All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2018
Summering: Det kämpas och ansträngs för att hålla ihop en film som plågats av en osedvanligt krånglig produktion. Resultatet är godkänt men knappast så lysande som de senaste filmerna i denna legendariska filmserie.
För första gången sedan Lucasfilm – under ledning av Disney och Kathleen Kennedy, återupplivade – en då, urdöd och kantstött filmserie, så känns det som att man kopplat på autopiloten och styr skutan utan riktigt hjärta eller färdväg.
Star Wars är kontroversiellt, nästan i nivå med politiska ämnen såsom datalagar och miljonbrott. Varenda liten filmisk fiber är som ett par nya kapitel i bibeln och åsikterna haglar oftast ned som kometer från publik och inbitna fans.
The Last Jedi kan vara den mest kontroversiella och hatade filmen jag någonsin haft att göra med under min tid som recensent Att jag fick se den innan den absurda mängden avsky och elakhet flödade ut på internet är jag i dag tacksam för. Den upplevelsen är fortfarande oförglömlig och jag står fast vid vårt maxbetyg.
Samtliga ’’nutida’’ Star Wars-filmer har dragits men en och annan kontrovers innan premiären. The Force Awakens bytte manusförfattare och Rogue One sades ha genomgått flera ändringar. Nu senast så bytte man ut Episode IX regissören Colin Trevorrow mot veteranen J.J Abrams.
Solo: A Star Wars Story är utan tvekan den film som kan kategoriseras som mest problematisk. Mitt i produktionen avskedades regissörerna Christopher Miller och Phil Lord, Ron Howard fick snabbt kliva in. De tidigare tre filmerna under producenten Kathleen Kennedy, har alla levererat stordåd och stridigheterna bakom scen har nästan aldrig varit märkbara.
Lägsta nivån är förvisso hög även denna gång, men det går inte att maskera att vi har att göra med en mycket splittrad och vilsen film. Rogue One sades av många befinna sig i riskzonen för att blir förutsägbar, få i salongen var nog omedvetna kring vad som skulle ske med de där konstruktionsplanerna för rymdstationen Dödstjärnan.
’’Tell me the odds…’’
Vad som gjorde Rogue One till en så makalös upplevelse var dess förmåga att bygga upp nya situationer och scenarion, detta genom en grupp karaktärer som alla bar på ett mer nedsotat förflutet än Luke Skywalker och Leia Organa. Vi fick också ett par fantastiska överraskningar och en final som har så många höjdpunkter att det inte ens går att summera två år efteråt.
Till sin hjälp hade man också en makalöst snygg film som var lika stilmedveten som en moderedaktör på Vogue. Det finns inte ens sekund i Rogue One som stagnerar eller känns utdragen. Berättelsen hade en relevans och baktanke.
Att utforska Han Solos tidigaste eskapader kändes redan på förhand ointressant, karaktären får först genuin relevans då han slängs in i Skywalker sagan, hans brokiga skumraskaffärer och avtal med gangsters och prisjägare är bara en tunn fernissa som aldrig riktigt avhandlas korrekt i originaltrilogin. Alden Ehrenreich i huvudrollen har också verkat stel och anonym, inte alls den charmerande buse som Harrison Ford gav ikonstatus för fyrtio år sedan.
Ehrenreich visar sig snabbt inte vara en utav filmens svagare delar. Förvisso lyckas han kanske inte alltid med att emulera karisman och den kaxiga arrogansen som Ford har, men då och då skiner han till och får faktiskt fram beslutsamheten som gjort Han Solo till en så omtyckt karaktär.
Donald Glover som den elegante Lando Calrissian befäster en helt annan närvaro då han gör entre. Han både efterliknar och förnyar den dubiösa skojaren som vi först såg i Empire Strikes Back. Glover har en helt annan självsäkerhet än Ehrenreich och ger också filmens mest minnesvärda insats.
Phoebe Waller-Bridge ger oss ännu en fantastisk robot i form av en helt bångstyrig och hämningslös karaktär som – delvis, är precis lika underhållande som Alan Tudyks K-2SO. Men de här två starka rollerna får förvånansvärt lite spelutrymme, att karaktärer med sådan potens slösas bort är ganska magstarkt då de kunnat bidra till en klart bättre film. Till och med den vandrande mattan Chewbacca är närmast anonym här.
Birollerna utgörs också av en hel del mycket karismatiska aktörer såsom Thandie Newton och Paul Bettany, men även här så sätts de i ett hörn och berövas på all form av relevans. Flertalet är av den åsikten att ingen av Rogue Ones karaktärer går att komma ihåg namnet på, i Solo är det en plågsamt uppenbar sanning. Förutom de redan kända personerna så är det omöjligt att komma ihåg, beskriva eller minnas någon utöver huvudpersonerna. Alla de scener som skall bidra till någon sorts karaktärsuppbyggnad samt skapa ett djup åt filmen, blir väldigt långtråkiga och nästan meningslösa. Ron Howard verkar bara slussa personerna vidare till ett par ögonblick som tydligt skall fylla i luckorna – såsom mötet mellan Chewbacca eller då Solo först sätter sin fot i världens vackraste rymdskepp Millenium Falcon.
Gareth Edwards, J.J Abrams och Rian Johnson fick alla små hänvisningar och gästinhopp att kännas självklara. Här är de bara hållpunkter på ett långt protokoll där man enbart prickar av olika sekvenser utan större intresse.
Att Ron Howard kämpar med att hålla ihop filmen råder det inget tvivel om, vissa narrativa problem löses på ganska grovhuggna sätt och man kan nästan höra hur produktionsteamet slår med piskor och skriker av ansträngning för att få ihop filmen.
’’This is where the fun should begin…’’
De stora och oerhörda sekvenserna med rymdskepp, laserstrålar och oförglömlig instrumental musik utav det musikaliska geniet John Williams är inte heller fullt så närvarande, ändå har Williams medverkat på ett hörn. Trots långa och komplicerade scener som går i äventyrsfilmens spår, så är ingen av dem särskilt minnesvärda eller häpnadsväckande. Det återfinns inget som får publiken att tappa hakan som då de störtar in AT-ACT på paradisplaneten Scarif eller när Rey tänder den legendariska blåa ljussabeln för första gången.
Den utan tvekan största svagheten är filmens oförmåga att verkligen engagera, spänningen och extasen står redo att springa ut på fältet men får istället sitta kvar på avbytarbänken.
Och det är nog första gången sedan The Force Awakens som jag inte hittat en sekvens som orsakat gåshud och andnöd.
Sedan har vi de punkterna som inte bara är alldagliga utan rent bedrövliga. Emilia Clarke har efter sju år som tronarvingen Daenerys Targaryen i supersuccén Game Of Thrones, inte lärt sig att agera. Clarke är stel, tråkig och uttryckslös, efter helt fantastiska skådespelerskor som Daisy Ridley och Felicity Jones så är det en uppenbar nedgradering. Fotot är också lynnigt, flera gånger är det så mörkt och grynigt att man tangerar Zack Snyders DC Comics filmer, där man inte kan se eller förstå vad som sker. Starten verkar också behöva en startbana som sträcker sig runt halva galaxen.
’’That is why you fail…’’
Det är hårda ord och nog låter det värre än vad det många gånger är, hantverket är – för det mesta, helt utomordentligt och ibland så skymtar vi anledningarna till varför denna rymdsaga är så speciell. Ron Howard visar också upp ett par miljöer och situationer som ger den här familjevänliga filmserien en helt annan brutalitet och realism. Nostalgin kommer också infinna sig och då måste man dra på smilbanden.
Det är synd att de mer outforskade aspekterna inte används på ett bättre sätt. Scenografin och designen tar inspiration från både Blade Runner och Mad Max, det är ofta lovande men löftena uppfylls aldrig, allt blir bara till en ytlig tillfällighet.
Även de bästa sportlag har dåliga säsonger eller mindre minnesvärda prestationer på fältet. Det är långt ifrån den pinsamma katastrof som de förskräckliga prequel-filmerna för ett årtionde sedan.
Solo: A Star Wars Story är en parentes, en fullt acceptabel film som förhoppningsvis ledsagar Lucasfilm till bättre och mer intressanta berättelser och sagor än denna. För en film i en annan galax, på en annan planet, så hade betyget okej varit godtagbart, då vi har att göra med en av världshistoriens mest igenkännbara varumärken och en serie som på senare år åstadkommit stordåd så är det inte lika lätt att svälja.
Betyg 6/10
Tiger Film 