen inte känns i kropp eller själ. 

Sedan så har vi manuset som återigen är så fyllt av hål att det verkar ha använts som pricktavla på en skytteklubb. Karaktärer har en självbevarelsedrift som är i linje med dödsdyrkan, även den mest klarsynta person tar rent imbecilla beslut.

Att actionfilmer är ologiska och långsökta förekommer även i genrens bästa exempel, men Fallen Kingdom slår knut på sig själv var femte minut, helt elementära brister förbises, det går helt enkelt inte att ta detta på något större allvar.    

008

Stranger In A Strange Land

J.A Bayona har tidigare arbetet med dramatiskt tunga och mörka filmer som gärna slår på de emotionella strängarna, hans senaste film A Monster Calls var en helt fantastisk upplevelse i juvenil eskapism. De mer djupsinniga aspekterna får inte följa med på den här resan. Det mesta är simpelt och lite enfaldigt. Vad Bayona istället gör är att experimentera med filmens struktur, han använder ett tempo som skulle gett Jurassic World en hjärtattack. Även om det brister i de narrativa sömmarna, så gör detta hälsosamma flås att man undan kommer flera av dessa uppenbara fallgropar då de avhandlas kvickt.  

Även om jag – som alltid, starkt opponerar mig till att filma action i totalt mörker, så är filmens final något av ett trumfkort. Här hyllas de bästa bitarna från Spielbergs original, man slänger samman hyfsade skräckinslag med hurtig action. Det finns också en del genuint intressanta funderingar som blickar tillbaka på seriens ursprung och mytologi. 

Fallen Kingdom är i mångt och mycket en usel film, manus, koncept och vändningar är  underkända. Men genom att hålla tempot högt så lyckas J.A Bayona skrapa ihop en upplevelse som måste kategoriseras som acceptabel sommarunderhållning. Jag kan till och med gå så långt att säga att detta är en betydligt bättre film än någon av de tidigare uppföljarna, men det kanske säger mer om deras kvalitetsnivå än om Fallen Kingdom. 

Betyg 4/10 

And Then There Was One… – Varför Avengers Infinity War är ett av popkulturens viktigaste skeenden. 

Publicerad den av

085

All images courtesy and copyright of Disney and USA Today 2018

Det är gamla nyheter nu, den tredje filmen – där hela Marvels universumets största samling utav superhjältar sammanstrålar och tvingas kämpa mot den galne titanen Thanos, har nu slagit de flesta rekord som går att slå. Tisdagen den 1 maj 2018, så lämnade Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy över stafettpinnen – eller i detta fall ljussabeln, till Marvel Studios som nu kan stoltsera med den största premiären i amerikansk historia. 

Detta inlägg kommer säker ses som ett jävigt smickrande till de personer och institutioner som gjort detta möjligt – Disney och Marvel. Vi undviker för det mesta att diskutera saker som intäkter eller prisutdelningar. Men i det här fallet är det lite annorlunda…

Marvel har lyckats ena folk från alla håll och kanter, vita, svarta, han, hon och hen, under ett gemensamt tak där fansen får ta skydd från en alltmer cynisk och brutal värld. I grund och botten så handlar det såklart om väldigt effektiv underhållning, att försöka jämställa de dramatiska förmågorna hos den första Iron Man filmen och ett renodlat drama som Fanny Och Alexander är – som jag redan nämnt innan, inte någon ide. 

Men att mäta allt med samma måttstock är inte heller något som bör uppmuntras. Man kan inte kalla en bil irrelevant bara för att det finns flygplan och helikoptrar. Man kan inte åsidosätta en olympisk atlet bara för att denne inte kan sparka boll lika lätt som Zlatan. 

Världen är nyanserad, kvalitet och tillfredställelse kan skapas ur fler färger och skepnader än bara en. Marvel samlar och enar människor med berättelser och visuell vyer som enbart ett fritänkande barnasinne kan bygga upp då det läser skönlitteratur. 

Och det handlar inte bara om Marvel filmernas ekonomiska och tekniska tillgångar. Genom alla decennium utav serietidningar och hundratals olika författare samt illustratörer, så har man tillgång till ett redan beprövat och brett spektrum av historier som har fått sig en provkörning ute hos de inbitna serietidningsläsarna. 

02

Serierna ligger som grund men dikterar aldrig den slutgiltiga filmen. Marvel har gjort ganska radikala ändringar både här och där. Vissa händelser och personligheter passar helt enkelt in i en tvåtimmars film som måste behålla båda fötterna på jorden, designen och realismen måste finnas tillhands så att det blir så abstrakt att tangerar till att bli frånstötande – se exempel Joel Schumacher med Batman. Serietidningar har ofta inga sådana betänkligheter, därför ser den illustrerade versionen av Hawkeye ut som en gycklare från lågbudget cirkus. 

Letita Wright gör ett porträtt av Wakanda prinsessan Shuri som slår förlagan på fingrarna. Den allvarsamma och makthungriga personen – som Shuri är i sin ursprungliga form, blev till en glad, exalterad och positiv människa som åkte expressvägen rakt in i publikens hjärtan.  

008

Men Marvel har blivit mer än bara fantastiska adaptioner av serietidningar, för att återkoppla detta till textens introduktion, så är gemenskapen mellan fansen och de sociala samt politiska barriärerna, som har brutits ned, kanske det – enkelt utryck, vackraste med dessa enorma produktioner. 

Black Panther har slagit sönder alla fördomar och snedvridna synsätt, det är ett fenomen som jag tror kan bli omöjligt att återupprepa, den galvaniserar en grupp av människor som blivit negligerade av filmvärlden allt för länge. Kom ihåg att den allra ’’finaste’’ institutionen i Hollywood – Motion Picture Association Of America, inte ens kan jämställa filmer som inte är engelskspråkiga utan delar in dem i en speciell kategori kvällen då Oscarsgalan skall avverkas. 

636049365841281075-ap-2016-comic-con-marvel-studios-panel-83533419

Gemenskapen – fansen emellan,  av sällan skådat slag. I Sverige är tillställningar och uttryck som Comic Con och mässor fortfarande något främmande. Men på andra platser i världen är dessa event en betydande del av den popkulturella vävnaden. Här på hemmaplan är vi inte riktigt där ännu, men vår egen Stockholm Comic Con blir bitvis bättre och bättre. 

Speljournalisten Tara Long sade i sitt avskedstal från Rev3Games att mässorna och tillfällena då de fick träffa läsarna och fansen var de absoluta höjdpunkterna. På de premiärer Tiger Film fått delta i – med hjälp av Filmstaden Täby, har just intresset och mötet med andra likasinnade alltid blivit till de starkaste minnena. 

Styrkan i att möta okända som dras samman med hjälp av Marvels magnetism är närmast obeskrivligt. Just nu florerar ett par ljudupptagningar från ett par av amerikanska visningarna från Avengers: Infinity War, responsen är inget annat än sjuk… 

Publiken jublar, applåderar och deltar i visningen som om det vore en rockkonsert. 

029

Själv minns jag tillbaka till de där stunderna när man skämdes över sin egen lycka då man – tre år för sent, fick se upplösningen till Spider-Man The Animated Series. Under tidigt 2000-tal var hela iden kring att en serietidningsfilm kunde vara något annat än skräp väldigt avlägsen. 

Den första X-Men-filmen hade förvisso börjat lägga ut den första asfalten till det som skulle bli till filmvärldens motsvarighet till en EU-väg – en som alla tar. Marvel och DC var något hela skolklassen gärna hånade, det enda som fick benämnas som som häftigt var Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi, allt annat sågs som barnsligt och juvenilt. 

Att gilla något som hade med en serietidning att göra var absolut tabu, och min personliga fascination för både DC och Marvel blev lika nedtryckt som en rationell och tänkande medlem av Svenska Akademin. 

Marvel mådde sannerligen inte särskilt bra heller – ekonomiskt, vid den här tiden, delar av bolaget var i försatt i konkurs och några av de starkaste varumärkena såldes ut till diverse filmbolag runtom i Hollywood – ett par beslut som än idag påverkar urvalet av karaktärer i Marvel Cinematic Universe.

056

Spider-Man som kom ut år 2002 blev det första tecknet på att serietidningen gick att kommersialisera som film. Intäkterna blev historiska och hela filmindustrin började se sig om efter eventuella projekt som kunde rida på den här nystartade vågen. Helt förtrollad av Sam Raimis film så hoppades jag på en renässans i det sociala kretsarna, att Spider-Man och Green Goblin äntligen skulle bli ett lika häftigt ämne som den konstanta fascinationen för Tolkiens ensemble av alver och dvärgar. Istället blev det ännu en gång till att trampa på en mina. Majoriteten av umgänget vägrade att se filmen och de som gjorde det bemötte den men oväntad cynism.  

Sedan gick det ett tag, ett bra tag… Iron Man år 2008 blev för många det riktiga startskottet, men inte förrän Avengers knäckte samtliga ekonomiska barriär fyra år senare förstod jag att något unikt hade skett… 

Serietidningen var – äntligen, genuint adlad till att ha ett liv bortom den initiala nischpubliken, det hade nu blivit till en folkfest för alla åldrar, kön och etniciteter. 

Att idag se en Marvel Studios film är en kombination av barndomsminnen, nostalgi och konstant fascination för det universum som Marvel byggt upp. Att nu läsa serietidningarna känns som (roliga) studier i vad som kan tänkas komma och fungerar som en djupdykning i de diverse karaktärerna. 

036

Framgången för Infinity War blir således en riktig lottovinst, inte bara för Disney utan oss alla. En plats där alla är välkomna, 150 minuter som helt och hållet filtrerar bort den omgivande kaotiska världen, en verklighet där man kan uppvisa action och humor utan att någonsin förenkla eller fördumma sitt berättande. Det är bästa sortens inspiration för alla åldrar och kön i en värld där   klyftorna mellan människor ökar. 

I detta kaos så vänder Marvel upp och ned på fördomarna och klichéerna, kvinnorna är elitsoldater, spioner eller generaler, männen blir mer än bara testosteron, svagheter som girighet, narcissism och egoism behandlas av karaktärer klädda i färgglada kostymer. 

Infinity War’s helt makalösa framgång är en indikation på att fantasin är den enda genuina, minst farliga och mest beroendeframkallande drogen, en verklighet som alltid överraskar och som förenar under ett tak och där ingeting är omöjligt…  

Nobody wins less everyone wins…. – Bruce Springsteen       

Avengers: Infinity War Recension 

Publicerad den av

017

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Summering: En hyllningskavalkad till popkulturen och ett gränslöst tempo inleder början på slutet för världens mest framgångsrika filmserie. Varmt, charmigt och storslaget går hand i hand och lamslår publiken i extas och total eufori.  

Vad som är början till slutet för världens mest framgångsrika franchise är en gastkramande, skratt- fylld och fullständigt utmattande galenskap som pucklar på publiken lika mycket som när Pearl Jam eller Bruce Springsteen förhäxar och trollbinder publiken med sina mest euforiska extranummer. Det har nästan aldrig inträffat att jag känt mig lika utmattad, lycklig och galen efter en film. 

Ingen filmserie har tidigare försökt sig på eller ens kommit nära det Disney och Marvel Studios har skapat under ett helt årtionde med sina Marvel Comics adaptioner. De hela arton filmerna har gjort det omöjliga – hållit serien vital samtidigt som man inte varit rädd för att förnya och rätta till tidigare felsteg. Ett par gånger har det gått snett – Thor The Dark World och Iron Man 2. Lägsta nivån har i alla fall varit markant högre än andra miljondollar projekt.  

Omtanken och kärleken till serietidningarna och dess hängivna fans har alltid varit tydlig. Kevin Feige – som styr studion, kan utan problem doktorera med sina kunskaper kring det nästan outtömliga förrådet av karaktärer och berättelser som byggts upp av så många olika författare och tecknare under nästan sextio år. 

I seriernas värld finns inga spärrar, enbart fantasin sätter stopp. Hollywood brukar oftast bromsa mer ambitiösa och riskfyllda satsningar, då iden att slå samman Iron Man, åskguden Thor och krigspropagandan Captain America presenterades, förutspådde jag att en kalkon av sällan skådad storlek var på ingång. Istället så slog Marvel till som en blixt från hammaren Mjolnir och fullkomligt krossade konkurrensen. Avengers blev en av historiens största framgångar och startskottet var avlossat för ett universum där vad som helst kunde inträffa. I den skrivna och ritade förlagan så är gästinhopp och sammanslagningar inget ovanligt, på film är det en helt annan sak. När konceptet visade sig fungera, så försvann alla former reservationer kring att låta filmerna gå hand i hand med varandra. 

Problematiken i detta är att komplexiteten och förkunskaperna – som krävs för att kunna förstå och uppskatta allt, har ökat explosivt. Uppföljaren Age Of Ultron blev hårt kritiserad – med all rätt, för att enbart agera som en brygga. Marvel är inte tondöva utan hörde kritiken, Joe och Anthony Russo, fick ett grandiost mottagande med sin uppföljare till Captain America – The Winter Soldier, de två bröderna fick också förtroendet att göra Civil War, en film som flera håller som den ultimata adaptionen av en serietidning. Bröderna Russo har en fantastisk förmåga till att skapa actionscener som är fysiska, brutala och oförglömliga. När de nu har en helt annan verktygslåda att arbeta med så samlar det allt de äger och har och mosar publiken med den mest fysiska filmvisningen jag någonsin sett. 

Såhär mör, förstörd och förkrossad skall man enbart känna sig efter konserter eller en hård session på gymmet. Upptakten tar sin tid men så fort racet gått igång så bombarderas vi med ett tempo och en film som är så innehållsrik att den måste ses ett par gånger för att ett mänskligt sinne skall kunna greppa allt. 

022

’’Det finns bilder som aldrig suddas ut’’

Då allting brakar loss, så fullständigt imploderar alla vanliga mätstickor och jämförelser. Allt som tidigare setts i detta massiva universum känns som en liten aperitif. Ordet episkt har aldrig varit lika värdefullt som här, Joe och Anthony Russo behandlar varje explosion och exkursion i karaktärers psyke med likartad respekt. 

Flera belackare och kritiker vill gärna placera Marvels filmer i samma fack som Transformers, där det enbart smäller och dundrar och där lägstanivån är under all kritik. Russo bröderna har varit tydliga med att action utan innehåll – eller en berättelse, enbart är en form av pornografi. Infinity War har förvisso inga långa stunder av tystlåtna scener – som Civil Wars verbala debatter kring politiska föredrag. Personligheten och förankringen sker istället i en massiv dos av solvarm humor som tar bort den eventuella skepsisen mot män och kvinnor i olika extravaganta utstyrslar. Då man inte svettas av intensiteten från några av filmhistoriens mest imponerande actionscener, så skrattar man käken ur led. Infinity War är en både grym och mörk film som utför en perfekt balansgång mellan allvar och humor. Bara för att dramatiken sker på språng så betyder det inte att den inte existerar. Ömheten och försiktigheten kommer fram i Alan Silvestris utomordentligt mäktiga musik, som går tillbaka till iden att använda musikaliska teman och blanda det med små diskreta mollnoter 

I den fantastiska humorn så definieras karaktärerna bäst. Att man lyckats svetsa samman alla dessa personer utan att tumma eller komprimera personligheter är en stor bedrift. Självfallet får alla inte komma fram till talarpodiet, men essensen och häftan från samtliga karaktärer och deras långa resor är alltid närvarande. 

Det är oerhört skickligt att lyckas väva ihop alla de eklektiska stilar som de tidigare filmerna etablerat. Ingen person känns felaktigt porträtterad, när allt flätas samman så blir det ett rent vansinne att se serietidningskaraktärer bli till mer än bara papperstunna hjältar. 

Ett återkommande problem har varit Marvel filmernas brist på bra skurkar, något som verkar rättas till nu med Erik Killmonger från Black Panther. Thanos fortsätter denna positiva trend. Jim Starlins mäktiga karaktär har alltid varit en dödsdyrkande despot som i sin första inkarnation saknar vettig motivation eller substans. Den lila kolossen är i Infinity War en mångfacetterad, känslofull och kraftfull varelse som inte bara blir till en uttjatad djävulsgestalt som svisar huggtänderna och sticker folk med eldgaffeln. Josh Brolin gör en helt fantastisk insats som denna oväntat empatiska karaktär. Animeringen och ansiktets olika uttryck är fullständigt fantastiskt.      

Med sig har Thanos fyra mardrömslika generaler, som alla är hämtade ur Jonathan Hickmans Infinity. Moderna skräckfilmer kan nog bara se på i avund då dessa monstruösa bestar orsakar ofrånkomliga mardrömmar, även för de allra äldsta.  

037

Konungens återkomst 

De återvändande och fundamentala karaktärerna i Marvel universumet är som alltid helt superba. Robert Downey Jr. får som alltid gå loss i sina sylvassa och sarkastiska uttalanden. Chris Hemsworth har tonats ned något från Thor Ragnarok och Pom Klementieffs Mantis har här blivit till ett charmtroll. Chris Evans är bra men karaktären är något stillastående och utan betydelse  här. Men överlag så känns alla bekväma och tillfredsställda i sin roller, att de interagerar och agerar såhär väl ihop måste ses som en enorm insats från regissörerna och aktörerna, framförallt då manuset sägs har varit så hemligt att skådespelarna enbart fick ta del av de scener där de själva skulle medverka. 

Tempot är en helt galen historia, andnöd uppstår redan en halvtimme in. Bromsarna har tagits bort och ersatts med helt släta hjul som snurrar så snabbt att man det bränner hål i asfalten. Allting rör sig så snabbt att det närmast orsakar kaloriförbränning. Infinity War använder sig av tvära kast och en ganska grovhuggen klippning, det är att jämföra med en bok och tydligt markerade kapitel. På så vis tillåter man korta andningspauser men strukturen är filmens största problem.

Detta tangerar vad en film faktiskt klarar av strukturellt. Den är så fylld att sömmarna nästan spricker, som fullproppad korv som innehåller så mycket godsaker att skinnet exploderar. Detta hade kunnat sluta i en total katastrof om innehållet varit mediokert. Varenda scen sitter dock som en smäck, och karaktärerna är som sagt makalösa. 

Bästa liknelsen är med The Return Of The Kings ökända slut, de starka avbrotten visar på att filmen är lite för stor för sitt eget bästa. Kanske hade det blivit en bättre helhet om man geografiskt delat upp karaktärerna – likt George R.R Martin i den femte boken i A Song Of Ice And Fire (Game Of Thrones). Men då hade vi förmodligen behövt ett par extra filmer och flera utav filmens styrkor hade minskat avsevärt. 

020

’’It’s Only Rock ‘n Roll (But I Like It)’

Inom matbranschen är diskrimineringen mot olika sorters mat nästan bortsuddad. En bra hamburgare från ett gatukök kan mäta sig med en stor middag på en lyxig Michelin krog. Kockar som Gordon Ramsay åker gärna runt om i världen och testar alla typer av kök, lyxiga som exteriört bedrövliga. Inom film så är denna typ av universell uppskattning inte densamma. Att påstå att superhjältar och stor action har kulturell betydelse är närmast tabu. Infinity War kommer inte ändra på någons åsikt kring vad Marvel skapat, det vore som att påstå att en nötallergiker kommer ändra uppfattning och genuppsättning bara för att denne serveras nötter för miljontals kronor. 

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att synen av denna kavalkad av hjältar och popkulturella ikoner är precis lika tillfredställande som ett djupt emotionellt drama inramat av rå diskbänksrealism. Det må enligt etablissemanget vara filmvärldens motsvarighet till skräpmat, men det betyder inte att den inte smakar lika bra som den dyraste ’’fine dining’’ då den tillagas av mästare som Marvel Studios. 

023

’’Time won’t take the boy out of this man’’

Överraskningarna för kalenderbitarna är ljuvliga, intensiteten och den fysiska påfrestningen är helt unik, och då allt är slut så måste jag ta ett djupt andetag och torka av bort handsvetten och byta ut mina genomblöta kläder. 

När den fysiska manifestationen är så stark så måste någonting ha skett. En annan jämförelse kan vara med mellan konserter, det är inte en symfonisk spelning i konserthuset i Wien utan en dansfest på en gigantisk arena där tusentals besökare drabbas av masspsykos och dansar sönder betongfundamentet. 

Aldrig tidigare har paradiset för oss nördar varit verkligare. Efteråt är jag så vimmelkantig av lycka att jag inte ens kan kommunicera verbalt, jag är fullkomligt förstörd, knäckt och förälskad i allt som har med detta universum att göra. Som Bruce en gång sade, ’’en man måste överge sina barnsliga drömmar och bli till en man där man kan drömma igen’’, detta är den nya drömmen… 

Betyg 10/10